Fotboll vinner man inte på pappret

av Adam Pinthorp

Det jag kanske fascineras av mest med fotbollen är att ingenting är omöjligt. Det som i teorin ska vara helt orimligt kan i praktiken vara fullt möjligt.

För det ska väl inte vara möjligt för ett lag beläget i division tre att kunna nolla självaste Real Madrid? Cristiano Ronaldo tjänar mer pengar på en träning än vad spelarna hela Olímpic de Xátiva gör på en månad. Skillnaderna klubbarna, spelarna, ledarna och supportrarna emellan är enorm.

Men så har vi ju det där. Fotboll spelas inte på pappret. Då hade Álvaro Morata gjort fyra mål, Real Madrid vunnit med 8-0 och Xátiva ändå varit nöjda.

För att använda en annan klyscha slår motivation ofta klass. Det är ett exempel vi har fått uppleva många gånger i historien.

Och inför publiken på Campo de Fútbol La Murta (med kapacitet för ungefär 9 000 åskådare) var det inget hemmalag som gick ut på planen för att småprata med Sergio Ramos när tillfälle gavs. De ville som publiken – göra ett så bra resultat som möjligt. Och mot ett tafatt, ofokuserat och ganska viljelöst Real Madrid var 0-0-resultatet inte helt ologiskt.

Nu betydde den här matchen skvatt och ingenting för Real Madrid, som har en returmatch på sig att ställa saker till rätta – om vi ska följa teorin. Däremot hade nog ynglingar som Álvaro Morata och Jesé Rodríguez gärna hängt ett par baljor för att vinna förtroende inför framtiden, chanser som man inte tog i storstjärnornas frånvaro.

För Olímpic de Xátiva betydde den här matchen, och det här resultatet något helt annat. Klubben är nu inne på sin tredje raka säsong i Segunda B (motsvarande tredjedivisionen). Det finns klubbar i samma division där många spelare kan leva på fotbollen. I Xátiva, som fortfarande är relativt färska i sammanhanget, är det annorlunda. Här spelas fotbollen i första hand för att det är skoj, och nästan alla har ett jobb vid sidan om den gröna mattan.

Att få möta Real Madrid, med allt vad det innebär, är och kommer vara det största för om inte alla, så åtminstone väldigt många, i Olímpic de Xátiva.
Iker Casillas är en hjälte. Han har varit en nyckel till Spaniens framgångar och jag har följt honom i Real Madrid under alla år. Att få möta honom är obeskrivligt, säger målvakten Francis.

Många spelare bytte tröjor med sina idoler – men vissa nöjde sig inte där. Mittfältaren Samu tog Álvaro Moratas t-shirt, Sergio Ramos shorts och Asier Illarramendis skor.
– Det kan inte bli mycket större än så här. Jag ska nog inte putsa mina skor igen, säger han.

Inte så mycket större? Tja, Olímpic ska förvisso till den spanska huvudstaden och möta Real Madrid igen om några dagar. Den här gången byter man ut konstgräset hemma på La Murta mot en välklippt matta på Santiago Bernabéu.

– Ja, okej. Att spela på Bernabéu är väl det enda som är ännu större, konstaterar Samu.

Det spelades mer Copa del Rey-fotboll runt om på arenorna den här helgen. De regerande mästarna Atlético de Madrid städade tämligen enkelt undan Barcelona-laget Sant Andreu på bortaplan med 4-0.

Ett annat gäng från den katalanska huvudstaden, FC Barcelona, avgjorde också med all största sannolikhet sitt möte med Cartagena i öppningsmatchen. Tata Martinos manskap tog en betryggande 4-1-seger och det mest intressanta från matchen var att 18-årige Jean-Marie Dongou (som kom till klubben via Samuel Eto’o Foundation) gjorde A-lagsdebut – och mål.

Det kanske största prestationen, bortsett från Olímpic de Xátivas 0-0-match mot Real Madrid, stod annars Osasuna för. Efter ett par minuter in i andra halvlek låg man under med 3-0 borta mot Málaga, och såg ut att få lämna kungens cup med huvudet före.

Men precis som fotboll spelas i praktiken och inte teorin, avgörs också matcher över 90 minuter, och inte 50. Osasuna reste sig, och Roberto Torres och Manuel Omwu såg till att reducera två gånger om. Därefter visades Raoul Loé ut för Pamplona-gänget – och känslan var att Málaga fick en gratisbiljett att punktera matchen.

Osasuna ville annat. De hade tempot och drivet uppe, och fortsatte ösa på trots en man mindre. När Emiliano Armenteros kvitterade en knapp kvart från slutet var upphämtningen ett faktum. Nu har Osasuna slagläge inför returen på El Sadar.

Ovisshet väntar för Sevilla – del Nido avgår

av Adam Pinthorp

I går kom domen – José María del Nido döms till sju års fängelse. Det rör sig om förhindrande av rättssak och förskingring av offentliga medel då han arbetade som advokat åt den tidigare Marbella-borgmästaren Julián Muñoz.

Redan för ett par år sedan var det fick José María del Nido ett fängelsestraff emot sig, men då av den näst högsta instansen i Spanien. Det gällde förhindrande av rättssak, förskingring samt bedrägeri. Den gången överklagades målet och del Nido har sedan dess fortsatt som president för Sevilla FC.

För några månader sedan återgick fallet upp i förhandling och i dag kom den slutliga domen. Trots att del Nido hela tiden var optimistisk om att vinna målet har han nu dömts till sju års fängelse (han har friats från bedrägerianklagelserna, vilket minskar strafftiden).

Senare under gårdagen gick klubben ut officiellt och bekräftade att del Nido avgår som president – något han lovade redan för två år sedan om det skulle bli så att han fälls för anklagelserna. På måndag har Sevilla kallat till sammanträde där man definitivt offentliggör del Nidos avgång.

Allt eftersom anklagelserna om korruption duggat tätare och tätare mot José María del Nido har Sevilla-supportrarna delats in i två olika läger. Den ena sidan har hela tiden velat att han stannar (även om det nu inte längre är möjligt), medan den andra delen känt att han varit ett alldeles för dåligt ansikte utåt för klubben.

Trots allt fiffel i bakgrunden, där mycket länkar samman med Marbella, går det inte blunda för José María del Nidos framgångsår i Sevilla. Han tog över som president redan 2002, och har därefter lett klubben in i sin främsta period någonsin. Vi minns framför allt tillbaka till mitten av 2000-talet, då Sevilla tog två UEFA Cup-titlar i följd och även tog hem Copa del Rey under en säsong.

Med ett av Europas då giftigaste anfallspar i Luis Fabiano och Frederic Kanouté, en livsfarlig högerkant med Dani Alves och Jesús Navas, och inte minst Juande Ramos på tränarbänken var Sevilla ett lag som charmade många fotbollsälskare.

Nu väntar en obehaglig tid för klubben och dess supportrar i ovisshetens tecken. Det är ingen självklarhet vem som kommer ta över presidentarvet, utan många namn florerar just nu i media.

Sista ordet lär inte vara sagt, men nu kan vi snart avsluta kapitlet om José María del Nido och Sevilla FC.

Kategorier Sevilla

Lista: De tio mest underskattade spelarna i La Liga

av Adam Pinthorp

Det finns gott om duktiga fotbollsspelare i La Liga. Men bakom storstjärnorna finns också spelare som många gånger gör minst lika mycket nytta men inte får alls lika mycket uppmärksamhet och cred för sina prestationer. Här kommer min lista med de tio mest underskattade spelarna i ligan.

10. Markel Susaeta (Athletic Club)
25 år, yttermittfältare

Ända sedan A-lagsdebuten i Athletic 2007 har Markel Susaeta successivt vuxit och de senaste åren varit en stöttepelare i laget. Under succésäsongen 2011/12, där Bilbao-klubben nådde final i såväl Europa League som Copa del Rey, pratades nästan bara om Fernando Llorente, Iker Muniain och Javi Martínez. Susaeta hade lika stor del i framgången och spelade under den säsongen makalösa 63 (!) matcher, och gjorde på dem 13 mål. Betyder nu mer än någonsin för Athletic.

9. Diego López (Real Madrid)
32 år, målvakt

Det är fortfarande många som ifrågasätter Diego López storhet. Peta självaste Iker Casillas? Det ska ju inte vara möjligt. För Diego López var det möjligt – men det är knappast i Real Madrid som spanjoren blommat ut till en bra målvakt. Redan i Villarreal, där han vaktade målet mellan 2007-12, var han en av både ligans och stundtals Europas främsta målvakter.

8. Mateo Musacchio (Villarreal)
23 år, mittback

Tog steget från River Plate till Villarreals B-lag, och sedan vidare till A-laget. Har under de tre senaste säsongerna etablerat sig som en av ligans bästa mittbackar (redan innan Villarreal åkte ner i Segundan) och har tagit ytterligare ett kliv den här säsongen och agerar mer som en ledare på planen. Det är dags att Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella börjar titta utanför ramarna nu.

7. Filipe Luís (Atlético de Madrid)
28 år, vänsterback

En av världens otvivelaktigt bästa vänsterbackar för tillfället. Har vuxit ut till en gigant under Diego Simeone i Altético Madrid, och till och med överglänst sin formtopp från tiden i Deportivo La Coruña. Var visserligen med i Brasiliens trupp i Confederations Cup, men att han inte är uttagen på reguljär basis är ett mysterium.

6. Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
30 år, defensiv mittfältare

Spelaren som både profilerar Diego Simeone och personifierar hela tränarens spelfilosofi ute på planen. Är ovärderlig för Atléticos effektiva presspel, och betyder A och O med sina ledaregenskaper både på och utanför planen. Hade förmodligen varit en av världens bästa mittfältare om han hade varit något vassare i passningsspelet.

5. Patrick Ebert (Valladolid)
26 år, yttermittfältare

Anslöt till Real Valladolid på fri transfer sommaren 2012, och var lagets i särklass bäste spelare under förra säsongen. Ebert har ett bra spelsinne och framför allt en magisk inläggsfot. Tysken har fortsatt prestera på en nivå långt över resten i Valladolid även den här säsongen, och det vore märkligt om inte större klubbar rykte allt hårdare i honom nästa sommar.

4. Willy Caballero (Málaga)
32 år, målvakt

Har varit en av ligans bästa målvakter sedan han värvades från Elche vintern 2011. Bevisade även i Champions League förra säsongen att han håller yppersta världsklass och att han inte fått den cred han förtjänar kan till stor del läggas på Alejandro Sabellas ansvar. Den argentinske förbundskaptenen har under hela sin sejour som landslagscoach förbisett Willys emellanåt omänskliga insatser – trots att Argentina verkligen behöver en stabil målvakt.

3. João Miranda (Atlético de Madrid)
29 år, mittback

La Ligas bäste mittback under de två senaste åren, och tycks bara växa med större press och mer ansvar på planen. Gör något som många andra har svårt för: spelar enkelt. Krånglar sällan till situationerna utan tar alltid det säkra före det osäkra, något som alltid är en framgångsrik melodi. Förtjänar ett större anseende runt om i Europa.

2. Sergio Busquets (Barcelona)
25 år, defensiv mittfältare

Hade Barcelona varit en människa hade Sergio Busquets varit blodomloppet. Det har han som ser till att bollen tar sig från A till B på snabbast och enklaste vis. Har man aldrig sett Barça spela fotboll vet man förmodligen knappt om att Busquets existerar. Utåt sett består Barcelonas framgångsrika mittfält av Xavi Hernández och Andrés Iniesta – två spelare som förmodligen inte hade haft ett alls lika välfyllt prisskåp utan, just det, Sergio Busquets.

1. Bruno Soriano (Villarreal)
29 år, defensiv mittfältare

Har lite av samma roll i Villarreal som Sergio Busquets har i Barcelona. Drar sällan, eller snarare i snudd på aldrig, rubrikerna, men är allt som oftast den som har störst del i framgångarna. Har varit en bärande spelare i Villarreal under väldigt många säsonger, och är otroligt älskad i klubben för hans lojalitet då väldigt attraktiva anbud har kommit in under årens lopp. Har egentligen alla egenskaper som en defensiv mittfältare i världsklass behöver, och inga direkta svagheter.

Pepe Mel sparkad – ett beslut som var påtvingat

av Adam Pinthorp

Real Betis och Pepe Mel har gått skilda vägar. Sevilla-klubben gick ut med nyheten att man sparkar sin tränare på måndagskvällen. Det var ett beslut som helt enkelt var tvunget att tas.

Flera supportergrupper har demonstrerat emot beslutet, något som bara vittnar om hur älskad Mel är och alltid kommer vara i klubben. Han gjorde över 100 matcher som spelare i den grönvita tröjan och har nu tränat Betis i tre års tid. Han förde klubben tillbaks till La Liga, och i fjol tog han dem till en historisk Europa League-placering.

Men det är historia nu, precis som kombinationen Pepe Mel och Real Betis. Och det är som vanligt när någonting inte fungerar att det ät tränaren som ryker i första hand. Det är betydligt svårare att rensa ut en hel spelartrupp, där det för övrigt redan finns väldigt mycket individuell kvalité.

En fråga jag däremot ställer mig är om inte Vlada Stosic precis som Mel borde fått sparken. Sportchefen har definitivt inte lyckats på sin post och har minst lika mycket ansvar som Pepe Mel vad gäller säsongens debacle.

Medan nyckelfigurer som Beñat Extebarria och José Cañas såldes plockade man inte in i närheten av lika bra ersättare, där en del dessutom har högra löner. Både Xavi Torres och Joan Verdú sitter på högre löner än de flesta av stjärnorna från förra säsongen (där en del har nu lämnat för bättre erbjudanden), men har på planen inte visat upp alls samma kvalité.

Efter en stark säsong som genererar i Europa-spel brukar det vara ett gångbart recept att satsa på kontinuitet. Det var omöjligt för Betis att behålla hela sitt lag. Beñat ville lämna och Dorlán Pabón skulle kosta för mycket att köpa loss permanent. Resten då? Var de tvungna att lämna? Inte alls. Allt låg i händerna på klubben, men i stället för att erbjuda vissa spelare med utgående kontrakt förlängningar så satsade man i stället mer pengar på nya spelare.

Det är givetvis inte hela historien bakom höstens misslyckande, men väl en del. Inget av nyförvärven har lyckats till hundra procent, och när skadelistan dessutom varit väldigt lång har Pepe Mel haft tuffa arbetsuppgifter.

Sagt och gjort, nu är allt som det är. Situationen var ohållbar och någon eller några var tvungna att lyfta på sig och lämna. Jag köper att Mel fick foten – men Stosic borde gjort honom sällskap.

Nu tar i stället La Liga-bekantingen Juan Carlos Garrido över det grönvita skeppet. Garrido som vi framför allt kommer ihåg sedan tiden i Villarreal där han ledde laget till Europa League-semifinal och en fjärdeplats i ligan 2010/11. Den efterföljande säsongen gick det sämre och Garrido sparkades efter en miserabel höst där man inte tog en enda poäng i CL-gruppspelet. Efter en ettårig sejour i belgiska Club Brügge är 44-åringen nu tillbaka i Spanien och ska försöka vända Betis usla trend.

Med Rubén Castro tillbaka från sin långa skadefrånvaro och en ny tränare vid rodret känns det som upplagt för en positiv effekt för Betis. Även om Garrido ska ratta ett lag som är ligajumbo kan han glädjas åt att det nästan vill till en unik prestation för att lyckas sämre än vad det hittills gått för Betis.

Kategorier Real Betis

Athletic är lejonkungar på sin egen borg

av Adam Pinthorp

Man sparar det bästa till sist, brukar det ju heta i klyschornas värld. Och det stämde ganska väl överens med verkligheten från den spanska fotbollshelgen, där Athletic tog emot Barcelona i omgångens hetaste match sent på söndagen.

Athletic har redan byggt ett imperium på nya San Mamés
Athletic Club spelade sin sjunde ligamatch på sin nya, moderna arena, där man inför mötet med Barça ännu inte hade förlorat. Och den sviten skulle hålla i sig.

Baskerna är verkligen lejonkungar i sin egen borg, och har trots väldigt kort tid redan byggt upp ett imperium på nya San Mamés. Den så fanatiska publiken – som verkligen lever och andas fotboll – eldar givetvis på sitt lag ännu mer när de regerande mästarna kommer på besök.

Ljudvolymen nådde förmodligen nya höjder och frågan är hur nära det egentligen var att väggen på ena kortsidan (som står tom utan läktare på grund av att den gamla skall rivas färdigt) ramlade ner. Och hemmasupportrarna hade all anledning att jubla, sjunga och mana på sitt lag. Athletic var nämligen det klart bättre laget sett över 90 minuter.

Framför allt vann man kampen på mittfältet. Medan Sergio Busquets slarvade som aldrig förr och gjorde sin sämsta insats den här säsongen var Xavi Hernández helt osynlig. Bara Andrés Iniesta var i närheten av sin normala nivå, även om han också gjort bättre matcher.

För Athletics del var det ombytta roller. Ander Iturraspe har tagit ett par steg framåt den här hösten och var en jätte på det defensiva mittfältet tillsammans med Mikel Rico. Framför dessa fick Markel Susaeta, Ander Herrera och Iker Muniain lite friare spelrum att agera kreativa motorer bakom en ensam och hårt arbetande Gaizka Toquero på topp.

Athletic pressade långa stunder sönder Barcelona i av matchen. Man lät aldrig gästerna från Katalonien att få det andrum och det utrymme som krävs för att det snabba kortpassningsspelet skall lyckas.

Markel Susaeta planens bäste
Det är många i Athletic som förtjänar att bli omnämnda. Alla, från Gorka Iraizoz i målet till Toquero längst fram, egentligen. Men den som stack ut klart mest från mängden var Markel Susaeta. Yttermittfältaren sprang i cirklar runt Barcelona-spelarna och var kreatören bakom det mesta för hemmalaget.

Susaeta löpte rätt, passade rätt och försvarade rätt. Framför allt så slog han det matchavgörande inlägget som Iker Muniain stötte in i mål.

Trots den benhårda konkurrensen i landslaget är det nog på tiden att Vicente del Bosque återigen slår ett öga mot Baskien för att följa Susaeta lite extra. Fortsätter han så här kan han definitivt slå ut Jesús Navas ur landslagstruppen.

Detta spetsar till toppstriden i ligan ännu mer, och det vattnas i munnen bara jag tänker på Atlético-Barcelona i början av januari på Vicente Calderón. Men redan nästa omgång (som spelas om första två veckor, då det är Copa del Rey nästa helg) kan det bli tufft för toppduon som möter Valencia (Calderón) respektive Villarreal (Camp Nou).

Och bara tre poäng bakom ligger ett vilande vitt monster och bara lurar.

Förra säsongen var ligan i princip avgjord redan inför juluppehållet. Nu lever det i allra högsta grad, och det är tre lag som gör upp.

Kategorier Athletic, Barcelona

Gareth Bale har bevisat sin storhet

av Adam Pinthorp

Vi var snabba att bedöma Gareth Bale efter sina första två månader i Real Madrid. Men på vilka grunder? Han kom till den spanska huvudstadsklubben med en skada nerpackad i bagaget, men debuten påskyndades ändå. Walesaren skadade sig sedan igen, innan klubben insåg att det inte är lönt att stressa fram något.

Man skapade ett individuellt träningsprogram för Bale, som han skulle ta i sin takt (även om det förmodligen återigen gick lite fortare än planerat). Den senaste månaden har miljardmannen varit med på riktigt. Att klassa värvningen som ett totalfiasko efter två månader utan knappt en hel match är ett lika stort totalfiasko vad gäller bedömning.

Det är fortfarande svårt att svara på vilken prägel Bale kommer sätta på Real Madrid i det långa loppet, och om han överhuvudtaget kommer bli den stora stjärna som klubben hoppades på när man buntade upp en rejäl pengahög. Men det är först nu, när mittfältaren på riktigt fått regelbunden speltid och kommit in i laget, som vi ens närmar oss de första slutsatserna av hur passar in och acklimatiserar sig.

På mig har han hittills överraskat positivt. Jag följde Gareth Bale ganska noggrant i Tottenham, och vet vad han går för. Men i norra London var walesaren inte bara en stjärna – han var den stjärnan. Övergångssumman, lönekontot eller mediabevakningen till trots, i Real Madrid är han bara en i mängden – åtminstone än så länge.

Bale verkar för det första passa in väldigt bra i Carlo Ancelottis spelsystem. Från att ha avancerat från vänsterback till ytter på samma kant, och senare också fått en roll centralt i plan i Tottenham, har han nu fått byta kant. Han vistades förvisso en del på högerkanten även i slutet på sin karriär i Spurs, men nu är det hans gjutna plats – en plats han verkar trivas på. Frågan är om han till och med inte är bättre som högerytter än någon annanstans på planen. Han kan driva inåt och använda sitt fina skott på ett helt annat sätt än från den andra kanten, och centralt är uppfyller han inte de kraven som en playmaker borde ha på sig.

När han dessutom har Dani Carvajal bakom sig på högerkanten – som ständigt fyller på i offensiven och står för breddspelet – öppnar det både yta och möjligheter för Bale att få en friare roll och kunna bli mer oförutsägbar.

På lördagskvällen fick vi ett självklart bevis på vem det är som axlar stjärnrollen när Cristiano Ronaldo inte finns tillgänglig. Hemma mot Valladolid gjorde Gareth Bale sin kanske hittills bästa match i Real Madrid. I 4-0-segern gjorde han tre av målen (ett med högern, ett med vänstern och ett med huvudet) samt spelade fram till det sista.

Även i veckans Champions League-match mot Galatasaray var mittfältaren en av lagets bästa spelare och frisparken som betydde 1-0 fick nog till och med Ronaldo imponerad från sin läktarplats.

Bale kommer under hela sin Real Madrid-karriär bli hårt kritiserad de gånger han hamnar i formdippar, just med tanke på den hiskliga övergångssumman klubben betalade för hans tjänster. Och även om det är väldigt lång väg kvar för walesaren att vandra, eller snarare skjuta, för att betala av sig så har han nu börjat den.

