Så sent som i fredags gav de Avenged Sevenfold en tuff match om publikens gunst då de agerade uppvärmare på ett utsålt Hovet.

Det är den positionen som Los Angeles-gruppen har jobbat sig till, sakta men säkert från releasen av debutalbumet ”The way of the fist” (2007) fram till årets omfattande dubbelgiv ”The wrong side of heaven and the righteous side of hell”, vars första installation såg dagens ljus i slutet av juli.

Nu står kvintetten att dela ut lavett nummer två, en platta som jag har en känsla av att en och annan där ute är ganska så nyfiken på. Då är det kanske tur att jag redan nu kan stilla denna hungern – genom att streama femtegiven resan nu, exklusivt i Sverige.

Inte mycket tjafs om den saken. Bara att köra igång Soundcloudspelaren här nedanför och i lugn och ro inspektera vad Ivan Moody, Zoltan Bathory och de andra har hittat på den här gången.

Mycket nöje. Vilket det måhända även blir då gruppen återvänder till de svenska scenerna redan den 8 mars nästa år, för att då agera dragplåster på Bandit Rock Awards, som hålls på Annexet i huvudstaden.

Stryper

No more hell to pay

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Det finns en uppenbar fara med att bedöma skivor på blott 140 tecken. Resultatet blir onyanserat, bräckligt, föga rättvist – och ibland en smula respektlöst.

Jag håller med om att den dagsfärska anmälningen av Orange County-apostlarnas färska album kan sorteras in i den kategorin. En raljant lustifikation som egentligen skjuter rakt upp i luften i stället för att vara riktigt träffsäker.

Det är ju liksom alltför lätt att hamna där då det ska fällas omdömen om Stryper. Att ironisera över dess gospel och avfärda prestationen som jollrigt tv-predikantsdravel och smula sönder musiken med endast detta för ögonen.

Jag gick dessvärre i den fällan. Vilket gör att den här, mer utökade, bedömningen får vara mitt personliga avlatsbrev med löfte om bot och bättring. Till mitt försvar måste jag väl framhålla att det är omöjligt att bedöma Stryper utan att dra in religionen i resonemanget, då så mycket bygger på just detta. Vilket ibland går att ha överseende med, men det är också en missionerande duktighetston som stundtals – likt i den usla Arthur Reed Reynolds-covern ”Jesus is just alright” – står en upp i halsen.

Om vi emellertid vänder på steken är det fullt möjligt att hitta musikaliska poänger med nionde studioalbumet. Det fansen har önskat sig är en ideologisk och soundmässig uppföljare till ”To hell with the devil” (1986) och det är till viss del vad som presenteras. Jämfört med föregångaren ”Murder by pride” (2009) – ”The covering” (2011) samt årets nyinspelningsmässa ”Second coming” väljer jag helst att bortse ifrån – är tilltalet fränare och skarpare, med Michael Sweets genomskärande falsett i högform.

Men, för det finns ju alltid ett sådant, i mina öron håller det inte rakt igenom. För där proffsigheten får råda finns samtidigt låtar av lägre klass. Refränger som sällan lyfter och rentav horribla inslag, som tidigare nämnda coverharang.

Därför blir inte heller en mer utvecklad bedömning annorlunda i sin själva kärna. För inte ens de godaste intentioner kan bygga något riktigt himmelskt av något som mest känns halvhjärtat.

Bästa spår: ”Te amo”.

VECKANS TWEET:

Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.

Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.

Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)

Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.

Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).

Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.

Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.

Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Det finns alltid regler, och så finns det undantag. De där avstegen från den upptrampade stigen som gör att det statiska blir rörligt, inte lika förutsägbart.

Jag får erkänna: min grundtanke med denna måndagsinstallation var att belysa musik som inte fick så mycket uppmärksamhet på andra sätt. Att vaska fram någon obskyr platta jag finner intressant och genom detta ge ansvariga grupp eller artist en vänlig klapp på axeln från stormedia. Utdela lite råg i ryggen åt de som så förtjänar men som också behöver en välvillig tanke från oväntat håll.

Till denna kategori kan man knappast räkna in Black Trip. En huvudstadsensemble som rent tekniskt är debutanter, men som i sin sättning kan stoltsera med svensk dödsmetallhistoria av det mer kreddiga slaget. På cv:n kan medlemmarna bocka av Entombed, Necrophobic, Nifelheim, Dismember, Murder Squad, Merciless och Unanimated. För att nämna några sysselsättningar som har lett fram till ”Goin’ under” (Threeman/Playground).

Soundet på den alldeles snorfärska jungfruresan är emellertid något annat. Likt många andra samtida svenska grupper – tänk Graveyard, Horisont, Witchcraft och Ghost – har kvintetten rotat djupt i skivbackarna efter inspiration, men kommit hem med en något annan samling i påsen. Det här är nämligen en skiva som är så stolt över att vara heavy metal-anstruken hårdrock att den nästan spricker av glädje. Som tar fokus på själva skåran mellan sjuttio- och åttiotalet och som håller The Scorpions och Thin Lizzy lika högt som Iron Maiden och Saxon.

