Få grupper är en hel genre i så stor utsträckning som detta Long Island-band. Det var ju de som tog den ekvilibristiska hårdmetallen ett steg längre med debutskivan ”When dream and day unite” för hela 26 år sedan och som sedan dess har fortsatt att tänja och dra i föreställningarna vad som egentligen är möjligt inom tuff musik.

Så även på senaste fullängdaren, 2013-årsgiven som även bär dess namn. Ett i vanlig ordning ambitiöst och övermänskligt välspelat verk, som kastar gruppen mellan riffig metal och überexcerciser i instrumentverkstaden till vackra instrumentalpassager som tonsätter en film som ännu inte har spelats in.

Business as usual, med andra ord. En balansgång mellan engagerande och irriterande (jag har ända sedan förstlingsverket haft svårt för dess evinnerliga utsvävanden som emellanåt tycks vara själva huvudorsaken än ett uttrycksmedel) och som på så sätt inte lyckades ändra på ensemblens rätt konsekventa :+++:-parad.

Just i  dag finns det emellertid desto större anledning att dra lite extra på smilbanden. För inte nog med att jag så här i måndagsmörkret har det stora nöjet att premiärvisa videon till ”The looking glass” – först i Sverige! – jag har ävet det stora nöjet att bjussa två bloggläsare på gratis entré till kvintettens konsert på Annexet i Stockholm den 22 februari.

En så kallad dubbelmacka av icke smittospridande slag, minst sagt.

Själva videovisningen är öppen för alla. Bara att scrolla ner en liten bit, klicka igång och njuta av resultatet. Önskas däremot en helkväll i progmetallens heliga tecken krävs en liten, men ack så viktig, motprestation.

Jag vill nämligen att du svarar på en framkrystad fråga, i ett mejl döpt till ”DT-tävling” som du skickar till mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag morgon klockan 09.00. I mejlet uppger du namn och mobilnummer, för sakens skull.

Och till frågan då – och häng med i turerna här. De flesta känner nog till att grundarmedlemmen Mike Portnoy inte längre är medlem i gruppen. Sedan uppbrottet med Dream Theater har batteristen emellertid knappast varit sysslolös, utan i stället spelat med exempelvis Winery Dogs, Adrenaline Mob och just nu skivaktuella Transatlantic. Redan 2010 gjorde han dock ett gästspel på skivan ”Nightmare” med Avenged Sevenfold, en grupp som kommer från Orange County i Kalifornien, USA. Detta område brukar förkortas ”O.C.”, vilket även var namnet på en tv-serie som sändes under åren 2003 till 2007 i Kanal 5. Backanal är ett ganska så ålderdomligt uttryck för brakfest, gärna använt av Carl Michael Bellman – men vilken svensk artist gav 1989 ut det galet hyllade debutalbumet ”…och stora havet”, en skiva som gav upphovsmannen så svår prestationsångest att den ännu i dag inte har fått någon uppföljare.

Med detta sagt – filmtajm.

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Källa: Metal Sucks

För många är det nu slut på det roliga. Det har helt enkelt blivit dags att byta helgvila och nyårsmys mot den grå vardagen igen.

Hög tid att börja knega igen, med andra ord. I alla fall för oss vanliga lönebärare.

Så varför inte även för rockstjärnor?

Ja, exakt. Varför inte?

Här är i alla fall tre grupper som har börjat inspelningarna av sina nya skivor just den 7 januari 2013.

Amon Amarth Efter att på ”With Oden on our side” (2006), ”Twilight of the thunder god” (2008) samt ”Surtur rising” (2011) ha fått ett kreativt lyft tillsammans med svenske producenten Jens Bogren söker Tumbavikingarna nu nya allianser. Det innebär att kvintettens nionde fullängdare kommer att framställas tillsammans med bittiske Andy Sneap (Testament, Arch Enemy, Accept med flera) med tänkt release via Metal Blade lagom till sommarfestivalerna i juni.

Angående kursändringen har gitarristen Olli Mikkonen uttalat sig så här i amerikanska tidningen Decibel:

– Vi var sugna på förändring och Andy har funnits med i diskussionerna under flera år. Efter att vi hade träffat honom kände vi att allt klickade. Vi tror att det kommer bli en kanonskiva.

Vare sig titel eller låtnamn finns att tillgå för tillfället. Men något säger mig att ganska mycket kommer att handla om skäggiga män som gillar att åka båt långt och länge.

Black Star Riders Gruppen, som för så sent som en månad sedan besökte Sverige under Thin Lizzy-flagg, har i sin tur kontrakterat Kevin Shirley (Europe, Iron Maiden för att nämna några) för att övervaka sin debutresa.

Det finns emellertid viktiga personalskillnader mellan banden. Den nya konstellationen får klara sig utan keyboardisten Darren Wharton och trummisen Brian Downey, den sistnämndes plats är i stället nu fylld av Jimmy DeGrasso som tidigare har fixat takten för exempelvis Alice Cooper och David Lee Roth.

Förstlingsverket släpps via Nuclear Blast senare i år.

Dream Theater Föregångaren ”A dramatic turn of events” blev progmetalltruppens första utgåva utan grundarmedlemmen Mike Portnoy – men med ganska så skral kreativ av dennes ersättare Mike Mangini, som värvades då allt material redan var färdigkomponerat.

På kommande skivan, den tolfte studiomackan i ordningen, kommer batteristen dock till fullo att bidra till skrivandeprocessen, har gitarristen John Petrucci tidigare avslöjat för Metal Insider.

– De tejper som vi har samlat på oss under våra turnéer är fantastiska. Under soundcheck, om någon har presenterat en idé som vi har jammat loss på, har han (Mangini) varit supersnabb på att ta vidare. Jag tror att det blir en cool upplevelse att skriva ihop.

Den finke skalfantomen uppger också att resultatet kan komma att dröja.

– Vi jobbar enligt samma schema som när vi gjorde ”A dramatic turn of events”. Det innebär att vi gick in i studion ungefär samtidigt som nu och den skivan släpptes inte förrän i september.

– Det är förvisso för tidigt att sia om, men när vi väl är färdiga med inspelningarna, mixningen och mastringen kan det mycket väl vara maj och då sticker vi säkert till Europa så det kan dra ut på tiden.

Klart är dock att skivan kommer att släppas via Roadrunner, då parterna förnyade sitt kontrakt förra hösten.

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.

Trots att trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan tragiskt gick bort i december förra året, är Orange County-gruppen snart tillbaka med färskt material.

Den 18 maj avtäcks nya singeln ”Nightmare” (omslag här ovan) digitalt, medan bandets femte fullängdare väntas nå butikerna den 27 juli. Trummorna på skivan spelas av Dream Theaters Mike Portnoy, och han kommer även att axla denna roll under combons turnéåtaganden under 2010.

”Jag behöver inte återvända till Dream Theater för att jobba på ett nytt album förrän 2011, så jag har nu möjlighet att hjälpa mina bröder i Avenged Sevenfold att läka sina sår på vägarna”, kommenterar Portnoy sitt beslut.

Jimmy ”The Rev” Sullivan hittades död i sitt hem i Huntington Beach den 28 december förra året. Den officiella dödsorsaken har fortfarande inte offentliggjorts. 

Det utmärkta huvudstadsbaserade metalgänget (kolla in senaste fullängdaren ”Dark hours” – nu) hamnar i höst i ytterst fint sällskap. Då publiceras nämligen kokboken ”Mosh potatoes – Recipes, anecdotes and mayhem from the heavyweights of heavy metal” (puh…) via Simon & Shuster.

Titeln är rätt svårtolkad, så det lär knappast råda någon tvekan om vad som ryms innanför pärmarna. Men förutom Lion’s Share kommer även folk som Zakk Wylde, Lita Ford, Rex Brown från Pantera/Down samt Mark Morton från Lamb Of God att dela med sig av sina läckerheter och historier. Bland de övriga amatörkockarna finns även medlemmar från bland andra Guns N’ Roses, Type O Negative, Anthrax, Megadeth, Testament, Queensrÿche, Dream Theater, Mudvayne – och Steel Panther, som lär läsarna att göra en dubbelmacka. Eller inte.

Den 30 november är satt som releasedag. Ni med Facebook kan gå med i författarens grupp här.

På tal om Lion’s Share så kan jag även meddela att gruppen framträder såväl på Rockweekend (Söderhamn 8–10 juli) samt på Gatufesten i Sundsvall den 8 juli. Dessutom frestar gruppen med en klubbspelning på Black city/S2 i Borlänge under Peace & Love-festivalen den 30 juni.