För ungefär en månad sedan fanns det en tidning ute som hette Aftonbladet Hårdrock!. En ganska så tuff produkt, om jag får säga det själv. Och det får jag måhända, meda tanke på att jag var en av personerna som såg till att den de facto nådde marknaden och blev som den blev.

I denna tidning, mätande 100 välmenande sidor, fanns det ett ganska så stort sjok som ägnades åt Sabaton. Detta beroende på att jag och fotografen Johan Söderlund punktmarkerade bandet under ett par dygn ombord på den Wackenregisserade hårdrocksbaljan Full Metal Cruise mellan Amsterdam och Hamburg. Det blev ett rätt fräck reportage, som i sin omfång mätande elva sidor lyckades skildra denna Falubaserade framgångsmaskin på ett hudnära sätt.

Men, 25 000 tecken text eller inte – mycket av materialet fick lämnas därhän. Vilket i sig är synd och skam, och något som därför bör åtgärdas.

Vilket jag gör här. Genom att rensa intervjubandet på de uttalanden som inte lyckades få plats i ovan nämnda reportage. Bara för att det är kul och måhända därtill läsvärt.

…om att satsa på Asien:

– Indien ska vi till och vår bokare vi använder i Amerika har en öppning på att nästa år kunna göra sju gig i Kina. Det låter skitspännande, tycker jag. Just i Japan har det aldrig hänt någonting för oss. Vi försökte några gånger, vi har haft erbjudande om att göra någon festival men det har alltid krockat så vi har aldrig kommit dit. Vi får knappt distribution på skivorna där så det är ingen som är intresserad – trots att vi har blivit utnämnda till månadens album två gånger, både med ”Coat of arms” och ”Carolus Rex”, men det är ingen som bryr sig om oss. Jag tycker också att det är konstigt. Fan, vi är ju Village People i camouflagebyxor, liksom. Det borde gå hur bra som helst.

Drömmarknaden, är det USA?

– Nej, fan. Jag vill spela överallt, det är det som är kul. Vi är ju ett betydligt mindre band i USA än vad vi är i Europa. En bra show här är ju mellan 3 000 och 6 000, medan en schyst show där är mellan 300 och 600. Jag tycker att det är lite kul när det är sådär olika, att man inte vet vad som komma skall. Men, så klart, Japan eftersom vi inte har varit där.

Varför funkar ni inte i USA?

– Den typen av musik vi spelar är procentuellt sätt inte lika stark i USA, det är verkligen en subgenre. Men det finns jävla mycket folk, problemet är bara att nå ut till dem. För det händer aldrig att den typ av heavy metal som vi lirar spelas på radion, det är Mötley Crüe eller metalcore som gäller där. Dessutom finns det väldigt få festivaler. Så det går absolut att bli ett betydligt större band, men det krävs mycket mer jobb. Och det går inte att komma ifrån att det tog tid för oss även i Europa. Det tog flera år innan det började komma rejält med folk i Tyskland. Vi började där 2006 och 2008 började det komma lite folk, men det var först 2010 som det började bli siffror att räkna med. Så vi höll på i fyra år. Och i USA var vi första gången 2011, med Accept. Och de drar ju inte heller mycket folk där. Det kunde vara 350 pers i Detroit, jag blev helt chockad. Men å andra sidan, här i Europa får man se reklam för hårdrockskonserter i vanliga tidningar och på radio, i USA finns det nog enormt många Acceptfans som inte ens vet att bandet är återförenat, för det snackas inte om det på samma sätt.

… om att ständigt stå i rampljuset och få fansens uppmärksamhet.

– Det stör mig inte så länge folk är nyktra. Det är jättestörigt när någon är rövpackad och ska stå och spotta på en i en kvart. Men, vi har ju valt att göra det här. Då ska man inte klaga på det.

Det är väldigt stort fokus på dig. Vissa verkar inte ens notera att Pär (Sundström, basist) står bredvid.

– Ja, det är pinsamt. Ibland har folk gett kameran till Pär och bett honom att plåta! Ja, det är tråkigt. Men bra för de andra, å andra sidan. De får ju vara ifred. Men det sitter väl i att ju större vi blir, desto mer riktas blickarna mot mig. Det beror på att det blir fler och fler fans som inte läser varje skivkonvolut utan man ser en musikvideo eller en konsert och då känner man igen mig. Och sen har jag en annorlunda frisyr och skägg, så det blir enklare att känna igen mig. Jag är precis lika sluskig jag, jag bara ser bättre ut. Haha.

… om framgången som har följt på ”Carolus Rex”:

– Med tanke på att vi i samma veva bytte bandmedlemmar så kan man inte säga att det har gått på något annat sätt än fantastiskt. Bara en sån sak att vi vågade uppgradera från Lisebergshallen till Scandinavium – och det kom 6 000 pers. Skitkul!

– Det är ofta så att när man är mitt inne i det … jag är så galen att jag är alltid mentalt på nästa steg. Så när jag kom hem 2011 och skulle börja skriva på ”Carolus Rex”, då var jag hemma mycket och hängde med gamla klasskamrater och sånt. Och en av dem, Rickard, han sa ”Vilket jävla år ni har haft, fattar du?” ”Äh, det har väl varit som vanligt.” Han ville ju nästan slå mig på käften: ”Hallå. Tänk efter nu. Du har turnerat med ett av dina favoritband Accept i USA. Och du sa själv att det var fantastiskt.” ”Ja…” Och sen åkte vi till Ryssland med Scorpions och flög i deras privatjet och gjorde 25 000 i Moskva och 18 000 i S:t Petersburg i tre veckor. ”Ja…” Och så blev vi nedbjudna av Judas Priest att öppna för dem i Berlin, just det. Och sen Iron Maiden på Ullevi – ”oj då”. Helt plötsligt går det upp för en att man är så jävla dum att man njuter inte av det när man väl är där. I stället för att njuta av att man ska gå på scen med Judas Priest tänker man att man om två månader ska lira med Iron Maiden. Så det är en nackdel jag har, mentalt är jag alltid på nästa steg.

Har du svårt att leva i nuet?

– Jag tror jag har det, det är därför jag gillar att vara på scenen. För då existerar bara just nu. Förra sekunden existerar inte, nästa sekund finns inte.

Hur ser framtiden ut nu då?

– Jävligt kul! Jag har ganska exakt klart för mig vad jag ska göra ett år framöver, och ytterligare ett år är relativt fasta planer. På hemmaplan är det Gröna Lund, Metaltown och Iron Maiden i Malmö. Sen har vi fler gig med Maiden i Europa, jag tror det är Finland, Ryssland och Tyskland. Och så får vi en fin turnéavslutning den 13 september med Iron Maiden i Los Angeles. Det blir slutet på ett och ett halvt års turnerande, vi började i april förra året.

… om den goda stämningen som tycks råda i bandet:

– Den är bättre än så långt tillbaka som jag kan komma ihåg. Alla vill samma sak i den här sättningen och alla vill verkligen spela. Så om det kommer en USA-turné, då kanske det kunde vara – utan att peka några fingrar eller säga något negativt om de tidigare medlemmarna – lite negativa reaktioner med att vi skulle köra på mindre ställen igen. Nu är det bara ”yes – då åker vi”.

– Speciellt kul är det med Thobbe för han är totalt immun mot alla de sämsta och sketnaste omständigheterna som finns. På första turnén ihop hamnade vi på ett jävla skithål i Poughkeepsie i New York och det var knappt något folk där för arrangörerna hade gått i konkurs redan så någon annan fick göra giget, så det var ingen som hade gjort reklam eller något. Det var kanske 60, eller 30 kanske, pers där. Men man kämpar på så det var inte så farligt som man trodde. Men det var skitlitet, luktade helvete, inga monitorer som funkade och alla var väl inte helt nöjda. Men Thobbe bara: ”Va? Bästa giget någonsin, ju”. Han hade fått feeling, han kände att hans fingrar funkade med gitarren. Så när han har en bra kväll då tycker han bara att det är kul att spela, oavsett hur publiken är eller andra omständigheter.

Hur kommer det att funka att jobba med andra människor?

– Det är en enorm frihet. Vi har gjort lite inspelningar, vi gjorde bland annat en låt som heter ”Far from the fame” om en tjeckisk stridspilot till Masters Of Rock-festivalen. Det var en ny värld för mig, de jobbade snabbt som fan. Jag skriver det mesta och arrangerar upp, men jag har sagt till dem att om de inte är nöjda med en ackordföljd är det bara att säga till. Jag har skrivit allting hittills, men jag har sagt till dem att om de är intresserade av att skriva så kan vi sätta oss ner en helg eller två och testar. Och blir det något som blir bra och som låter Sabaton då kan vi lägga in det på skivan. Men det är ju lite vanskligt att lägga in för annorlunda influenser i det, för det skulle ju vara konstigt om folk köpte en Sabaton-platta och så fick de något som lät helt annorlunda. Men jag tycker bara att det är kul – om det funkar.

… om krigskonceptet har någon begränsning:

– Ja, det har ju legat oss i fatet … det var tankar om att vi skulle göra crosspromotion och då tyckte det tyska kontoret absolut inte att det passade sig med tanke på vad vi sjöng om. Folk hör ju ordet ”nazi” i våra texter och så drar de sina egna slutsatser. Så på det sättet har det ju legat oss i fatet. Men samtidigt får vi ju skylla oss själva för vi har ju medvetet kaxat oss och flirtat med det utan att omfamna, medvetet lagt in sådana ord för att folk ska reagera och tänka till. Så det har nog öppnat fler dörrar än det har stängt. Men om du inte upprör utan allt i stället blir för mycket mellanmjölk … vi är ganska snälla och ofarliga killar, vi kan inte stå på scenen och verka farliga bad boys, så det är kanske därför vi provocerar genom musiken och ämnesvalet.

Ingen personlig begränsning?

– Nej, nej. Jag skriver alltid musiken först och där känner jag att det inte finns så snäva ramar. Innan ”Coat of arms” var jag exempelvis trött på all den här dubbelstampshårdrocken och satte mig ner och lattjade med en synt. Och då blev det nästan lite Uriah Heep, lite Dire Straits-aktigt på vissa ställen. Det var ”The final solution”, som handlar om förintelsen, och den är ju helt annorlunda musikaliskt. Men det hade vi redan då och det har vi fortfarande, en bra låt är fan en bra låt och då spelar vi in den.

– Sen kan det kännas lite begränsat när vi gör ett tajt koncept. Men jag tycker ju att krigshistoria är skitintressant och det är ju inte som så att vi kommer att få slut på material. För mig handlar det sällan om att uttrycka personliga saker i texten, det gör jag i så fall i musiken. För jag stjäl ju känslor. Tittar jag på en dokumentär eller ”Band of brothers” kan jag bli ledsen eller arg av det jag ser – och det blir musik i stället för att hamna i texterna. 80–90 procent av känslorna går in i musiken. Men det är inte så att jag inte lägger ner något i texterna, extra mycket feeling fick jag när vi sjöng på svenska. Hur bra man än tror att man är på engelska var det mycket lättare att få till snygga tagningar på svenska. Jag blev tårögd och fick gåshud, för första gången sedan vi spelade in demon till ”Primo victoria” 2003.

… om den negativa sidan av uppmärksamheten:

– Det är inte så att det oroar mig. Men folk stör sig, speciellt hemma i Falun. Folk är delade i två läger där. Det blev väl lite värre i och med att så många bandmedlemmar försvann, och med tanke på att Falun är så litet så är det alltid folk som är vänner med dem som inte vet hur de ska ställa sig inför det hela. Även om vi inte vill döda varandra så blir det som att folk måste ta ställning. Vi ville inte spela tillsammans längre, vad är problemet? Sen har det varit mycket skriverier om oss också i lokalpressen, med tanke på att det har gått uppåt och att Rockstad: Falun byter namn. Så är man ute en lördag så kommer det alltid att vara folk som kommer fram och vill ta bilder och så kommer det vara någon som knuffar och tycker att man är en idiot. Jag ser aldrig mig själv om otrevlig, arrogant eller kaxig, jag har aldrig känt mig på det viset. Men tydligen har jag uppfattats så.

Pär berättade också för mig att ni har fått ta emot dödshot. Har det drabbat dig?

– Ja, fast inte på ett personligt plan. Jag ser ju ut som en galen jävel så det är ingen som hoppar på mig ansikte mot ansikte. Även om jag är jävligt snäll så ser jag ju helt galen ut. Men jag har ju fått klara dödshot från Argentina exempelvis när vi sjöng om Falklandskriget. ”Kommer du hit, då dör du”. Återigen – vi beskriver ju ett händelseförlopp ur en soldats synvinkel. Vi har ju sjungit om mer eller mindre de flesta konflikter, ur de flesta synvinklar. Så Argentina är något av en svart fläck på vår karta. Jag skulle vilja åka dit och spela, men de måste lugna ner sig först.

Det finns ju en risk när man använder ”jag”-perspektivet.

– Absolut. Framför allt märker man ju det när man går ut och sjunger ”Carolus Rex” på svenska. ”Över Norden jag härskar…”. Nä, nu har det tiltat liksom. Så det är en fara med det, men det beror också på vilken typ av låt det är. Är det en lugnare låt som är melodiskt baserad, då kan man beskriva mer. Men är det en hård och aggressiv låt går det inte att ha något lugnt beskrivande. Det måste vara aggression i musiken för det ska passa. Och då är det jävligt lätt att gå in i soldatens perspektiv, som ofta hatar sin motståndare. Då får du en chans att knyta ihop musiken och texten på ett schyst sätt. Framför allt på de hårdare låtarna är det så.

Har du känt dig missförstådd med hela ”Carolus Rex”-grejen?

– Åtta av tio fattar direkt. De kan läsa i texthäftet. Då är det två kvar. För den nionde kan man förklara ”Men, hallå. Är du dum? Det är bara så att vi berättar en historia, det har ingenting med rasism eller högerextremism att göra för fem öre. Vi berättar bara svensk historia.” Och för den tionde personen spelar det ingen roll vad vi säger eller gör, den kommer inte att ändra sig ändå. Oftast är det då inte någon som var en potentiell Sabaton-fan till att börja med heller.

Fotnot: Sabaton spelar på Metaltown på fredag, på Fire Stage klockan kvart över tio på kvällen. Runt där kommer det också bonusmaterial med basisten Pär Sundström.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Så här i backspegeln känns den gångna månaden som en blinkning i ögonvrån. Veckor som bara har susat förbi, fyllda med resor nedåt kontinenten i såväl privat regi som i tjänsten, långdragna pass vid datorn för att se till att årets upplaga av Aftonbladet Hårdrock! kunde nå läsekretsen på avsett datum och som extra krona på verket en 40-årsdag som jag kommer minnas med varmt hjärta resten av mitt liv.

I all denna röra har det blivit som det har blivit med bloggandet. Något jag hoppas ni har överseende med, då det här är något jag gör vid sidan om då övriga åtaganden så tillåter. Vilket har inneburit att traditionerna ”Veckans viktigaste” och ”FGIF” för stunden ligger på is, och så troligtvis kommer göra fram till i höst. Om de återkommer får jag se, möjligheten finns att jag omvärderar och väljer en annan form för dess innehåll. Den som lever får se.

Något som emellertid känns puckat att avrätta bara för att livet är lite körigt för stunden är de månadssummeringar som med envis regelbundenhet brukar dyka upp almanackan så erbjuder.

För de nyss passerade 31 dagarna innebär det möjlighet att förkovra sig i en skön blandning mellan stort och smått, mjukt och hårt. Från Timo Tolkki’s Avalons beställningsjobb i Avantasia-skolan till The Dillinger Escape Plans brokiga eklektiktrixande. Från The Poodles underskattade AOR till Immolations respektvärda hedersdöds. Och däremellan allt från Asta Kask till Alice In Chains till Svartsyn till blogghyllade Port Noir och comebackcombon Transport League.

Ja, det har sannerligen varit en hisanande månad. Vars soundtrack du kan lyssna på här om du använder Spotify, medan Wimpmedlemmar i stället följer denna länk.

Och så var det med det. Nu väntar en traditionsenligt rörig Sweden Rock-vecka. Något ni kommer att märka här i spalterna på alla de sätt.

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

METAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

DOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

THRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Rob Zombie ”Dead city radio and the new gods of Supertown”

På sitt eget Hollywoodflådiga sätt är Robert Bartleh Cummings hårdrocksvärldens verklige superauteur. Vilket gör att han inte bara skriver och spelar in musik – han bildsätter den efter eget huvud också.

Ett rimligt och föga sensationellt drag, med andra ord. Inte bara för att 48-åringen på senare år har nått ganska så stora bioframgångar med exempelvis ”The devil’s rejects” och de båda omstuvningarna av ”Alla helgons blodiga natt”, utan också för att det är just som regissör han har känts mest intressant på senare år. Jag minns exempelvis att jag gäspade mig igenom ”Hellbilly deluxe” (2006) och var måttligt imponerad av 2010 års uppföljare till ”Hellbilly deluxe”, medan ovan nämnda filmer då kändes desto mer eggande och uppmärksamhetsvärda.

Kommer stundande albumet, den svindlande betitlade ”Venomous rat regeneration vendor” att ändra på detta? Det får jag be om att få återkomma till, då Robbans femte soloprestation finns överst på listan över möjliga recensioner i Aftonbladet/Nöjesbladet.

Och till dess går det ju bra att stilla nyfikenheten med videon till förstasingeln, som inte bara innehåller en tjusigt cigarrillpuffande huvudperson, utan även ett breakdansande skelett, en ballerina med jättestort Påsköhuvud och en Yetiliknande figur med en bergsprängare i högsta hugg.

Vad mer kan man önska sig, liksom?

The Resistance ”The serpent king”

Okej, jag gör det igen. Alltså frångår principen att de lite extra uppmärksammade snuttarna ska vara ett riktigt videoklipp. Vilket å andra sidan har sin rimliga förklaring. Ni är peppade – jag är peppad. På releasen av detta superprojekts debutfullängdare, alltså.

För nytillkomna läsare kanske det kan vara på sin plats med en presentation och motivation. Vilket egentligen räcker – i båda fallen – med att lite torrt konstatera att det här är ett halvnytt band där vi hittar In Flames-kända Jesper Strömblad och Glenn Ljungström, Marco Aro från The Haunted/Face Down samt Chris Barkensjö som tidigare har skött takthållningen i exempelvis Carnal Forge, Kaamos och Repugnant.

Releasen av jungfrualbumet ”Scars” ligger ungefär en månad fram i tiden, vilket gör att ovan presenterade textvideo är en skön försmak för dem som gick igång på ep:n ”Rise from treason” som släpptes tidigare i år. Speciellt för att kompositionen i sig är ett av de spår på skivan som påminner mest om Strömblads tidigare band, med sitt försiktigt ”Take this life”-nickande riff.

Warbeast ”Blood moon”

Detta fräna Texasgäng har haussats tidigare i detta forum, då de nyligen släppte en splitskiva med en viss herre vid namn Philip H Anselmo. En trevlig sak kallad ”War of the gargantus” som bjöd på thrash metal som den en gång gjordes av exempelvis Exhorder eller Dark Angel. Eller Gammacide och Rigor Mortis, för den delen.

Den senare duon är nämligen högst bidragande till krigsbesten, då bandets lineup inte bara kan räkna in de förstnämndas Scott Shelby på gitarr och Bruce Corbitt på sång – live förstärks kvartetten även av Casey Orr på basposition.

Spåret ovan har iscensatts med ett iögonfallande videoklipp som sägs handla om den plågade varulven Gnmanges allt annat än avslappnade vardag. Jo, det påstås vara ramhandlingen till denna kleggfest i skön lågbudgetanda. Precis den rysliga salut en skön fredag kan behöva.

Och, jo. Ta och kolla in nyligen släppta ”Destroy” också. Och påminns om att all retrothrash inte behöver låta Bay Area eller Ruhr.

***

Och med detta konstaterat är det dags att stänga butiken för den här veckan.

Men inte utan att först hänvisa till den fläskiga spellista jag har satt ihop på Youtube för att fira att livet har fått snurra vidare ytterligare ett par dagar. I kollektionen nedan hittar du exempelvis ett liveklipp från Jimmy Kimmels tv-show med Alice In Chains, nybakta promotionsnuttar med alla från Hatriot och In This Moment till  Arsis och norska Shining. Och därtill smakprov från stundande släpp från bland andra Immolation, Civil War och Orchid samt en kvartslång dokumentär om New England Metal & Hardcore Festival. Och mycket mer.

Ha en skön helg. Det ska banne mig jag ha.

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).