I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Jag vill minnas att senast var i maj, några timmar innan Sabbath Light (Ozzy & Friends, även kallat) skulle stå på Stadions scen.

Tydligen ett framträdande som har gett yours truly förnyat förtroende, då jag inom ett par timmar återigen får möjlighet att bräka loss om hårdrock i P4-programmet ”Stockholm idag” (sic).

Anledningen är självklart inte att huvudstadsproducenterna önskar sig lite mer småländska med diftongsaltomortaler i etern, utan självklart dagens besked att Iron Maiden i juli nästa år blir första (?) hårdrocksakt ut på den nya nationalarenan i Solna.

Klockan 17.20 är det dags, hälsade producenten nyss. Mitt största problem just nu är därmed inte trångmål av mer akut karaktär här på jobbet, utan i stället hur jag ska klara mig igenom en hel intervju utan att 1: hosta, 2: snörvla, 3: svära något alldeles opublicerbart förjävligt lagom till kvällsmålet.

Piro ett för stunden: Dags att tvätta munnen med tvål.

Redan i går runt lunchtid hade vi det hela på känn.

En representant för bokarjätten Live Nation hörde av sig och förhandsskvallrade om att man klockan nio i dag skulle släppa en gigantakt för ett likaledes omfattande gig nästa sommar.

När han dessutom vänligt hintade om att det var ett band som upptar en stor del av min intressesfär fanns egentligen inte mycket utrymme för spekulation.

Självklart är det Iron Maiden. Något annat är en omöjlighet.

Vilket enbart lämnar en del av det väsentliga därhän, likaledes två av journalistikens grundfrågor.

Var och när.

Ett febrilt så kallat källarbete inleddes. Och hos vanligtvis tjänstvilliga kanaler var det locket på, men detta till trots skrev jag en krönika om tilldragelsen strax före läggdags i går kväll. Som gjord för att trycka in i någon väl vald kanal så fort en bekräftelse var kirrad.

Nu har den kommit. Förvisso inte exklusivt för min arbetsgivare, men icke desto mer förnöjsam. Den 13 juli nästa år gästar den brittiska sextetten nybyggda Friends arena i Solna, om ett stopp på den nostalgiskt blickande ”Maiden England”-turnén.

Här utvecklar jag mina tankar om detta. I texten som skrevs i går kväll, men som först nu är publiceringsbar.

En seger för den planerade journalistiken, måhända.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Rent spontant kan jag känna mig aningen skeptisk, men troligtvis är detta det enda rimliga draget för den klassiska gruppen.

Efter att i flertalet år – och i olika sättningar – turnerat runt under namnet Thin Lizzy har gitarristen Scott Gorham i veckan avslöjat för Hotpress att gruppens nuvarande sextettsättning har rekryterat Kevin Shirley (Iron Maiden, Europe med flera) för att överse inspelningarna av första studioskivan sedan ”Thunder and lightning” (1983). En utgåva som dessutom, av väldigt förklarlig anledning, kommer att bli combons första studioyttring utan frontmannen Phil Lynott.

Inspelningarna beräknas börja i oktober i Los Angeles och tänkt releasedatum är satt till början av 2013.

– Vi är alla supertaggade inför inspelningarna. Speciellt Ricky och Damon, säger Gorham i nyhetsartikeln som länkas ovan.

Combon består i dag – förutom ovan nämnde strängbändare – av sångaren Ricky Warwick (ex-The Almighty), basisten Marco Mendoza (ex-Whitesnake, Ted Nugent), gitarristen Damon Johnson (ex-Alice Cooper) samt Lizzy-veteranerna Darren Wharton (Dare) och Brian Downey.

Kanon eller kalkon? Det känns faktiskt som att det kan sluta lite hur som helst. Den livegrupp som så sent som förra året besökte Sweden Rock, och då fick en välmenande kritisk recension av undertecknad som tack för besväret, har bevisat att kompetensen finns även där autenciteten brister.

Därför är draget att spela in en platta med färskt material troligtvis det enda konstellationen kan göra om den inte för evigt ska kånka runt som en simpel nostalgiakt vars mest utmärkande drag kan sammanfattas med vad den inte är. Med färskt material – och då självklart bra sådant – i bagaget kan det finnas anledning att omvärdera Thin Lizzy. Att slutligen acceptera en grupp utan briljante Lynott i fronten.

Det vore sannerligen på tiden. Och själva tanken känns faktiskt riktigt engagerande och inspirerande.

http://www.youtube.com/watch?v=GfZC-y-RbA4

Att kalla gruppens genombrott med andraskivan ”Hisingen blues” förra året för omfattande torde vara en underdrift.

Det blev P3 Guld-pris. Det blev en Grammis. Det blev förbandsgig till självaste Iron Maiden inför ett knökat Ullevi. Och det blev, ta mig tusan, till och med en egen öl, kallad Hisingen Brew.

Uppföljarnerverna då? Jo, de kan tyckas rätt så stabila.

Om ungefär en och en halv månad släpps ”Lights out”, men redan i slutet av september föregås skivan av singeln ”Goliath”.

Surt att vänta så länge?

Lugn. Redan nu har det släppts en så kallad ”lyric video”, det nya svarta på Youtube, där det går att lyssna på åstadkommandet.

Själv har jag hånglat upp det kommande fullängdssläppet i streamad version i snart en veckas tid – och längtar ständigt till nästa tungrullarstund. Så vanebildande är faktiskt ”Lights out”.

Ni andra, se till att bunkra upp med läppbalsam och mintpastiller redan nu.

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Även årets uppstickarfestival, Getaway Rock i Gävle, påminner om att det nästa år blir metal och mysigt häng vid Gasklockorna. I dag släpps biljetterna till 2011 års upplaga, som kommer att hållas 7–9 juli. 

Efter debutsuccén i somras har festivalen omgärdats av rykten om en expansion av episka proportioner (det mest verklighetsfrämmande var att området skulle utökas till 40 000 besökare och att Iron Maiden var tilltänkta headliners), men detta slår generalen Tomas Jernberg effektivt hål på.

– Vi kommer öka servicenivån ytterligare ett snäpp och vi kommer fortsätta i samma anda artistmässigt. I övrigt kommer besökarna att känna igen sig, säger han.

– Vi vill fortsätta erbjuda en tung och relevant line-up, och vill bygga Getaway Rock till ett årligen återkommande evenemang att räkna med. Vi ser med stor spänning fram emot 2011, där vi är övertygade om att infria de förväntningar som finns på oss.

De första banden till festivalens 2011-uppställning presenteras den 28 oktober. I år toppades spelschemat av Megadeth, Motörhead och Slash.

Biljetter, de första 1 000 säljs till det rabatterade priset på 1 000 kronor styck – finns till salu här. 

Efter framträdandet på Sonispherefestivalen i Stockholm i början på augusti meddelar metalgiganterna att de ämnar återvända till svensk mark nästa sommar.

Den 1 juli intar Iron Maiden Ullevi i Göteborg, en arena som känns riktigt klassisk när det kommer till den brittiska sextetten. 2005 spelade de där – och fick betyget fem plus av undertecknad. Tre år senare samma sak – och med samma dansande betygsutfall.

Hur det blir nästa år är så klart för tidigt att uttala sig om, men nyfikna torde ställa klockan tidigt den 30 september då biljetterna släpps via bland andra Live Nation och Ticnet på telefon 077-170 70 70.

Och med detta meddelat så tar vi och lyssnar lite på världens bästa ”Hallowed be thy name” live från Ullevi 2005, tycker jag.