Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Gene Simmons på Gröna Lund.

Sambon med stort S skickade ovan publicerade bild på en viss Gene Simmons. Som spelar i ett visst band vid namn Kiss. Som tydligen spelar på Stadion i Stockholm på lördag. Och som tydligen var på Gröna Lund i går för att kolla på Deathstars, dricka läsk och morsa på fansen.

Enligt rapporter från plats var Gene och trummisen Eric Singer och gitarristen Tommy Thayer på gott humör när de anlände vid åttatiden efter en middag på Grand hôtel. Väl på plats skrev de autografer och poserade på bilder med fans i allmänhet och med flickor i synnerhet.

Kiss har valt Sverige och Stockholm som bas under sin turné i Norden. Hela bandet är på plats i huvudstaden och i går sågs sångaren/gitarristen Paul Stanley mysa på Skansen tillsammans med hitleverantören och ”Idol”-kände Andreas Carlsson.

I kväll spelar bandet i norska Trondheim. Stockholms stadion får besök på lördag, medan Malmö besöksdagen efter.

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling