I ett miljardbygge där blickarna alltid är riktade mot de tyngsta titlarna är det svårt för unga, egenproducerade spelare att få chansen.
Många sållas undan, säljs i väg eller glöms bort på bänken.
Jesé Rodríguez är en annorlunda spelare. Han är en målmedveten vinnare, en ”superstar in the making” som redan kommit en bra bit på vägen. Och han är redo att utmana mångmiljonvärvningarna i Real Madrid.

Det spelar ingen roll hur mjuka de är på utsidan. Inuti måste unga spelare som ska slå sig in i stora klubbar ha en speciell mentalitet för att lyckas. De kommer bli nedtrampade, pressade till max och påtryckningarna utifrån kommer vara enorma. Jag påstår inte att de måste vara osympatiska egoister som bara tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Då hade de nog gjort sig bättre i en annan sport.

Men det går inte leka sig in i A-laget i Real Madrid, Barcelona eller någon annan europeisk toppklubb. Man måste kriga sig dit, ha lite tur på vägen, och vara redo när chansen dyker upp. Ödmjukhet är en vital ingrediens – men utan rätt målmedvetenhet och inställning kommer det inte leda någonvart.

Ännu tuffare är det om man tidigt målas upp som en stor talang. Då pratas det, pressen blir ännu större och jämförelserna med världsstjärnorna går om varandra. Långt ifrån klarar den pressen. Långt ifrån alla får ens chansen.

Jesé Rodríguez är en spelare som både har råtalang och rätt mentalitet. Han är en av få egna produkter som Real Madrid har lyft upp i sin A-lagstrupp de senaste åren. Och nu är han på väg att etablera sig på allvar.

Något som skiljer Jesé från många konkurrenter i samma ålder är just mentaliteten. 21-åringen är en hyvens kille utanför planen, inte mer märkvärdig än någon annan. Han sköter sig, tränar och har sina övriga intressen – precis som alla andra. Men på fotbollsplanen är han någon annan. Jesé är en spelartyp som lockar uppmärksamhet. Han tar för sig, vågar och har bara en sak i sikte: att vinna.

Få spelare skulle ge Cristiano Ronaldo en uttömmande blick och slå ut med händerna efter en utebliven passning. Ännu färre 21-åringar skulle göra det. Men Jesé Rodríguez är inte som alla andra.

– Jag hatar att förlora, jag tål det inte. Fotboll är det bästa jag vet, men lika mycket som jag spelar för att det är kul spelar jag för att vinna. För att göra mål. Det är det jag kan bäst.

Ronaldo kan, och har, tänt till på de flesta lagkamrater i Real Madrid. Många sväljer stoltheten och accepterar det utan att tänka vidare på det – trots att de i själva verket kanske tog rätt beslut genom att inte passa bollen. Med Jesé har Ronaldo varit försiktig med, trots att portugisen själv fått ett par gliringar när bollen inte alltid slagits vid rätt tillfälle. Det säger både en del om hur Ronaldo mognat som spelare, men ännu mer om Jesé.

Ynglingen är långt ifrån färdig som fotbollsspelare. Han är fortfarande oerfaren och har sina brister, men är djupt respekterad i Real Madrid. Man trampar inte på Jesé. Och han är ingen spelare som viker ned sig.

Påtryckningarna utifrån är dock väldigt stora på supertalangen, vilket är naturligt nä tidigt blir stämplad som ”den nye Cristiano”.

– Jag försöker att inte tänka så mycket på alla jämförelser. Men det är smickrande att bli jämfört med en ikon som Raúl med allt vad han har betytt för Real Madrid, eller Cristiano, som är bäst i världen. Jag hoppas kunna skapa min egen identitet, min egen status. I framtiden vill jag inte vara spelare som skulle bli en ny Ronaldo, utan bara Jesé. Då hoppas jag att andra spelare kan jämföras med mig.

Säsongen i Segundan ett perfekt mellansteg
Efter framgångarna i Real Madrids ungdomslag blev det ett stort steg för Jesé när han säsongen 2011/12 började spela seniorfotboll på reguljär basis i Real Madrid Castilla. I fjol, som nykomlingar i den spanska andradivisionen, växte Jesé enormt som fotbollsspelare.
– Min säsong i Segundan har varit den viktigaste i karriären. Den hjälpte mig att mogna som spelare, bli bättre defensivt och framför allt ta mer ansvar och bli mer osjälvisk i mitt spel.

Det blev hela 22 mål för Jesé i Segundan förra säsongen, något som också gjorde att Emilio Butrageño inte längre är bäste målskytt under en och samma säsong i Castilla, med sin målnotering på 21 fullträffar från 1983/84. Succén till trots blev det dock knapert med framträdanden i A-laget för ynglingen i fjol, även om han blev inkallad till en del träningspass.

Att talangen fanns där var det få som tvivlade på, men inte alla var lika säkra på att Jesé var redo för A-laget. Han spelade trots allt i Real Madrid, där pressen är olidligt stor och ett misstag kan kosta dyrt. Men en Zinedine Zidane-övertalning och en Gonzalo Higuaín-försäljning senare blev Jesé kvar, förlängde sitt kontrakt, och i dagsläget är det nog ingen i klubben som ångrar hur det blev.

Efter nyår har Carlo Ancelotti i det täta matchandet gett Jesé stort förtroende. Han har spelat mer än Isco, mer än Álvaro Morata. Två jättetalanger som dessutom är äldre.
– Jesé besitter något unikt. Jag vet det, han vet det – alla vet det. Håller han fötterna på jorden kommer han bli en världsstjärna, säger Ancelotti.

Än så länge gör han det, Jesé.

– Det gäller att vara ödmjuk, njuta och försöka ta tillvara på alla chanser man får. Jag spelar för världens största klubb och det är bara världsspelare man konkurrerar med. Det är inte enkelt.

För att vända på det hela är det i sanningens namn inte enkelt för varken Gareth Bale, Karim Benzema eller någon annan att konkurrera om en plats heller. Nu slåss de om speltid med en av fotbollsvärldens största råtalanger – och Jesé Rodríguez är ingen spelare som snällt tittar på och ser när kamraterna lirar boll.

Diamanten är inte bara en juniorspelare med extremt stor talang längre. Jesé har vuxit till sig, mognat, och är redan nu redo att utmana både mångmiljonvärvningarna i Real Madrid samt om en plats i den spanska VM-truppen. Och hans rörelsemönster, näsa för mål och framför allt flexibilitet att spela på alla offensiva positioner gör att konkurrenterna känner flåset i nacken.
– Real Madrid är min klubb och det är min stora dröm att lyckas här. Jag lär mig nya saker varje dag och mina lagkamrater hjälper mig väldigt mycket, men jag kommer aldrig vara nöjd med att sitta på bänken. Jag är här för att bidra, för att vinna och föra klubben framåt.

Källor: Marca, RealMadrid.com, Football Espana & ESPN.

Det finns inget som står skrivet i sten att en äldre och mer erfaren spelare kommer göra det bättre än en yngre förmåga. Men att tränare i de flesta fallen väljer en mer rutinerad spelare är helt logiskt. De vet vad de får, spelaren i fråga har förmodligen varit i situationen tidigare och har inte samma press på sig. Däremot gillar jag tränare som – trots att situationen kan vara prekär och väldigt avgörande – vågar satsa på talangfulla spelare.

Marcelino García Toral är en av dessa tränare. Han skulle aldrig få för sig att spela med en spelare med högre status och betydligt mer erfarenhet än den yngre konkurrenten bara för att det ska vara så. Han spelar med de som han tror kommer göra det bäst.

Gårdagens match mot Espanyol var ett utmärkt exempel på det. Nu saknades visserligen Rubén Cani – som varit skadad väldigt länge nu – samt Javier Aquino. Två yttermittfältare som båda normalt sett är givna i Marcelinos startelva. På Canis position fick 19-årige Moi Gómez fortsatt förtroende.

På den andra kanten var det mer öppet kring vem som skulle spela. De flesta tränare hade antingen flyttat ut Manu Trigueros från sin centrala roll eller använt Jonathan Pereira, som spelade ytter en hel del i Real Betis. Få hade gett en 17-årig och ytterst oerfaren lirare med bara två A-lagsframträdanden chansen från start i en match på Cornellà-El Prat. Inte minst när poängen som står på spel är livsviktiga.

Men Marcelino är en speciell karaktär. Han är inte världens taktiskt mest slipade tränare, utan kör på sitt race i alla väder, och prenumererar dessutom på att snacka sig till utvisningar under matcherna. Är det något man däremot måste ge honom cred för är det hans mod.

Matías Nahuel Leiva hade bara gjort två inhopp i Villarreals A-lagströja inför matchen i går. Det var lika mycket helt chockerande som fullständigt logiskt när han timmen före avspark presenterades i startuppställningen.

Nahuel är en av Villarreals största talanger. Han jämförs, precis som alla argentinare från Rosario, med Leo Messi och är ytter – precis som Barcelona-stjärnan var när han en gång i tiden kom fram.

I klubbens reservlag har Nahuel tagit för sig och visat skyhög potential. Bollbehandlingen, spelvisionen och tekniken – allt i ett. Under sina två första framträdanden på den stora scenen har han varit ganska blygsam, tagit få risker och mest försökt spela enkelt. Men i går, mot Espanyol, tog han för sig desto mer.

Nahuel gillar inte att spela enkelt. Han gillar inte att bara slå en simpel sidledspassning. Han hämtar bollen och improviserar sig framåt med alla trix han har i sin trollerilåda.

Argentinarens passning fram till Moi Gómez 1-0-mål fick hela Cornellà-El Prat att tystna, och den aktionen säger nästan allt om Nahuels kvalitéer och potential som fotbollsspelare. Hela målet säger ännu mer om klubben i sig.

Nu för tiden lockar Villarreal lika många ungdomar till sin akademi som regionens största klubb Valencia gör. Anledningen? Man är erkänt duktiga på att förädla talanger och framför allt ge dem chansen i A-laget. Bruno Soriano, Mateo Musacchio, Jaume Costa och Manu Trigueros är några exempel ur dagens trupp som lyfts upp från reservlaget. Santi Cazorla ett annat.

I gårdagens segermatch mot Espanyol (2-1) gjorde Villarreal säsongens yngsta mål i La Liga. Det är ingen tillfällighet. Få lag hade vågat satsat på en 17- respektive 19-åring samtidigt. Marcelino gjorde det. Han fick en framspelare och en målskytt.

På spelarfronten har det skett en revolution i Villarreal de senaste åren. Ett fåtal nyckelspelare är kvar sedan man låg i toppen av La Liga senast. Nu har man byggt om och rustat upp på nytt. Och med påfyllnaden från de egna leden ser det ut som att den gula ubåten är tillbaka i toppskiktet för att stanna.

—

Några namn utöver Nahuel och Moi Gómez att lägga på minnet som är på väg fram i Villarreal:

Edison Flores: 19-årig ytter som redan gjort debut för det peruanska landslaget. Väntar fortfarande på A-lagsdebuten i Villarreal.

Juanto: 22-årig anfallare som har en näsa för mål. Bra rörelsemönster och en publikfavorit. Spelade en del med A-laget under försäsongen.

Edu Ramos: Defensiv mittfältare som precis fyllt 22. Har startat två A-lagsmatcher under säsongen – en på Camp Nou, en på Santiago Bernabéu.

Pablo González: Flexibel mittfältare som kan användas på flera positioner. Stagnerat något men är fortfarande bara 20 år.

Matchbilden var ungefär likadan som när Atlético de Madrid reste sydost för möte med Almería för ett par veckor sedan. Den stora skillnaden då, gentemot söndagens bortamatch mot Osasuna, var att Almería inte skapade särskilt mycket framåt.

På El Sadar möttes inte Atlético av bara ett försvarande lag som låg rätt i sina positioner och spelade fysiskt smart. De möttes också av ett lag som ville anfalla, och framför allt vågade anfalla. Osasuna var bra, riktigt bra. De utnyttjade att Atlético luftade truppen och inte hade samma välorganiserade och samspelta lag som vanligt, och det tidiga ledningsmålet inprickat av Álvaro Cejudo (och vilken hörnvariant!) gav givetvis vind i seglen direkt.

Emiliano Armenteros utnyttjade ett försvarsmisstag och bombade in 2-0. Roberto Torres utnyttjade ett annat försvarsmisstag när han helt omarkerad nickade in 3-0.

Därefter bommade Osasuna igen butiken, och ledda av sin tolfte spelare på läktaren stod man pall utan större bekymmer mot ett ganska tafatt Atlético.

Jag är osäker på om Atlético hade lyckats vinna, eller ens ta poäng, om man ställt upp med bästa laget (João Miranda, Koke & Arda Turan satt på bänken), men det råder inga tvivel om att det hade sänt ut starkare signaler. Nu kände sig Diego Simeone tvungen att rotera, och laget hoppades det skulle gå vägen ändå.

Även om Simeone långt ifrån gjorde en lika stor taktisk miss som Gerardo Martino i lördags, får Atlético skylla sig lite själva. Utan rätt inställning och motivation plockar man inga enkla poäng – speciellt inte på El Sadar.

Diego Ribas – fyra starter, fyra förluster
Jag kan inte låta bli att notera att Diego Ribas startat fyra matcher sedan ankomsten i januari – och att Atlético har förlorat samtliga. Brassen kan inte beskyllas någon av förlusterna – i ett par av matcherna har han varit Atléticos bästa spelare – men jag ställer mig ändå frågan till hur han kommit in i laget så här långt.

Diego var spelaren Simeone så djupt ville ha. Spelaren som uppfyller de kreativa kriterierna och kan ge en extra dimension i passningsspelet. Men hittills har nästan allting gått igenom den brasilianska playmakern, och frågan är om man inte lagt lite väl stort ansvar och centrerat spelet väl mycket runt honom.

Jag tror fortfarande både Koke och Arda kommer få slita ont för att behålla sina startplatser, men i nuläget råder det inga tvivel om att de går före Diego Ribas. Inte för att brassen förlorat alla matcher han har startat, utan för att han inte passar lika bra in i Atléticos mest framgångsrika spelsystem.

Nästa vecka kliver Real Madrid in i Champions League
Barcelona och Atlético hade tuffa bortamatcher i Champions League tidigare i veckan. Därefter åkte de till bortagräs och förlorade varsin ligamatch.
Om ett par dagar är det Real Madrids tur att först spela bortamatch i CL, sedan i ligan.

Om Real kommer vinna i CL för att sedan plumpa i ligan? Nja, det vill jag inte spekulera kring, men i nuläget verkar det inte finnas någon hejd på marängernas framfart. I början av januari var Real Madrid fortfarande fem poäng bakom Barça och Atlético – nu är man tre före båda. Trots att de inte alltid spelat på topp har de vunnit, och det med klara besked hela 2014.

Nästa helg väntar som bekant el derbi Madrileño och en match som mycket väl kan ge en vink om hur det här titelracet slutar. Däremot har vi vant oss vid att mycket kan hända och att ingenting kan tas för givet i säsongens upplaga av La Liga. Så lär det också förbli – även om Real Madrid nu på allvar, för första gången, kopplat greppet om guldet.

Det råder ingen tvekan om att man är helgens definitiva vinnare.

Barcelona har inte vunnit på Anoeta i ligaspelet sedan Real Sociedad tog klivet tillbaka till La Liga 2010. Och det skulle inte bli någon ändring heller på lördagskvällen. Faktum är att det kunde blivit mer än en 3-1-förlust i bagaget hem för Barça. La Real var nämligen ruskigt, ruskigt bra.

Framför allt utnyttjade de Barcelonas osynkroniserade mittfält och gjorde det de är ett av ligans bästa lag på: ställa om. Efter en ganska jämn och tät första halvlek, där Barça ska vara mest glada över 1-1-resultatet (de hade bara ett skott på mål), kontrade Real Sociedad sönder gästerna i den andra akten.

Spelare för spelare var det ingen som gjorde en dålig match i La Real. Det var imponerande att se 21-årige Joseba Zaldúa hålla Neymar osynlig i sin blott tredje ligastart. Offensivt var det mest tre vänsterfötter som talade för hemmalaget. Sergio Canales, Carlos Vela och inte minst Antoine Griezmann gjorde strålande insatser. Inte minst försvarsmässigt, där de skar av stora passningsytor för Barcelona, men det var också de som var hoten framåt. Canales frispark ledde fram till 1-0, Vela och Griezmann fixade 2-1 och den sistnämnde smörpassning till David Zurutuzas 3-1 punkterade matchen.

Vi kan räkna med La Real kring kampen om den sista Champions League-platsen, var så säkra.

Ansvaret vilar på Gerardo Martinos axlar
Barcas försvar har varit ett problem hela säsongen. Matchen mot Real Sociedad var inget undantag. Passiviteten nådde en ny nivå, offsidefällorna misslyckades och det kollektiva samarbetet över hela planen fungerade inte alls.

Grundproblemet på Anoeta vilar på Gerardo Martinos axlar och hans laguttagning. Argentinaren ställde upp med en väldigt märklig startelva där Sergio Busquets tog över Xavi-rollen, medan Alex Song huserade i den defensiva mittfältspositionen. Lyckat? Inte det minsta.

Song gjorde en av sina sämre insatser sedan flytten från Arsenal. Med kameruanen på planen blir passningstempot och rörelsen avsevärt mycket sämre – och slarvar därtill Song själv mer än vanligt, då får man inte igång något strukturerat anfallsspel överhuvudtaget.

Att Martino valde att chansa med Song (för inte kan han ha underskattat Real Sociedad?) var det stora misstaget. Det andra var att testa Sergio Busquets i en mer offensiv roll. Det är något jag är övertygad kommer göras mer framöver, men i en av säsongens tuffaste bortamatcher? Nja, det var inget genidrag av ”Tata”, och det märktes att Busquets inte riktigt var hemmastadd i positionering.

Det är aldrig lätt att ta poäng på Anoeta, inte för något lag. Barcelona kanske inte hade vunnit även om man ställde upp med bästa laget – men att inte göra det straffas man hårt för. Det är just sådana poängtapp som kan kosta en ligatitel i slutändan.

Bollinnehav? 64-36. Antal chanser? 20-5. Hörnor? 10-2.

Målen då? Ja, där blev det helt oavgjort (1-1) mellan Real Betis och Rubin Kazan – trots att Betis spelade över en timme med en man mer. Och nej, Rubin förtjänade inte sin straff eller sitt mål, men det speglar någonstans Betis säsong överlag. Det är ingenting som fungerar, och allting slår tillbaka mot klubben.

Jag har fått frågan flera gånger om jag ser något hopp för Real Betis den här säsongen. Svaret har varit ja alla gånger, men nu är jag desto mer tveksam.

Man kan tycka att det inte borde vara möjligt för ett lag med så mycket kvalité att ligga tvärsist i La Liga. Men Villarreal 2011/12 är ett praktexempel på hur fel det kan gå med en dålig start och bristande självförtroende, och då hade de ändå ett betydligt bättre lag än det Gabriel Calderón förfogar över i Betis för tillfället.

Spelmässigt är det en hel del som har ändrats sedan Pepe Mel inledde säsongen på tränarbänken. Spelare har kommit och gått, tre målvakter har prövats, två tränare har sparkats och flertalet spelsystem har använts. Resultatmässigt? Nej, där har ingenting ändras.

Real Betis står fortfarande och trampar på samma ställe. Hur ska de vända den negativa trenden? Vad ska förändras? Just nu känns det inte som att någon vet varken ut eller in.

Det undermåliga självförtroendet som grundades redan i början av säsongen är det som satt käppar i hjulen på Real Betis. Det är också det som gör att känslan just nu är att det kommer gå käpprakt åt helvete. Många väntar på en frälsare, att någon kliver fram och visar vägen. Men för att det här skall vändas till något positivt i sluttampen av säsongen måste samtliga enas, och tillsammans föra laget framåt.

Just nu är dock känslan att Betis nästa säsong spelar i Segundan och att det inte blir något drömmöte i Europa Leagues åttondelsfinal mot Sevilla. Om nu inte Gaby Calderón hittar något magifyllt recept som ingjuter självförtroende i sina spelare. Men det måste gå fort. Kvalitén finns där – men tiden är knapp.

Valencia och Sevilla gjorde jobbet på bortaplan
Apropå lokalrivalen Sevilla gjorde de ett desto bättre jobb i gårdagens Europa League-sextondel. Borta mot Maribor blev det visserligen 2-2, men det är definitivt ett resultat som bör vara fullt tillräckligt för att avancera till nästa runda.

Detsamma gäller Valencia, som i Cypern mötte Dynamo Kiev på grund av oroligheterna i Ukraina. En fördel för Valencia kan tänkas, och Los Ché vann också matchen med klara 2-0. Återigen visade nyförvärvet Eduardo Vargas samt en formtoppad Sofiane Feghouli – som båda kom in från bänken i andra halvlek – vägen. Det ser helt plötsligt väldigt bra ut för Valencia.

Diego Simeone och hans ledarstab hade läst på läxan. De visste hur de skulle handskas med Milan, de visste vad som väntade på mäktiga San Siro.

Men det var inte utan marginalerna på sin sida som de nu kan resa hem till Madrid med en 1-0-seger i bagaget. Det skall sägas och understrykas att Thibaut Courtois stod för ett par riktigt bra räddningar i första halvlek – räddningar som i slutändan kan bli helt avgörande.

Atlético ställde upp med en mer fysiskt stark Raúl García i stället för David Villa och Diego Ribas. García erbjuder både ett större anfallsvapen i luftrummet, men har – liksom Diego Costa – egenskaper att plocka ned och nypa fast bollen på offensiv planhalva.

Vi har sett att Simeone använt García i den här typen av matcher tidigare. I ligaspelet har Villa gått före i nästan alla matcher, men det finns en tydlig logik och förståelse i att Raúl startat sex av totalt sju Champions League-matcher.

Efter viss Milan-press i första halvlek kan vi bara spekulera i vad som sades i Atléticos omklädningsrum i paus. Men jag blev ändå något överraskad över den attityden och inställningen som Madrid-laget visade i den andra akten. De tog tag i taktpinnen, drev upp tempot och ville framåt. Det stod klart och tydligt att Diego Simeone ville ha ett mål med sig från San Siro. Att de har kvalitén för att göra det råder inga tvivel om, men att riskera och gå framåt är imponerande. 0-0 är ju trots allt ett bra resultat att få med sig från bortaplan. Just den attityden säger mycket om det här laget.

När tiden såg ut att rinna ifrån både Milan och Atlético klev han fram, Diego Costa. Precis som han har gjort hela säsongen, så även i Champions League. Det går givetvis fråga sig varför Ignazio Abate nickade hörnan rakt bakåt i stället för att försöka rensa undan. Bollen hamnade till slut hos en helt fristående Diego Costa som stångade in ledningsmålet, segermålet och framför allt bortamålet.

Och han var bra matchen igenom, Atléticos bestialiske anfallare. Vann kampen mot Milans mittförsvarare, snurrade längs kanterna och rev i sär motståndarna. Han är alltid nyttig, Costa. Men när han även har bollen under kontroll och har flytet i spelet, då är han riktigt bra. Världsklass rakt igenom.

Att kliva fram när det som mest behövs och gäller som mest, det är också en viktig egenskap för stora spelare. Thibaut Courtois och Diego Costa har den egenskapen, det visade de återigen i Milano.

Nu har Atlético ett gyllene läge inför returen på Vicente Calderón.

Matchbilden blev precis så där förutsägbar som den brukar bli när FC Barcelona är i farten – trots att man mötte ett spelskickligt Manchester City. Det var katalanerna som hade bollen, City som försökte kontra.

Och matchen var ganska välspelad från båda håll fram tills Martín Demichelis frilägesutvisning i början av andra halvlek. Rött kort? Definitivt. Straffspark? Ja. Kollega Kalle Karlsson redogör om situationen och reglerna på ett bra sätt här.

Barcelonas största svaghet: Att sluta spela fotboll
Det mesta har och kommer fortsatt handla om straffsituationen som helt klart blev matchens stora händelse. Citys död, Barcelonas bröd. Men efter att Leo Messi iskallt skickade in 1-0 från straffpunkten inträffade det som Barcelona normalt sett aldrig tar sig för: De slutade spela fotboll.

Och man kan verkligen säga att Gerardo Martino fick sin vilja igenom. Efter ledningsmålet stod han mest och försökte lugna ner laget. Följderna? Tempot dog, Barcelona höll inte lika mycket boll och Manchester City skapade sina bästa chanser under hela matchen.

Barcelona kan inte spela lågt försvarsspel och låta motståndarna rulla bollen. De är inte vana att försvara på egen planhalva, att inte ha kontroll på bollen. Det är lagets största svaghet. När de slutar spela sin fotboll blir de ytterst sårbara, och en fin Víctor Valdés-räddning var det enda som stod i vägen för att David Silva inte lyckades skicka in kvitteringen på grund av detta.

Nu räddades man den här gången mot ett decimerat och tröttkört City. Men med fyra mittfältare på planen och en droppande Messi blir Barcelona lättlästa som det är, och att inte utnyttja det övertag genom att kontrollera matchen med bollen i sin ägo är att skjuta sig själva i foten.

När Dani Alves och Neymar försatte oss åskådare i en tidsmaskin tillbaka till 2006, då Henrik Larsson och Juliano Belletti avgjorde Champions League-finalen mot Arsenal på ett liknande sätt var det spiken i kistan. Inte bara för matchen, utan förmodligen för hela dubbelmötet.

Att vända 2-0 kommer förstås bli svårt, ja i snudd på omöjligt, för City på Camp Nou. I alla fall om Barcelona bestämmer sig för att spela fotboll.

Gerard Piqué kliver fram i de stora matcherna
Barça har haft försvarsproblem den här säsongen. Och egentligen alla förutom ynglingen Marc Bartra har fått sig en och annan känga under säsongen. Gerard Piqué är en hackkyckling bland supportrarna, och vissa vill till och med att klubben säljer den gänglige mittbacken.

Men även om Piqué kan brista i positionsspelet i vissa matcher och ibland tenderar att se nonchalant ut måste man ge honom cred för att kliva fram i de stora matcherna. Den här säsongen har han varit ett monster när det gällt som mest.

Mot Real Madrid var han fläckfri, likaså mot Atlético. I går gjorde Piqué en ny stor insats. Faktum är att han återerövrade hela 21 bollar – och inte tappade en enda.

Även Javier Mascherano gjorde en okej insats, i alla fall i spelet på marken. I luftrummet hade Álvaro Negredo ett ständigt övertag, och det är här, i sådana här matcher mot världsspelare, som det blir extra tydligt att Mascherano egentligen inte är någon mittback.

Nu redde sig situationerna upp för både Mascherano och Barcelona.

—

Slutligen undrar jag om Manuel Pellegrini glömt allt som handlar om respekt i Spanien. Uttalanden som var riktade mot Jonas Eriksson efter matchen var ytterst respektlösa. Så får det inte gå till.

Ingen kan motsäga sig att Spanien har dominerat fotbollsvärlden de senaste åren. A-landslaget är regerande såväl Europa- som världsmästare, ungdomslandslagen forsar fram och levererar storartade resultat och klubblagen i den inhemska ligan har gått bra även utanför landets gränser.

Den stora skillnaden nu gentemot hur det var för tio år sedan, är att spanjorer allt oftare lämnar hemlandet för att ta sig an utmaningar i andra ligor. När de små, kvicka lirarna började värvas till Premier League för några år sedan var det många som skruvade på sig i förundran och anade misslyckande. I dag har nästan varje toppklubb i ligan en spansk stjärna i laget, eller för all del en spelare som hämtats in ifrån La Liga.

Juan Mata var Chelseas bästa spelare under sina två första säsonger i klubben. Santi Cazorla utsågs till Arsenals bästa spelare under sin debutsäsong i klubben i fjol. Michu gjorde detsamma för sitt Swansea. Alla är spelare som innan flytten till den brittiska övärlden redan hade gjort sig ett namn i Spanien – men som först när de började leverera i Premier League fick övriga fotbollsvärlden att öppna ögonen.

I Spanien delar Real Madrid och Barcelona på en klar majoritet av pengarna från TV-avtalet, vilket gör att de övriga klubbarna för kriga med små medel för att hålla sig över vattenytan. För en del går det hyfsat, för andra är det en ständig kamp för sin existens.

Många klubbar räddas av att ungdomsakademierna är väl utvecklade. När resurserna inte finns att värva in dyra spelare från andra klubbar får man ta det man har – men i Spanien behöver inte det alla gånger betyda något negativt. Tvärtom.
Att förädla talanger till stjärnor och sedan sälja vidare dyrt och tjäna en rejäl hacka på affären är ett sätt för många spanska klubbar att gå runt.

I Premier League fungerar TV-avtalet på ett helt annat sätt, och där är det betydligt mer jämnt fördelat. På de senaste åren har många klubbar riktat blickarna åt den spanska ligan för att göra spelarfynd.

Swansea är ett bra exempel, men den klubb som anammat hela den spanska fotbollsideologin bäst är utan tvivel Manchester City. Tränaren Manuel Pellegrini hämtades in från Málaga, och chilenaren tog med sig två spanjorer från sin ledarstab till Manchester. Därtill finns sju spelare med La Liga-anknytning i A-laget och samtliga är viktiga figurer i Pellegrinis lagbygge.

City är ett Premier League-lag i spansk kostym. De spelar snabbt, tekniskt, passningsorienterat och fantasifullt.

Det hela började när man 2010 plockade in David Silva från Valencia och Yaya Touré från Barcelona. Två spelare som i Spanien redan hade ett gott rykte, men som i City blev fulländade stjärnor och nådde ut till den breda massan. I dag är de två av klubbens absolut viktigaste spelare. Precis som Sergio Agüero (värvades från Atlético de Madrid), Álvaro Negredo och Jesús Navas (båda från Sevilla i somras).

Manuel Pellegrini har samlat sina erfarenheter från tiden i Villarreal, Real Madrid och Málaga och gett Manchester City en tydlig identitet.

I kväll skrivs ett nytt kapitel i klubbens historiebok. Man kliver för första gången någonsin in i slutspelsfasen av Champions League, och vad passar bättre än att man möter ett spanskt storlag. Citys framgång de senaste åren understryker förstås vilken underskattad kvalité det finns i spanska klubbar bakom gigantduon. Det är värt att tydligt poängtera.

Det som kryddar kvällens möte till max är den direkta kopplingen som finns klubbarna emellan. Txiki Begiristain och Ferran Soriano, nuvarande sportchef respektive VD i Manchester City, har tidigare jobbat för Barcelona. De satt i ledningen under Joan Laportas tid som president, och har liksom Laporta själv en väldigt ljummen relation till Sandro Rosell, som för några veckor sedan sa upp sig från presidentposten.

Med Josep María Bartomeu vid rodret har det hittills varit både lugnare och mer öppenhjärtigt från Barcelonas håll, och det finns ingen anledning att vara orolig över skandalscener på VIP-läktaren i kväll. Däremot kan vi nog ta föregivet att firma Begiristain/Soriano säkerligen vill knäppa Barça på näsan – och givetvis vice versa.

I kväll ställs City inför sitt hittills största examensprov. Klarar de av att besegra en av klubbarna vars fotbollstänk och spelfilosofi de anammat de senaste åren? Matchen betyder ofantligt mycket för Manchester City. Men jag inbillar mig att den betyder ännu mer för La Liga-bekantingarna i klubben. Manuel Pellegrini vill hävda sig, Álvaro Negredo vill göra mål mer än någonsin, Yaya Touré vill visa sina gamla lagkamrater att han lyft sig ännu mer i City. De vill visa vägen.

Och det är nog så att de måste kliva fram om Barcelona skall skjutas bort från Champions League-turneringen redan i åttondelen. Den spanska jätten har trots allt sju raka CL-semifinaler på CV:t. City har aldrig varit i slutspel.

—

Ett par nycklar i matchen:

Mittfältsspelet: ”Har man bollen kan man inte släppa in något mål”, är en gammal klyscha. Och det kommer bli viktigt med bollinnehav på Etihad Stadium i kväll, men framför allt kommer det bli viktigt för båda lagen att inte tappa bollen i fel lägen. Det lag som sköter mittfältsspelet bäst, och vinner den kampen på mittplan, kommer ha ett övertag inför returen.

Luftspelet: Är det på någon front City har en rejäl fördel gentemot Barcelona är det i luftspelet. För katalanerna gäller det att minimera hörnor och fasta situationer i den mån det går, och sedan agera smart i markeringsspelet. Troligtvis kommer man bara ha Gerard Piqué och Sergio Busquets som någorlunda långa utespelare, och där kommer City ha fler.

Det finns inga självskrivna lagar inom fotbollen. De största talangerna behöver inte bli de största världsstjärnorna. Vissa är på toppen av sin karriär i tidig ålder – andra sent.

En som blommat ut allt mer på senare år är Sergio García. Visst, anfallaren har spelat på en hög nivå i väldigt många säsonger och vann till och med EM-guld med Spanien 2008. Men aldrig tidigare har han varit så bra som nu.

García bar varit bärande för sitt Espanyol under flera år, men lyft sig till oanade höjder den här säsongen. Med kaptensbindeln på armen och ännu större ansvar på på och utanför planen har ingjutit stort självförtroende i 30-åringen.

Nu är det vissa som vill ha med García i landslagstruppen igen, men även om det troliga är att han får nöja sig med att representera Katalonien då och då är det ändå ett stort kvitto på hans prestationer. Det enda Espanyol-supportrarna hoppas på är ett nytt kontrakt för anfallsstjärnan, men det är inte helt okomplicerat.

Klubben sänker sin budget varje år, och kommer inte ha råd att ge stjärnspelarna högre löner. Det var framför allt därför som Joan Verdú lämnade Espanyol gratis i somras och kritade för Real Betis. Där fick han en lön som inte Barcelona-klubben kunde matcha.

Sergio García spelar just nu sitt livs fotboll, och egentligen finns det ingenting förutom den ekonomiska aspekten som talar för att han skulle lämna Espanyol. Men det är ju något som är och förblir väldigt viktigt i fotbollsvärlden.

– Vi förhandlar om ett nytt kontrakt, men det kommer inte bli lätt. Jag känner till klubbens situation och att de vill sänka spelarlöner varje år, men jag har fått presidentens ord på att de ska göra en kraftansträngning rent ekonomiskt, säger García.

– Jag har inga planer på att lämna och är helt fokuserad på att stanna i Espanyol.

Sergio har varit strålande hela säsongen för Espanyol, men framför allt prickat formtoppen efter nyår då han varit helt avgörande i flera matcher. I går spelade han den stora huvudrollen i den historiska 2-1-segern mot Athletic, något som var Bilbao-klubbens första ligaförlust någonsin på nya San Mamés.

– Jag är som hela laget inne i en bra fas, och vi går in till varje match med fullt fokus och stor entusiasm. Att saker och ting har stämt för mig den senaste tiden är helt tack vare mina lagkamrater. Utan de är jag ingenting.

Trepoängaren på San Mamés gör att Espanyol helt plötsligt stuckit upp som en rejäl joker till Europa-platserna. Och det klart att en plats i Europa League definitivt hade stärkt chanserna för klubben att behålla Sergio García i framtiden – även om han själv vet vad han vill.
– Jag hade gärna pensionerat mig i Espanyol, men man kan veta vad som händer inom fotbollen.

Citatkälla: Marca.com

8 december 2010: Två flugor i en smäll för hemmasupportrarna på Santiago Bernabéu. Fjärdedomaren håller upp skylten där en sjua visas. Det är inte sju tilläggsminuter – det är nummer sju som skall ut. Publiken ställer sig upp, och det med all rätt. Cristiano Ronaldo har gjort en bra match Champions League-match mot Auxerre och är värd hyllningarna. Det mest intressanta är ändå vem som är på väg in i spel. ”Det är han, nu är det äntligen dags”, viskas det på Bernabéu.

Grabben med 33:an på ryggen var Pablo Sarabia. 18-åringen som hade tillhört Real Madrid sedan 2004 spåddes en alldeles bländande framtid. Det visste förstås supportrarna på Santiago Bernabéu om den där kyliga decemberdagen. Så även huvudpersonen själv, liksom Cristiano som kramade om ynglingen.

Men utvecklingskurvan pekar ju inte ständigt spikrakt uppåt för alla talanger, och vissa stagnerar av en eller annan orsak. Pablo Sarabia är en spelare som hittills inte lämnat talangträsket och tagit det där stora klivet.

Det blev bara en A-lagsmatch i Real Madrids tröja för mittfältaren. Trots att han gjorde en kanonavslutning på säsongen 2010/11 i Castilla, klubbens reservlag, såldes han den efterföljande sommaren. Sarabia hade fått stort ansvar och blev en allt större nyckelfigur under Alberto Torils ledning i Castilla. Det var självklart att han var redo för större uppgifter – men klubben ansåg inte att han var redo för Real Madrids A-lag.

Han såldes till grannklubben Getafe, och en återköpsklausul som kunde utnyttjas efter två säsonger bakades in. Inga konstigheter. Det är ofta så Real Madrid jobbar, och de har lyckats på det viset tidigare (Dani Carvajal, från samma årskull som Sarabia, är ett lyckat exempel*). Däremot är det någonstans en indikation på var det barkar när man säljer en spelare, och inte lånar ut.

Pablo Sarabia har hittills inte blivit den stjärnan han en gång spåddes att bli. Med sin spelvision, passningsskicklighet och förmåga att tillföra det där lilla extra gjorde att han målades ut som ”the next big thing” i Real Madrid. I dag är han en i mängden i Getafe.

Faktum är att det har tagit tid för Sarabia att slå sig i Getafe. Nu är han inne på sin tredje säsong i klubben (Real Madrid har alltså inte utnyttjat sin återköpsklausul) men även om han fortfarande blandar inhopp med starter har han en mer tydlig roll och får mer speltid än tidigare.

– Jag har lärt mig mycket i Getafe. Nu uppskattar jag alla chanser jag får och försöker göra det bästa av alla situationer. Mitt mål är att bli ännu viktigare för laget och kunna bidra till ännu mer, säger Sarabia.

I kväll möter Getafe-mittfältaren sin gamla klubb på Coliseum Alfonso Pérez i Madrid. Det är långt ifrån säkert att han startar, det mesta talar för att han inte gör det. Oavsett vilket kommer det bli en speciell match för Sarabia.

– Med min bakgrund och alla år i klubben, det är ingenting jag glömmer utan något jag är stolt och evigt tacksam för, säger han.

Och det klart att man hyser starka känslor till en klubb där man spenderat sju år av sin karriär. Lika klart är det förstås att Sarabia inte vill annat än att möta Real Madrid.

– Jag vill alltid spela, ännu mer mot Real Madrid. Det blir alltid som en extra chans att bevisa någonting för mig själv. Jag hoppas att jag får spela och att jag, liksom hela laget, gör en bra match.

– Men det kommer bli tufft. Även om vi har hemmastödet i ryggen kommer det krävas både en perfekt match och lite tur för att vinna.

Pablo Sarabia är fortfarande en knopp som väntar på att blomma ut. Mittfältaren fyller 22 i vår, och har fortfarande potentialen inom sig att bli den där stjärnan han en gång spåddes till.

Han blir det förmodligen aldrig i Real Madrid, men kanske i Getafe.

* Dani Carvajal, precis som Sarabia född 1992, såldes sommaren 2012 till Bayer Leverkusen. Real Madrid bakade in en återköpsklausul i affären (som var högre än försäljningssumman), och utnyttjade den efter bara ett år. Nu får Carvajal regelbundet med speltid och håller sannerligen på att spela sig in i startelvan. 

Källor: Marca, LFP & UEFA.

—

Apropå talanger och just Real Madrid. En längre text om en talang i årskullen under Sarabia, som har slagit sig in i klubbens A-lag på riktigt, är på väg. Många kan säkert lista ut vem det handlar om.