Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Lyckas eller var en nolla. Bris slår larm om att kraven på barn är för höga, alla ska skaffa en fantastisk utbildning och förverkliga sig själva, hela världen ligger öppen och den enda som hindrar dig att bli framgångsrik är du själv.

Följaktligen känner sig ungarna misslyckade om de inte är bäst och snyggast. Oron och ångesten bland barn ökar, en undersökning i Stockholms skolor talar om att femton procent av eleverna mellan 10 och 12 år visar tydliga tecken på stress.

Fast framgång behöver ju inte vara ett märkvärdigt jobb, som popstjärna, programledare, läkare eller advokat. Riktigt framgångsrika har hittat något man älskar att syssla med och sådant tar tid.

Ändå förväntas det i dag att elever vid sexton års ålder ska besluta vad de ska arbeta med resten av livet. Hetsen att ”bli något” är hysterisk.

Nu börjar det också tullas på komvux, den enda vägen som har funnits för dem som inte varit motiverade att läsa vidare direkt efter gymnasiet. 25:4 regeln, som ger extrapoäng för arbetslivserfarenhet, är borta. Regeringens utredare vill privatisera komvux och det är riktigt skrämmande. Antal platser har redan blivit färre, snart lär eftersläntrarna anses vara olönsamma.

Är det meningen att bara hårddrillade toppstudenter med högutbildade föräldrar ska kunna skaffa sig utbildning? Vad händer med dem som har praktiska begåvningar eller de som inte är mogna att plugga vidare? Ska de ändå fortsätta läsa och sedan skaffa ett jobb de kommer vantrivas med? Är det ett framgångsrikt liv?

Jag gick själv ut nian med 0,3 i snitt, vilket var så dåligt att det inte ens kan kallas betyg. Jag jobbade fram tills jag visste vad jag ville göra, då var jag 25 år gammal. Lyckligtvis fanns 25:4 regeln vilken gjorde att jag kom in på komvux och sedan på högskolan. Utan den hade jag aldrig jobbat som journalist i dag, eller haft livserfarenhet att klara av jobbet.

Många har gått samma väg. Före detta justitieminister Thomas Bodström misslyckades med gymnasiet, men läste sedan på komvux, till och med finansminister Anders Borg lär ha läst in sin matte där.

Ingen kan, eller ska, gå spikrakt genom livet. Det är misslyckandena, tvivlen och dumheterna som ger kunskap, erfarenhet och mognad. Så befria kidsen från utbildningshetsen och låt dem ta det lite lugnt. Alla förtjänar en andra chans och kanske till och med en tredje.

kolumn

av Johanne Hildebrandt

Från och med årsskiftet är Nordic Battlegroup, NBG, redo att sättas in någonstans i världen och i februari kommer en amfibiestyrka att åka till Tchad och skydda flyktingar.

Redan nu befinner sig 753 män och 74 kvinnor på platser som Afghanistan, Kosovo och Eritrea och Georgien. Om NBG och amfibie kommer i väg betyder det att regeringen har fördubblat antalet svenskar som är ute på uppdrag i världen.

När man ställer frågan om varför Sverige ska skicka soldater utomlands är svaret alltid att vårt land har en lång tradition att hjälpa andra, att det är viktigt att göra en insats för de behövande.

Fast en annan del av sanningen är att om Sverige vill ha inflytande i EU och världen måste landet vara berett att betala. Att skicka fredsbevarande och/eller fredsframtvingande trupper är därför ett sätt för Sverige att räknas och bli taget på allvar.

Så när Nisse skyddar hjälpkolonner i Afrika så utför han inte enbart en humanitär insats utan är också en liten spelbricka i ett geopolitiskt spel. Därför är det märkligt att regeringen inte gör mer för att höja soldaternas status.

Om de riskerar sina liv i detta lands namn borde de i rimlighetens namn få allt stöd de kan tänkas få samt jubel och hyllningar.

Visst, försvarsministern har sagt att han håller på att se över belöningssystemet för trupperna, vilket är strålande. Behovet av yttre bekräftelse ska aldrig underskattas.

Fast det behövs också något mer handfast, därför borde den första självklara åtgärden vara att soldaterna befrias från att betala skatt när de är ute på uppdrag.

Det här handlar trots allt om människor som i sex månader lämnar sina nära och kära för att bo i en trång barack långt hemifrån och arbeta runt 80 timmar i veckan. Det är ju fullständigt orimligt att de ska behöva betala drygt 30 procent av sin lön i skatt till en kommun där de inte befinner sig.

Skattebefrielse skulle också garanterat locka betydligt fler rekryter än de flaschiga reklamfilmer som Försvarets trötta infoavdelning är så fixerade vid. (Bara att få folk till NBG kostade 7–10 miljoner kronor.)

Lägg pengarna på att förklara vad trupperna utför och varför det är viktigt, ge dem bästa tänkbara utrustning och ta hand om dem när de kommer hem. Vi ska vara stolta över att det finns människor som är beredda att riskera sina liv för att skydda civila i andra länder. För detta ska de hedras och inte beskattas.

kolumn

av Johanne Hildebrandt

I går hade Elisabeth Wallin Olsson vernissage på sin utställning ”In hate we trust”. De brutala bilderna är som knytnävsslag i magen: Nynazister våldtar en lesbisk kvinna medan katolska kardinaler, som hävdar att skulden var kvinnans, oberört betraktar det hela. Pastor Green står i predikstolen och talar inför en fullsatt kyrka om att homosexuella är en cancersvulst på samhället.

Samtidigt, i Salem, demonstrerade ultravänstern mot de nynazister som samlats för att marschera för att hedra sin kamrat som mördades på platsen för sju år sedan. Vänsteraktivisterna skrek slagord när de gick genom det iskalla regnet. En av dem bar en banderoll där det stod: ”En fixad, nu tar vi resten.”

På given signal bröt sig hälften av demonstranterna sedan loss från tåget och försvann i väg i smågrupper för att sedan attackera nynazisterna.

De lekte röda och vita på allas vår bekostnad, för polisinsatsen som krävdes för att försöka hålla grupperna åtskilda måste ha kostat en förmögenhet.

Visst, demokratin har sitt pris, alla har rätt att uttrycka sina åsikter även om de är extrema. Men demonstrationerna i Salem verkar inte längre handla om en mördad pojke utan om två extrema grupper som använder tillfället för att bekräfta sin existens och puckla på varandra.

Nynazisterna och ultravänstern är självklart övertygade om att just de kämpar för en god och rättfärdig sak men de är två sidor av samma mynt, deras argument och hat mot regeringen, media, polis och allt annat är desamma.

Sorgligt är det att se hur folk kan lura sig själva till vad som helst, att de kan övertyga sig själva att de är goda när deras handlingar visar på motsatsen. Dessvärre är det ju så människan fungerar, mönstren är desamma överallt.

Soldater som dödade kvinnor och barn, som fördrev människor för de råkade tillhöra en etnisk grupp var övertygade om att de gjorde en plågsam men riktig sak för att skydda sitt eget folk.

Självmordsbombare är övertygade om att de gör en heroisk insats när de spränger sig själva på en marknadsplats och dödar oskyldiga. Pastor Green är förmodligen övertygad om att han är modig och klarsynt när han pekar ut de homosexuella som cancersvulster.

Övertygelsen må vara förpackad i olika saker, religion, politik, kamp för rättvisan, rasen eller gruppens överlevnad, men i själva verket handlar det bara om tre saker: hat, rädsla och intolerans. Så snälla, låt er inte luras.

kolumn

av Johanne Hildebrandt

I morgon rycker en del av soldaterna in som ska skickas till Tchad. Tillsammans med en fransk styrka ska de skydda flyktingläger i ett område där hundratusentals flyktingar från Darfur befinner sig. Det kan bli rörigt. Rebellgrupperna, som slåss mot regeringstrupperna, har förklarat att de kan förklara krig mot fredstruppen.

Det finns med andra ord en möjlighet att de 200 svenskarna kan riskera att bli beskjutna, en svensk soldat kan döda någon eller bli dödad. Och det kommer att bli intressant hur allmänheten kommer att regera om så sker.

Det här är ju ett av de få länder i världen där man blir förvånad över att människor dör i krig. Det medlidande som kan väckas när svältande och lidande människor visas på tv brukar vanligtvis slockna när det blir uppenbart att allt har ett pris.

Personligen tycker jag det är en självklarhet att de som kan ska bistå och försvara dem som behöver det. EU:s snabbinsatsstyrkor bildades efter massakrerna i Rwanda och Bosnien så att omvärlden skulle kunna ingripa i stället för att tafatt stå och se på. Fast som vanligt är det mycket prat och lite action. Tusen soldater och flera helikoptrar fattas till Tchad-

insatsen och inget land verkar ha lust att skjuta till dem. Så mycket för prat om internationell solidaritet.

Därför är det viktigt att ta hand om och värna om dem som verkligen gör något, de som åker ut och gör en insats – soldaterna.

Få svenskar verkar fatta vad de egentligen sysslar med och vad det kostar att vara hemifrån i ett halvår. Nu tänker dessutom regeringen öka de svenska truppinsatserna utomlands, men fortfarande utan att informera om varför det är viktigt att de åker.

Fast när jag intervjuade försvarsminister Tolgfors häromveckan sa han att belöningssystemet för soldaterna håller på att ses över och att han personligen ville träffa dem som varit ute.

Ett strålande initiativ, behovet av offentlig bekräftelse ska aldrig underskattas, men det behövs mer än så:

Bästa tänkbara utrustning till exempel eller varför inte bättre betalt och medaljer till dem som förtjänar det?

Soldater som riskerar sina liv när de skyddar civila utomlands borde känna att deras samhälle står bakom dem när de reser samt få respekt för sin insats när de återvänder hem.

Så fungerar det inte riktigt i dag och det är märkligt att varken politiker eller försvarsmakt försöker göra något åt det.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt
Jag klarar inte av att se på programmen där ensamma mammor och bönder letar efter någon att älska.

Det är så hemskt när presumtiva partner radar upp sig på led i hopp om att bli utvalda och sedan väljs bort, ratade och bortkastade inför hundratusentals tittare. Jag må vara tråkig och oromantisk men det gör helt enkelt för ont i själen att se deras förnedring. När sedan kvinnorna i Ensam mamma söker hävdade att de inte själva fått välja ut dem de skulle träffa utan att allt var ett enda setup med tv-mässiga eventuella partner så blev det riktigt sorgligt, särskilt med tanke på de barn som var inblandade. Kidsen ville ju ha en ny pappa, för dem var det på riktigt. Men för produktionsbolaget som gjorde programmet var det självklart en stor framgång, fortsättning följer med nya ensamma mammor eller pappor. Jo, jag förstår allmän- intresset i det hela. Alla vill ha någon, alla vill träffa en livspartner som gör dem hela och lyckliga, och det är jättesvårt att hitta rätt. Fast chansen att någon skulle dyka upp i tv torde vara extremt minimal. Men det stora problemet med alla ensamma människor verkar snarare vara att många är så rädda för att bli sårade att de inte vågar släppa någon nära. Det letas och letas, men få verkar ta sig tid att lära känna någon ordentligt. I stället söks det ständigt nya, bättre och snyggare partner. Att sätta på en främling är mindre hotfullt än att tala om för någon att man har känslor för henne eller honom. Det verkar ibland som om det blivit rena rama hobbyrörelsen att gå på klubbar och knulla loss men ändå blev det ett ramaskri bland läsarna när Svenska Dagbladet hade en artikelserie om folk som har flera partner. Det hela är väldigt förvirrande. Sverige är världsetta på ensamhushåll, det lär snart finnas en miljon singlar i landet. Vi, människorna i det mest jämställda landet i världen, glider längre och längre bort från varandra och förvandlas till små självförsörjande enheter som bor i var sin låda och umgås via internet och sms. Framtiden är befolkad av känsloenucker – kärlekskranka men oförmögna att få det att funka. I detta läge behövs inte ännu en förnedrande dejtingsåpa utan program om hur man skapar närhet och odlar djupa, innerliga relationer utan rädsla och stress. Det är ett program jag gärna hade tittat på.

johanne.hildebrandt@aftonbladet.se

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Är det inte lite sorgligt med fars dag? Medan mors dag kom till för att hylla kvinnan är denna dag ett kommersiellt jippo uppfunnet av amerikanska köpmän på 30-talet. Typ, släng en slips åt karln så blir han glad och vi tjänar pengar.

Men en pappa är mycket viktigare än så, särskilt i denna tid då det pratas om förvirrade mansroller och bristen på manliga förebilder.

Följer man nyhetsrapporteringen kan man emellanåt tro att merparten av det manliga könet ägnar sin tid åt gruppvåldtäkter, misshandel, sexköp eller grova våldsbrott.

De sunda kärleksfulla fäderna, förebilderna som stiger upp i svinottan för att köra barnen till träningen, de som lever för sina ungar, de som stretar på och alltid försöker göra sitt bästa glöms liksom bort.

Ändå är papporna, biologiska eller ej, så oerhört viktiga. Är det inte pappornas frånvaro man ser hos de arga, övergivna grabbarna som slåss på stan och hos tjejerna som på ett maniskt sätt söker bekräftelse hos män?

Papporna formar ju också barnens världsbild och avsaknaden av dem skapar ett stort tomrum. Jag vet för jag växte själv upp utan en far och även om hans frånvaro hade en rationell, intellektuell förklaring var det ändå en stor sorg att som spädbarn bli bortvald av ena föräldern.

Jag tror inte jag helt har kommit över det för jag blir vansinnig av ilska när jag pratar med en del skilda par. Ni vet, de som grävt ned sig i skyttegravar och för ett ställningskrig där ungarna är vapen.

Vuxna människor som är så förblindade av bitterhet att de vägrar se till sina barns behov borde omedelbart skärpa till sig och lösa sina problem, med eller utan professionell hjälp. Det finns ingen ursäkt att bete sig som fem när man närmar sig fyrtio.

Några som också omedelbart ska kamma till sig är de som inte begriper hur viktiga de är för barnen, papporna som lovar saker som de sedan inte håller, de vars faderskap är en sårig vandring full av svek och otrygghet.

Tänk om dessa par, om dessa människor kunde använda fars dag till att sluta fred och fundera över vad de gör mot sina barn. Tänk om denna dag kunde handla om något annat än slipsar och kort utan användes för att diskutera faderskapets innebörd, betydelse och krav.

Pappor är viktiga, och det behöver de också få veta.
Johanne Hildebrandt

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

Stureplan och hiphop är inte längre normen

Häromdagen samlades tusentals människor i Kungsträdgården i Stockholm i en värdig manifestation mot våldet. För några veckor sedan var folk djupt engagerade i det gryende upproret i Burma.

Något nytt börjar hända, något annorlunda som ligger långt, långt borta från den plastiga Stureplanskulturen. Det har visserligen varit på gång länge, legat och kokat under ytan, men nu verkar längtan efter innehåll och mening ha brutit igenom ordentligt.

Se bara på Hollywoodfilmerna som plötsligt visar upp ett helt nytt socialt medvetande i filmer som ”Blood diamonds” och ”Babel”. Musikvärlden har också hakat på, Fall Out Boys nya låt handlar om Uganda. I Chemical Brothers video ”Do it again” är en marockansk grabb med tandläkarskräck huvudperson. Längre bort från halvnakna brudar som juckar mot artister går inte att komma.

Sveriges bästa stå up-komiker, den geniala Magnus Betnér, drivs av ett djupt raseri och en äkta förtvivlan när han rasar över världens tillstånd och allt hyckleri. Något som självklart är grunden för hans framgång.

Det finns en längtan efter det äkta samt att få veta hur saker och ting är i verkligheten, bortom kändisvärlden och nyhetsrapportering.

Här har media ett stort ansvar, de styr ju vår uppfattning av verkligheten. När muslimer utomlands visas i tv skildras de vanligtvis som skrikande, hotfulla främlingar som gör konstiga saker, slåss eller spränger sig själva. Kvinnorna är beslöjade offer som ofta gråter på bild.

Men när jag läser råcoola Lama Abu-Iseifans ramadan-blogg får jag, tack och lov, en helt annan bild hur muslimer lever.

Mer sådant. Världen håller på att delas upp i vi och dem och polarisering föder hat och utanförskap. Det okända är skrämmande, därför är det så värdefullt att också visa likheter i stället för bara skillnader. Kulturerna må kanske skilja sig åt men människan är i grunden densamma. Nu, med all ny teknik, så kan folk föras samman och själva upptäcka detta vilket är helt suveränt.

Ännu häftigare är manifestationer som den i Kungsträdgården, när tusentals människor säger ifrån. För något är fel, något saknas, konsumtion, statusjakt, och skruvade mans- och kvinnobilder fungerar inte längre. Det verkar som om människor äntligen vill göra något, att man orkar bry sig och längtar efter det som är äkta, mänskligt och genuint.

Pendeln har med andra ord svängt och det är både hoppfullt och storslaget.

Johanne Hildebrandt
 

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

Alex Schulman, så blir du snäll

Stefan Einhorns nya bok handlar om hur man blir en bra medmänniska. Läser om hur en enda vänlig handling kan bli livsavgörande och skapa en vändning i en människas liv. Snällhet, medkänsla och empati betyder ju allt vid de tillfällen när det är tungt och svårt, samtidigt är det inte helt enkelt att vara schyst. En del går ned sig i självgodhetsträsket, andra stjälper mer än hjälper. Det är en riktigt bra bok, framför allt så behövs den väldigt mycket.

För det känns som om folk blivit alltmer elaka. Man snor åt sig det man kan, tränger sig före, snackar skit och det är tydligen helt ok att kunna vräka ur sig vad som helst, särskilt i skrift.

Att hoppa på någon är ju i och för sig ett klassiskt sätt att skaffa sig uppmärksamhet, underhållningsvåld säljer. Se bara när Alex Schulman tar heder och ära av någon i sin blogg och läsarna hisnar av skräckblandad förtjusning.

Kraften i att spela på folks mörkare, mer undertryckta sidor ska aldrig underskattas. Det är en klassisk teknik, vilket många som blivit mobbade kan vittna om. Men hej, redan de gamla romarna jublade på fullsatta läktare när gladiatorerna slaktade krigsfångar. I Bosnien spann man vidare på skitsnacket om ”de andra” tills det ansågs vara rena rama hjältedådet att bränna ned deras hus, våldta kvinnorna och avrätta männen.

Nu påstår jag inte att Alex Schulman håller på att förvandla sina läsare till psykotiska mördarrobotar, däremot är det alltid nyttigt att fundera över varför det är så underhållande med tasksparkar och elakhet.

Varför är det så lätt att dras med? Bor det en liten mobbare i oss alla, även om vi inte vill låtsas om det? Eller är det så enkelt att det är jobbigare att vara snäll?

Då måste man ju kanske hjälpa någon, ta sig tid och prata med folk, tänka efter, vara lyhörd och börja fundera över vilka konsekvenser ens handlande har i längden. Sånt är ju tidskrävande och besvärligare.

Men snällhet, liksom elakhet, sprider sig snabbt och det man ger ut får man alltid tillbaka i någon form, det vet alla som läst Stefan Einhorns förra bok, ”Konsten att vara snäll”. Så det är kanske inte vasst och utmanande att sträva efter att vara schyst och hedervärd, inte heller att försöka göra något gott och vettigt och våga säga ifrån när något är fel. Ändå är det enda sättet att förhålla sig till världen. Och efter att ha läst Einhorns bok står det klart att mer medmänsklighet är exakt vad världen behöver.

Det märkliga är att det måste påpekas i en bok och att det inte är en självklarhet.

kolumn

av Johanne Hildebrandt

En uråldrig drift får utlopp i Facebook

Jag har gått ner mig i Facebookträsket, Playahead för vuxna, som sonen kallar det. Och nej, jag har inga som helst skuldkänslor för att jag jagar gamla bekanta på nätet.

Däremot är det väldigt irriterande med allt koketterande. Hör jag kommentaren: ”Jag vägrar Facebook, jag har faktiskt inte tid utan lever ett riktigt liv”, en gång till kommer jag att steka någons hårddisk. Gör vad ni vill men lägg er inte i vad andra gör, jäkla nätsnobbar.

Och snälla, låt oss slippa dessa ständigt förmanande artiklar. Ni vet där någon psykolog gör tvärsäkra uttalanden som att Facebook kan bli en drog och dess användare kan börja logga in sig FLERA GÅNGER OM DAGEN.

Vi som har datorn som arbetsredskap har lite svårt att förstå detta argument med tanke på att vi varit ständigt uppkopplade de senaste åren utan att det har lett till förfall och undergång.

Minns ni 80-talet då hårdrocken ansågs förvandla fansen till våldsamma djävulsdyrkare som ägnade dagarna åt människooffer? För att inte tala om när internet slog igenom och därmed skulle förvandla mänskligheten till cyborgs som tynade bort i brist på mänsklig kontakt.

Allt som är nytt möts med misstänksamhet och alla besserwissrar börjar förmana. Men allt från muffinsätande till joggning kan gå överstyr, de flesta klarar sig alldeles utmärkt ändå.

Facebook är ett praktiskt och tidsbesparande sätt att nätverka för den som inte har tid och ork att springa på lokal och dricka vin.

Det är ett effektivt sätt att komma i kontakt inte enbart med vänner utan också de man skulle vilja lära känna eller enbart tycker verkar trevliga. Ett forum där många snabbt kan samlas för att protestera mot något eller väcka opinion, som nu senast mot SL:s planer att sluta med nattrafik.

Men det viktigaste av allt är att Facebook ger svaret på en av mänsklighetens största frågor, den som merparten av alla konversationer har handlat om sedan tidernas gryning: Vad har hänt med folk man en gång kände? Och ännu viktigare: Hur ser de ut nuförtiden och vad sysslar de med?

Där, i kombination med att man faktiskt kan identifiera folk eftersom deras namn är kombinerade med en bild, ligger Facebooks storhet.

Detta är ingen nyhet, det är en uråldrig mänsklig drift presenterad på ett nytt och smidigt sätt. Och det är genialiskt.

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

Tala ut, Reinfeldt

–Jag visste inte att Sverige var neutralt, ni tillverkar ju bra vapen. Hur går det ihop? frågade en amerikansk officer i Irak och visade upp kikarsiktet på sin M4 som han påstod var svenskt.

– Åh, det funkar alldeles utmärkt. Köp gärna våra vapen, men snälla använd dem inte för då kan någon skadas, svarade jag och fick ett gapskratt till svar.

Det är alltid svårt att förklara svensk neutralitet och säkerhetspolitik bland folk som dagligen använder granatgeväret Carl-Gustaf. Folk har svårt att förstå att vi kan vara alliansfria men ändå vara med i EU och dessutom tjäna pengar på vapenexport. Ordet hyckleri hörs rätt ofta.

Och de senaste 40 åren har neutrala Sverige faktiskt legat på topplistan bland vapenexporterande länder. Staten sponsrar industrin via försvaret som beställer vapen och materiel, det kallas industristöd.

I år går 30 procent av försvarets budget på 44 miljarder till materiel, forskning och teknikutveckling. Dåligt, tycker Anders Borg, som brutit sig loss från det gammelmoderata militärkramarlägret och gått loss på dessa utgifter likt liemannen själv. Nu ska det skäras ner och effektiviseras och det är vapenindustrin och materialanskaffningen som tar stryk.

Allt detta verkar ju bra men problemet är att ingen verkar begripa det egentliga syftet bakom denna omdaning.

Konspirationsteoretikerna påstår att regeringens egentliga skäl är att baxa Sverige in ett Nato-medlemskap. Och varför inte? Dagens Nato sysslar mycket med fredsbevarande insatser och är inte den djävulens högborg som det emellanåt utmålas som. Dessutom pågår det ändå en massa samarbete med dem, fast det talas det tyst om.

Men om Nato är målet borde faktiskt regeringen lägga korten på bordet och vara ärlig.

Missförstå mig rätt, det är bra att försvarets ekonomi ses över och kanon att försvarsindustrin får reda sig själv, varför ska skattepengar sponsra en industri som uppenbarligen har högkonjunktur?

Det trista är däremot att uppstramningen känns så orutinerat genomförd.

Odenberg avgår, folk förstår inte vad som pågår, försvarsberedningen är rasande, det talas upprört om ministerstyre och kortsiktiga beslut tagna i lönndom även utanför gammelmoderaternas kretsar.

I ett sådant här läge borde någon ur regeringen stiga fram och ge besked, leda landet, lugna känslor, förklara läget, men det har ingen gjort. Och det tycker jag om något är oroväckande

Publicerad: 2007-09-16
Sida 23 av 49