Förhoppningsvis vet du hur det är; känslan av lycka, ruset av endorfiner, den totala fokuseringen på någon som gör att kärlekssånger plötsligt innehåller livets djupa sanning. I ett slag är allt förändrat och du har blivit ett lallande fån.

Jag brukar fråga människor hur de träffade sin partner vilket är underbart för de förändras, släpper garden och får något mjukt i blicken när de svarar.

Som den kända journalisten som skilde sig efter ett kärlekslöst äktenskap och desillusionerad flyttade runt som en nomad bland vännerna medan han letade efter bostad. Varje dag mejlade han en kvinna han enbart var god vän med. ”Plötsligt insåg jag att det var hon som var mitt hem, att jag var förälskad i henne”. Nu har de varit tillsammans i åtta år.

En kvinna åkte till Cypern på semester när hon närmade sig 30 och såg där en man som hon ville ha barn med. Glatt stegade hon fram och frågade om han var intresserad av att reproducera sig. Han sålde allt och ett par veckor senare landade han i Sverige. Nu har de varit gifta i 27 år och har tre barn.

En annan kvinna fick skjuts till tåget av en bekant och någonstans under den halvtimmeslånga bilfärden blev de kära.

”När vi var framme vid stationen såg vi tysta på varandra och visste att det var vi.”

Till och med den mest depraverade cyniker vill möta den rätta och bli älskad. Ändå består nästan hälften av alla hushåll i Stockholm av singlar, många bittra, andra livrädda. Ständigt finns skräcken där för att bli värnlös, sårad och lämnad, skyddssköldarna är metertjocka. Många resignerar och nöjer sig uppgivna med lite icke bindande, känslokallt sex, ”onani med någon annans vävnad”, som någon uttryckte det.

I Dan Josefssons kommande bok Hemligheten står det att 40 procent av befolkningen har anknytningsproblem, de fick inte den närhet de behövde som barn och har därför ingen aning om hur de ska kunna ha ett förhållande som vuxna. Det förklarar ju många historier om skruvade dejter som betett sig underligt.

Fast det är ändå sorgligt. Raggboken Spelet hårdpluggas, det söks och hoppas på krogar och barer men fyra av tio har ingen aning om vad de ska göra om de väl hittar det.

Själv köper jag hellre boken Hemligheten än alla bortförklaringar om varför singellivet skulle vara fantastiskt. För vem vill inte vara ett lallande fån i stället för ett känslostört vrak? Vem vill inte ha en lycklig berättelse, hur banal den än är? Vem vill vara ensam, egentligen?

Ni trodde att den stora grejen med Melodifestivalen var Charlotte Perrelli och om rätt låt vann, eller hur? Fel, fel, fel. Med all respekt för menlös musik, paljetter och ystert glammande så är det betydligt mer fascinerande att tävlingen hålls i Belgrad. Vi snackar faktiskt om Serbien, ett macholand med dåligt rykte och starkt utvecklad homofobi.

I DN skriver Christina Wassholm om den belägrade HBT-världen i Belgrad. Glöm allt vad Pride heter. Den 30 juni 2001 gjordes ett tappert försök att hålla en parad men tusentals fotbollshuliganer från klubbarna Röda Stjärnan och Partisan sparkade sönder allt. 40 personer blev allvarligt skadade, 32 personer greps, ingen åtalades.

Det faktum att en romsk lesbisk tjej vann tävlingen har varken gjort till eller från, Marija Serifovic används istället som en symbol för Serbiens seger över väst.

Med bakgrund av detta känns det underbart att den gayiga schlagercirkusen har tagit staden i besittning.

Det kommer förmodligen inte förändra något för medelserben, han lär nog mest tycka det är kul med brudar med silikonbröst och korta kjolar, kvinnosynen är sådär på Balkan, men vem vet. Det kanske blir som så många hoppas, att Serbiens skamfilade rykte förbättras. Det öppnar i alla fall upp lite av isolationen mot omvärlden, serber är belagda med visumtvång om de vill resa till väst.

Detta är ett av många skäl till den legendariska bitterheten mot väst som finns i landet. Konspirationsteorier är också stort, likaså nationalism vilket gjort att Kostunica varit premiärminister de senaste åren. Många serber har dessutom en offermentalitet större än AIK:s.

Jag vet inte hur många gånger jag hört om hur serberna kämpat för kristendomen och stått emot muslimerna sedan slaget vid Kosovo Polje 1389, de har försvarat väst och bara fått skit som tack.

Nu senast fråntogs de Kosovo, en oförrätt av många.

I början på 90-talet var landet utsatt för sanktioner, 1999 bombades de av Nato, dessutom tjatar omvärlden om att de ska utlämna krigsförbrytare. Men i går var de värdar för det ystra schlagerspektaklet. Det är kul. Häftigt är också att trots det blodiga kriget för femton år sedan fick Serbien tolvor av både Kroatien och Bosnien i kvalomröstningen.

Det är extremt optimistiskt, men förhoppningsvis leder ändå denna fåniga tävling till något bra. Jag hoppas i alla fall det, för alla unga serbers skull. De förtjänar att bli av med sitt förflutna och komma med i europamatchen, oavsett vem som vann.

