Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Guillous förflutna

av Johanne Hildebrandt

I fredags delades 13 medaljer ut på gården framför Armémuseum i Stockholm. Överbefälhavaren gav dem till de svenska FN-soldater som 1961 räddade livet på en grupp irländska kollegor i Kongo.

Deras insats uppmärksammades dock inte när de kom hem, utan glömdes bort. Det var inte pk att svenska FN-soldater krigade på 60-talet, soldaterna i Kongobataljonen beskylldes för brutalitet och rasism och vågade till slut inte berätta vad de varit med om.

Men i fredags, 48 år senare, belönades farbröderna i den gråkalla oktobereftermiddagen. Några verkade riktigt rörda. För dem var medaljen en upprättelse och ett erkännande att de handlat rätt efter alla dessa tysta år. Ibland har det förflutna en förmåga att rätta till sig själv och sanningen kommer nästan alltid fram, förr eller senare. Det sistnämnda är något som Jan Guillou är väl medveten om.

I går avslöjade Expressen att han under 60-talet varit avlönad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Guillou säger att skälet till att han lät sig värvas var att han ville avslöja hur KGB arbetade inifrån, men han skrev aldrig något om det. En reporter ska inte förknippas med spioneri, blotta misstanken kan vara livsfarlig så även om syftet var gott var handlingen omdömeslös.

Jan Guillou var länge en hjälte och sanningssägare som jag respekterade och beundrade. Nu vet jag faktiskt inte längre vad jag ska tro. Bilden började krackelera under ”Gömda”-skandalen då han tvärsäkert försvarade affärspartnern Liza Marklund utan att ha läst någon av böckerna det hela handlade om.

Delägaren i Piratförlaget har också attackerat förlagskonkurrenten Bonnier på kolumnplats samt kallat IB-avslöjarkollegan Peter Bratt för golbög i sina memoarer. Bratt tillbakavisar alla uppgifter om att han skvallrat för polisen under IB-affären och säger att han känner sig mobbad och sviken av sin forna kollega.

Och nu avslöjas det alltså att Guillou värvades av en kommunistdiktaturs underrättelsetjänst. Hans syfte med avslöjandet om IB-affären har redan ifrågasatts, andra jublar skadeglatt, några kommer att försvara honom in i döden.

Själv känner jag bara sorg och besvikelse och hoppas att Guillou kan föra sig med samma värdighet som Kongoveteranerna hade när de äntligen fick sina medaljer.

Kronprinsessan

av Johanne Hildebrandt

Snart kommer de 400 soldater som tjänstgör i Afghanistan hem till Sverige efter att ha tillbringat mer än ett halvår i ett av världens farligaste och fattigaste länder.

Under månader har de varit skilda från familj och barn med alla de slitningar det innebär. De har desarmerat vägbomber, stöttat afghansk polis och armé, patrullerat landsbygden, övervakat valet, blivit beskjutna och dödat fiender i strid.

Nu landar de åter i Ankeborg och ska hitta tillbaka till sitt gamla liv med tjafs om extrapriser på köttfärs och ”Idol” på fredagskvällen.

Jag vet själv hur svårt det kan vara att sväva i limbo mellan krig och vardag. Det tar tid att anpassa sig och kan göra ont.

Tänk själv att ha huvudet fullt med bilder av döda och lidande människor och sedan tvingas lyssna på gnäll om meningslösheter. Det kan få den mest stabila av själar att dunka pannan i matbordet.

Inte blir det bättre av att okunskapen om krig och insatsen i Afghanistan är så stor.

Soldaterna i pluton Delta Qubeck, som hamnade i en hård strid i somras, berättade att de var nervösa för att de skulle uppfattas som mördare här hemma eftersom de dödat talibaner i strid. Detta trots att de blev anfallna och skulle ha dött om de inte hade besvarat elden.

Fast det är kanske inte så konstigt att människor får en konstig bild av vad som händer i Afghanistan, soldaterna har ju varit gisslan i en debatt där de alltför många debattörerna har varit mer intresserade av att synas än att ta reda på fakta om själva insatsen.

Bristen på kunskap och uppskattning är förmodligen en stor orsak till att var fjärde svensk soldat som återvänder från Afghanistan drabbats av problem vid hemkomsten. I hälften av fallen handlar det om psykiska besvär.

Något vidare stöd från försvarsmakten får de inte, bristen på allmänt erkännande är stor. Det är ofattbart att de soldater som Sverige skickat till en krigszon sviks på detta sätt.