På så sätt är soundet inte direkt unikt. Inte ens i ett urkundfixerat 2010-tal är denna riffglada och vansinnigt refrängstarka läderpastejen speciellt avvikande, då vi tämligen nyligen har fått närbesläktat headbanginggodis från exempelvis Enforcer (vars Jonas Wikstrand och Joseph Toll också återfinns här) och White Wizzard för att nämna några.

Black Trip knäcker emellertid alla dessa och träder malligt in som Sveriges nya heavy metal-hopp nummer ett nu när In Solitude har beslutat sig för att utforska andra uttryck i och med senaste skivan ”Sister”. Precis så stark är plattan, exakt så uppslukande. En självklar revansch för Peter ”Flinta” Stjärnvind, som här byter trumpositionen till att agera riffmeister extraordinaire, som i en intervju i Close-Up Magazine sammanfattade albumet ganska så korrekt:

– På ”Goin’ under” finns inga b-sidor.

Och därmed är det kanske också den läckraste mackan i följetongen så här långt.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Goin’ under” på Spotify eller på Wimp. Gör det.

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Jo, jag begriper ju hur läget är. En vikande skivförsäljning har fått musiker med försörjningsambitioner att i stället tvingas turnera häcken av sig för att få nog med pengar över till hyran.

Det är inte så konstigt. När en intäkt viker tvingas man hitta något annat, en grundläggande ekonomisk princip som går att applicera på allt från jordbruk till mer idéburna verksamheter.

Problemet tycks bara vara att även livemarknaden har börjar kännas övermättad. Enligt kontakter inom konsertbokarindustrin märks det också av på biljettförsäljningen för vissa gig under hösten. Ett väldigt färskt exempel: då jag i fredags såg The Dillinger Escape Plan på KB i Malmö (läs recension här) var det ganska så långt ifrån lapp på luckan, och då pratar vi ändå om ett haussat band som knappast har skämt bort oss i Sverige med klubbkonserter. Likaså var det inte heller överfullt då jag för ett par veckor sedan inspekterade Baroness utmärkta gig på Debaser Medis i Stockholm eller någon större trängsel på Children Of Bodom på Tyrol för ungefär en månad sedan.

En simpel slutsats att dra av detta: Det är lite för många gig för marknadens bästa.

Då kan man så klart göra som exempelvis Motörhead (sprit och skor), Dr Dre (hörlurar) eller Bring Me The Horizons Oliver Sykes (kläder) och satsa på kringprodukter för att garantera ett stadigt cash flow. Det funkar så klart om man har ett stadigt varumärke att bygga på, men liksom när det gäller livesituationen – alla kan inte göra samma sak.

En snilleblixt därmed: Vi tar en rad mer eller mindre upphöjda metaldignitärer och slänger ihop dem på en paketturné, modell Diggiloo-vändan och låter deras gemensamma attraktionskraft generera publiktillströmning. Redan nu i vinter innebär det att Sverige i december får besök av paketet Christmas Metal Symphony – med bland andra Nightwishs Floor Jansen, Udo Dirkschneider, Michael Kiske (ex-Helloween) och Anthrax Joey Belladonna – ett evenemang som känns så bisarrt och frågeväckande att jag faktiskt har gjort mitt bästa för att förtränga dess existens i det längsta, men höjden av konstigheter nås troligtvis den 3 april nästa år.

Då besöks nämligen Hovet i Stockholm av ett galet batteri metalkändisar.

Äh, stryk det där med galet. En mer rimlig beskrivning är nog att ensemblen är av det överstyvt tossigaste laget. Ever.

Medverkande i Metal Allstars, som paketet fantasifullt har döpts till, är nämligen Rob Halford (Judas Priest), Tom Araya (Slayer), Max Cavalera (Soulfly, ex-Sepultura), redan nämnda Belladonna och Dirkschneider, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Cronos (Venom), tidigare Megadeth-medlemmarna Marty Friedman och Nick Menza samt musiker kopplade till alla från Manowar och Shadows Fall till Ministry.

Är det 1 april i almanackan i dag? Flög det nyss förbi en stadig sugga utanför fönstret? Har gravitationen helt plötsligt upphört?

Har Tom ”fuckingjävla” Araya verkligen sjunkit så lågt? Och passat på att plocka med sig Anselmo, Halford och Cavalera på en enkel resa mot pinsamheten?

Ja, det tycks sannerligen så. Och vad gott som kan tänkas komma av detta är för mig ännu helt obegripligt. Men det visar sig väl framöver. Kanske.

För det är ju värt att betona den där senaste garderingen. Det finns en chans att det här är en stor bluff – mina kollegor reder ut detta i skrivande stund – vilket vissa saker pekar på. Dels är det ju där den lilla detaljen med att en viss Venom-sångare på postern (kolla ovan) kallas ”Chronos” – plus att reklamfilmen nedan innehåller en hel rad obegripligheter (som att Anthrax stycke de facto är hämtat från John Bush-eran).

Det kan såklart bara vara slarv. Men sådant som väcker en rad frågetecken runt arrangemanget i stort. Dess i alla fall teoretiska existens anser jag vara bekräftad, då Ticnet de facto meddelar att man släpper biljetter till försäljning i morgon bitti klockan nio, men huruvida det innebär att spektaklet också blir av är en senare fråga.

Jaha, det var väl enkelt det här? En räkmacka, serverad helt gratis utan krav på större ansträngning. Glufs, glufs – tack och bock – hit med mitt pris nu.

Så tycks många ha resonerat i alla fall när det gäller den nyss avslutade Motörhead-tävlingen. Vars inträdeskrav kunde anses vara busenkelt, men om i sig var desto knepigare. Vilket också har visat sig.

Gnäll inte på mig, egentligen. Med en utlottning så pass exklusiv – gratisresa för två till London, med övernattning på femstjärnigt hotell och 500 euro i fickpengar att sprätta loss på – krävs det något klurigt. Inte något som Kalle Banan eller Lotta Lingon kan sno ihop på en pisskvart med en enkel bildgoogling.

Resultatet: Ungefär 80 procent av de som har svarat och anmält deltagande i denna unika Motörhead-kamp (en bra bit över 400 stycken) har faktiskt svarat fel. Vilket jag på något sätt hade väntat mig, då själva frågedelen var aningen goebbelskt formulerad, men likväl så fanns alla ledtrådar med i inlägget, kanske inte proklamerat uppenbara men likväl framförda i svart på vitt.

Vi kan ta det från början, med motiveringar varför jag anser att ett visst album är diskvalificerat som svarsalternativ.

Väldigt många ville nämligen ha med ”On parole” (1979) i uppräkningen. Förvisso en rimlig förhoppning, men icke desto mindre felaktig enligt den frågeställningen jag använde mig av. För den som orkade med att läsa hela inlägget, det var ju trots allt några bokstäver som travades på varandra, upptäckte att jag kallade snart aktuella ”Aftershock” för bandets 21:a album. Vilket det också är, om ovan nämnda och av bandet icke erkända, platta inte räknas in. Vilket jag inte heller gör i den officiella diskografin över studioplattor. Alltså – ingen ”On parole” som svarsalternativ.

Inte heller ”Ace of spades” (1980) är en platta där krigsgalten inte ”finns avbildad på framsidan i en eller annan form”, som frågeställningen löd ordagrant. Den som drar fram förstoringsglaset, alternativt detaljstuderar sin vinylversion, upptäcker att Snaggletooth visst finns med där. Förvisso som pin på Phil ”Philty Animal” Taylors jackkrage och som bältesspänne, men likaså – med är grisuslingen. Grymt men sant. Kolla bara bilden ovan.

Ett annat konvolut som tycks ha satt griller i huvudet på folk är  1982 års ”Iron fist” (se här bredvid), men där är det på många sätt svårt att missa maskoten som pryder fingret längst till vänster på handen. Detsamma gäller ”Bomber” (1979), ”Orgasmatron” (1986) samt ”Motörizer” (2008), som alla fanns med i diskussionerna på ett eller annat sätt, men där är svinhuvudet så pass iögonfallande att det känns onödigt att medelst Photoshop peka ut exakt var. Lika fetbort gick förslag om ”No sleep ’til Hammersmith” eftersom det är ett livealbum, vilket även gäller ”What word’s worth?” (1984), samt samlingsplattorna ”The best of Motörhead” (2000) och ”Hellraiser – The Epic years” (2003) då de är just – samlingsplattor.

Vilket ger oss ett facit på blott en platta i den officiella studioalbumsdiskografin på vars framsida man inte ser ett spår av maskoten – nämligen 1996 års ”Overnight sensation”. En måhända bortglömd skiva jämte klassikerna, men vars titelspår framfördes så sent som på bandets skivsläppta 25-årsfirande, liksom öppningslåten ”Civil war”.

Så var det med det. Måhända ett krångligt och överklurigt upplägg enligt vissa, men det är bara att leva med. Sådant kräver exklusiva priser och förutsättningarna var desamma för alla deltagare, så det är egentligen inte mycket att gnöla om.

62 läsare löste den knuten. 62 skarpa hjärnor av rätt virke, alla värda att skicka till den brittiska huvudstaden på lyxweekend i rockens tecken.

Emellertid – en vinnare är det som gäller. Och denne är …

*trumvirvel och dundrande basriff*

… Christer Myrman i Stockholm!

Fucking grattis, säger jag och bandet. Ditt namn och kontaktuppgifter vidarebefodras härmed till Triada Communication (tack Ira för en grym tävling) som får lösa det praktiska.

Och med detta skrivet, i luften sisådär några tusen meter ovanför Småland via Norweigans trassliga ombord-wifi, lovar jag att inte nämna Motörhead här igen på ett tag.

Men, jo. Det har ju varit en riktig höjdare.

PS. Glöm nu inte att läsa om The Dillinger Escape Plan i tidningen i morgon. Dessutom, tack som fan till alla som har ställt upp och tävlat och delat med sig av sina åsikter därom. Ledsen att jag inte hinner svara er alla personligen, men jag har läst och begrundat och tagit era åsikter om smått och stort till mig. You rule! DS.

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.