Var femte man saknar en nära vän, enligt statistiska centralbyrån. Det innebär att 800 000 män i Sverige har polare som de kan garva med i bastun och spela fotboll med, men när det kommer till riktigt, nära, öppet diskuterande av känslor och problem har de ingen att vända sig till.

Det är lika sorgligt som att se två medelålders män kramas, hur de tvekande och tafatt klappar om varandra för att sedan snabbt rygga undan i någon form av rädsla för att bli för intima samt, ve och fasa, uppfattas som bögiga.

Ändå är vänner livsviktiga, både fysiskt och psykiskt. Kvinnor har väninnorna som fångar upp, stöttar, hänger med och alltid finns kvar när männen strular eller drar. Vi lyssnar tappert på varandras långa utläggningar om problem, relationer, kläder och annat livsviktigt som kommer att vara bortglömt nästa vecka. Med tanke på att så många tjejer satsar på karriären skulle deras singelliv bli ohållbart utan vänskapskretsen, vår tids självvalda familj.

I detta läge framstår männen som känslomässiga dinosaurier som hasar sig fram på klumpfötter över den sociala spelplanen.

”Många män är känslomässigt störda jävlar. Det är klart att de mår dåligt av att inte ha kontakt med sitt känsloliv men de saknar verktygen för att komma ur situationen. Kvinnor är däremot hysteriska som balkanska gråterskor, de ska älta och vrida och vända på allt in i absurdum. Det är helt enkelt två oförenliga världar”, förklarar en manlig vän med en bitterhet som annars bara går att finna på Flashbacks debattforum.

Han tillägger att det bara är inom sport känslor är accepterade.

”Fotboll är den lille mannens känsla av att vara vinnare i ett liv han redan förlorat”.

”Ja men sex då, det är ju ändå intimt umgänge men som kräver vissa emotioner”, försöker jag.

”Helt fel, män kan ha sex helt utan känslor och kommer någon för nära drar de, säger kamraten och citerar sedan Arne Anka: ”Man kan inte knulla sig fram till själen, men man kan ju försöka i alla fall.”

Med andra ord finns det en dryg miljon män som inte förmår ha nära vänner, säkert lika många som bara kan vara glada när de ser sport och får panik när de närmar sig något som liknar känslor. Och i ett närbeläget universum sitter en grupp väninnor och analyserar vad han EGENTLIGEN menade med det där sms:et.

Någon som fortfarande undrar vad som är fel?

Att gå ut på krogen har inte varit detsamma sedan Neil Strauss skrev ”Spelet”. Boken handlar om hur män får kvinnor i säng och innehåller en massa knep. Typ att lägga ludd på en tjejs axel samt snärtiga öppningskommentarer som ska göra henne intresserad. Som en spinnoffeffekt av boken har en kurs startats: för 6 000 spänn förvandlas blyga grabbar till supercasanovor med förmåga att dra fram som slåttermaskiner hos det täcka könet.

I SvD beskrivs hur kursen lär ut ”banterlines”, skojbråkiga meningar som andas sex, typ ”Jag vet inte vem din pojkvän är men du kan inte ha blivit spankad på länge”. Deltagarna får också lära sig andra spännande trick, som att ta på sig en glittersjal som kan vara en inledning på en diskussion, så kallad ”peacocking”.

Efter teoridelen ska kunskaperna omsättas i praktiken på krogen.

Ser ni scenen framför er? Beväpnade med glitterschalar, en påse ludd och vässade öppningsrepliker går jägarna ut till sina jaktmarker för att fälla sitt byte. De är tända, de är på, de är redo – men sorry grabbar.

Singelväninnor rapporterar att de kan känna igen taktiken på en mils avstånd. En grabb som går fram och juckar mot en tjejs ben likt en liderlig tax skulle förmodligen ha större framgång än någon som kör en utnött Spelet-replik.

Dessutom känns konceptet att tjejer skulle vara passiva byten väldigt 1952, faktiskt nästan lika slitet som att killar med många partners är coola bockar medan tjejer i samma läge är slampor.

En läsare hävdade att detta beror på att grabbarna måste kämpa hårt för att få en tjej i säng och om han lyckas ofta så måste han ha något speciellt att komma med. Kvinnor kan däremot välja och vraka om de vill ha sex. Därför känner sig inte killen utvald om han blir uppraggad, han blir bara en i mängden.

Så om tjejen i stället för att vara svårtillgänglig och därmed exklusiv kommer skuttande kåt som ett penntroll förlorar hon sin attraktionskraft. Jägarna når sitt mål men känner sig ändå lurade eftersom de inte får fälla sitt byte på rätt sätt. Det är faktiskt riktigt tragikomiskt.

För det andra så är det inte glittersjalar och spel som gäller, utan människor som är på riktigt, i all sin styrka och bräcklighet. För bortom alla drinkbjudanden och tillfälliga kontakter finns längtan efter riktig närhet – och skräcken för att bli sårad.

Och att allt ska vara så enormt komplicerat är nog det sorgligaste av allt.

I början av april hade militärens säkerhetstjänst, Must, sin första presskonferens någonsin. En underhållande tillställning som hölls på högkvarteret, i ett rum med vadderade väggar. Chefen för säkerhetskontoret, John Daniels, kunde egentligen inte säga någonting eftersom allt var så hemligt.

Men hoten mot utlandsanställda ökar, hur dessa hot framfördes eller om de påstådda kontaktförsöken verkligen kom från illvilliga informationsinhämtare eller från folk som ville umgås var oklart. X+X var lika med Z men både ingångsvärdena och resultatet är hemliga.

Okej för att spioner är hemliga, att landets försvarspolitik är höljd i dunkel är däremot bedrövligt. Försvaret är ett svart ekonomiskt hål som slukar pengar och finansminister Borg har bestämt att pengar ska sparas. Säkert går det också att effektivisera massor, i Finland får man till exempel fler soldater för pengarna.

Fast ÖB:s egna lösningar godkänns inte av regeringen som i stället ger honom tre veckor (!) att presentera ett sparförslag. Antalet soldater som är i tjänst i utlandsstyrkan ska dock fortfarande fördubblas, fast det finns inga pengar till någonting. Ja, förutom till Jas som det nu ska satsas på, trots att en flygflottilj kanske ska läggas ned.

Förvirrande? Jepp, faktum är att jag hitintills inte träffat någon som fattar vad det är frågan om.

Den stora frågan, det enorma undflyende mysteriet, är vad regeringen vill med sin säkerhetspolitik. En rätt viktig fråga med tanke på att det i grunden inte handlar om Anders Borgs budget utan landets säkerhet.

Ska Sverige gå med i Nato och är nedskärningarna egentligen bara en enda smygförberedelse inför inträdet? Vad kan våra soldater egentligen tillföra i Afghanistan? Ska vi strunta i att försvara Sveriges gränser, där har ju ändå inte hänt mycket de senaste 200 åren?

Förre försvarsministern, Odenberg, avgick för att han ansåg att man först skulle analysera det säkerhetspolitiska läget, alltså ta reda på vad försvaret behövs till, innan några eventuella nedskärningar gjordes. Nu gör regeringen tvärtom, vilket är lika smart som att köpa en mindre lägenhet utan att veta hur stor familjen är eller hur långt det är till jobbet.

Vad ska försvaret användas till? Kanske vet inte regeringen det själva, det verkar i alla fall inte som det. Men heja Reinfeldt, Tolgfors och Borg. Jämfört med er framstår Must som ett under av tydlighet och öppenhet, och det är en bedrift i sig.

I undergångsromanen ”Vi som hade alla rätt” är huvudpersonen Cissi en otrogen, egotrippad programledare som lever för att få bekräftelse via rutan och i tidningarna. Hon dricker för mycket, är en usel morsa och är taskig mot sina underlydande. Dessutom är hennes karriär på väg utför eftersom hon håller på att bli för gammal.

Kristina Thulin och Jenny Östergren, som båda jobbar på TV 4, har skrivit denna bok som sägs vara en nyckelroman som skildrar livet på kanalen. En annan beskrivning är att den är en karikatyr av mediebranschen fast den känns mest som en dokumentär, igenkänningsfaktorn är grymt hög.

I vilket fall är det en fruktansvärd bok och alldeles, alldeles underbar. Den är helt enkelt grymt underhållande av många skäl; i verkligheten verkar det mest vara män som kommer undan med att knulla runt, smita från jobbet, supa ner sig, tänja på sanningen, åldras eller hyckla.

Kvinnor verkar däremot från födseln ha belagts med ett hämmande martyrok som kräver skönhet, framgång, hemlagade pannkakor till barnens matsäck, ett perfekt hem, sexgudinnestatus samt total lycka.

För dem som insett att livet inte fungerar så är det därför befriande att läsa om en amoralisk bitch som gör alla fel som tänkas kan men ändå klarar sig eftersom hon ser och utnyttjar den makt som hon faktiskt har.

Av samma skäl är det kul att titta på ”Cashmere mafia” på TV 3 som handlar om fyra framgångsrika kvinnliga chefer runt 40. En av dem skäller ut en manlig underlydande som satt på en kvinnlig anställd, en annan mister sin pojkvän för att hon fått ett bättre jobb men gräver inte ned sig utan går vidare, en tredje hanterar sin otrogna man genom att förklara att hon ska hämnas genom att ha sex med någon av hans vänner och han kommer inte veta vilken.

Systerligt gaddar de ihop sig mot den som försöker skada någon av dem. De är med andra ord inga offer utan möter motgångar på ett konstruktivt sätt och använder sin makt. Feminiserade män, klagar sura amerikanska kritiker. So what? Det är upplyftande, på samma sätt som det var kul att se Geena Davis i rollen som president. Och vem har bestämt att kvinnor ska vara snälla och väna? Vi är väl alla, oavsett kön, människor med sammansatta personligheter? Ärliga, ohämmade syndare är dessutom betydligt roligare än falska neurotiska hycklare.

Därför är det kul att bitchen är tillbaka. Hjärtligt välkommen, det var på tiden!