Vi kan kalla dem gruppen som gör lite tvärtom.

Som presenterar sig för världen med en Youtubevideo efter att ha bara funnits i en vecka. Och som därefter närmast har hållit sig undan rampljuset.

Hälsa på Port Noir. Södertäljetrion som är så läcker att den har fått In Flames skivbolagsdrivande frontman att vifta med kontraktet – och inom kort släppa dess debutskiva.

Jag är själv en av de där människorna. De som fick en Youtubelänk tillskickad med uppmaningen att kolla upp en grupp med ett ganska så hopplöst namn som precis hade lagt upp en låt som också den inte direkt gjorde det enkelt att bena ut vad det egentligen handlade om.

Det var i slutet av november 2011 som en trio vid namn A.I Act sökte uppmärksamhet via det emotionellt läckra stycket ”Sun dè Man”.

Vi kan väl, utan att överdriva, säga att jag blev imponerad. Fängslad av denna grupp som kom från ingenstans (nåja … Södertälje är förvisso någonstans, men ändå) och som på ett högst förtjusande sätt tog känslotrådar från exempelvis Deftones, Blindside och Dredg för att nämna några och vävde ihop det till en fullkomligt sprudlande melodimatta för de fina salongerna.

Och mest imponerande av allt – denna låt skrevs under trions första försök att göra musik tillsammans.

– Vi satt och snackade över en öl och bestämdes oss för att ses veckan efter och jamma lite utan att behöva ha några ramar eller behöva hålla oss till någon speciell genre eller mönster, berättar trummisen Andreas AW Wiberg.

– Det resulterade i att en låt skrevs under kvällen och eftersom vi blev så peppade spelade vi in trummorna på laptopen samma natt. Sen fixade vi gitarrer, bas och sång de följande dagarna.

Raskt och koncentrerat jobbat, med andra ord. Vilket också gäller när det kom till att presentera förstlingsverket för rockpubliken.

Bara en vecka efter att ”Sun dè Man” – titeln har egentligen ingen betydelse utan är bara en ordkombination som ska symbolisera viljan att bryta mönster – färdigställts förevigades jungfrukompositionen i videoform och skickades upp på Youtube.

Vilket på sitt sätt leder oss tillbaka till där texten började. Med att lyssnarna gjorde vågen, själv tog jag med den i min ”Ladda ner”-spalt som publicerades i Aftonbladet ett par veckor senare, vilket kunde ha varit gott nog. Om inte en av dessa nyfikna hade hetat Anders Fridén, till vardags sångare i Sveriges största metalband In Flames, men numera också skivbolagsboss med exempelvis Khoma, Insense, Bring Me The Fucking Riot … Man och Britta Persson i stallet.

Man kan säga att den till huvudstaden utvandrade göteborgaren gillade vad han hörde och såg. Så till den milda grad att han beslutade sig för att undersöka om ett samarbete var möjligt. Men med tanke på att gruppen – som förutom Andreas även består av gitarristen och sångaren Love Andersson och gitarristen Andreas Hollstrand – som sagt vid detta laget bara existerat i någon månad krävdes mer bevis på dess förmåga.

Del ett: Öppna för In Flames då de gjorde ett intimt klubbgig på Debaser Slussen i Stockholm i maj förra året.

Del två: Skicka in trion i studion tillsammans med rutinerade Daniel Bergstrand (med bland andra Meshuggah, Behemoth och Soilwork på sin cv) för att få ihop de över 30 låtar som gruppen gjort förproduktion på till en slutlig produkt. Ett arbete som blev så lyckat att de sista tveksamheterna runt combons kompetens kunde skingras och kontrakt undertecknas.

Senare i vår släpps frukten av detta samarbete, fullängdaren ”Puls”. Och som med ett helt år vigd åt komposition och inspelning kommer att bjuda på ett mer utvecklat sound än ”Sun dè Man”, berättar Andreas.

– Vi har världens bästa mentor. Det betyder självklart jättemycket för oss att jobba med Anders Fridén, utan honom hade det här inte varit möjligt. Dessutom gör samarbetet med Razzia Notes att vi äntligen kan få göra det vi har drömt om sedan vi började spela musik, ett steg närmare att faktiskt få jobba med det här på heltid.