Därför borde vi alla göra en insats och visa dem respekt och uppskattning. Säg något positivt när ni möter en veteran på gatan, bjud på en öl, inse att de inte orkar lyssna på långa utläggningar om Hollywoodfruar.

Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.

Bjud en soldat på en öl

av Johanne Hildebrandt

Snart kommer de drygt 400 soldater som tjänstgör i Afghanistan hem till Sverige efter att ha tillbringat mer än ett halvår i ett av världens farligaste och fattigaste länder. Under månader har de varit skilda från familj och barn med alla de slitningar det innebär.

De har desarmerat vägbomber, stöttat afghansk polis och armé, patrullerat landsbygden, övervakat valet, blivit beskjutna och dödat fiender i strid. Nu landar de åter i Ankeborg och ska hitta tillbaka till sitt gamla liv med tjafs om extrapriser på köttfärs och ”Idol” på fredagskvällen.

Jag vet själv hur svårt det kan vara att sväva i limbo mellan krig och vardag. Det tar tid att anpassa sig och kan göra ont. Tänk själv att ha huvudet fullt med bilder av döda och lidande människor och sedan tvingas lyssna på gnäll om meningslösheter. Det kan få den mest stabila av själar att dunka pannan i matbordet.

Inte blir det bättre av att okunskapen om krig och insatsen i Afghanistan är så stor. Soldaterna i den pluton som hamnade i en hård strid i somras, berättade att de var nervösa för att de skulle uppfattas som mördare här hemma eftersom de dödat talibaner i strid. Detta trots att de blev anfallna och skulle ha dött om de inte hade besvarat elden.

Fast det är kanske inte så konstigt att människor får en konstig bild av vad som händer i Afghanistan, soldaterna har ju varit gisslan i en debatt där de alltför många debattörerna har varit mer intresserade av att synas än att ta reda på fakta om själva insatsen.

Bristen på kunskap och uppskattning är förmodligen en stor orsak till att var fjärde svensk soldat som återvänder från Afghanistan drabbats av problem vid hemkomsten. I hälften av fallen handlar det om psykiska besvär. Något vidare stöd från försvarsmakten får de inte, bristen på allmänt erkännande är stor. Det är ofattbart att de soldater som Sverige skickat till en krigszon sviks på detta sätt.

Därför borde vi alla göra en insats och visa dem respekt och uppskattning. Säg något positivt när ni möter en veteran på gatan, bjud på en öl, inse att de inte orkar lyssna på långa utläggningar om Hollywoodfruar. Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.

Nyanser

av Johanne Hildebrandt

Alia Khalifa går barnskötarutbildningen på ett gymnasium i Tensta och kräver att få bära den heltäckande niqaben som täcker allt utom ögonen.

Hon säger att det är hennes rätt att få vara sig själv, att niqaben är en del av islam, och att hon är chockad över att rektorn förbjudit henne bära plagget under utbildningen.

Men är det inte självklart att en arbetsgivare har rätt att ställa krav på sina anställdas klädsel? När jag arbetade som tågklarerare hotades jag med löneavdrag om jag inte kom till jobbet klädd i slips och uniform. Den som väljer att bära burqa eller niqab tar ett beslut att avvika från den kulturella kontexten man lever i, på samma sätt som någon som piercar sig i hela ansiktet, och det är svårt att kräva saker på arbetstid.

I en lysande debattartikel i DN skriver Dilsa Demirbag Sten att: ”Kraven på religiöst motiverade undantag från klädkoder ingår i en större global trend, där islamister har flyttat fram sina positioner.”

Hon är less på att Helena Benaouda, Abd al Haqq Kielan och tidigare den uttalade islamisten Mohamed Omar säger sig representera hennes familj och resten av landets 400 000 muslimer. ”Hur många svenskar vill bli representerade av Ulf Ekman i Livets ord?”

Jag kan förstå frustrationen över att några extremistgrupper plötsligt dikterar villkoren. Mänskligheten består av individer, inte grupper och de som flytt till Sverige för att komma undan förtryck och förföljelser ska självklart inte tvingas på det som de flytt från.

Det borde vara en självklarhet men debatten om muslimer verkar ha blivit så infekterad och onyanserad att det knappast går att diskutera saken utan att bli kallas rasist.

Förra veckan demonstrerade Mohammed Omar, hans islamistpolare och ett gäng nazister mot Israel på Sergels torg. Motdemonstranterna var dock dubbelt så många, vanliga muslimer hade gått man ur huse för att protestera mot islamisterna.

