Javier Mascheranos misstag i den första halvleken kunde bli ett ödesdigert sådant – i alla fall ur katalanernas synvinkel. Men det var Barças kväll. En sådan kväll då passningarna satt på foten, då intensiteten var högre än någonsin, och då ljudvolymen på Camp Nou uppmättes till en av de högsta genom alla tider på den historiska arenan.

Barcelona stod vid klippkanten, men man vågade och ville inte titta ner. Man hade en livlina kvar – att slå Milan med tillräckligt många mål för att avancera i Champions League. Katalanerna hade bestämt sig, de hade inte gett upp än. Barça gjorde mer än att bara slå Milan – man körde fullständigt över italienarna. Hade man förlorat och ramlat ner från den klippa som i mångas ögon varit den högsta under många års tid, hade vi nog kunnat markera slutet på en era. Tillfällig eller långvarig, det vore en annan fråga, men nu behöver vi inte ställa oss den.

Barça reste sig från den miserabla och direkt usla och oengagerade insatsen i Milano och spelade ut alla sina kort helt rätt på Camp Nou. Javier Mascherano startade på grund av att hans passningsfot är bättre än Carles Puyols. Xavi Hernández var tillbaka i startelvan efter sin hamstringskada och tystade alla kritiker som påstått att han inte håller måttet längre. Andrés Iniesta spelade på sin absolut bästa positionen – som central mittfältare – och visade ännu en gång varför det är tjänstefel att ens tänka tanken att experimentera med honom och flytta ut honom på kanten fortsättningsvis. David Villa startade för sin styrka i djupled och sin målfarlighet, och svarade med att sätta dit 3-0-målet.

Det taktiska upplägget från Tito Vilanova och Jordi Rouras sida var perfekt. Att det även fungerade perfekt i praktiken gjorde att det såg så enkelt ut och att spelet flöt på så snabbt som det gjorde.

Hade Barcelona åkt ur Champions League nu hade deras säsong i mångt och mycket varit förstörd. Nu kan den fortfarande bli något alldeles extra. Men tänk vilka små marginaler det trots allt handlar om. En stolpträff åt ena hållet, anfallet därpå ett mål åt andra hållet.

Här kommer ytterligare några punkter som låg bakom Barcelonas seger mot Milan:

Superstjärnorna lyfte sig till maxnivån
Det har klagats på att i första hand Lionel Messi och Xavi inte presterat på den absolut högsta nivån de senaste veckorna. Det är omöjligt att alltid vara på topp, men faktum är att kritiken mot de båda storstjärnorna inte helt är taget ur intet. Båda hade varit ganska så anonyma i de senaste veckornas stormatcher, istället för att kliva fram och visa vägen.

Var det på några pressen var än större mot Milan var det på Barcelonas största stjärnor. Men såväl Messi som Xavi och även den tredje länken i form av Iniesta klev fram, och bevisade på nytt sin storhet. Xavi väggspelade med Messi fram till 1-0. Iniesta assisterade samme argentinare till 2-0. Xavi spelade elegant fram Villa till trean, efter att i sin tur fått bollen av Iniesta.

Det var Barças stjärntrio som visade vägen offensivt, och som presterade på sin respektive maxnivå när pressen var som allra störst. Det är en av många anledningar att de är just världsspelare.

Barcelonas mest underskattade spelare – bäst på planen?
När man pratar om FC Barcelonas framgångar de senaste åren nämns i nästan alla fall de stora stjärnorna som Messi, Iniesta, Xavi eller för all del den forne tränaren Pep Guardiola. Men en spelare som definitivt inte får den uppmärksamhet han förtjänar sett sin sina prestationer är Sergio Busquets.

Det defensiva mittfältsankaret har väldigt många bolltouch under en match, men syns för den delen inte till särskilt mycket. Han gör grovjobbet i det tysta – han bryter bollar, och fördelar enkelt vidare. Uppstår möjligheten tvekar han för den sakens skull inte heller för att slå en längre och avgörande passning.

Busquets stod för en utomordentlig insats mot Milan. Han agerade precis som den länk mellan försvar och mittfält som han skall vara. Han får aldrig de stora rubrikerna, och han uppmärksammas sällan för sina prestationer. Men det är ingen tillfällighet att han gång på gång hyllas av sina tränare och lagkamrater.

Sergio Busquets är en underskattad fotbollsspelare. Mot Milan var det får som såg till honom på planen, men det var han som såg till att Barcelonas spel flöt på så snabbt och enkelt som det gjorde. Om han var bäst på planen är en fråga jag lämnar över till någon annan – det var många som stack ut i hemmalaget. Men utan honom hade spelet inte varit lika rappt som med honom på planen.

Jordi Alba – Barcelonas bästa värvning på många år
Jag flaggar inte för Jordi Albas insats bara för att han gjorde 4-0-målet. Men att det var just han som gjorde målet personifierar vilken enorm skillnad han har gjort i Barcelona. När ingen annan orkade tog 23-åringen en lång löpning från eget straffområde – trots att det återstod ett par minuter och Barça var tvungna att hålla tätt bakåt – upp till motståndarnas straffområde för att sedan få bollen och placera in den i mål.

Jordi Alba har kommit in och bidragit med enorm löpvilja och energi i Barcelona. Matchen mot Milan var inget undantag. Han löpte otroligt mycket på sin vänsterkant, och släppte inte till något i defensiven.

Jag skulle vilja påstå att Alba är Barças bästa värvning på många, många år. Till den låga summan (omkring 14 miljoner euro) gjorde Barcelona ett stort kap när man värvade honom från Valencia. Att han bara är 23 år (fyller visserligen 24 om en dryg vecka) och fortfarande har sina bästa år framför sig försämrar inte värdet i köpet.

—

Real Madrid och Barcelona tog sig vidare efter rysare – Valencia åkte ur mot Paris Saint-Germain. Nu hoppas Spanien på att få ett tredje lag till kvartsfinalspelet i Champions League, då Málaga i kväll skall försöka vända ett 0-1-underläge från bortamötet med Porto.

Málaga CF spelar i afton sin största match genom tiderna. Man har hittills genomfört sin debutsäsong i Champions League på ett prickfritt sätt. Ja, i alla fall sånär. Insatsen borta mot Porto i första mötet kunde man förvänta sig mycket mer av. Manuel Pellegrini valde en alltför defensiv uppställning och satsade helt enkelt på att hålla tätt bakåt, och i bästa fall kontra in en boll. Något fel taktik, kan tyckas, med tanke på hur viktigt det är att göra mål på bortaplan.

Men lyckas Barcelona vända ett 0-2-underläge finns naturligtvis alla chanser i världen för Málaga att också vända på steken i sitt dubbelmöte. Förutsättningarna har varit bättre i klubben, men man kommer ändå till spel med ett slagkraftigt lag. Något vi i alla fall kan vara säkra på är att Pellegrini kommer slopa den defensiva taktiken – nu kommer det bli full fart framåt.

Messi lyste med sin frånvaro
Poängrekord, målrekord och världens bäste spelare. Men vart var poängen, målen och världens bäste spelare när Barcelona mötte Milan på San Siro?

Barcelona har stått för en makalös säsong så här långt. Man har gjort i princip allting rätt, och i det närmaste kört över varenda motstånd som kommit i deras väg. Onsdagens Champions League-åttondel var säsongens hittills viktigaste. Då passade katalanerna på att stå för säsongens sämsta insats. Xavi Hernández slog ut med armarna, Andrés Iniesta gled inte förbi sina motståndare som han brukar, och Leo Messi lyste med sin frånvaro. Det gick helt enkelt inte att känna igen Barcelona.

Samtidigt som flera i Barça underpresterade finns en intressant fråga att ställa sig. Var det verkligen bara Barcelona som var dåliga, eller var det Milan som gjorde Barcelona dåliga? Jag gissar på en blandning, men främst det sistnämnda.

Milan har knappast rosat marknaden den här säsongen. Nu var det annorlunda. Kanske är det så enkelt att Mario Balotellis intåg i klubben gjort att de övriga spelarna fått luft under vingarna? Klart är i alla fall att italienarna stod för en hundra procentigt klockren insats och gjorde livet riktigt surt för Barça. Vem visste att Massimo Ambrosini fortfarande höll den nivån? Att Philippe Mexés och Cristian Zapata kunde vara helt vattentäta i defensiven?

Massimiliano Allegri valde Mexés och Zapata i mittförsvaret med Riccardo Montolivo som defensiv mittfältare. Allt för att ha så passningssäkra spelare långt ned i planen för att på så sätt kunna spela sig ut Barças höga förstapress. Planen lyckades. Jag tror till och med den lyckades bättre än vad Allegri själv hade trott. Milan spelade sig ut Barcelonas press gång efter annan, och gjorde också därefter alltid något vettigt. Man var inte rädda för att hålla i bollen lite extra och spela några extra varv mellan varandra. Det var längesedan jag såg ett lag spela med sådant självförtroende som Milan gjorde. Stundtals vågade man utmana Barça och spela samma melodi.

Någon måste bryta mönstret i Barcelona
Katalanerna hade endast två skott på mål. Två skott. Det är ungefär vad de brukar ha de inledande fem minuterna under en ligamatch på Camp Nou. Och även om Milan stod för en utomordentlig insats defensivt kan man både förvänta sig och kräva mer av den spanska tabellettan.

Återigen blev det extremt tydligt att när Leo Messi inte presterar eller kommer loss som han brukar, då lider Barcelona enormt mycket. Man behöver någon som kan bryta mönstret emellanåt. När målen inte kommer, och framför allt när man måste jaga mål så tenderar det att låsa sig. Med Xavi, Iniesta, Messi & Cesc Fàbregas på planen samtidigt blir det ofta väldigt statiskt. Man måste ha någon banbrytande, någon som kommer in och ändrar mönstret.

Alexis Sánchez byttes in med en halvtimme kvar och åstadkom ungefär lika mycket som han gjort tidigare under säsongen – det vill säga ingenting positivt. Chilenaren värvades in av klubben i förhoppning om att han kunde bli en injektion i spelet. En spelare som kunde utmana, ta sig runt sin försvarare, och även bidra med en hel del mål. Alexis har inte lyckats med något av det. Men det är precis vad Barcelona hade behövt. Någon som inte bara tar emot bollen och spelar den vidare, utan någon som vågar chansa och göra det oväntade.

Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas.

Räkna med en rafflande retur på Camp Nou. Och räkna med att Barcelona kommer satsa allting framåt.

Pellegrini valde en för defensiv taktik
Det var tydligt vad Málaga var ute efter på Estadio Dragão – man ville hålla tätt bakåt. Att gå framåt och göra ett mål (som skulle kunna betyda väldigt mycket med tanke på bortaplan) verkade inte finnas på Manuel Pellegrinis radar.

Istället för att möta Porto med ett spelskickligt offensivt lag satsade Pellegrini alla kort på defensiven. Visst, en stark och solid defensiv är något som för ett lag framåt i turneringen. Men det finns även gränser. Att tuffe Manuel Iturra spelade istället för ett av säsongen utropstecken i Málaga, Ignacio Camacho, personifierade Málagas och Pellegrinis inställning till matchen och hur det var han hade tänkt att genomföra den. Spela snålt, ligg tätt på motståndet och helst inte släppa in något mål. Man räknade iskallt med att Willy Caballero skulle plocka ned långskotten och alla inlägg. Det gjorde han också. Han kunde däremot inte stoppa João Moutinhos styrning i början av andra vilket också gav Porto segern. Att målet egentligen skulle varit avvinkat för offside kan mycket väl bli avgörande i slutändan. Ser man däremot till matchbilden var 1-0 i underkant, för Porto var det klart bättre laget.

Jag hade önskat att Málaga mött Porto högre upp i planen. Att man hade vågat spela den fotboll som de underhållit oss med tidigare under säsongen. Man vågade spela ut sina kort mot Milan på San Siro. Varför gjorde man det inte nu? Hade Pellegrini alltför stor respekt för Porto? Eller räknar han helt enkelt med att man vänder allt på hemmaplan?

Statistiken från matchen talar sitt tydliga språk:

Porto FC – Málaga CF 1-0
Bollinnehav: 61% – 39%
Totalt antal chanser: 17 – 1
Chanser mot mål: 7 – 0
Hörnor: 11 – 2

Málaga vann istället kortstatistiken och drog på sig flest frisparkar. Vissa lag använder sig alltid av den taktiken. De spelar småfult, snålt och emellanåt rent av grisigt. Men Málaga är inget sådant lag. Med spelare som Camacho, Jérémy Toulalan, Isco, Joaquín och Francisco Portillo hade man utan tvekan kunnat möta Porto med samma medicin – ett snabbt passningsspel, mycket offensiv rörelse och hela tiden viljan att hela tiden gå framåt. Tyvärr fanns inte det hos Málaga-spelarna på Dragão i tisdags, och det finns ingen annan än Pellegrini att beskylla för det.

Jag tror Málaga hade vunnit mer på att spela som man brukar. Att förlora med 2-1 hade varit bättre än att göra det med 1-0. Nu har man inget mål med sig till returen på La Rosaleda, och det kan mycket väl kosta kvartsfinalplatsen. Fast spelar Pellegrini sina kort rätt i den återstående matchen, då har Málaga fortfarande goda möjligheter att fortsätta sitt äventyr i Europa.

Spelarflykter, ägare som inte håller vad de lovat, eller för den delen gömmer sig och inte uttalar sig när de bör, ekonomiska problem, avstängning av UEFA och fantastiskt bra på planen. Hitta en gemensam nämnare.

Nä, jag vet. Det var inte särskilt svårt. Ändå är det otroligt fascinerande att Málaga CF – trots problemen vid sidan av planen och trots att spelare som Santi Cazorla, Salomon Rondón och Nacho Monreal lämnat klubben – fortsätter övertyga spelmässigt. På den gröna mattan verkar det inte finnas någon hejd på Málagas succésäsong. Monreals försäljning i januari? Äh, nye vänsterbacken Vitorino Antunes har skött sig exemplariskt sedan han kom till klubben från Pacos de Ferreira. Manuel Pellegrino verkar ha en magiskt kraft som kramar ur det bästa av varje individ.

Han har återupplivat Joaquín. Han har gjort Martín Demichelis till en gigant. Han har trott på Ignacio Camacho. Han har sett Willy Caballeros enorma kapacitet. Han har till och med gett såväl Javier Saviola som Roque Santa Cruz luft under vingarna – i alla fall emellanåt.

Det verkar inte spela någon roll för Pellegrini vilka som lämnar Málaga. Han tar det han har, och gör något utöver det vanliga med det materialet. Vem hade trott att Málaga skulle vara en av höstens stora överraskningar i Champions League efter den kaosartade sommaren med spelarförsöljningar av både Cazorla och Rondón? Om det nu fanns ett par stycken, så var det inte mer än så. Resten blev rejält överraskade.

Vem hade trott att Málaga skulle vara en lika stor överraskning i ligaspelet och vara det lag som just nu innehar fjärdeplatsen? Nä, jag tror inte det var särskilt många heller. Och inte heller idag, när klubben från den spanska solkusten för första gången ger sig in i ett Champions League-slutspel tror jag inte många har särskilt stora förhoppningar på Málaga. Kanske är det bäst så, det brukar uppenbarligen vara då de presterar som allra bäst.

Jag tror Málaga kommer ordna ett finfint resultat på Dragão ikväll, för att sedan fixa avancemanget till kvartsfinalen hemma på La Rosaleda. Jag kan mycket väl ha fel, men en sak har jag lärt mig under säsongen. Vad som än händer kan och ska man aldrig underskatta Málaga CF och deras förmåga. Förmodligen överraskar de oss igen. Eller har ni börjat tro på Málaga nu?

—

Här kommer omgångens awards från helgens ligaspel. Lite i skymundan av den stundande Champions League-omgången – men ändå inget som får glömmas bort.

Omgångens självklara:
Att Real Sociedad, för åttonde (!) matchen i rad spelar med en man mer. Denna gången var det Levante och Nikos Karabelas som drog på sitt rött kort. Det påverkade dock inte matchen nämnvärt då slutresultatet 1-1 även var detsamma innan utvisningen i den 57:e matchminuten. Men den stora frågan är hur länge den här trenden kommer hålla i sig för La Real?

Omgångens kontrast:
18 minuter av dominans och en 2-0-ledning. Sedan fick Real Madrid Sergio Ramos utvisad, och Rayo Vallecano tog istället över taktpinnen och förde resten av matchen. Det blev dock aldrig något mål vilket gjorde att det där riktigt spänningen aldrig existerade.

Omgångens målskytt:
Leo Mess… Nä, faktiskt inte. För att argentinaren gör två mål i en ligamatch hör snarare till vanligheterna än tvärtom. Omgångens målskytt heter Gary Medel. Den stentuffe chilenaren, som i många fall mer efterliknar en rugbyspelare än en fotbollsspelare, satte två baljor i Sevilla segermatch mot Deportivo. Att Medel gör mål är i sig högst ovanligt. Att han gör två han i snudd på aldrig hänt förut. Det har åtminstone aldrig gjort det sedan hans ankomst till Sevilla.

Omgångens målsumpare:
Jösses Alexis Sánchez. När man trodde det skulle vända efter målet mot Getafe blev det istället tillbaka på ruta ett. Mot Granada sumpade Alexis tre jättelägen. Han borde se och lära lite av landsmannen Gary Medel. Hur han kan ha gjort fler ligamål än Alexis är smått otroligt, både med tanke på hur mycket speltid den sistnämnde fått och de chanser som medspelarna skapat åt honom. Jag tror tyvärr Barcelona kommer lägga ut Sánchez på transfermarknaden i sommar om du inte börjar prestera. Det hade åtminstone jag gjort.

Omgångens hatmöte:
Helgens kanske hetaste match sett till temperatur runt om matchen och sett till den historiska aspekten var helt klart den mellan Osasuna och Real Zaragoza. En vattenflaska sägs ha inlett det som idag kallas för ett hatmöte. Varken Osasuna eller Zaragoza har några direkta rivaler om man ser geografiskt. Därför ter det sig inget konstigt att de heta känslor som blossat upp mellan klubbarna faktiskt gjort det. Vem vill inte ha en fiende att slåss emot? Mer om hur det en gång startade och hur relationen står sig utlovas vid ett annat tillfälle.

Matchen lagen emellan den här gången vann Osasuna,efter tidigt avgörande av Kike Sola, och knallar därmed förbi Zaragoza i tabellen. Bara det gör förlusten än yngre för Aragon-klubben – som för övrigt inte legat under strecket vid ett enda tillfälle den här säsongen. Nu ligger man i farozonen på platsen precis ovanför, men har fortfarande fyra pinnar ner till Celta Vigo.

Januarifönstret är stängt och säsongen fortsätter att rulla vidare. Men vilken spansk klubb gjorde egentligen bäst respektive sämst ifrån sig på transfermarknaden – sett på förhand?

Det har blivit en vana på senare år att de flesta spanska klubbarna tappar sina bästa spelare under transferfönstren. Och det klart, befinner man sig i en ekonomiskt svår sits, samtidigt som det kommer en annan part och kan punga upp rejält med stålar, då finns det inte så mycket att tveka på. Faktum är att många klubbar i stort sett lever på att värva billigt och sälja dyrt.

Men det går ju faktiskt förstärka truppen på ett väldigt bra sätt utan att värva de absolut dyraste spelarna med de högsta lönerna. Januarifönstrets självklara bevis på det är Granada, som på förhand är den stora vinnaren.

Under hösten har andalus-klubben blandat och gett väldigt mycket. Framför allt är det offensiven som har varit lagets stora problem. På hittills 22 omgångar har man bara mäktat med 19 mål, det vill säga ett snitt på under ett mål per match. Det är alldeles för dåligt. Som tur är – för Granada – är det många andra lag som presterat ännu sämre.

Under januari månad har det dock skett en hel del i klubben. Man deklarerade tidigt att megafloppen Antonio Floro Flores efter nyår inte längre var välkommen tillbaka till klubben. Dessutom fick Kabiru Akinsola (Katakopias), Fabian Orellana (Celta Vigo), Migue (Huesca) och Moíses Hurtado (Girona) också lämna.

Som ersättare tog man in fyra nya namn, och samtliga riktigt spännande sådana. Först lånade man in unge Recio, en defensiv mittfältare som inte fick överdrivet mycket speltid på det konkurrenskraftiga mittfältet i Málaga. Även Diego Buonanotte hämtades in från samma klubb, men honom passade man på att köpa loss för struntsumman 2,3 miljoner euro. På förhand en värvning som kan bli oerhört värdefull. De två övriga spelarna som värvades in är Carlos Aranda, veteranen som inte lyckades helt hundra i Zaragoza och ville ha mer speltid, samt Nolito. Den sistnämnde kommer på lån från Benfica och har tidigare representerat Barcelonas B-lag, där han gjorde stor succé.

Fyra väldigt spännande nyförvärv som på sikt alla kan ta en fast plats i startelvan. Framför allt känns den offensiva trion i Buonanotte, Aranda och Nolito ytterst spännande och kan vara exakt vad Granada behöver.

Men allra främst så gjorde man också ett tränarbyte. Juan Antonio Anquela lyckades aldrig sätta den prägel som han förväntades på klubben, och fick således sparken. Han ersätts av Lucas Alcaraz, som senast kommer ifrån grekiska Aris, men har stor erfarenhet inom den spanska fotbollen sedan tidigare. Och det kunde väl knappast börjat bättre för det ”nya” Granada. Igår lördag hemmaslog man Real Madrid med 1-0 och inkasserade tre välbehövliga poäng i bottenstriden.

Kan Alcaraz vara rätt man för att leda Granada till ett nytt kontrakt? Och kan nyförvärven vara rätt kryddning för att han skall lyckas med detta? Tiden får utvisa svaret, men jag tycker projektet ser väldigt spännande ut och en seger mot Real Madrid försämrar knappast den uppfattningen. Eller självförtroendet i truppen för den delen.

—

Om Granada var vinterns stora vinnare, vilken klubb vad då den stora förloraren? Tja, det var aldrig särskilt svårt att räkna ut. För tappar man landslagsförsvararen Nacho Monreal och därtill släpper Diego Buonanotte på permanent basis utan att värva in några värdiga ersättare (Vitorino Antunes & Pedro Morales) kan Málagas transferfönster inte klassas som annat är ett misslyckande. Framför allt är det förlusten av Monreal som svider för andalusierna. Och det blev väl knappast bättre när Eliseu – som annars kommer vara förstavalet som vänsterback framöver – vred knät och fick lämna planen i Málagas möte med Real Zaragoza under dagens lunchmatch.

Som lite plåster på såren kan Málaga åtminstone glädja sig åt att man har kvar Isco att njuta av ytterligare minst ett halvår. Dessutom gjorde Júlio Baptista comeback mot Zaragoza efter 1,5 års skadehelvete. Det är alltid något.

Profiler som Nacho Monreal och Fernando Gago har lämnat Spanien och La Liga – åtminstone för den här gången. Men det har ju faktiskt, trots den ekonomiska situation som råder, värvats in ett antal spelare till ligan också. Här nedan följer tio värvningar som är värda att hålla ett extra öga på framöver. Notera att det inte rör sig om en lista, utan bara tio intressanta övergångar.

Diego Buonanotte (Granada)
Från Málaga för 2,3 miljoner euro.

Kommentar: Trots hans fenomenala prestationer de senaste månaderna har han inte fått alls den speltid han förtjänade i Málaga. Samtidigt som klubben bevisligen inte trodde fullt ut på den tekniske lille argentinaren, ville spelaren också lämna för mer regelbunden speltid. Granada nappade på det, och 2,3 miljoner euro senare var affären klappad och klar. Om Buonanotte fortsätter i de fotspår han trampat i de senaste matcherna kommer han bli en sanslös tillgång för Granada. Han är en spelare som rentav kan fixa ett nytt La Liga-kontrakt till klubben.

—

Diego Lugano (Málaga)
Från Paris Saint-Germain på lån med köpoption.

Kommentar: Manuel Pellegrini har fått använda sitt mittlås bestående av Martín Demichelis och Weligton väldigt mycket under säsongen. Anledningen? Det finns inga andra alternativ som håller lika hög standard. Sergio Sánchez är ett undantag ibland, men på sistone har han ofta huserat som högerback och då faller han bort som ett alternativ oavsett. Därför kommer förstärkningen av Diego Lugano lägligt. Nu kommer han till en klubb där han enkelt kan göra sig förstådd i – något som annars var ett problem i PSG. Dessutom har han stor rutin och är känd för sina ledaregenskaper.

—

Miguel De Las Cuevas (Osasuna)
Från Sporting Gijón på lån.

Kommentar: Har varit en nyckelspelare i Sporting Gijón under flera säsonger, och det är definitivt en spelare som bör hålla till i den högsta divisionen. Efter att Roland Lamah lämnat Osasuna för Swansea, kommer värvningen av De Las Cuevas bli en stor tillgång för Pamplona-klubben. Yttermittfältaren lär med största sannolikhet ta en ordinarie tröja på någon av kanterna direkt. Frågan är dock om han är rätt man får att hålla Osasuna kvar i Spaniens finrum?

—

Raúl Tamudo (Rayo Vallecano)
Från Pachuca gratis.

Kommentar: Espanyol-ikonen vänder tillbaks till Spanien efter en misslyckad sejour i mexikanska Pacheca. Han gör det till den spanska klubb han representerade allra senast – Rayo Vallecano. Förra säsongen gjorde den nu 35-årige anfallaren nio mål på 32 matcher i klubben, något som ändå måste klassas som ett väldigt bra facit. Om han lyckas ta en ordinarie plats i startelvan är det troligt att Léo Baptistão flyttas ner i banan ett snäpp, men det får tiden utvisa.

—

Emiliano Insúa (Atlético Madrid)
Från Sporting Club de Portugal för 1 miljon euro*.

Kommentar: Som en blixt från klar himmel rapporterades det att Emiliano Insúa var på väg till Atlético Madrid. Och det dröjde inte lång tid efter de första rapporterna innan argentinaren också var officiellt klar för Madrid-klubben. Vänsterbacken, som hunnit fylla 24 år, kommer i första hand vara komplement till Filipe Luis, men höjer samtidigt konkurrensen till en helt annan nivå än tidigare. Att han dessutom kan spela ytter gör anledning att tro att han ändå kommer få en del speltid. Dessutom är ju Atlético fortfarande kvar i tre turneringar.

* De första uppgifterna sa att övergångssumman låg på 3,5 miljoner euro, men enligt senare rapporter var summan alltså betydligt mindre. Anledningen var att portugiserna sedan tidigare var skyldiga Atlético pengar för Elías, som lämnade Spanien för spel i Sporting inför förra säsongen.

—

Nolito (Granada)
Från Benfica på lån.

Kommentar: Det som började så fantastiskt bra i Benfica har sedan fortsatt med mindre och mindre speltid i Portugal. Därför lånas nu Barcelona-bekantingen Nolito ut till Granada, där han i mina ögon har stora möjligheter att bli en riktig joker. Med sin målfarlighet och teknik har han alla förutsättningar att lyckas i La Liga. Vem vet, tillsammans med Buonanotte kanske han bildar ligans giftigaste radarpar under våren?

—

Lucas Piazón (Málaga)
Från Chelsea på lån.

Kommentar: Supertalang som är född 1994 och trivs allra bäst i en offensiv mittfältsroll. Kommer förmodligen få en hel del speltid med tanke på att Nacho Monreal lämnar Málaga för spel i Arsenal. Varför? Jo, den normalt sett ordinarie yttermittfältaren Eliseu lär med stor sannolikhet ta ett steg ner och bli bofast vänsterback under våren. Kommer Lucas Piazón blomma ut i den himmelsblå tröjan? Förutsättningarna är i alla fall goda.

—

Diego López (Real Madrid)
Från Sevilla för 4 miljoner euro.

Kommentar: Trots att han har varit en av ligans främsta målvakter under flera säsonger tog han aldrig en fast plats i Sevillas startelva i höstas. Nu seglar han vidare till Real Madrid – en klubb han representerat förr. Att han kommande säsonger skall peta Iker Casillas är väl mindre troligt, men att han kan vakta buren de närmsta månaderna när landslagskaptenen är skadad är desto troligare. Oavsett hur bra Antonio Adán har sett ut på träningarna inför José Mourinho saknar han något som Diego López har – ovärdelig rutin. Sådant som kommer behövas när Real Madrid nu går in i ett livsviktigt skede av säsongen.

—

Federico Fernández (Getafe)
Från Napoli på lån.

Kommentar: Har fått knapert med speltid i Napoli, men ändå varit frekvent återkommande i det argentinska landslaget det senaste året. Har potential och är fortfarande bara 23 år, men behöver putsa till vissa bitar för att kunna spela på den absolut högsta nivån. Det finns konkurrens i Getafe, men troligtvis lär han få en del speltid.

—

Paulo Assuncão (Deportivo La Coruña)
Från São Paulo gratis.

Kommentar: Den stenhårde mittfältaren återvänder till Spanien efter ett halvår i São Paulo. Med sin rutin och skicklighet att städa undan framför backlinjen är han på förhand en väldigt nyttig värvning för Deportivo.

—

För oss svenskar blir det naturligtvis också högintressant att fortsätta följa våra nytillkomna landsmän Daniel Larsson (Valladolid) och Guillermo Molins (Real Betis) i La Liga framöver. Båda har redan hunnit debutera och fortsätter det som det börjat lär de få ganska mycket speltid i sina respektive klubbar.

När Júlio Baptista skrev på för Málaga i januari 2011 gjorde han det som en räddare i nöden. Storsatsande Málaga hade fått in en stor stjärna som skulle skjuta klubben kvar i högsta divisionen. Det var precis det han gjorde, besten från Brasilien.

Den form Júlio Baptista befann sig i under sina första månader i Málaga hade jag dessförinnan inte sett skymten av sedan hans fantastiska sejour i Sevilla 2003-05. Idel skadebekymmer har gjort att brasilianaren aldrig fått den kontinuitet i sitt spel, även om hans formtoppar i såväl Real Madrid, Roma och Arsenal höll absolut högsta klass.

Den där första våren i Málaga klaffade dock allt för Baptista. Han var oemotståndlig i luftrummet, hans långskott satt som klistrade i kryssen och han trivdes utomordentligt i rollen strax bakom den ensamme anfallaren.

Utan Baptista hade förmodligen inte Málaga varit där man nu befinner sig. Tillsammans med Salomon Rondón var han den tveklöst största anledningen till att klubben fixade nytt kontrakt säsongen 2010/11, och hade man i stället ramlat ner till Segundan behöver man inte vara någon raketforskare för att inse att oljepengarna hade uteblivit. I alla fall inte pumpats in i samma stora mängd som ändå gjordes under sommaren 2011.

Den efterföljande hösten blev desto tyngre för Baptista. Anfallaren hann bara spela fyra matcher innan en skada satte stopp. Det pratades om ett par-tre månader först, men hela tiden utökades rehabiliteringstiden.

I nuläget har Júlio Baptista fortfarande inte spelat en enda minut sedan han cykelsparkade in segermålet för Málaga mot Getafe den 1 oktober 2011. Men så har han nu, efter nästan ett och ett halvt års skadefrånvaro, börjat träna för fullt igen. För tredje gången förvisso, sedan ett par månader tillbaka.

Är det då äntligen dags för Júlio Baptista, nu 31 år gammal, att lyckas ta sig tillbaka nu? Trots att det känns som en smärre evighet han har hållit till i Málaga, har han bara hunnit med 15 matcher i den ljusblå tröjan. Och jag gissar att jag inte är den enda som har hans fantastiska vår 2011 färskt i minnet och mer än gärna återupplever den spelaren.

*Uppdatering: Under dagens träning kunde inte Júlio Baptista fullfölja till hundra procent. Alltså är det tillbaks till rehabstugan för brassen. Frågan är om det någon som helt säkert kan fastslå vad som egentligen är med Baptista, och varför han aldrig kan bli spelklar.

Daniel Larsson blev klar för Valladolid i höstas, Guillermo Molins är hårsmån ifrån Real Betis, och nu uppger SkySports att Sevilla och Málaga slåss om John Guidetti. Från noll svenskar i La Liga när säsongen började kan vi om någon vecka ha tre stycken i ligan – vilket naturligtvis skulle höja intresset för allmänhetens svensk enormt. Speciellt om en av dessa heter John Guidetti.

Den unge och mycket talangfulle Manchester City-anfallare har alltså kopplats samman med Sevilla och Málaga. SkySports uppger att Guidetti kommer lånas ut under våren – och att han själv föredrar Spanien. Där skall de nyss nämnda klubbarna vara de som är intresserade av hans tjänster.

Skulle Sevilla sälja skyttekungen Álvaro Negredo – som det ryktats om de senaste veckorna – hade man definitivt varit i behov av en spelartyp som Guidetti. Babá Diawara har förvisso inte fått särskilt många chanser sedan han värvades in från portugisiska ligan, men han känns som ett osäkert kort. Med nye tränaren Unai Emery – som är känd för att rotera mycket – hade det nog inte spelat någon roll för Guidetti om Negredo stannar eller inte – svensken hade fått speltid ändå. Men får han själv välja tror jag Málaga är ett betydligt hetare och smartare alternativ, inte minst med tanke på att man spelar Champions League-slutspel till våren. Att de dessutom saknar en notorisk målskytt gör inte saken sämre, och det gör ryktet i sig än mer trovärdigt.

Om det skulle stämma att John själv föredrar Spanien så är jag helt övertygad om att han resonerar rätt. Svensken har såväl tekniken och spelsinnet som krävs för att lyckas i La Liga, och besitter en mental styrka som få andra 20-åringar gör.

Intresset för spansk fotboll hade höjts till skyarna i Sverige om vårt nya stora framtidshopp hade tagit sig an La Liga. För lyckas, det är jag lika övertygad om som John själv, att han kommer göra – oavsett i vilket lag eller vilken liga han hamnar.

Copa del Rey – reservernas turnering. Ett måtto som både Málaga och Barcelona spelade efter under onsdagens kvartsfinal på Camp Nou.

Málaga kom till start utan stjärnor som Willy Caballero, Martín Demichelis, Nacho Monreal, Jérémy Toulalan, Joaquín och Isco. Barcelona gjorde detsamma utan spelare som Gerard Piqué, Jordi Alba, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas.

Det var med andra ord två ganska reservbetonade lag som gjorde upp – för att uttrycka det milt. På pappret, sett till spelare för spelare, skulle det ändå vara fördel för de blåröda. Man hade trots allt Leo Messi från start, för han vilar ju inte. Detsamma gällde Andrés Iniesta och Carles Puyol, för att nämnda ytterligare ett par stjärnor som trots alls fanns med i Tito Vilanovas startelva.

På hemmaplan har Barça varit i det närmsta orubbliga den här säsongen, och man hade ändå ett bättre lag på banan än gästerna från solkusten. Men även om matchbilden också var precis som väntat bjöd Málaga upp till bättre och tuffare motstånd än vad de flesta hade väntat sig. Man höll hög press, men släppte till väldigt lite bakåt och framför allt så såg det ut som man trodde på det.

Jag är inte säker på att Málaga har fått ett bättre resultat med sin bästa startelva. Spelare som Diego Buonanotte, Sergio Sánchez och Francisco Portillo vill vara med och kriga om en startplats till varje match. De tog – tillsammans med hela Málaga – uppgiften på Camp Nou som om deras liv stod på spel.

Att försöka få Málaga att framstå som det bättre laget på Camp Nou vore fel. Men man gjorde – sett till förutsättningarna – en fenomenal insats. Den enda riktiga blundern var Weligtons schabbel som ledde fram till Leo Messis 1-1-mål – men det lär vara få som bryr sig om det hos gästerna så här efter matchen.

Offensivt hade de himmelsblå inte lika mycket fantasi som i helgens drabbning mot Barça. Och det är väl förståeligt, med tanke på vilka spelare som saknades. Däremot så utnyttjade man sina chanser, och de saker man faktiskt är bättre än Barcelona på. Som fasta situationer – det var just efter en sådan som Ignacio Camacho pangade in kvitteringen i slutminuten.

Det som på förhand skulle bli en dans på rosor för Barcelona blev en riktig tuff match. Nu lever i stället dubbelmötet i allra högsta grad inför returen på La Rosaleda nästa vecka. Ja, det är till och med fördel Málaga. Vem hade kunnat tro det?

—

Onsdagens andra Copa del Rey-kvartsfinal mellan Real Zaragoza och Sevilla bjöd inte på särskilt mycket av värde. Unai Emery gjorde debut som Sevilla-coach, och fick med sig ett bra resultat (0-0) inför returen på hemmaplan nästa vecka. Zaragoza? Nä, dem kan man inte räkna ut. Även den kvartsfinalen är helt öppen.

—

I tisdags spelades den på förhand mest intressanta kvartsfinalen, den mellan Real Madrid och Valencia. Det blev, som oddssättarna trodde, hemmaseger för Madrid med 2-0. Men Los Ché ska inte skämmas för sin insats. Med lite tur (och skärpa från Jonas sida) hade man fått med sig ett betydligt bättre resultat hem till returen.

Nu hade man det mesta mot sig, och fick vända hem med underläge 0-2 inför den andra halvan på Mestalla. Omöjligt uppdrag? Absolut inte, men då måste man få flytet man inte hade på Santiago Bernabéu med sig, och inte bränna jättechanser.

Det lutar ändå starkt åt Real Madrid-avancemang här.

Det har inte hänt särskilt mycket på transferfronten i Spanien än. Daniel Larsson till Valladolid, Miguel De Las Cuevas till Osasuna och Paulo Assuncão till Deportivo är bra nyförvärv, men inga värvningar som får någon att hoppa av stolen. Därför kom nyheten om Chelsea-talangen Lucas Piazóns lånövergång till Málaga som en positiv nyhet. Ja, man ramlar förstås inte av stolen nu heller, men det är ändå ett spännande namn och han har av vissa hyllats väldigt mycket på de brittiska öarna.

Jag gissar att han lånas in för att använda som spjutspets i anfallet. Som offensiv mittfältare – en position jag annars förknippar brassen med i första hand – är det redan fullt. Med spelare som Joaquín, Isco, Eliseu, Francisco Portillo och Diego Buonanotte är konkurrensen redan stentuff, och jag har svårt att se varför Manuel Pellegrini skulle vilja få in ytterligare en spelare som kan utmana på den positionen. Och då har vi dessutom inte ens tagit upp Júlio Baptista, som beräknas vara spelklar väldigt snart (även om det är ett unikt skadefall och man aldrig kan vara säker på något).

Piazón måste vara en värvning som är tänkt att användas som spjutspets. Med Roque Santa Cruz och Javier Saviola kan den unge brasilianaren definitivt konkurrera, och kanske rentav ta en plats i startelvan.

För Málaga väntar ett dubbelmöte mot Barcelona i Copa del Rey inom den närmsta veckan. Får vi se Lucas Piazón göra debut mot de blåröda?

—

Omgångens awards från den 19:e ligaomgången.

Omgångens comeback:
Wow, vilken comeback! Valladolids succéman Patrick Ebert var tillbaka efter en dryg månads skadefrånvaro – och vilken comeback det blev. Mot Mallorca stod tysken för två drömmål, och en vacker assist. Han tar med sin insats även hem priset som omgångens spelare.

Omgångens frånvaro:
Senast Real Madrid var utan Cristiano Ronaldo i en ligamatch förlorade man. Samma visa var det gången innan det. Och mot Osasuna var det inget undantag. Portugisen saknades på grund av avstängning – och Madrid fick bara 0-0.

Omgångens straffskytt:
Radamel Falcaos stenhårda straff i all ära. Guilherme Siqueiras två straffmål borta mot Getafe blev direkt avgörande och räddade en poäng åt Granada – en ytterst viktig sådan.

Omgångens varningsfinger:
Thiago Alcántara äntrade planen för sitt Barcelona med drygt 20 minuter kvar mot Málaga, och hann bevisa att han är redo att på allvar ta upp kampen om en startplats på det annars stjärnfyllda mittfältet. Cesc Fàbregas – i första hand – måste jobba stenhårt och inte tillåta sig själv att stanna upp och kolla bakom axeln för många gånger. Då kommer han bli omsprungen.

Omgångens nummer nio:
Jag listade för bara några dagar sedan ligans hetaste ”nummer nio”-spelare. Roberto Soldado var en av dessa, och han var också omgångens absolut hetaste på sin position. Med två mål fixade han segern för sitt Valencia i mötet med Sevilla. Hårdast konkurrens gav Rubén Castro – som svarade för ett mål och en assist mot Levante.

Omgångens historiska:
Det händer mycket med historiska mått i Rayo Vallecano just nu. Faktum är att man aldrig gjort en bättre inledande halva i La Liga än man nu gjort. Med 31 poäng ligger man sexa i tabellen. Detta efter en ny skalp – lagets fjärde raka i ligaspelet – mot Athletic Club.

Barcelona slog Málaga i toppmötet med 3-1. Lionel Messi, Cesc Fàbregas och Thiago Alcántara stod för katalanernas mål, medan Diego Buonanotte hoppade in och svarade för en drömfrispark i slutminuten. Här kommer några tankar efter matchen.

Det finns inget stopp – Barça vinner La Liga
Halv säsongen är spelad. Men ligavinnaren är redan utsedd. Jag vet, Barcelona har såväl Real Madrid, Atlético & Valencia att ta sig an på bortaplan under våren – för att nämna några. Men det känns inte som det hjälper. 55 poäng av 57 möjliga säger det mesta. Att sådana resultat går även går att uppnå utanför TV-spelsvärlden var det nog ingen som riktigt trodde på.

Även om man fick en del hjälp på traven var det aldrig något snack mot Málaga. Man mötte ligans överlägset bästa lag defensivt – men lyckades ändå göra tre mål. Och då stod Willy Caballero för en bra insats. Triangelspelet i den andra halvleken personifierar inte bara Barcelonas insats i matchen, utan också deras just nu överlägsenhet i ligan. Att få något så svårt att se så enkelt ut – i en toppmatch – är mäkta imponerande.

När de regerande ligamästarna Real Madrid hade spelat 19 omgångar förra säsongen stod man på 49 poäng. Samma säsong slog man poängrekord, då man spräckte 100-gränsen. Bara det faktumet ger ett perspektiv som är värt att ta sig en extra funderare på.

Bara för att jag redan nu utnämnt Barça som ligamästare kanske allt går motsatt för katalanerna under resten av vårsäsongen. Men frågan är vilket lag som i sådana fall kan haka på och utmana. Real Madrid är 18 poäng bakom i tabellen. Enbart Atlético känns, sett till både form och poängavstånd, som den enda utmanaren som finns kvar. Och magkänslan säger att de rödvit-randiga mer kommer satsa på att behålla sin Champions League-plats, och satsa på att vinna såväl Copa del Rey som Europa League.

Camachos misstag blev avgörande
Málaga krossade Valencia på hemmaplan. Man slog Milan, man slog Real Madrid. Att potentialen och kapaciteten finns där råder inga tvivel om. Det har man under säsongens lopp redan bevisat. Men ska man rubba de absoluta topplagen tål inte att göra misstag likt det Ignacio Camacho gjorde under den första halvleken.

Det är varken rätt lag eller rätt spelare (Leo Messi) att servera ett friläge efter en halvtimmes spel. Efter det kunde Barcelona spela med ett helt annat självförtroende vilket också påverkade hela fortsättningen av matchen. Jag är övertygad om att det hade blivit tuffare i andra halvlek om det hade varit mållöst till pausvilan.

Diego Buonanotte förtjänar mer chanser
Isco hade en svår match. Han blev hårt markerad av Sergio Busquets genom hela matchen, och när han fick en passning hade han direkt ytterligare två spelare runt sig.

Offensivt sett blev Diego Buonanotte, som hoppade in med 20 minuter kvar, en härlig injektion för Málaga. Den lille argentinaren, som faktiskt är kortast i hela ligan, skapade både målchanser och visade upp sin fina teknik. I Copa del Rey-matchen mot Eibar i tisdags stod Buonanotte för en fenomenal insats, som kryddades med två fina mål. Insatsen där var förmodligen direkt avgörande att han fick hoppa in mot Barcelona – och inhoppet mot Barça gav mer hopp inför framtiden.

Buonanottes fantastiska frispark i slutminuten fick bli ett slutligt kvitto på hans insats och det vore konstigt om inte Manuel Pellegrini fortsatte att ge argentinaren mer speltid fortsättningsvis. Ända sedan han kom från River Plate inför förra säsongen har han fått väldigt snålt med minuter. Det är dags att det ändras nu.