Klokt skrivet om insatsen i Afghanistan.

”Diskussionen om USA:s närvaro i Afghanistan skapar inte fred i Afghanistan, utan det krävs att den svenska regeringen – med all makt den har – ska påverka EU och USA för att skapa det förutsättningar som behövs för en fredlig lösning i konflikten.

Först när fred är skapad kan vi ta hem de svenska soldaterna. Då kommer också USA att lämna Afghanistan”, skriver ordförande i Föreningen Afghanistanier I Sverige”

Kan med fördel läsas ihop med chatten från Afghanistan med familjen Zargar.

Själv är jag nu hemma i Sverige igen och har börjat sortera intrycken. Att göra en sådan här resa är ju tämligen påfrestande och stressigt och det tar tid att landa i Sverige igen. Men jag tycker allt fungerande ovanligt bra.

De svenska soldaterna och befälen var öppna, ärliga och hjälpsamma vilket gjorde mitt arbete lätt. Det finns ju en hel del misstänksamhet bland militären gentemot media men av detta märkte jag intet så stort tack till er i Mazar E Sharif.

Inga hotfulla situationer uppstod på fältet vilket var skönt.Det finns ju alltid en risk att bli skjuten, kidnappad och sprängd men det talar jag aldrig om när jag är ute på jobb. Det sista jag vill är att bli en reporterklycha som kommer på ett tvåveckorsbesök och sedan skryter om att kulorna viner runt huvudet.

Människorna var fantastiska, öppna, uppriktiga och hjälpsamma. Stort tack till familjen Zargar som öppnade sitt hem för Aftonbladets läsare.

Så i det stora hela gick allt riktigt bra.

Vet att det inte är normalt i denna branch att säga positiva saker om konkurrenten men att Expressen var på plats och granskade soldaternas material i Afghanistan gjorde ju faktiskt att läsarna fick en bredare bild av läget. Och ju mer det skrivs om den svenska insatsen i Afghanistan desto bättre, särskilt när det förs en debatt där så många faktafel cirkulerar.

Slutligen tack för alla tips, råd och stöd. Även om jag inte hade tid att följa alla uppslag så kommer jag gå vidare på vissa vinklar nästa gång. 

För jag är tämligen säker på att jag kommer att resa tillbaka till Afghanistan.

I dag lämnade vi Mazar e Sharif, med blandade känslor för det fanns fler jobb som jag gärna hade gjort. Det får bli nästa gång.

Hann träffa svenska afghankommitténs respresentant, Per Olsson, till frukosten. Han hade blivit biten av en skorpion men hade inte ont. Jag tyckte att han skulle gå till doktorn.

Färden tillbaks till Kabul gick genom Baghlanprovinsen hårda strider rasade i lördags, trettio motståndsmän och två poliser dog. I går dödades också sex poliser av en vägbomb i samma område.
Flera vägspärrar fanns i området och polisen kontrollerade id-kort och mitt bagage. (Fotografen har inget, hans väskor försvann på hitresan och har precis dykt upp i Kabul.)

Annars var det en skräckfärd för mig som är åkrädd. Chauffören körde slalom mellan bilarna medan vi färdades över den undersköna bergskedjan Hindu Kush.
Sträckan tog fem och en halv timma att avverka, kan jämföras med den farsartade ditresan som tog elva timmar, varav två bogserad av en kameltransport.

Nu befinner jag mig på ett hotell i Kabul och när jag steg in i lobbyn hände följande:

1.    En grupp valobservatörer från EU samlades för att åka till flygplatsen för vidare transport hemåt. De hade en reseledare som kontrollerade att de betalt sina räkningar innan de gav sig av, några med skyddsvästarna på.

2.    Fidelis Cloer, en tysk affärsman som säljer bepansrade bilar, och kallar sig själv för krigsprofitör, drack kaffe i lobbyn. Vi småpratade en stund, han skulle kanske åka till Mazar och jag tipsade om hotellet där vi bodde.
Det har för övrigt gjorts en dokumentär om denna man, ”Bulletproof salesman”, som jag såg för ett tag sen.

Nu är jag på mitt rum och ser på korancitaten, med engelsk text, som visas på tv. Det är faktiskt intressant.

Börjar känna hur slutkörd jag är efter de senaste veckornas intensiva jobb. Det är ganska behagligt.

I Mazar-e-Sharif, staden med den blå moskén, vilar ett slutkört eftervaletlugn. Talibanernas utlovade blodbad uteblev, alla andas ut och hoppas att lugnet ska hålla sig över Ramadan. Fayad säger att han inte har några problem att inte äta och dricka innan solnedgången, men han verkar allt ändå lite grinig i värmen.

– Allah styr allt och det viktigaste är att vara en perfekt muslim. Det här livet är ett test inför det som händer efter döden. Alla borde vara muslimer, för deras egen skull, säger denna vänliga 27-åring som är klädd i västerländska kläder och gillade att gå på disco när han besökte Uzbekistan. Men han ville inte gifta sig med en tysk släkting utan vill ha flicka från trakten, en perfekt muslim.

Den som klagar över att Sverige är politiskt korrekt borde besöka Afghanistan. Här styr religion och tradition, först kommer Allah, därefter familjen, klanen, folkgruppen och därefter staten. Utbildade kvinnor är frimodiga och smarta på jobbet men när de ska gå hem drar de på sig burkan och blir underdånig hustru och moder.

De säger att visst vill de ha demokrati men Afghanistan måste vara enligt islam. Inte ens sharialagen tycker de är konstig för den är ju enligt koranen, vilket man som svensk kvinna kan tycka är märkligt. Vi representerar ju fred och demokrati, varför förstår de inte att vårt sätt är bättre?

Men ingenting i detta land är som man kan tro. Först när man är på plats går det att förstå vilken komplicerad väv de provinser som kallas Afghanistan utgör och jag kan förstå de svenska soldaternas frustration över att bilden är så kraftigt förenklad.

Under den senaste tidens debatt i Sverige verkar det på några debattörer som om Sverige hade tusentals soldater på plats som ständigt var i strid med talibaner. I verkligheten är den svenska truppen en liten del i en stor internationell insats och bara en procent av alla våldsamheter, vägbomber och eldöverfall i Afghanistan sker i de fyra provinser som är den svensk/finska styrkans ansvarsområde. Kan jämföras med Helmand där danskarna finns och där 30 procent av allt våld sker.

Fayed säger att USA styr allt och att de inte vill ha fred utan stöttar talibanerna.

– Fast det är bra att de utländska trupperna är i landet, om de inte var här skulle inbördeskriget bryta ut igen, säger denna man som upplevt krig i nästan hela sitt liv.

Det är också en bit av verkligheten som dessvärre sällan nämns därhemma i Sverige.

Natten har, för första gången på länge, varit händelselös. Det är helgdag och första dagen på Ramadan och de flesta verkar ta det lungt. Till med internet på hotellet är långsammare än vanligt.

Det känns som om jag inte hunnit med hälften av alla bra uppslag och ideeér jag fått, ändå har vi jobbat oavbrutet.

Frustrerande, men inte mycket att göra något åt eftersom vi snart måste lämna denna plats. Här är Magnus bildspel som visar hur det varit.

Tillbaks på hotellet efter chatten med familjen Zargar som genomfördes via sattelitelefon på deras tak. 

Bra frågor hemifrån och intressanta svar från familjen. Önskar bara att att vi hade kunnat hålla på lite längre. Det var stressigt att vara tidsbegränsad när familjen diskuterade svaren och allt skulle översättas från engelska till svenska. Dessutom var det strul med tekniken, som alltid.

En läsare var arg för att jag sagt att folk fått det bättre. Det jag sa var att just här, i Mazar, har det varit lungt så länge att folk klagar över att de svenska soldaterna inte bygger upp infrastrukturen utan bara ägnar sig åt säkerhet och kan ju faktiskt tolkas som ett framsteg. BBC sa i går när de rapporterade från vallokalerna att man i staden faktiskt börjat tala om framsteg.

Men återigen, det gäller bara denna plats.

När det gäller blogginlägget om Jan Guillou så tog jag bort det för att jag tyckte det var bättre att ignorera hans påhopp. Fast det var kanske fel, jag vet faktiskt inte.

Vad skulle ni ha gjort?

Nu ska jag vara lite ledig och fundera över den eventuella färden till paschtunfickan.

Här är i alla fall dagens artikel.

Jag funderar på om det är intressant att ta sig till den plats där svenskarna hamnade i eldstrid i natt.

Området är till största delen befolkad av paschtuner, det folk som av tradition stöttar talibanerna. Där har varit oroligt länge och flera olika grupper attackerar säkerhetsstyrkorna.

Om jag förstått saken rätt så patrullerade varken svenskar eller afghanska säkerhetsstyrkor området särskilt mycket förr, man lät dem mest vara. Men eftersom afghanska armén fått bättre självförtroende, och utrustning, försöker de nu ta kontroll över området och patrullerar där oftare.

Den svenska truppens huvuduppgift är att stötta säkerhetsstyrkorna så om den afghanska armén är i området är svenskarna också det.

Vilket är en av förklaringen till att antalet beskjutningar och andra incidenter ökar.

Det som oroar svenskarna mest just nu är att oroligheterna i de östra grannprovinserna ska spilla över in i deras ansvarsområde. Ungerska och tyska säkerhetsstyrkor ansvarar för provinserna i öst där hårda strider utkämpats mellan afghanska säkerhetsstyrkor och välorganiserade talibaner.

Vid den en hastigt sammankallad presskonferens i går sa den befälhavaren Olof Granander att motståndaren blivit allt mer aggressiv inför valet och att svenskarna måste vara mer försiktiga.

Så vad ska man hitta på? Att åka till platsen där svenskarna blev beskjutna kan vara riskabelt och tar en hel dag. Kanske är det bättre att stanna här i Mazar där jag har bättre överblick? Vad tycker ni?

Nu ska jag i alla fall åka hem till en familj så att Aftonbladets läsare kan chatta med dem klockan två.

I går exploderade en vägbomb under ett svenskt fordon, en galt, drygt 20 mil från Mazar e Sharif, fågelvägen. Ingen av soldaterna skadades. En undsättningspatrull skickades till platsen. Den nådde fram vid tolvtiden i natt och började söka av området för att undersöka om det fanns fler vägbomber. Då blev de beskjutna, från alla håll, med handeldvapen och raketgevär.

Svenskarna besvarade elden och efter en timme försvann de kriminella/talibanerna från platsen. Under denna tid fanns flygunderstöd i luften ovanför, men de behövde inte gripa in. Det finns inga uppgifter om döda eller skadade svenskar eller motståndsmän. De svenska soldaterna har nu lämnat platsen.

Området har länge varit osäkert under några månader. En mullah från trakten återvände för några månader sedan till området efter att ha varit i Pakistan och södra delen av Afghanistan.Med sig hade han 20-40 kamrater och gänget har länge trakasserat byborna, stulit mat och uppmanat dem att kämpa på talibanernas sida. Där finns också flera andra grupper av motståndsmän i området.

Drygt femton mil härifrån pågår strider mellan afghansk polis och talibangerilla i staden Baghlan. Anfallet har pågått sedan i morse och afghanska styrkor försöker slå tillbaka gerillan. Baghlan gränsar till svenskarnas men det är ungerska ISAF-styrkor som ansvarar för provinsen.

Med andra ord är inga svenska soldater på plats. De bevakar däremot gränsen mot detta distrikt som varit oroligt under en längre tid. (Måste dock påpeka att femton mil verkar nära men det tar många timmar skumpade på dåliga vägar att ta sig dit. )

I natt attackerade en grupp män några poliser som vaktade en vallokal väster om Mazar e Sharif. Svenskarna skickade ut förband för att markera närvaro.

Svenskar utsattes också för en bomattack vid tolvtiden i dag i ett område tjugo mil väster om Mazar e Sharif. Ingen skadades.

I sydvästra delen av svenskarnas område besköts en by med raketer. Inga uppgifter finns om skadade. Området har varit oroligt länge och i förra veckan deltog svenska soldater i en stor operation tillsammans med afghanska säkerhetsstyrkor för att driva bort en grupp talibaner/kriminella från området så att de inte skulle störa valet. Läs mer om detta i dagens artikel.

-Vad jag vet så har valet har genomförts enligt planen, säger Olof Granader, chef för svenska styrkan.

Det är två timmar till vallokalerna stänger klockan fyra med det råder redan stiljte i vallokalerna. De flesta verkar ha röstat på morgonen och nu, under dygnets varmaste timmar, händer inte längre någonting.

En amerikansk AP-fotograf kallar det de tråkigaste valet han bevakat, ett iranskt team trampar runt på hotellet och undrar vad de ska göra. 

Fast det är ändå positivt att det är så lungt i området att folk klagar över vågar och infrastrukturen istället för att vara oroliga över sin egen säkerhet. Det är trots allt ett tecken på att det faktiskt går framåt.