Till slut kan han nog bli den där stjärnan han var i Tottenham även i Real Madrid. I omklädningsrummet är han fortfarande långt ner i hierarkin, men på planen har han redan börjat ta stora kliv på stegen. Just nu är det bara en portugis som står över honom.

Kategorier Real Madrid

Skymtar vi Adrián från 2011/12?

av Adam Pinthorp

Adrián López kom till Atlético de Madrid sommaren 2011. Han värvades som skyttekung från Deportivo La Coruña – men fick snabbt en annan roll i Atlético som också hade köpt in Radamel Falcao samma sommar.

Adrián gjorde en makalöst bra debutsäsong i den rödvita tröjan. Framför allt imponerade han stort i Europa League-spelet, där Atlético sedermera vann. Samarbetet med finsnickarna på mittfältet, Diego Ribas och Arda Turan, fungerade ypperligt och med Falcao bildade han ett av Europas då hetaste anfallspar.

Medan colombianen alltid gick rakt på mål hade Adrián en betydligt friare roll. Han sökte sig utåt kanterna, skapade ytor åt andra, och kunde stå för lite oväntade saker. Han fick välförtjänt göra A-landslagsdebut för Spanien och de flesta trodde att Atlético förfogade över en blivande världsstjärna.

Men allting blir ju inte alltid som man har tänkt sig.

– Jag tror fortfarande inte vi har sett det bästa av Adrián, sa Diego Simeone efter säsongen.

Det är möjligt att vi fortfarande inte har det, men efter succésäsongen har Adriáns formkurva dalat ordentligt. Förra hösten inledde han som startspelare, men blev snabbt omsprungen av Diego Costa. Han fick inte alls till målskyttet och spelade helt utan självförtroende hela säsongen.

Även den här hösten började svagt för Adrián. Det var många – inklusive Simeone – som ställde sig frågande om spanjoren någonsin skulle få tillbaka självförtroendet och komma upp i den nivån han höll under 2011/12.

Men successivt har Adriáns säsong blivit bättre och bättre. Simeone har fortsatt tro på sin anfallare, och den senaste månaden har vi börjat skymta den där finurliga teknikern från debutsäsongen.

På sina tre senaste matcher har Adrián startat en och hoppat in i två, och har på dessa noterats för två fullträffar och lika många assist.

När Atlético gästade Elche på lördagen byttes han in strax efter att Koke gjort 1-0. Och med sina senaste insatser i ryggen fick Atlético in en fartfylld Adrián som vågade ta initiativ och stå för det oförutsägbara. Bara efter ett fåtal minuter chippade han fullkomligt briljant fram Diego Costa som helt friställd punkterade matchen med sitt 2-0-mål.

Jag har följt Adriáns karriär och utveckling på ganska nära håll, och jag vill fortfarande inte dra några slutsatser om hans status just nu. Men vi kan i alla fall konstatera att han har inte varit bättre i Atlético efter 2011/12-säsongen än vad han är just nu.

Kategorier Atlético de Madrid

Schism med Ramos det sista Madrid behöver

av Adam Pinthorp

Real Sociedad tackar Europa-äventyret för den här gången, och konstaterar nog för sig själva att de inte var helt redo för att slåss i Champions League. Real Madrid visade raka motsatsen när man på ett imponerande sätt hemmaslog Galatasaray med 4-1 – trots att man spelade en timme med en man mindre sedan Sergio Ramos blivit utvisad.

Även Valencia fick segra och tog revansch på Swansea efter premiärförlusten i Europa League mot walesarna med 3-0 hemma på Mestalla. Borta på de brittiska öarna lyckades ett starkt Valencia hålla tätt bakåt hela matchen (något som inte varit vanligt under hösten) medan Dani Parejo i stället gjorde matchens enda mål. Los Ché har nu åtminstone vänt den negativa trenden i Europa och är klara gruppsegrare inför slutspelsfasen.

Sevilla och Betis har också slaglägen att ta sig vidare som segrare från sina respektive grupper i Europa League. Jag är nog inte ensam om att börja fantisera om ett stadsderby längre fram i turneringen.

Men så till veckans stora snackis. Vi har ställt oss frågande till vad som händer i Real Madrid under lång tid. Iker Casillas är i frysboxen, Xabi Alonso har fortfarande inte kritat på något nytt kontrakt (det går ut nästa sommar) och det allra senaste berör ytterligare en stöttepelare – Sergio Ramos.

Enligt radioprogrammet El Larguero har mittbacken hamnat i en kylig situation med presidenten Florentino Pérez, och en del av schismen sägs vara Ramos kontraktssituation. Hans nuvarande kontrakt går ut 2017, vilket inte innebär någon brådska med en förlängning, och han sitter för all del på en ganska angenäm lön. Vad är då problemet? Jo, enligt Larguero tycker Ramos att hans kontrakt innehåller en alldeles för hög utköpsklausul – 150 miljoner euro – utifall han bestämmer sig för att lämna klubben.

Enligt samma källa ska Pérez även ha sagt sig acceptera om Ramos får in 65 miljoner euro till klubben om han flyttar – även om dessa pengar kommer från Barcelona.

Själv tror jag inte ett minsta dugg på det här, speciellt inte Ramos sammankoppling med Real Madrids katalanska antagonister. Men det verkar likväl som allting inte står rätt till i huvudstadsklubben.

Iker Casillas och Xabi Alonsos eventuella försvinnande känns mer logiska än om Sergio Ramos hade gått samma väg. Framför allt blir det viktigt för Real Madrid att inte tappa hela sin ryggrad inför framtiden. Vem ska leda Madrid framåt när Casillas och Alonso inte finns där? Allt är upplagt för att Ramos är den personen.

Det sista Madrid behöver just nu är att Ramos position i klubben skadas, eller att det till och med går så långt att han överväger att lämna på riktigt – även om jag tror det är ytterst långsökt.

Å andra sidan är ju Florentino Pérez som sällan tar in övrigas synpunkter utan gärna går sin väg när det gäller att hantera situationer.

Barcelona hängde inte med unga Ajax

av Adam Pinthorp

Det var två Cruyff-inspirerade lag som drabbade samman på Amsterdam Arena igår. Ett ungt lag med fart och fläkt under benen – ett segt lag med ålderdomsmän som snarare såg ut att längta till bubbelpoolen efter matchen.

Det Ajax visade upp mot Barcelona var fotbollskonst. Det var poesi och ett bevis på att allt går om man bara går in med rätt inställning och framför allt rätt mod. Barcelona var stundtals utspelade av detta unga, spännande Ajax, och kunde bara se på när de kombinerade sig framåt.

Att katalanerna skulle få en gratisbiljett i form av straff och spel med en man mindre i en hel halvlek kändes nästan frustrerande oförtjänt. Men uppenbarligen kunde inte ens ett numerärt överläge hjälpa Barcelona den här kvällen.
– Man vinner inga matcher ute i Europa om man gör en riktigt dålig halvlek. Vi förtjänade att förlora och kan bara gratulera Ajax. Vi har mycket att ta lärdom av och jobba på framöver, sa Carles Puyol efter matchen enligt Mundo Deportivo.

Barcleona-kaptenen var en av många som hade det riktigt tufft. För Puyols del var det däremot kanske inte så konstigt. 35-åringen fick spela högerback i ett skadedrabbat Barcelona-försvar, en position han inte spelat i på över 500 dagar.
– Första 20 var jobbiga för hela laget, men i ärlighetens namn kände jag mig ganska obekväm hela matchen. Det var jobbigt och ovant, sa Puyol.

Ett defensivt väldigt sårbart men framför allt slarvigt försvar måste korrigeras av Gerardo Martino. Det är ingen vild gissning att Marc Bartra – som satt på bänken mot Ajax – går in i startelvan mot Athletic till helgen. Vi kan nog i alla fall understryka att ingen är given i startelvan.

Guilavogui imponerade med sitt lugn
Atlético de Madrid är redan klara gruppetta, och åkte till Ryssland med ett ytterst reservbetonat lag. Diego Godín, Filipe Luís, Tiago, Arda Turan, Diego Costa och David Villa fick samtliga sitta hemma och följa matchen mot Zenit.

Och som vi numera är vana att se Atlético var det ingen större skillnad – trots att halva startelvan var utbytt. Ett kollektivt starkt försvarsspel, hög press och snabba kontringar ledde fram till ett ledningsmål genom Adrián López – som verkligen börjar hitta formen igen.

En rejäl missbedömning från Thibaut Courtois senare så var det utjämnat, och 1-1 blev också slutresultatet. Ett styrkebesked från Atlético som trots många saknade stjärnor visade upp en moral och karaktär som normalt sett kan vara svårt att få ur redan slutspelsklara lag.