Men hur var det med det där hopplösa namnet? Ja, tydligen var det fler än jag som såg viss problematik med dess finish, vilket gör att A.I Act numera i stället går under den avsevärt mer klatschiga signaturen Port Noir.

– Det första namnet kom mest till som ett internskämt. Det blev en förkortning som fick duga. Men när vi sen försökte sprida namnet muntligen till folk så blev responsen mest ”Vad sa du? Hur stavas det?” och det blev för jobbigt. Därför ville vi ha något som är lättare att säga och för folk att se framför sig.

Så, var så goda och hälsa på Port Noir. Det finns mycket som talar för att det här är ett av årets hetaste svenska debutanter.

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Det finns många sätt att dra sitt strå till stacken. Vissa av oss försöker uppmärksamma förhållanden som är mindre behagliga genom det skriva ordet, andra försöker sig på mer handgripliga insatser.

Till den senare kategorin sällar sig Sveriges metalkungar i In Flames.

Under sin just nu pågående USA-turné (finalen äger rum den 16 december i Seattle) har kvintetten nämligen ett något annorlunda turnésällskap – nämligen en björn. Ja, en riktig jävla björn. Dock i uppstoppad form.

Nallen, som inhandlades i San Antonio och som enligt uppgift härstammar från Sibirien, är döpt till GlennAntonio och nöter inte vägbanor tillsammans med göteborgarna av någon dekorativ anledning, utan planen är i stället att jätten ska auktioneras bort bland fansen till förmån för Barncancerfonden.

Intresserade spekulanter kan lägga ett bud på gruppens Facebooksida, även om det emellertid kan bli en kostsam historia. Speciellt då personen som just i detta nu leder har aviserat vilja att pytsa in 1 000 dollar (strax under 7 000 kronor) i välgörenhetsauktionen.

Huruvida bandets egen Björn (med efternamnet Gelotte) ingår i potten är emellertid osäkert.

Länge var brutalistspåret ”Eye for an eye”, släppt förra året, den enda officiella studiosmakprovet från Jesper Strömblads musikaliska huvudsyssla efter avhoppet från In Flames.

Därtill kom några strögig här och där. Jag såg själv livedebuten på Kulturhuset i Stockholm förra hösten, ett framträdande som gitarristen själv var väldigt missnöjd med. Men som faktiskt inte var så tokigt.

Sedan dess har metalvärlden febrat och girigt krävt mer musik från The Resistance – där vi även hittar The Haunteds förrförre frontman Marco Aro, Glenn Ljungström som även han har ett förflutet i exempelvis In Flames och Dimension Zero samt före detta Kaamos-trummisen Chris Barkensjö – vilket har varit förgäves, har det visat sig.

Fram till nu. I dag gick Ear Music nämligen ut och bekräftade att kvartetten och bolaget har kommit överens om en lanseringsplan, vilket innebär att den Hatebreed-minnande gruppen under första halvåret 2013 blir aktuell med inte mindre än två releaser. Redan i januari släpps ep:n ”Rise from treason”, medan en ännu odöpt fullängdare väntar i april.

Det första smakprovet från nämnda utgåvor kallas ”Slugger” och svingar ganska så fint. Och just denna rallarsving kan du lyssna på här nedanför.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Så kan det ju liksom gå när man tvingas styra om postgången från hemmet till arbetsplatsen.

Vilket också i dag har haft den trevliga bieffekten att jag, mellan andra måsten, har kunnat fingra på min nylevererade lp-box med Possessed.

Det är en fin pjäs. Trenne vinyler (”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”Eyes of horror”) förpackade i en väldigt trevlig låda som även innehåller en lp-spelarmatta, tre posters, en bok och ett certifikat som visar exakt vilket exemplar av den begränsade upplagan på 500 som jag precis har lagt vantarna på.

Ja, jag är en sucker. Speciellt som det här är tredje köpet av samma musik som jag gör (har alla alster på såväl vinyl som cd tidigare). Men det är svårt att motstå en skön box. När den mesta musiken sprids digitalt numera och reduceras till ettor och nollor är det väldigt trevligt att ha något i handen. Att kladda på en produkt som känns, som luktar papper och lim och som väger en summa som går att mäta i gram och inte byte.

36,99 euro kostade kalaset. Plus 10 i frakt från Tyskland. Ett pris så lovvärt att jag firade med att slänga ner In Flames-relaterade Passengers självbetitlade skiva (för ynka 2,99!) i påsen.

Format? Vinyl så klart.

Det sydafrikanska mangelprogrammet ”MK Ondergrond” må vara en eterryttare bland många andra – med en rolig bonus.

Inte nog med att programmet i sig bygger på animerade inslag, även de artister som intervjuas förevigas i tecknad form.

En av dessa är Opeths flinke gitarrist Fredrik ”Kulle” Åkesson, som fick se sig själv som seriefigur efter en intervju på årets upplaga av Wacken-festivalen.

Hur det kan te sig ser ni nedan.

Bland andra artister som har genomgått samma makeover hittar vi Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway (video), Alex Lopez från Suicide Silence (video), Dave McClain från Machine Head (video), Henry Rollins (video) samt In Flames resliga bastorn Peter Iwers (video).

Mer info om programmet som sådant hittar ni här.

Ja, ni läser själva i rubriken ovan.

Jag tycker mig ana en Melodifestivaleffekt. Och ett resultat som det brukar bli då de som gnäller högst också magsurt struntar i att rösta på den musik de faktiskt gillar.

Det Göteborgsgruppen har berikat Sverige med i år är att sötgrowla sig ända till Globen med låten ”Mystery” … och kanske inte så mycket mer.

För runt 714 000 röstande i Rockbjörnen Live var det tydligen en prisvärd bedrift och gruppen kunde därmed snuva mina personliga favoriter In Flames på den åtråvärda pokalen på Gröna Lunds stora scen.

Personlig kommentar och reflektion?

Ni kan nog gissa ungefär hur en sådan skulle te sig.

Men jag kan ändå kosta på mig en uppmaning till nästa år:

RÖSTA. FÖR. HELVETE!

Rockbjörnen Live är till syvende och sist publikens pris. Just din, metalvänliga, röst är värd lika mycket som hysteriska gilla-markeringar till Eric Saade och Justin Bieber. En nalle ska morra, rivas och bitas lite obekvämt.

Tillsammans kan vi fixa just det om tolv månader.

Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Efter att på ett eller annat sätt ha varit lierade med tyska metaljätten Nuclear Blast sedan mitten av 1990-talet väljer Göteborgs metalstoltheter att utforska nya samarbetspartner.

Det innebär att det kommande albumet ”Sounds of a playground fading”, det tionde i ordningen och i butik den 15 juni, i stället kommer att släppas lös av anrika bolaget Century Media (The Haunted, Deicide, Arch Enemy, Dark Tranquillity, Paradise Lost och sisådär tiotusen andra grupper).

Att bli en stor fisk i ett rejält stim andra oroar emellertid inte frontmannen Anders Fridén.

– Vi är riktigt glada över att gå till sängs med Century Media. De kan affärer, vi kan musik. Vad skulle då egentligen kunna gå fel? hälsar han.

Dealen med bolaget gäller dock bara den internationella marknaden. I Sverige kommer utgivningen att handhas av Razzia, som även jobbar intimt med Fridéns egna skivettikett Selective Notes.

”Sounds of a playground fading” är In Flames första skiva med nye gitarristen Niclas Engelin fast i sättningen. Tillika är det första gången i karriären som gruppen gjort ett album utan grundaren Jesper Strömblad.

Och hur låter det då?

Tidigare i dag valde Anders Fridén att berätta om materialet på plattan i en exklusiv intervju med Nöjesbladets Jon Forsling. Depeche Mode? Tramporgel? Låtar som tänjer på hårdrocksnormen? Vad är detta egentligen? Läs mer om ”Sounds of a playground fading” här.