Men detta var självklart inte något som medierna uppmärksammande nämnvärt. Katastrofrapportering från förorterna och en tjej som vill klä sig som spökplumpen är ju mycket mer spännande än det faktum är att de flesta människor faktiskt är likadana oavsett varifrån de råkar komma från och att de värnar om de rättigheter som vi i Sverige alltför ofta tar för givna.

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

Är du trött på massmord, tortyr och diktatorer som bara skriker? Gör som Gunnar Bergström och Jan Myrdal, prova de rosa Maoglasögonen som gör att allt hemskt blir vackert.

I veckan öppnar Forum för levande historia sin utställning Middag med Pol Pot och i en reklamfilm driver man med de två svenskarna som besökte Kambodja 1978 och inte såg något av massmorden som pågick i landet.

Utställningen handlar om hur ideologisk övertygelse, grupptryck och tidsanda förvränger all tillgänglig information. Inget kunde vara mer sant i en tid då ultrahögern hyllar USA med en sådan intensitet att till och med en felbombad by full med civila ursäktas.

Vänstern fördömer å andra sidan allt som inte innehåller orden: Hata USA-imperialism.

Själv har jag blivit utsedd till krigshetsare av dem, förmodligen för att jag tycker att vi ska stödja de soldater som detta land har skickat till Afghanistan. (De som på kultursidorna kallas legosoldater för fossilkapitalismens sista strider.)

Det spelar ingen roll vad jag än säger, hur mycket fakta jag lägger fram, mina meningsmotståndare kommer ändå tolka allt jag säger som tecken på att jag är den krigshetsare de bestämt sig för att jag ska vara.

Sanningen har nämligen väldigt lite att göra med ideologier där fakta ofta undanhålls eller vrids till ens egen fördel.

Jag vet själv hur det är, mea maxima culpa. Under den tid då jag var involverad i feminismen användes samma slentrianmässiga förklaringsmodeller.

Allt, från slarv på jobbet till världsläget, bortförklarades av meningsfränderna med ett ”det är bara för att du är kvinna”. De som opponerade sig förstod helt enkelt inte hur förtryckta och hjärntvättade de var av patriarkatet. Det finns tyvärr många fler exempel. En del är övertygade om att alla invandrare är kriminella utsugare, andra att judarna snor ens organ om man råkar vända njuren till.

Själv missade jag inledningen till den etniska rensningen i Bosnien eftersom jag vägrade tro att människor kunde vara så bestialiska.

Man ser det man vill se och det är lätt att göra misstag när övertygelsen är stark.

Gunnar Bergström vet, och han har massor att lära ut.

Därför ska jag se utställningen Middag med Pol Pot, för att försöka undvika några av de framtida blindskären.

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

 

// <![CDATA[
document.write(’<scr’+’ipt type=”text/javascript” language=”javascript1.1″ src=”http://ad.dc2.adtech.de/addyn/3.0/831/1843768/0/1493/ADTECH;cookie=info;loc=100;target=_blank;key=’ + ((window.abAdsHeliosUtil && typeof window.abAdsHeliosUtil.getArticleKeywords === ’function’) ? window.abAdsHeliosUtil.getArticleKeywords() : window.abAdsHeliosArticleKeywords) + ’;grp=’ + ((window.abAdsHeliosUtil && typeof window.abAdsHeliosUtil.getGroupId === ’function’) ? window.abAdsHeliosUtil.getGroupId() : window.abAdsHeliosAdGroupId) + ’;misc=’ + new Date().getTime() + ’”></scri’ + ’pt>’);
// ]]>

När Sverige 1993 skickade en bataljon FN-soldater till inbördeskrigets Bosnien hördes upprörda utrop om att Sverige är i krig för första gången på 200 år och vad har vi där att göra, de skjuter ju på våra soldater?!

För oss som var på plats och såg övergreppen på civilbefolkningen och det enorma lidande var däremot insatsen självklar.

Just hemkommen från Afghanistan känns det som om allt är ett enda stort deja vu. Dumvänstern och bombhögern utkämpar samma verbala boxningsmatch som på 90-talet, tjuvnyp är viktigare än fakta och som vanligt lyssnar ingen på civilbefolkningen, trots att de är de är de enda som verkligen vet vad de pratar om.

 

De flesta afghanerna avskyr krigsherrarna i regeringen, korruptionen och droghandeln. De utländska trupperna tolereras motvilligt, många fruktar att inbördeskriget ska bryta ut om de lämnar landet innan den afghanska armén är tillräckligt stark att skapa någon form av stabilitet.