Den kanske största positiva överraskningen var Joshua Guilavogui. Den franske mittfältare som värvades in ifrån Saint-Étienne för tio miljoner euro inför säsongen har fått väldigt sparsamt med speltid hittills. Kanske är det dags för en ändring nu. Guilavogui var lugnet själv på mittfältet. Han bröt bollar och fördelade enkelt vidare till sina mer offensiva medspelare. Han uppfyller typprofilen som Diego Simeone eftersökt under sin tid i Atlético och nu, i sin första start för klubben, bevisade att han uppfyller dessa kriterier.

Simeone har nu fyra riktigt starka namn att välja på för de två centrala mittfältspositionerna. Ett lyxproblem som Atlético inte haft på väldigt många år.

M’bia personifierade el derbi Sevillano

av Adam Pinthorp

Förra säsongen slutade derbyt mellan Sevilla och Betis på Ramón Sánchez Pizjuan 5-1. Hade gästerna i de grönvita dräkterna läst på läxan till den här säsongen? Icke.

Återigen pressade Sevilla sönder Betis högt upp i plan och fick utdelning redan efter två minuter. Liksom i senaste derbyt på Sánchez Pizjuán blev det också avgörande för den fortsatta matchbilden.

Sevilla hade ork och energi att bibehålla sitt intensiva presspel, medan Betis blev allt mer avvaktande och lågmälda. Betis försökte spela sig ur, men de gånger man väl lyckades visste man inte var man skulle göra av bollen. Sevilla hade en klar och tydlig spelidé – och utförde den till hundra procent. Det blev återigen en kross (4-0) som i Sevilla-kreatsar redan är en klassiker.

M’bia personifierade matchen
Det var tjafsigt, småfult och extremt heta känslor såväl på planen som på läktarplats hela matchen. Och den som ute på den gröna mattan personifierade matchbilden allra bäst var Sevillas defensive mittfältare Stéphen M’bia.

För sitt Sevilla var han en jätte på mittfältet som både vann bollar och fördelade vidare. Men framför allt var han grinig, tjafsig och ett ständigt irritationsmoment för motståndarna. Han slängde sig lägg, provocerade både domaren och Betis-spelarna, och tog till vara på varje chans till tjuvnyp.

I Sevilla-derbyt är sådant tillåtet. Sådant hör till. Även om just filmningarna och efterslängarna togs till överdrift från M’bias sida var det hans som personifierade känslorna och händelserna allra bäst.

Reyes stod för årsbästa
Han var skadad de första månaderna på säsongen, och hade inför derbyt bara gjort ett par inhopp i ligaspelet. Men José Antonio Reyes vet mer än någon annan vad det betyder att spela ett Sevilla-derby, vilket gjorde Unai Emerys val av 30-åringen i startelvan till fullt motiverat.

Men det tog inte mer än knappt två minuter innan Reyes bevisade att han inte bara spelar på grund av sin rutin. Hans magnifika skarvning som friställde Carlos Bacca ledde inte bara fram till 1-0 utan var början på en stor Reyes-show.

Utöver Ivan Rakitic – som precis som alltid var en gigant på mittfältet – är det ingen offensiv spelare i Sevilla som varit helt gjuten i startelvan den här säsongen. Emery har velat fram och tillbaka mellan sina val av spelare, men känslan var att Reyes, när han skadade sig under försäsongen, skulle få tufft att konkurrera ut Jairo Samperio, Vitolo, Marko Marin och Diego Perotti. Det han visade upp i derbyt talade om raka motsatsen.

Reyes hade farten och finurligheten blandat med sin fina spelintelligens och rutin. En annan anledning att yttermittfältaren också fick förtroendet från start kan vara hans tidigare derbyinsatser mot Betis. Förra säsongen gjorde han två mål hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot de grönvita antagonisterna, och var liksom den här gången en av planens giganter.

Tyvärr har Reyes en vana att ofta dippa i alltför många matcher. I Sevilla har han höjt sig när det gällt som mest, men sjunkit ner till en alldeles för låg lägstanivå i vissa matcher.

Jag tror inte vi ska dra alltför stora slutsatser av Reyes helt strålande prestation mot Betis, men hans insats skapar sannerligen bara ännu mer tankar i huvudet hos Unai Emery, som nu har ytterligare en spelare av hög kvalité att välja på när det gäller de offensiva positionerna.

Men just nu är det förstås ingenting varken Emery eller Reyes tänker på. Just nu firar man bara att man är bäst i stan. Det är så det funkar.

Kategorier Real Betis, Sevilla
Sida 13 av 43
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB