Efter derbyförlusten i helgen suktade Real Madrid-supportrarna efter en uppryckning. De fick 4-0 hemma mot FC Köpenhamn. Räckte det? Naturligtvis inte.

Det är inte lätt att spela i Real Madrid, där pressen alltid är ohyggligt stor. Supportrarna kräver alltid att laget ska spela vackert, att rätt spelare ska göra rätt saker. Det man just nu vill se allra mest är Karim Benzema på bänken eller på läktaren.

Fransmannen, som verkligen skulle få sin chans att en gång för alla cementera sin plats i startelvan sedan Gonzalo Higuaín såldes, har inte gjort den säsongsinledningen supportrarna hoppades eller krävt. Det missas chanser och det tas inte rätt löpningar. Mot Köpenhamn var Benzema okej, och hans prestation vid 2-0-målet är definitivt värd en omnämning. Men egentligen ligger inte det stora problemet i Karim Benzema, utan spelarna som sitter på bänken.

Publiken på Santiago Bernabéu vill se ungtupparna Álvaro Morata och Jesé Rodríguez, som båda fick några minuter mot FCK, få mer chanser. Nu när Higuaín inte längre finns med i bilden är det Morata som är näst på tur och ska utmana Benzema. Än så länge har han däremot inte fått tillräckligt med chanser för att på allvar kunna konkurrera.

di María sätter ännu större press på Bale
En spelare som publiken i huvudstadsklubben väntat på ska återfinna storformen är Ángel di María. Argentinaren var fullkomligt briljant säsongen 2011/12 när Real vann ligaguldet, men har överlag aldrig hittat den där jämnheten i sitt spel.

Mot Köpenhamn knoppade Cristiano Ronaldo in både första och andra målet, och lär således stjäla de största rubrikerna, men Ángel di Marías insats var något utöver det vanliga. I andra halvlek låg han bakom nästan allt i offensiv väg och två mål och en assist fick han det även svart på vitt.

Aktionen han gör fram till 2-0-målet är förstås värd att grotta ner sig i lite extra. Tajmingen, balansen, tekniken och precisionen – allt i ett. Och att Ronaldo dessutom skallar in bollen på bästa möjliga sätt sätter verkligen huvudet på skaften. Jag tror målet redan nu är en kandidat till säsongens Champions League-mål.

Att di María själv får avsluta tillställningen med två vackra mål pryder givetvis hans insats ännu mer. Han är i form, argentinaren, och när han är i sådan här form är han en alldeles fantastisk spelare. När Mesut Özil valde att sura istället för att inse hur situationen såg ut i somras tog sig Ángel di María i kragen och gav inte upp.

Real Madrid var villiga att sälja di María, men yttermittfältaren själv ville stanna och kämpa för sin plats. Özil däremot, efter lite konkurrens av Isco, ville annorlunda. Vid det här laget vet ni hur historien slutar. Özil kritade på för Arsenal, di María blev kvar i Madrid, som också pungade ut en miljard för Gareth Bale.

Men walesaren, som just nu dras med skadeproblem, kommer sannerligen inte få det lätt om di María fortsätter spela som mot Köpenhamn. Argentinaren ökade med sin insats pressen till max för Gareth Bale.

Real Sociedad har haft stolpe ut
I CL-premiären hemma mot Shakhtar Donetsk hade Real Sociedad ett markant övertag i såväl bollinnehav, chanser och skott på mål. Ändå förlorade man med 2-0 efter ett betydligt mer effektivt bortalag.

Igår, borta mot Bayer Leverkusen, hämtade man upp underläge till 1-1 tidigt i andra halvlek. Därefter var man bra, och hade bud på fler mål, men i slutminuten kunde istället tyskarna knorra in en vacker frispark fram till 2-1.

Det har varit stolpe ut för Real Sociedad så här långt i turneringen. Näst på tur är Manchester United för baskerna vilket förstås blir en tuff utmaning. Samtidigt kan man nu gå in utan någon större press till matcherna – något man definitivt inte kan säga om United.

Ut och kör bara, så får vi hoppas bollen går stolpe in nästa gång.

Inför Copa del Rey-finalen i våras hade inte Atlético vunnit mot Real Madrid på 14 år. Nu har man tagit andra raka mot marängerna. Här kommer några tankar och analyser från matchen.

Nu kan vi understryka att Atlético blir en titelutmanare
Trots sex raka segrar var det ändå en del som tvivlade. ”Är Atlético Madrid på allvar? Äh, snart vänder det”.

Men nu, efter sju raka trepoängare, och en derbyseger mot Real Madrid – på Santiago Bernabéu – färskt på minnet finns det nog ingen som tvivlar längre. Säsongens upplaga av Atlético Madrid är på riktigt, och nu kan vi understryka att de kommer utmana om ligatiteln.

Att göra en bra match kan alla lag lyckas med. Hércules 2-0-seger på Camp Nou mot Barcelona för några år sedan gjorde inte Alicante-klubben till mästare. Det Atlético Madrid har visat upp nu är något helt annorlunda. Man har spöat Real Madrid två gånger i följd på Santiago Bernabéu. Man har dessutom spelat jämt, eller i ärlighetens namn varit det bättre laget, över två matcher mot Barcelona i den spanska supercupen.

Madrid-klubbens säsongsinledning visar att de menar allvar. Alla hade nog räknat med att de skulle slå Rayo Vallecano, Almería och Osasuna på hemmaplan. Men att åka till bortamark och vinna mot först Sevilla, följt av Real Sociedad, Valladolid och nu senast Real Madrid är det som gör dessa sju segrar så ruskigt imponerande.

Det utlovas ännu mer analyser och läsning om det här laget som Diego Simeone byggt upp, men för att dra några enkla slutsatser kan vi konstatera följande: Atlético Madrids kollektiva försvarsspel är precis enligt skolboken. Man tar inga onödiga risker, täpper till ytan mellan mittfält och försvar på bästa möjliga sätt, och ställer samtidigt om otroligt snabbt från lågt försvarsspel till blixtsnabba kontringar.

Faktum är att Atlético hade kunnat vinna lördagens derby med 3-0, bara man hade satt ett par av sina jättelägen man hade utöver målet, och det hade inte alls varit orättvist. Atlético var bättre, smartare och taktiskt betydligt mer slipade. Att man inte straffade Real Madrid hårdare stavas Diego López.

Tiago en gigant på mittfältet
Det var många som klev upp och presterade på en väldigt hög nivå i Atlético Madrid. Diego Costa rev sönder Real Madrid-försvaret, Koke fortsätter servera smörpassningar, Arda Turan kan hålla i bollen som ingen annan i Atlético och hela försvaret stod kompakt hela matchen. Men en spelare som det ställdes ett frågetecken till inför matchen var Tiago, som skulle gå in i skadade Mario Suárez ställe.

Och på vilket sätt portugisen gjorde det. Han kom in med en helt annan passningsdimension på mittfältet och gjorde att Atlético flera gånger kunde hålla i bollen och rulla runt. Även hans presspel – liksom radarpartnern Gabi Fernández – var av högsta klass.

Om Tiago fortsätter leverera på den här nivån kommer konkurrensen med Mario Suárez och nyförvärvet Joshua Guilavogui – som fortfarande inte debuterat för klubben – bli benhård framöver. Precis som Diego Simeone vill ha det.

Real kör fast på mittfältet
Snabba anfallskombinationer? Kontringar? Nej, Real Madrids vassaste chanser skapade man via långbollar in i boxen. Och det blev aldrig så där jättefarligt, även om Álvaro Morata var nära att klämma dit bollen ett par gånger efter att han kom in och rörde om i grytan.

Det finns tydliga problem i säsongens upplaga av Real Madrid. Framför allt kör man fast på mittfältet. Trots att Luka Modric sett vass ut under flera matcher på säsongsinledningen, fick sommarvärvningen från Real Sociedad – Asier Illarramendi – chansen bredvid Sami Khedira på innermittfältet. Illarra skulle stå för uppspelen medan Khediras roll var att samla upp bollar och öppna upp ytor genom sina sedvanliga löpningar. Men varken Illarramendis passningsfötter eller Khediras löpningar kunde luckra upp Atlético Madrids benhårda försvar.

Real Madrid kom ingenstans. Isco blev frustrerad och hämtade boll väldigt djupt i planen, men det blev inte mycket bättre för det. Jag väljer att snarare hylla Atléticos taktiska disciplin i de här fallet, än att trycka ner Real Madrids innermittfältspar i skorna. Det blev nämligen ingen större skillnad när Luka Modric kom in direkt i andra halvlek.

Däremot är jag övertygad om att Real lider av Xabi Alonsos skadefrånvaro. Spanjoren inbringar ett lugn så få andra på mittfältet och fyller upp rollen som djup spelfördelare perfekt. På den nivån är varken Illarramendi eller Modric än.

Dags för Carlo att börja tänka som supportrarna?
När Álvaro Morata snörade om skorna och drog av sig överdragströjan gick ett sus på Santiago Bernabéu. Den nya kelgrisen skulle få äntra planen, och Karim Benzema, vars ansikte verkar pryda varenda Madridistas darttavla, väntades bytas ut. Men när publiken såg att det stod nummer 23, Iscos nummer, på skylten vände den förväntningsfulla stämningen mot raka motsatsen. Samtidigt som hyllningssångerna gick om vartannat duggade glåporden i riktning mot Benzema tätt.

För tillfället är han inte populär bland fansen, fransmannen. De vill se Álvaro Morata tillsammans med Isco. Real Madrid-produkten som öst in mål i ungdomslagen och i B-laget, han som supportrarna vill se ta över efter Raúl – på riktigt. Inte Karim Benzema, utan Álvaro Morata.

Och efter ytterligare en blek insats av Benzema, där ett par halvdana nickar var det enda han hade att komma med, är frågan om inte Morata snart borde få chansen på riktigt. Vid förra U21-landslagssamlingen gjorde Morata fem mål på två matcher. Han var pigg under försäsongen och har gjort flera bra inhopp under säsongsupptakten. Men starterna har fått vänta på sig. Kanske är det dags för Carlo Ancelotti att våga gå supportrarnas väg och låta Álvaro Morata få chansen från start framöver? På de minuterna han hann spela mot Atlético Madrid lyckades han visa mer karaktär och vilja än samtliga Real Madrid-spelare hade gjort under hela matchen.

Efter att såväl Barcelona som Atlético Madrid gjort sin plikt i veckoomgången hakar Real Madrid på i tabelltoppen efter 2-1 borta mot Elche på onsdagskvällen. Men det var ingen match utan efterspel. Ni som såg den, eller har sett höjdpunkterna, vet varför.

Cristiano Ronaldo gjorde 1-0 för Madrid tidigt i andra halvlek. Det såg länge ut att också bli matchens enda mål, tills Richmond Boakye, som kom till Elche sent under sommaren, stack fram huvudet och skallade in kvitteringen på tilläggstid. Martínez Valero exploderade och supportrarna utbrast i fullständig extas. Elche hade gjort en bra match, och framför allt en gedigen kämpainsats där man slet för varandra och kollektivt gjorde en bra insats.

Men det var inte slut där. Domaren Muñiz Fernández lade till tre tilläggsminuter, och när klockan tickade upp mot 94 spelminuter fick Real Madrid hörna. I straffområdet hittade visselmannen, som bör tilläggas är väldigt kortvänlig och gärna tar över tillställningarna, en gruffsituation mellan Carlos Sánchez och Pepe. Rent spontant ser det ut som att Elche-mittfältaren är den som blir mest nerdragen, men Muñiz pekar på straffpunkten varpå Ronaldo skickar in 2-1-målet.

– Det känns som ett rån, sa Elches vänsterback Edu Albácar efteråt.
– Sergio Ramos skulle blivit utvisad i slutet och den straffen vi får emot oss finns inte, fortsatte han enligt AS.

Tyvärr är inte det här första gången något liknande sker, och inte första gången det gynnar någon av giganterna Barcelona eller Real Madrid. När Barcelona mötte Sevilla hemma på Camp Nou fick andalusierna ett mål väldigt märkligt bortdömt. När Real Madrid tog sig an Granada på bortaplan och hade en 1-0-ledning i slutminuten blev hemmalaget blåsta på en straff.

Resurserna på alla fronter är redan ofantligt stora mellan Barcelona & Real Madrid jämfört med resten av klubbarna i La Liga. Då nivån på domarkåren är väldigt låg överlag drabbar det förstås inget lag ensamt, utan i väldigt många matcher kan vi se sådana här typer av domslut. Däremot är det ingen tillfällighet att det gynnar någon av de stora klubbarna. Att Real Madrid får den här straffen ger ingen bra bild av La Liga och tron på en bättre och jämnare framtid ser knappast ljusare ut.

Om den spanska ligan ska bli jämnare måste den också bli mer ärlig. Den spanska domarkåren är för närvarande under all kritik och har varit så under hela min minnestid. Och Muñiz Fernández, som kanske är värst av alla, borde aldrig få döma några av de större klubbarna. Det kan bara sluta på ett sätt – att han tar över tillställningen fullständigt.

Miroslav Djukic sitter säkert, åtminstone för ett tag framöver. Hans Valencia gjorde sin plikt och vann hemma mot Sevilla (3-1) på söndagskvällen, medan andalusierna fortsatt har det väldigt tungt i ligaspelet.

Dorlán och Fede erbjuder fart och energi
Nyförvärvet Dorlán Pabón och ungtuppen Fede Cartabia var de som fick ansvaret att axla de offensiva ytterrollerna i måstematchen mot Sevilla. Och båda levererade och erbjöd energi och fart i anfallsspelet.

Pabón osar klass i allt han gör och kommer bli en enorm tillgång för Valencia den här säsongen. Fede är fortfarande något valpig och tar en del felaktiga beslut, men hans intentioner är väldigt goda och när han väl tar sig runt sin motståndare eller lyckas med sina aktioner blir det ofta livsfarligt. Som när han drog förbi längs vänsterkanten och serverade Jonas en smörpassning fram till 1-0. Med sina blott 20 år är Fede en spelare som kan skapa magi på Mestalla i många år framöver.

Banega är långt ifrån sin toppform
Det har talats väldigt mycket om Valencias defensiv så här långt på säsongen, som med befogenhet fått utstått en hel del kritik. Men en del att det inte fungerat som det ska i offensiven stavas Éver Banega. Den argentinska mittfältsmotorn, som i flera år varit Valencias kanske viktigaste spelare, är en av många som hittills inte allt levt upp till förväntningarna den här säsongen.

Faktum är att jag inte en kommer ihåg när jag såg Banega så här slarvig och nonchalant i en längre period senast. Han är känd för att ibland kunna tappa fokus men ända sedan ligapremiären har argentinaren underpresterat rejält. När Éver inte bidrar med sina genomstickare förlorar Valencia en dimension i anfallsepelet, och när han slarvar i passningsspelet på mittplan så ofta som han gör får det effekten att man inte kommer lika ofta med fart framåt, och dessutom blir mer sårbara defensivt.

Mot Sevilla var det återigen en nonchalant Banega, även om han slog en fin frispark fram till 3-1-målet. När Éver spelar bra, gör Valencia ofta detsamma. Argentinaren måste höja sig för att Los Ché ska hitta en jämnare nivå.

Isco har inlett sensationellt bra
Det var väl ingen som undgick Iscos framfart i Málaga förra säsongen. Och på förhand var han förstås en alldeles strålande värvning för Real Madrid i somras. Men jag är frågande om någon verkligen trodde han skulle smälta in så bra direkt.

Den unge spanjoren har varit Real Madrids bäste spelare under inledningen av säsongen och på sex matcher alla kategorier noterats för fem mål och två assist. När Madrid tog emot Getafe hemma på Santiago Bernabéu var Carlo Ancelottis tanke att vila Isco. Men när Gareth Bale skadade sig på uppvärmningen fick Isco trots allt hoppa in i startelvan – och levererade ytterligare en gång. Mittfältsgeniet var högst inblandad i 4-1-segern och svarade ännu en gång för ett mål – hans fjärde ligamål på blott fem matcher.

Jag hävdar fortfarande att Real Madrid gjorde bort sig när man inte slet hårdare för att behålla Mesut Özil, men om Isco fortsätter prestera så här kommer åtminstone avsaknaden av tysken inte bli lika märkbar.

Den första av många intensiva, spännande och framför allt underhållande Champions League-kvällar är över. För de spanska lagen betydde inleddes CL-äventyret i två helt olika spår. Real Madrid visade varför man är förhandsfavoriter, medan Real Sociedad visade varför man inte spelat CL-fotboll på tio år.

Real Madrid gav lektion i effektiv fotboll
Fatih Terim försäkrade om att Real Madrid inte skulle få det lätt på Telekom Arena. Och efter en pigg och intensiv första halvlek där Galatasaray visade prov på spelmässig kvalité såg det också ut som att marängerna skulle få en jobbig afton. Sedan trampade Real på gaspedalen, och gav turkarna en lektion i effektiv fotboll.

Det här om att definiera hur bra ett lag är spelmässigt är väldigt svårt. Gör man fem mål på Telekom Arena i en Champions League-premiär finns det inget argument som säger att man inte spelade bra. Men att Real Madrid har spelat bättre fotboll råder inga tvivel om. Man har haft mer boll, kombinerat bättre, och hållit ihop defensiven bättre i många matcher. Men när chanserna väl dök upp fanns där inga tvivel eller tveksamheter. Isco smällde dit 1-0, Karim Benzema fyllde på till 2-0, och därefter rullade det bara på. Innan kvällen var slut stod det 6-1 till Real Madrid på resultattavlan och Cristiano Ronaldo hade redan hunnit skapa ett grepp om skytteligan med ett hattrick.

Real Madrid har spelmässigt inte sett helt hundra ut under säsongsinledningen. Man har vunnit knappt både mot Real Betis och Granada, och hade marginalerna på sin sida när man spelade 2-2 mot Villarreal i helgen. Men trots att laget inte är fullt sammansvetsat och att många fortfarande håller på att spelas in gav Real Madrid ett tydligt besked till omvärlden om att man kommer bli extremt giftiga i Champions League den här säsongen. Bedriften på Telekom Arena talar sitt tydliga språk. Det är svårt att överhuvudtaget vinna mot Galatasaray i Istanbul. Att vinna med 6-1 är enormt.

För övrigt går det inte göra annat än att lida med Iker Casillas. Madrid-kaptenen hade inte stått en officiell match för Real Madrid på 238 dagar. Nu, när han väl fick chansen mellan stolparna igen, skadar han sig efter bara 15 minuter. Och precis som när han skadade sig förra säsongen var det en medspelare som stod för oredan. Då var Álvaro Arbeloa gärningsman, nu var det Sergio Ramos som armbågade Casillas i höjd med revbenen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt.

La Real var kvällens motsats till Real Madrid
Tja, om Real Madrid gav en lektion i hur effektiv fotboll spelas så gjorde Real Sociedad raka motsatsen. Man hade tre gånger så många lägen som Shakhtar Donetsk i CL-premiären hemma på Anoeta. Ändå förlorade man med 2-0.

Men trots att en del chanser skapades och att man helt klart var värda minst ett oavgjort resultat fanns det mycket mer att begära av Real Sociedad. Dessutom syntes några tydliga brister. Framför allt fungerade inte det defensiva mittfältet lika bra som det gjort tidigare. Alex Teixeira, som gjorde båda målen för Shakhtar, var det tveklöst största hotet och fick gång efter annan trampa igenom mellan mittfältet och backlinjen vilket gav exakt de ytorna han är som allra bäst i.

I tio år har Real Sociedad, San Sebastián och Anoeta väntat på Champions League-fotboll. Tyvärr blev det en besvikelse den här gången, men Europa-äventyret har bara börjat för La Real. På pluskontot gjorde Imanol Agirretxe comeback från skada och kommer han tillbaka i sin form från i våras kommer han betyda mycket i anfallsspelet.

Ligaspelet är äntligen igång igen och här kommer lite tankar och analyser från de två stora matcher som lördagen bjöd på.

Neymar imponerade mest – men Messi var skillnaden
Rafflande och spännande är ord otillräckliga för att beskriva. När Neymar serverade Lionel Messi till 2-0 såg det ut att vara spiken i kistan för Sevilla – som kort dessförinnan hade fått ett mål märkligt bortdömt. Men andalusierna hade långt ifrån gett upp. Ivan Rakitic tryckte in reduceringsbollen, och kroaten serverade i den sista ordinarie spelminuten Coke till kvitteringen på hörna.

Från en match som var relativt tillknäppt och såg ut att vara klappat och klar i och med Messis 2-0-mål blev det till en alldeles hårresande historia. För det var inte kvart vid 2-2. Trots att Neymar hade varit Barcelonas ledande stjärna och imponerat med flera fantastiska aktioner, var det ändå en viss argentinare som skulle stå i centrum efteråt. Messi hade överlag inte övertygat om såg mest ut att lalla omkring på planen och vänta på att bli serverad. Men med en kvart kvar hände något – Messi började kämpa febrilt både i offensiv och defensiv riktning. I matchens sista anfall forcerade han så fram längs högerkanten och fick in bollen framför mål, där Alexis Sánchez lyckades trycka in en retur från Beto i Sevilla-kassen.

Det går förstås inte göra annat än att lida med Sevilla som dels fick ett bortdömt mål, men ändå lyckades samla styrka och hämta upp ett 0-2-underläge till oavgjort. Att trots det falla på målsnöret måste förstås vara blytungt och ett slag under bältet för laget – som redan haft en tuff säsongsinledning.

Diego López överbevisade alla på nytt
Är det fortfarande någon som tvivlar på Diego López kvalitéer? Någon som undrar varför han på största allvar kan gå före Iker Casillas i både José Mourinhos och Carlo Ancelottis världar? Tja, det lär förmodligen finnas en hel del där ute i stugorna som har sina tvivel och sitter förundrade över hur kaptenen, själen och hjärtat i Real Madrid fortsatt sitter på bänken, men för er som såg Villarreal-Real Madrid lär det åtminstone vara några som ändrat sin uppfattning.

Nu har vi visserligen inte sett Casillas i aktion mer än i en VM-kvalmatch och under försäsongen, men det Diego López visade upp mot ”de gula ubåtarna” på El Madrigal under lördagskvällen var fullkomligt enastående. Den gänglige målvakten gjorde paradräddning efter paradräddning och var den som på egen hand såg till att det bara stod 1-0 till hemmalaget efter en halvtimmes spel. López har alla egenskaper en målvakt av absolut världsklass ska ha, och agerar dessutom med allra största lugn. En framstörtande Jonathan Pereira? Det fixar jag. Ett kanonskott av Rúben Cani? Äh, det plockar jag. Ungefär så måste det låta i Diego López huvud – annars markerar han allting väldigt bra.

Nu släppte visserligen Real Madrid-målvakten två bollar förbi sig, men var tvivelaktigt matchens bäste spelare på El Madrigal. Utan att säga varken ditt eller datt undrar jag innerligt vad Vicente del Bosque har i tankarna just nu. Han lär ju inte missat matchen, menar jag.

Gareth Bale då? Jovars, han fick sina utlovade 60 minuter och hann göra ett mål. Utöver det såg man att det fortfarande saknas en hel del från toppformen. Däremot kan ett mål vara otroligt mycket värt i ett så här tidigt skede. Asier Illarramendi, som också debuterade, såg mer varm ut i kläderna.

Villarreals kreativa mittfält imponerade
De gula ubåtarna från den lilla staden Vila-Real fortsätter att imponera i säsongsupptakten. Efter tre raka segrar kom dock första poängtappet, men jag är fullt övertygad om att man snarare ser det som en vunnen poäng än någonting annat eftersom motståndet hette Real Madrid.

Och Villarreal var definitivt värda poängen. Den första halvtimmen var den bästa på hela säsongen och hade det inte varit för just Diego López makalösa räddningar hade det lika gärna kunnat stått 3-0 istället för 1-0 efter en halvtimme. Framför allt var det hela mittfältet med Javier Aquino och Rúben Cani på kanterna, samt bolltrollaren Manu Trigueros och kapten Bruno Soriano centralt som imponerade. Modet och sättet att gå ut och möta Real Madrid på är inte bara övertygande utan också väldigt kaxigt. När man dessutom lyckas väldigt bra är det bara applådera.

Ni som blev överraskade över Villarreals insats kan nog spänna fast säkerhetsbältena och göra er redo för mer. De gula ubåtarna är inte i La Liga för att slåss i botten – de är tillbaka för att ta sig tillbaka och etablera sig som det topplag man trots allt var.

Det tidiga landslagsuppehållet är över och nu får ligorna vind i seglen igen. På lördagskvällen fortsätter den spanska ligafotbollen och det är en minst sagt intressant och spektakulär omgång vi står inför.

Bland många förmodade godbitar finns det en match som sticker ut från mängden – Villarreal mot Real Madrid. Och detta i många aspekter. Först och främst kommer Gareth Bale högst troligt göra debut i den vita Madrid-tröjan – även om det är oklart var han kommer få spela. Det självklara vore förstås att han tar en plats till höger på det offensiva mittfältet, men då det råder vissa problem i försvaret spekulerar många i att walesaren kan få chansen som vänsterback. Och visst vattnas det i munnen att tänka på vilken fruktansvärd offensiv vänsterkant Real Madrid skulle ha i form av Gareth Bale och Cristiano Ronaldo. På förhand kan det bli en tuff kväll för Villarreals ibland hårt kritiserade högerback Mario Gaspar. Speciellt då en av hans tydligaste brister är positionsspelet.

Men utöver Bale-aspekten finns det mycket annat intressant att följa. Ur den förhandstippade topptrion innehållande Barcelona, Atlético Madrid och just Real Madrid är det bara de sistnämnda som ännu inte ställts mot något topplag. Barcelona mötte Valencia på Mestalla förra omgången, och vann, medan Atlético redan besegrat såväl Sevilla och Real Sociedad på bortagräs.

Även om Villarreal är en nykomling är det inte vilket lag som helst. Man hade ett kanonlag redan förra säsongen när man spelade i Segundan, och har under sommaren kryddat truppen med ett par högintressanta spelare, där Giovani dos Santos och Tomás Pina förstås sticker ut allra mest. På pappret har ”de gula ubåtarna” ett lag som skulle kunna ta en topp sex-placering utan att det vore särskilt överraskande. Och ligastarten har knappast ingett något annat än förtroende. Tre raka segrar och stundtals bländande anfallsfotboll med snabba kombinationer och teknisk briljans.

Lördagens sena match blir säsongens hittills tuffaste utmaning för såväl Villarreal och Real Madrid – som båda står på full pott hittills. Ubåtarna från Vila-Real har både spelat bra och visat upp en otrolig moral och vinnarmentalitet då man i två av tre matcher vänt underläge till seger i slutskedet. I Madrid finns redan vinnarmentaliteten inpräntat bakom pannbenen på varenda spelare, och även om man inte övertygar spelmässigt, som fallet var mot Granada, lyckas man ändå vinna. Båda l

Nu ställs två spelande lag mot varandra och jämfört med många andra lag som möter Real Madrid lär det inte bli någon defensiv inställning hos Villarreal. För de gula finns bara en taktik, och det är full fart framåt. Det är med andra ord upplagt för en högdramatisk tillställning på El Madrigal innehållande allt det där spansk fotboll står för: anfallsglad fotboll, hög intensitet, målrikt och spännande. Vi får se om en och annan domartabbe lär undvikas, annars brukar ju det också vara ett kriterie för en normal spansk fotbollsmatch.

Utöver nyss nämnda match finns förstås en hel del annat att se fram emot. Barcelona-Sevilla brukar alltid bjuda på underhållning, medan Real Betis-Valencia blir ett möte mellan två lag som är tippade högt upp men som hittills tagit snålt med poäng.

Det blir också första testet för Javi Gracia som ny Osasuna-coach när man gästar Getafe i hopp om säsongens första poäng.

Atlético-Almería sparkar igång den fjärde omgången som har allt, och lite till, att se fram emot.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Medan Gareth Bale med nummer elva på ryggen påpekade att det ”är en pojkdröm som går i uppfyllelse” innan han jonglerade lite på Santiago Bernabéus gigantiska gräsmatta inför 30 000 supportrar skedde faktiskt en hel del annat igår. Men för att vara sista dagen på transferfönstret så agerade de spanska klubbarna ändå relativt lugnt, och det var få som var ute i sista stund och panikvärvade.

Men både värvade och blev av med spelare, det var det ändå en hel del klubbar som blev. Och jag tänkte krita ner några rader kring de två största följetongerna under gårdagen. Innan vi fortsätter med den stora övergången som faktiskt blev av var det ett uppblossat rykte igår som höll på ända fram till midnatt, innan det först då stod klart att affären skulle gå i stöket. Jag talar förstås om Ander Herreras uteblivna flytt till Manchester United. Den brittiska mästarklubben aktiverade baskens utköpsklausul på €36 miljoner, men i sista stund saknades några detaljer och Athletic vägrade släppa sin mittfältsstjärna. United fick istället nöja sig med Marouane Fellaini.

Det glädjer mig förstås att få fortsätta följa Ander Herreras utveckling i Athletic och det intressanta projekt som Ernesto Valverde har på gång där. Men framför allt var det här ett bevis på Bilbao-klubbens ambitioner och beslutsamhet. Josu Urrutia har under sina år som president varit stenhård med att ”detta är inte en klubb som säljer” och har höga målsättningar om att göra Athletic till ett etablerat topplag igen. Bayern München fick betala Javi Martínez utköpsklausul på €40 miljoner förra sommaren – Manchester United blev tillsagda exakt samma sak kring Ander Herrera, men ändå fast man enligt uppgifter gjorde det gick det i stöpet. Många rapporter säger att det var av byråkratiska skäl.

Den stora följetongen från gårdagen som trots allt blev av var förstås Mesut Özils övergång till Arsenal. En affär som överraskade mig personligen väldigt mycket. Inte för att Arsenal visade intresse (vem skulle inte vilja ha en av världens bästa mittfältare?), utan för att Real Madrid var villiga att släppa honom. Tysken var förra säsongen Real Madrids näst bästa spelare. Han var en av få som höll en jämn nivå och levde upp till förväntningarna efter säsongen 2011/12 då man vann ligan på ett storstilat sätt.

Det finns förstås argument som gör det någorlunda förståeligt att släppa Özil. Argument som framför allt stavas Isco och Gareth Bale. Men säsongen är lång och det dyker alltid upp möjligheter. Och även om Isco startar sin sejour i Real Madrid på ett väldigt övertygande sätt, håller jag ändå Mesut Özil snäppet över den unge spanjoren för tillfället. Özil har levererat på den absolut högsta nivån under flera års tid – Isco är fortfarande relativt färsk.

Om Real Madrid lyckas hitta harmoni med Gareth Bale och Cristiano Ronaldo i laget kommer man bli fruktansvärt giftiga framåt. Men ibland kan man fråga sig hur mycket man är villig att offra. Jag tror klubben kommer förlora enormt mycket på att man nu släppt iväg Mesut Özil – som är den som stått för flest målgivande passningar i de fem största ligorna sedan han kom till Real Madrid 2010. Sådana spelare växer inte på träd.

Det här hände för de spanska klubbarna under transferfönstrets sista dag:

ALMERÍA
IN: –
UT: Abel Molinero (anfallare, Real Jaén, gratis).

ATLÉTICO DE MADRID
IN: Toby Alderweireld (försvarare, Ajax, €7M) och Joshua Guilavogui (defensiv mittfältare, Saint-Étienne, €10M).
UT: Leandro Cabrera (försvarare, Real Madrid Castilla, gratis).

ESPANYOL
IN: Gabriel Torje (yttermittfältare, Udinese, lån) och Jhon Córdoba (anfallare, Quéretaro, lån).
UT: –

GETAFE
IN: –
UT: Álvaro Vázquez (anfallare, Swansea, lån med option).

GRANADA
IN: Matías Campos (vänsterback, Udinese, lån) och Michael Pereira (yttermittfältare, Mallorca, lån).
UT: Guilhermo Siqueira (vänsterback, Benfica, lån med option), Douglas Costa (vänsterback, Udinese, lån), Carlos Aranda (anfallare, Las Palmas, gratis).

OSASUNA
IN: –
UT: Masoud Shojaei (mittfältare, Las Palmas, gratis).

RAYO VALLECANO
IN: –
UT: Raúl Tamudo (anfallare, Sabadell, gratis).

REAL MADRID
IN: –
UT: Mesut Özil (offensiv mittfältare, Arsenal, €45M + eventuella bonusar), Kaká (offensiv mittfältare, Milan, gratis).

Några tankar och analyser från söndagens hetaste ligamatcher, med fokus på storlagen Real Madrid, Atlético, Barcelona och Valencia.

Luka Modric dominerade mittfältet
Han fick utstå en hel del kritik under förra säsongen, Luka Modric. Och i viss mån var den helt befogad. Kroaten inledde ganska tafatt i Real Madrid men spelade upp sig allt mer under våren – även om han hade svårt att spela in sig i startelvan.

Nu har Modric fått en gyllene chans att verkligen etablera sig i startelvan då Xabi Alonso återfinns på skadelistan minst ett par månader framöver. Och mot Athletic Club kan man verkligen säga att mittfältaren tog chansen. Modric fördelade bollar på ett utomordentligt sätt, han var alltid i rörelse och agerade överlag väldigt klokt.

Att Isco blev den första spanjor som i ligasammanhang gjorde två mål sedan Raúl lyckades med bedriften 2009 eller att Cristian Ronaldo öppnade sitt målkonto för säsongen lär förmodligen dra flest rubriker efter matchen. Men faktum är att Real Madrid verkligen är i behov av en spelare som kan styra tempot och agera djup spelfördelare i Xabi Alonsos skadefrånvaro, och när Luka Modric spelar som mot Athletic är det inte några något problem. Fortsätter han så kommer det rentav bli svårt för Alonso att återta sin plats.

Atlético närmar sig giganterna
På grund av det rådande TV-avtalet i Spanien är det i snudd på omöjligt för andra lag att utmana Barcelona och Real Madrid på allvar. Ingen klubb har i närheten av samma ekonomiska resurser och drar heller inte in i närheten av lika mycket på sponsorpengar.

Men fotboll är ju trots allt ett spel som avgörs över 90 minuter på planen. Och är det något lag som i alla fall känns närmare gigantduon än någonsin är det Atlético Madrid. De bevisade mot Barcelona i Supercupen att de höll jämna steg och slog Real Madrid i Copa del Rey-finalen. Nu har de rödvit-randiga inlett ligasäsongen på bästa möjliga sätt, och det som framför allt får mig att dra slutsatsen att de närmat sig är två imponerande bortasegrar.

Ofta är det just de där tuffa bortamatcherna som blir avgörande i slutändan. Vinner man mot toppenkonkurrenter på bortagräs syns det tydligt på tabelläget. Atlético Madrid slog i premiäromgången Sevilla borta med 3-1. I helgen tog man en ny skalp på bortaplan när Real Sociedad besegrades med 2-1 på Anoeta.

Jag har svårt att tro att Atlético Madrid kommer fira en ligatitel nästa vår, men att man skulle hamna 30 poäng bakom Real Madrid och Barcelona vore en betydligt större överraskning. Med ett par, som det ser ut, starka nyförvärv på transferfönstrets sista timmar, får man även in den bredd och konkurrens i truppen som behövs.

Valencia & Barcelona gav lektion i dåligt försvarsspel
Som åskådare var det en sprudlande tillställning fyllt med målchanser och många fina mål. Som analytiker av anfallsfotbollen fanns det mycket positivt att grotta ner sig i. Som analytiker av försvarsdelen både för Valencias och Barcelonas del fanns mycket mer att önska än vad som visades upp på Mestalla under söndagskvällen.

Valencia hade framför allt svårt att komma åt ytan mellan de defensiva mittfältarna och försvaret. Leo Messi fick gång efter annan trampa in i just den ytan och det är precis då han är som farligast. Adil Rami och Ricardo Costa verkade tämligen osäkra i uppspelsfasen och såg inte alls ut att trivas med varandra. Återigen står frågan varför inte Jérémy Mathieu får chansen som mittback vilandes över Miroslav Djukic.

För Barcelonas del är försvarsproblemen mindre, men minst lika tydliga. Framför allt brister man på fasta situationer och i inläggsspelet – precis så de sätt som Valencia gjorde sina två mål på. Det finns ett gångbart argument som säger att Barcelona frustreras på fasta situationer över att inte ha tillgång till längre spelare. Däremot finns det en hel del frågetecken över hur markeringsspelet fördelas då man tveklöst är begränsade i antalet långa spelare i eget straffområde. Tata Martino kan inte trolla, men han kan se till att markeringsspelet sköts på ett betydligt bättre sätt och där har Barcelona något att jobba med.

I övrigt då? Leo Messi vann målkampen med 3-2 mot Hélder Postiga. Argentinaren hade spelmässigt ingen spektakulär dag, men gjorde likväl tre mål och hade med lite flyt lika gärna kunnat göra fem-sex.