Att bekämpa fattigdomen är ett viktigt steg mot säkerhet, men trots att omvärlden pumpat in miljarder i bistånd lever folk fortfarande i armod och man kan undra vart pengarna tar vägen.

Av Sveriges bistånd hamnar av någon outgrundlig anledning bara 20 procent i det område där de svenska soldaterna finns. Och medan Tyskland och Norge stolt sätter upp stora skyltar framför sina biståndsprojekt så syns inga skyltar i Mazar-e-Sharif som berättar att här byggs en skola eller sjukvårdsklinik för svenska pengar.

 

Detta är en enorm pr-miss som gör att alla, från mannen på gatan till provinsens guvernör, tycker att de svenska soldaterna inte gör någonting för återuppbyggnaden. Därför måste detta självklart åtgärdas, upp med skyltarna, de svenska soldaterna behöver sannerligen all goodwill de kan få.

För oavsett vad man tycker om insatsen så har Sveriges riksdag och regering beslutat att skicka ner 500 kvinnor och män till Afghanistan. Dessa soldater sliter hårt och riskerar sina liv när de gör sitt jobb och förtjänar allt tänkbart stöd de kan få från oss här hemma.

Det är också dags att börja fokusera på det som verkligen är viktigt. 17 000 kvinnor dör i barnsäng i Afghanistan varje år, vart tredje barn dör innan det fyllt fem.

Borde inte dessa döda mammor och barn vara i fokus i stället för soldater, politik och material? Är det inte dags att sluta tjafsa om politik och i stället fokusera på att rädda liv?

För mig är i alla fall svaret självklart.

Vad afghanerna själva tycker

av Johanne Hildebrandt

Klokt skrivet om insatsen i Afghanistan.

”Diskussionen om USA:s närvaro i Afghanistan skapar inte fred i Afghanistan, utan det krävs att den svenska regeringen – med all makt den har – ska påverka EU och USA för att skapa det förutsättningar som behövs för en fredlig lösning i konflikten.

Först när fred är skapad kan vi ta hem de svenska soldaterna. Då kommer också USA att lämna Afghanistan”, skriver ordförande i Föreningen Afghanistanier I Sverige”

Kan med fördel läsas ihop med chatten från Afghanistan med familjen Zargar.

 

Själv är jag nu hemma i Sverige igen och har börjat sortera intrycken. Att göra en sådan här resa är ju tämligen påfrestande och stressigt och det tar tid att landa i Sverige igen. Men jag tycker allt fungerande ovanligt bra.

De svenska soldaterna och befälen var öppna, ärliga och hjälpsamma vilket gjorde mitt arbete lätt. Det finns ju en hel del misstänksamhet bland militären gentemot media men av detta märkte jag intet så stort tack till er i Mazar E Sharif.

Inga hotfulla situationer uppstod på fältet vilket var skönt.Det finns ju alltid en risk att bli skjuten, kidnappad och sprängd men det talar jag aldrig om när jag är ute på jobb. Det sista jag vill är att bli en reporterklycha som kommer på ett tvåveckorsbesök och sedan skryter om att kulorna viner runt huvudet.

Människorna var fantastiska, öppna, uppriktiga och hjälpsamma. Stort tack till familjen Zargar som öppnade sitt hem för Aftonbladets läsare.

Så i det stora hela gick allt riktigt bra.

Vet att det inte är normalt i denna branch att säga positiva saker om konkurrenten men att Expressen var på plats och granskade soldaternas material i Afghanistan gjorde ju faktiskt att läsarna fick en bredare bild av läget. Och ju mer det skrivs om den svenska insatsen i Afghanistan desto bättre, särskilt när det förs en debatt där så många faktafel cirkulerar.

Slutligen tack för alla tips, råd och stöd. Även om jag inte hade tid att följa alla uppslag så kommer jag gå vidare på vissa vinklar nästa gång. 

För jag är tämligen säker på att jag kommer att resa tillbaka till Afghanistan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen

av Johanne Hildebrandt

I dag lämnade vi Mazar e Sharif, med blandade känslor för det fanns fler jobb som jag gärna hade gjort. Det får bli nästa gång.

Hann träffa svenska afghankommitténs respresentant, Per Olsson, till frukosten. Han hade blivit biten av en skorpion men hade inte ont. Jag tyckte att han skulle gå till doktorn.

Färden tillbaks till Kabul gick genom Baghlanprovinsen hårda strider rasade i lördags, trettio motståndsmän och två poliser dog. I går dödades också sex poliser av en vägbomb i samma område.
Flera vägspärrar fanns i området och polisen kontrollerade id-kort och mitt bagage. (Fotografen har inget, hans väskor försvann på hitresan och har precis dykt upp i Kabul.)

Annars var det en skräckfärd för mig som är åkrädd. Chauffören körde slalom mellan bilarna medan vi färdades över den undersköna bergskedjan Hindu Kush.
Sträckan tog fem och en halv timma att avverka, kan jämföras med den farsartade ditresan som tog elva timmar, varav två bogserad av en kameltransport.

Nu befinner jag mig på ett hotell i Kabul och när jag steg in i lobbyn hände följande:

1.    En grupp valobservatörer från EU samlades för att åka till flygplatsen för vidare transport hemåt. De hade en reseledare som kontrollerade att de betalt sina räkningar innan de gav sig av, några med skyddsvästarna på.

 

2.    Fidelis Cloer, en tysk affärsman som säljer bepansrade bilar, och kallar sig själv för krigsprofitör, drack kaffe i lobbyn. Vi småpratade en stund, han skulle kanske åka till Mazar och jag tipsade om hotellet där vi bodde.
Det har för övrigt gjorts en dokumentär om denna man, ”Bulletproof salesman”, som jag såg för ett tag sen.

Nu är jag på mitt rum och ser på korancitaten, med engelsk text, som visas på tv. Det är faktiskt intressant.

Börjar känna hur slutkörd jag är efter de senaste veckornas intensiva jobb. Det är ganska behagligt.

 

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

I Mazar-e-Sharif, staden med den blå moskén, vilar ett slutkört eftervaletlugn. Talibanernas utlovade blodbad uteblev, alla andas ut och hoppas att lugnet ska hålla sig över Ramadan. Fayad säger att han inte har några problem att inte äta och dricka innan solnedgången, men han verkar allt ändå lite grinig i värmen.

– Allah styr allt och det viktigaste är att vara en perfekt muslim. Det här livet är ett test inför det som händer efter döden. Alla borde vara muslimer, för deras egen skull, säger denna vänliga 27-åring som är klädd i västerländska kläder och gillade att gå på disco när han besökte Uzbekistan. Men han ville inte gifta sig med en tysk släkting utan vill ha flicka från trakten, en perfekt muslim.

Den som klagar över att Sverige är politiskt korrekt borde besöka Afghanistan. Här styr religion och tradition, först kommer Allah, därefter familjen, klanen, folkgruppen och därefter staten. Utbildade kvinnor är frimodiga och smarta på jobbet men när de ska gå hem drar de på sig burkan och blir underdånig hustru och moder.

De säger att visst vill de ha demokrati men Afghanistan måste vara enligt islam. Inte ens sharialagen tycker de är konstig för den är ju enligt koranen, vilket man som svensk kvinna kan tycka är märkligt. Vi representerar ju fred och demokrati, varför förstår de inte att vårt sätt är bättre?

Men ingenting i detta land är som man kan tro. Först när man är på plats går det att förstå vilken komplicerad väv de provinser som kallas Afghanistan utgör och jag kan förstå de svenska soldaternas frustration över att bilden är så kraftigt förenklad.

Under den senaste tidens debatt i Sverige verkar det på några debattörer som om Sverige hade tusentals soldater på plats som ständigt var i strid med talibaner. I verkligheten är den svenska truppen en liten del i en stor internationell insats och bara en procent av alla våldsamheter, vägbomber och eldöverfall i Afghanistan sker i de fyra provinser som är den svensk/finska styrkans ansvarsområde. Kan jämföras med Helmand där danskarna finns och där 30 procent av allt våld sker.

Fayed säger att USA styr allt och att de inte vill ha fred utan stöttar talibanerna.

– Fast det är bra att de utländska trupperna är i landet, om de inte var här skulle inbördeskriget bryta ut igen, säger denna man som upplevt krig i nästan hela sitt liv.

Det är också en bit av verkligheten som dessvärre sällan nämns därhemma i Sverige.

 

 

Ramadan

av Johanne Hildebrandt

Natten har, för första gången på länge, varit händelselös. Det är helgdag och första dagen på Ramadan och de flesta verkar ta det lungt. Till med internet på hotellet är långsammare än vanligt.

Det känns som om jag inte hunnit med hälften av alla bra uppslag och ideeér jag fått, ändå har vi jobbat oavbrutet.

Frustrerande, men inte mycket att göra något åt eftersom vi snart måste lämna denna plats. Här är Magnus bildspel som visar hur det varit.

 

 

 

 

 

Sida 5 av 49
  • Tjänstgörande redaktörer: Jennifer Snårbacka, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB