I dag lämnade vi Mazar e Sharif, med blandade känslor för det fanns fler jobb som jag gärna hade gjort. Det får bli nästa gång.

Hann träffa svenska afghankommitténs respresentant, Per Olsson, till frukosten. Han hade blivit biten av en skorpion men hade inte ont. Jag tyckte att han skulle gå till doktorn.

Färden tillbaks till Kabul gick genom Baghlanprovinsen hårda strider rasade i lördags, trettio motståndsmän och två poliser dog. I går dödades också sex poliser av en vägbomb i samma område.
Flera vägspärrar fanns i området och polisen kontrollerade id-kort och mitt bagage. (Fotografen har inget, hans väskor försvann på hitresan och har precis dykt upp i Kabul.)

Annars var det en skräckfärd för mig som är åkrädd. Chauffören körde slalom mellan bilarna medan vi färdades över den undersköna bergskedjan Hindu Kush.
Sträckan tog fem och en halv timma att avverka, kan jämföras med den farsartade ditresan som tog elva timmar, varav två bogserad av en kameltransport.

Nu befinner jag mig på ett hotell i Kabul och när jag steg in i lobbyn hände följande:

1.    En grupp valobservatörer från EU samlades för att åka till flygplatsen för vidare transport hemåt. De hade en reseledare som kontrollerade att de betalt sina räkningar innan de gav sig av, några med skyddsvästarna på.

 

2.    Fidelis Cloer, en tysk affärsman som säljer bepansrade bilar, och kallar sig själv för krigsprofitör, drack kaffe i lobbyn. Vi småpratade en stund, han skulle kanske åka till Mazar och jag tipsade om hotellet där vi bodde.
Det har för övrigt gjorts en dokumentär om denna man, ”Bulletproof salesman”, som jag såg för ett tag sen.

Nu är jag på mitt rum och ser på korancitaten, med engelsk text, som visas på tv. Det är faktiskt intressant.

Börjar känna hur slutkörd jag är efter de senaste veckornas intensiva jobb. Det är ganska behagligt.