Matcherna har duggat tätt, och det har hänt ofantligt mycket. Här kommer några tankar från ett urval av helgens matcher och händelser. Mer från helgen utlovas senare.

Arrasate lever farligt i Real Sociedad
Säsongen började förtroendeingivande för Real Sociedad. Efter en komfortabel 2-0-seger mot Getafe i ligapremiären och övertygande kvaltriumf mot Lyon i Champions League var optimismen i klubben enorm. ”Nu är det dags att vi tar nästa steg och utmanar de största elefanterna” viskades det bland supportrarna.

Så här, åtta omgångar in, kan vi konstatera att Real Sociedad inte är i närheten att utmana några stora elefanter. La Real har inte vunnit i ligan sedan premiären, och i lördags tappade man sent borta mot Rayo Vallecano och förlorade med 1-0. Man har också två plumpar på lika många matcher i Champions League.

Den inför säsongen nye och ytterst oerfarne Jagoba Arrasate har knappast fått den start på säsongen varken han eller klubben hade hoppats på. Nu har det redan börjat surrats om att San Sebastián-klubben kikar efter potentiella alternativ om kräftgången fortsätter.

Utanför Spanien var det absolut viktigaste att man kvalificerade sig för Champions League. Ingen väntar sig att de ska gå vidare – det vore bara en bonus. Man kan förstås inte ställa ut skorna och vara nöjda att ha nått gruppspelsfasen, att spela CL-fotboll är något alla spelare givetvis drömmer om. Men om Arrasate ska bli kvar måste han börja prioritera ligaspelet fullt ut, för börjar man inte samla på sig poäng kan man lika gärna gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde för ett par år sedan.

Förmodligen får inte Arrasate så många chanser till. Han har varken fått igenom någon självklar spelidé eller fått ordning på gruppen på samma sätt som Philippe Montanier fick ifjol. Men å andra sidan var fransmannen också väldigt kritiserad vid samma tidpunkt förra säsongen – något han sedan lyckades vända helt.

Vinnarmentaliteten finns i Real Madrids dna
Tur, säger någon. Hjälp av domaren, säger en annan. Det må hända att Real Madrid både haft lite tur och hjälp av domaren under säsongsinledningen, men att de lyckats vända och vinna flertalet matcher i absoluta slutskedet är ingen tillfällighet.

Det är en gnutta tur att Cristiano Ronaldo skjuter via en Levante-spelare och till slut får in bollen i mål via stolpen. Men det är inte tur att hela tiden tro på det man gör, tro på att man kan vinna, och framför allt att man vågar göra det.

Just detta är någonting som ligger i Real Madrids dna. Mot Real Betis avgjorde Isco med en nick i 86:e minuten. Mot Elche fick man straffspark i 95:e (förvisso med god hjälp av domaren) där Ronaldo gjorde mål, och i lördags vände man underläge 1-2 till seger efter sena mål av först Álvaro Morata och sedan – förstås – Cristiano Ronaldo.

Vissa saker är svåra att förklara. Jag tror inte ens Real Madrid själva förstår alltihop. Men det råder inga tvivel om att det inte enbart är tur eller hjälp av någon annan som framkallar en segermaskin som prenumererar på att avgöra sent i matcherna.

Neymar kan ersätta Messi
Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord, men Neymar har bevisat motsatsen. Brassen har bevisat att han har precis alla medel som krävs för att kunna ersätta Leo Messi som Barcelonas ledstjärna i offensiven när argentinaren saknas.

Neymar har varit fullkomligt lysande hela säsongen, men de två senaste matcherna, när Messi saknats, har han både fått och tagit större ansvar. Och han har klarat uppgiften med bravur.

Mot Celtic var han en av planens absolut bästa spelare och den som alltid hittade på någonting vettigt offensivt för Barcelona. Mot Valladolid i lördags fick han chansen i Messis normalt sett centrala anfallsroll – och bevisade att han även hanterar den på ett ypperligt sätt. Med sin rörlighet, fantasi och kreativitet ser han alltid till att hitta på något av värde. Redan nu, efter bara ett par månader i Europa, är det häpnadsväckande hur stor respekt motståndarna redan har för honom.

