Som tidigare har uppmärksammats just i detta forum var det den gångna helgen rena rama julafton för den kanadensiske auteurens alla beundrare.

Under en specialkomponerad afton betitlad ”The retinal circus” på The Roundhouse i London tog 40-åringen från Vancouver ett generöst famntag om hela sin karriär, och levererade ett set på närmare tre timmar.

Vissa av er var kanske där. Jag var det inte. Så för mig och alla andra kommer det ju som en trevlig överraskning att en proffsfilmad rekapitulation av konserten – bestående av såväl överraskande arkivrensningar likt Strapping Young Lads ”Love?” och ”Detox” bredvid valda delar av allt det som huvudpersonen har gjort under eget namn.

Youtubefilmen nedan mäter två timmar och fyrtiotvå minuter. Lagom länge för att få träsmak om sittkomforten inte är den bästa. Så, bulla upp med en extra kudde under baken och njut av hela konkarrongen i ett svep.

En så kallad smaklig uppladdning för Townsends kommande Sverigebesök kommande helg och nästa, med andra ord.

http://www.youtube.com/watch?v=WtGmvRrDTdM

Lyssnar man på Göteborgsgruppens senare yttringar torde det inte vara någon ogrundad gissning att två av kvartettens favoritskivor kan tänkas vara Metallicas självbetitlade svarta platta och Mötley Crües ”Dr Feelgood”.

Så passande då att Hardcore Superstar inför nästa fullängdare har värvat en av upphovsmännen bakom dessa alster, supermixaren Randy Staub, för att sätta nivåerna på niondeskivan (den i sammanhanget aningen obskyra debutplattan ”It’s only rock ’n’ roll” från 1998 inräknad).

Den 27 februari ser det ännu obetitlade alstret dagens ljus via Gain/Sony – och för att fira detta åker kvartetten ut på en kortisvända i Sveriges tre största städer.

Här kan du se gruppen i mars 2013:

• KB, Malmö, 2/3.

• Lisebergshallen, Göteborg, 16/3.

• Tyrol, Stockholm, 22/3.

Fler datum kan emellertid tillkomma.

Och, se där. Kort och koncist. Rakt förmedlande av information, om än med en inledande personlig krok på det hela.

Undrens tid är tydligen ännu inte förbi.

Fågelvägen är det mellan tummen och pekfingret ungefär 140 mil mellan Londons flashiga O2 Arena och restaurang Barbro vid Hornstull. Ungefär lika långt rent geografiskt som rent utförandemässigt.

För ett par timmar var det dock en skön sammanslutning av de båda i går kväll. Då blev nämligen ett rum i krogens underrede för en stund en fullsatt konsertarena, de tjugotalet specialinbjudna på plats i huvudstaden blandades med strax under 20 000 på plats i jättebygget vid Drawdock road.

Så olika förutsättningar, tidsmässigt hela 1 785 dagar dem åtskiljande.

Ändå var det liksom svårt att inte svepas med i det som visades. Att ligga där i en saccosäck modell lyx, försiktigt sippa på en gratisöl och ändå känna sig som en del av det förevisade. Det vill säga Led Zeppelins konsertdokument ”Celebration day”, som från och med den 7 november kommer att visas på biografer landet över i Folkets Hus och Parkers regi.

Det här är ingen recension av filmen som sådan. En sådan förutsätter jag att de för sådant anställda kommer ta hand om i Aftonbladet/Nöjesbladet inför premiären på onsdag nästa vecka.

Raderna är snarare en reflektion över dokumentationen och konserten som sådan, ett gig som jag på grund av logistiska skäl var tvungen att tacka nej till och som i stället anmäldes av Håkan Steen i en :++++:-recension som går att läsa här. Några tankar om en föreställning så exklusiv att 20 miljoner människor enligt uppgift försökte boka en biljett till den.

För visst var det en unik show. Med tanke på att bandet splittrades 1980 efter trummisen John Bonhams tragiska rockstjärnedöd och att de kvarlevande medlemmarna inte hade spelat en hel konsert tillsammans efter det är tilldragelsen egentligen något som inte borde hända. Speciellt inte då Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones konsekvent har nekat till att omgruppera styrkorna på allvar.

Ett drag jag både kan förstå och respektera. Speciellt imponerande är inställningen i dessa dagar, då de minst orimliga återföreningar annonseras och ofta gör fansen besvikna. Då är det på sitt sätt bättre att låta det förgångna stanna där, inte gräva upp det som en gång har skyfflats under jord och i stället gå vidare och söka utmaningar i andra konstellationer. Ungefär som Page har gjort tillsammans med bland andra David Coverdale från Whitesnake. Eller som Plant, som vid sidan av en världsmusiksnurrig solokarriär exempelvis har gjort finfina countrymackan ”Rising sand” tillsammans med Alison Krauss, eller likt Jones som i Them Crooked Vultures har samarbetat med Dave Grohl (Foo Fighters) och Josh Homme (Queens Of The Stone Age).

Respektabela och integritetsfyllda resonemang, som snarare för det musikaliska verket framåt än låter det för evigt vara rotat i det förflutna.

Det är kanske just därför ”Celebration day” känns så bra. För att det är en engångsföreteelse som har dokumenterats och presenterats precis som den var, utan distraherande kringlull som intervjuer eller andra inslag än de rent musikaliska. Fokus ligger helt och fullt i stället på strax över två timmar Led Zeppelin (med trummisens son Jason Bonham som imponerande ersättare).

Vare sig du är en Zeppelinskalle eller bara hårdrockare av gemensnitt är det en närmast obligatorisk rulle. Om inte för att för ett par timmar förvandla just din biosalong till ett där och då som med största sannolikhet aldrig kommer åter.

Föga obekant är USA överdrifternas land. I den så kallade super size-nationen är större än störst den enda godkända storleken, vilket mellan varven kan få ett riktigt underhållande resultat.

Som det här med att, storhelgsburet, smycka sina hus med iögonfallande ljusdekorationer.

För några år sedan var det en extra kreativ fastighetsägare som iscensatte Slayers ”Raining blood” lagom till juletid. En fantastisk neonladdning och ett perfekt möte mellan imponerande kreativitet och aningen pinsam överdådighet.

Och nu är det återigen dags för storhelg i Big Mac-landet. Samtidigt som USA:s östkust tvingas lägga sig på rygg inför naturkrafterna i fotspåren efter Sandys framfart, vankas det Halloween. Lite låtsasskräck som piggar upp mörka oktober och skickar månaden in i november. En ursäkt att klä ut sig till valfritt oknytt och terrorisera sina grannar i jakt på godis.

Självklart ska även denna helg ha sin ljussättning. Fattas bara annat.

Därför har några kreativa stroboskopmakare på andra sidan Atlanten valt att flasha med sina kunskaper lite extra tydligt inför den kommande högtiden. Och illustrerat såväl Marilyn Mansons cover på ”Nightmare before Christmas”-låten ”This is Halloween” (väldigt passande) som Ozzy Osbournes ”Bark at the moon” (ganska så passande).

Överdrivet och storvulet, så klart. Men samtidigt iögonfallande läckert nog att lysa upp även den dystraste tisdagsmorgon, då vintertidsomställningen känns som ett grillspett i frontalloben.

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

En chilistyrka på 666 000 Scoville är ju nog för att få raggen att resa sig på de flesta.

Men det är precis den smakkalibrering svenska traditionalistmetallarna Wolf önskar ha på sin egna så kallade hot sauce, en sån sidoattrialj som idioter som jag tar till då man vill att maten ska smaka som att någon har avlossat en bequerelladdning rakt in i gommen.

Hett som fan kommer den att vara, tveklöst. Speciellt med tanke på att såsen enligt ovan angivna styrka kommer ligga mellan en extra fientlig habanero och den pepparsprej den amerikanska polisen använder för att fälla folk som så tycks förtjäna. Eventuell ren smaklighet och användning finns väl därmed anledning att återkomma till.

Men om inte annat så kommer ju flaskan att göra sig ganska så visuellt bra bredvid Zakk Wyldes Berzerker Sauce i hyllan.

Megalomani, även kallat storhetsvansinne, är ett tillstånd som inom psykiatrin används på personer med starkt överdriven självkänsla. En vanföreställning förknippad med psykos eller personlighetsstörning, där en patient kan tro sig vara exempelvis Elvis Presley – eller en rättmätig mottagare av Nobels fredspris.

Efter att loppet i år redan är kört (det blir EU, oklart exakt i form av vilken person, som prisas i Oslo i december) ställer israeliska orientaldoomcombon Orphaned Land sig till förfogande inför 2013. Och har till och med startat ett upprop för de som möjligen anser att låttitlar som ”Blessed be thy hate”, ”The storm still rages inside” och ”The evil urge” är mänsklighetens främsta bidrag till världsfreden.

Ursäkta den raljanta tonen. Självklart inser konstellationen, som live ofta delar scen med magdansöser, sin chanslöshet i sammanhanget och använder priset mest som ett pr-trick. Men samtidigt finns det en hyllningsvärd grundinställning som borde uppmärksammas, på ett eller annat sätt. Genom att exempelvis släppa sitt album ”The neverending way of ORwarriOR” (2010) exklusivt för gratis nedladdning i arabiskspråkiga länder verkar kvartetten för enande mellan folkgrupperna i Mellanöstern.Den har även använt sin position för att predika musikens enande kraft, ett sätt att minska sprickorna mellan judar och muslimer i området.

Så här skriver sångaren Kobi Farhi om uppropet:

”Det här mitt högst personliga önskemål till alla mina vänner i Mellanöstern, Turkiet och muslimska kamrater världen över. Länge har vi stått över politik och vi vet att om det hade varit upp till oss hade freden segrat för länge sen. Gå in på den här länken och underteckna om ni anser att vi är värda och se till att sprida ordet och dela på era hemsidor. (…) Salam/Shalom/Peace.”

Självklart hedervärt och imponerande. Men värt Nobels fredspris? Fan tro’t.

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk

Vid senaste Sverigebesöket, på Sweden Rock 2010 varifrån bilden ovan också är hämtad, behagade frontmannen inte äntra scenen förrän cirka 50 minuter efter utsatt tid.

Inget konstigt i det. När det gäller punktlighet förhåller sig Axl Rose till detta som nyliberalen till ”Das Kapital”.

Det finns emellertid förhållanden som inte anpassar sig efter morotsfrippans eventuella lust och behag – nämligen livesänd tv. Vid medverkan i sådan går det inte att dra ut på det hela. Bara att ta tjuren vid hornen, dyka upp där producenten så önskar. Och det dessutom när så beordras.

I klippen nedan kan ni se hur det unika tillfället tedde sig. Med en Axl som anlände i tid till pratshowvärden Jimmy Kimmels program i onsdags för att prata lite om sina (eh, förlåt, bandets) kommande shower i Las Vegas. Och lite annat, så klart.

Bland annat får vi lära oss att 50-åringens senaste Halloweenkostym skulle efterlikna en majskolv, att han inte tänker rösta i presidentvalet men att han ändå sympatiserar med Barack Obama – och att han hemma på väggen har en liten tavla med budskapet ”Punktlighet stjäl din tid”. Samt att han mer eller mindre lovar att gå på scen vid utsatt tid på de ovan nämnda tolv framträdandena i spel- och dobbelstaden i Nevada.

Sångaren passade också på att bjuda publiken i studion på presentkort på hamburgare, vilket fick forne gitarristen Slashs fru Perla Hudson att gå i taket.

– Jag förväntade mig något upplysande och allt jag fick var reklam för en show och hans uppenbara dragning till chiliburgare, är hennes kommentar till Us Weekly.

– Var är kärleken? Och jag som stannade uppe för det här. Sex, droger och chilidogs. Länge leve Axl Rose. Och ett Halloweenträd.

http://www.youtube.com/watch?v=-7gjUa1y99g

http://www.youtube.com/watch?v=MP8qeBmFcKg

http://www.youtube.com/watch?v=ZnpMNo_3dFA

Parkway Drive

Atlas

Epitaph/Playground

METALCORE I en genre som ofta sätter ren moshkraft före dynamisk nyfikenhet är Byron Bay-kvintetten närmast sensationell. På fjärdeutgåvan kastar den sig modigt ut i krängande kreativ sjögång, och vare sig storstilade stråkpartier, bitsk Slayer-illvilja eller sorgsna trumpetpustar tycks skicka manskapet över bord. På så sätt är skivan en spännande enhet. Ett album komponerat som just ett sådant, med en tydlig dramaturgisk laddning som följer skiftningarna mellan ebb och flod med nitisk exakthet. Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra.

Bästa spår: ”Atlas”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Neurosis

Honor found in decay

Neurot/Border

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert.

Därvidlag är Oaklandtruppens tionde fullängdare samma typ av intrycksangrepp på sinnena som vi har vant oss vid. Det är harmonistrukturer som sträcker sig bortom det konventionella, själva motsatsen till lättlyssnat, och som i stället fordrar en mottagare som engagerar sig. Öron som uppfattar energin som uppstår när en ödslig säckpipeslinga markerar halvtid ”At the well”, en mage som kan mäkta med kontrasterna i ”My heart for deliverance” eller ett sinne som står pall för den klaustrofobiska stämningen i ”Bleeding the pigs”.

”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet.

Det är i lyssnarens huvud prakten växer fram. I dess mage, i dess hjärta.

Och – inte minst – på dess näthinna.

Bästa spår: ”Casting of the ages”.

http://www.youtube.com/watch?v=5tc19dm8ITE