Se på fan. Där kan vi ju ta tillfället i akt att lägga ännu en arbetsvecka bakom oss.

Fem dagar som har bjudit på alltifrån djurparksskandaler, chockavhopp ifrån thrashlokomotivet The Haunted, muthärvor inom den absolut högsta EU-toppen till sedvanligt plaskande i den svenska kändisankdammen.

Kanske få händelser som får just vecka 42 att profilera sig utöver det extra i världshistorien. Men som sådan en trygg förvissning om att jorden fortsätter att snurra runt sin egen axel och att mänskligheten fortsätter att vara minst lika snurrig.

Nu är det emellertid fredag. Och vanan trogen blir det då, så här på den tidiga kvällskvisten videodags här i bloggen. Och lika traditionsenligt blir det en väldigt blandad kompott som får serveras till helgmyset.

Just den här veckan rekommenderas ytterligare inspektion av färska klipp från exempelvis Cradle Of Filth, Atreyu/Bleeding Through-anknutna I Am War, Sister Sin, Antromorphia, Linkin Park, Enslaved, Issa och tidigare Anthrax-gitarristen Dan Spitz nya grupp Red Lamb.

Och som extra veckoslutsgrädde på helgmoset går det alltid att ägna en stund åt ytterligare ett smakprov från kommande albumet med Parkway Drive, en trailer för kommande Nightwish-filmen (baserad på senaste albumet ”Imaginaerum”) samt färska spåret ”Nocturne” från intressanta djentcombon Tesseract.

Det får duga gott för stunden.

Och kom ihåg: Snart är det jul.

Så sent som i somras – den 26 juni på Gröna Lund och dagen efter på Peace & Love i Borlänge – avlade den 14-benta Bostongruppen Sverigebesök. Bjöd publiken på de färska låtarna ”Rose tattoo” och ”Shark”. Folkrockpunkade sig igenom sin allsångsvänliga repertoar med Guinesskummande glädje och genuin entusiasm.

Därför är det ju bara att förnöjt dra en smula på smilbanden över att septetten redan nu aviserar återbesök på blågul mark. Den 22 januari jiggar de loss på Annexet i Stockholm och två kvällar senare på Trädgårn i Göteborg.

Biljetterna släpps i morgon klockan 10.00.

Ungefär en vecka in på 2013 släpper gruppen också sitt åttonde album, döpt till ”Signed and sealed in blood”.

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Ett klassiskt skämt:

Hur vet du att det är en trummis som knackar på dörren? Jo, det är grymt otajt och sackar mot slutet.

Hi, hi.

Dylika lustifikationer är sedan länge legio i branschen, vilket ska göra det intressant att se vilka vitsar som lär dyka upp inspirerade av poppunkbandet The Ataris takthållare Rob Felicetti och incidenten i söndags i Asbury Park, New Jersey.

Under låten ”Your boyfriend sucks” lackar frontmannen Kris Roe ut på batteristens insats. Slänger delar av hans instrument ut i kulissen innan han förklarar att Felicettis insats för kvällen är ”jävligt pinsam” och avslutar spelningen med ett soloset.

En officiell anledning till det inträffade sägs ha varit att trummisen hade krökat i sex timmar före giget och därför spelat uselt och tappat bort sig i låtarna. Och som följd av detta har The Ataris och cymbalsvingaren – föga förvånande – gått skilda vägar.

Nedan kan ni se ett videoklipp som visar själva incidenten, likväl som gruppens officiella förklaring till det inträffade.

Just så kan vi börja denna veckas bloggande och rapporterande.

Genom att förmedla ett besked som är en god nyhet om något. Speciellt för mig, som sedan fler år tillbaka har prytt mitt vänstra ringfinger med gruppens iögonfallande heartskull-symbol.

Sedan torsdag förra veckan har nämligen den bloddrypande alternativpunktrion, med rötter i Chicago, relokaliserat sig till Blasting Room-studion i Fort Collins, Colorado, för att där och tillsammans med Bill Stevenson (Descendents, NOFX, Rise Against med flera) fästa uppföljaren till 2010 års ”This addiction”.

– Om någon för 20 år sedan hade sagt att vi skulle göra en skiva med Bill Stevenson hade jag trott att det var ett skämt, kommenterar frontmannen Matt Skiba alliansen.

Senaste releasen från gruppen var ”Damnasia”, som släpptes förra året. Skivan bestod till större delen av akustiska nyversioner av valda delar ur diskografin samt ett par nya spår. Matt Skiba har även tillsammans med soloprojektet The Sekrets tidigare i år offentliggjort ”Babylon”, medan basisten/sångaren Dan Andriano förra året erbjöd ”Hurricane season” med sitt egna band Dan Andriano In The Emergency Room.

Alkaline Trios åttonde riktiga fullängdare lösgörs via Epitaph under 2013.

Den radikale altmetalauteuren, ständigt lutad åt vänster, har föga förvånande inget över för den republikanske presidentkandidaten och hans entourage.

Konstigt vore annars. Och lika naturligt är att den Libanonfödde 45-åringen tar tillfället i akt att attackera de konservativa utmanarna, lagom till den första tv-debatten mellan Mitt Romney och Barack Obama (start i natt vid klockan tre svensk tid och direktsänd via aftonbladet.se).

– Jag har inte så stora problem med kadidaternas religiösa åskådningar, det är snarare deras politik jag är bekymrad över, säger Tankian i en intervju med American Rock Scene.

– Problemet med Romney är att han har velat fram och tillbaka i flertalet frågor. Först stödde han sjukvårdsreformen i Massachusetts, sen gjorde han en helomvändning och sa ”Jag gillar den inte längre. Jag hade fel. Allt jag tyckte var fel, jag förkastar det”. Han försöker bara få högerväljarna på sin sida, men den typen av politik har inte funkat för USA. Sånt har skuldsatt oss och skapat krig.

– Och så har vi det faktum att han faktiskt har sagt att han inte bryr sig om 47 procent av invånarna i USA. Hade jag varit ansvarig i det republikanska partiet hade jag gett honom sparken – direkt. Speciellt då hans försvar mest har handlat om att han inte uttryckte sig korrekt, så bekräftar han att han faktiskt tycker så.

Med tanke på ovan sagda (bara en bråkdel av alla diatriber som dundras ut i nämnda intervju) är inte heller hans stöd för Occupy Wall Street-rörelsen någon omtumlande surpris. Och inte heller beslutet att göra gemensam sak med likaledes systemkritiska Tom Morello (Rage Against The Machine/Audioslave) och Tim McIlrath (Rise Agaist) för att fira protesternas ettårsjubileum med låten ”We are the 99 percent”.

Resultatet av denna trojkas kollektiva ansträngning går att ladda ner – gratis så klart – via Morellos och Tankians Axis Of Justice-sida. Och syna närmare i videoform nedan.

Inom journalistikens förlovade ankdamm räcker det ju som bekant inte att ”veta” saker. Man måste ju också kunna presentera dem och få dem bekräftade på ett vattentätt sätt.

Därför är det bara att gratulera konkurrentorganet Expressen, som i dag ”kan berätta” (egen formulering) att såväl spektakelensembeln Rammstein som albumaktuella Green Day är klara för FKP Scorpios festivalsatsning i Norrköping den 27–29 juni nästa år.

Den för dagen aktuella Entombed-mössan åker av. Jag erkänner mig slagen i jakten på den här nyheten, som officiellt kommer att presenteras på en presskonferens i riktnummerområde 011 i morgon. Det hade så klart varit kul att breaka det här först, speciellt som jag har anat nyhetens innehåll i ett oar veckor men inte har lyckats få den bekräftad.

Oh well. You win some, you lose some. Sådana är spelets regler. Och liknande avslöjanden kommer att dugga allt tätare ju mer temperaturen skruvas upp inför kommande festivalsäsong.

Men om vi återvänder till rena hårdfakta så är såväl Rammstein som Green Day självklart tunga bokningar för Sverigeexpanderande FKP Scorpio, som sedan tidigare har tagit över såväl Hultsfredsfestivalen som Getaway Rock i Gävle. Speciellt som den största lokaltidningen Norrköpings Tidningar även spekulerar om såväl Metallica som Queens Of The Stone Age och för mig totalt egala Daft Punk. Som en del av festivalkriget mot hårt ekonomiskt ansatta Peace & Love i Borlänge, som anordnas samma helg, är det en offensiv attack av knockoutsnitt som utdelas. Och som borde bemötas snart, inte bara från Dalahåll, utan även av publikkonkurrenter likt Göteborgsbaserade Metaltown.

En sak är säker – rocksommaren 2013 kan bli den svettigaste på länge. På många fler sätt än de mest uppenbara.

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)