David Villa måste hitta formen
Atlético Madrid fortsätta segra. På söndagen kom åttonde (!) raka ligasegern på åtta matcher efter 2-1 hemma mot Celta Vigo. Lika mycket som Atlético som lag imponerar, lika mycket imponerar anfallsstjärnan Diego Costa som återigen stod i centrum. Han lyckades både bränna en straff och göra två mål innan matchen var över.

Faktum är att det tog Costa exakt 38 omgångar att göra tio mål förra säsongen (han gjorde två i sista omgången). Samma notering är han uppe på nu, efter blott åtta spelade matcher. Anfallaren är i sitt livs form, och har aldrig spelat bättre fotboll. Frågan som Atlético och Diego Simeone nu måste ställa sig är hur övriga anfallare ska finna målformen.

När en spelare är i så pass bra form som Diego Costa just nu är i blir det naturligt att bollarna spelas på honom. Men för att Atlético inte ska falla ner i djupa dippar är det livsviktigt att ha igång flera samtidigt och att målskyttet sprids ut. En av Simeones önskningar inför säsongen var att mittfältarna skulle kliva fram mer och göra mål. Raúl García, Koke & Arda Turan har alla svarat upp bra. Däremot har Costas anfallskollegor David Villa, Léo Baptistão och Adrián López haft det kämpigare med målskyttet.

Villa har förvisso gjort två ligamål, men har en rejält nedåtgående form. Mot Porto i Champions League förra veckan blev han utbytt redan i paus. Mot Celta Vigo gjorde han på nytt en ganska slätstruken insats, där han två missade jättechanser är det som river på näthinnan.

En Villa från Valencia-tiden hade gjort mål på minst ett av två bra lägen. För Atlético är det viktigt att ha el Guaje i bra form inför fortsättningen så man inte står och faller med Diego Costas målproduktion.

Villarreal har inlett säsongen fullkomligt lysande. Sett till spelarmaterialet är facit fem segrar, två oavgjorda och en förlust på de åtta inledande omgångarna ingenting överraskande. Men då Villarreal trots allt är en nykomling höjer det ändå prestationen ytterligare ett snäpp. Faktum är att ingen nykomling har inlett en säsong så bra någonsin som Villarreal gjort.

Den femte trepoängaren för säsongen kom på fredagskvällen hemma mot Granada. Ett Granada som kom till matchen fyllda av självförtroende efter 2-0-segern hemma mot Athletic i måndags, medan Villarreals dessförinnan hade åkt på säsongens första plumt i protokollet efter en 0-1-förlust borta mot Real Betis. Skulle vi få se någon negativ reaktion från Villarreal? Var smekmånaden över nu för nykomlingen?

Nej, blev svaret på båda frågorna. Villarreal är ingen vanlig nykomling. De är inte bara i La Liga för att stanna – de är redan nu redo att ta sig tillbaka till toppen och utmana högt upp i tabellen.

Giovani dos Santos var en stor värvning för ”de gula ubåtarna” i somras, och mexikanen har inlett sin sejour i klubben fantastiskt bra. Men det är ändå en annan spelare som har utklassat alla andra i Villarreal med sina prestationer under säsonginledningen – Rubén Cani.

32-åringen var bra även förra säsongen, framför allt under våren. Men den formen han har visat upp nu är något helt annat. Bra har bytts ut mot briljant och Cani har i många matcher varit tungan på vågen för Villarreal.

Under Juan Carlos Garridos tid som tränare i klubben, när man bland annat nådde semifinal i Europa League, var det Santi Cazorla, Guiseppe Rossi och Borja Valero som ofta stod i centrum. Cani har varit i Villarreal sedan 2006, men fortfarande inte riktigt fått det där erkännandet han förtjänar. Nu är det dags att spanjoren hylls till skyarna för jag kan inte dra mig till minnes att jag sett honom så här bra någonsin.

Han var riktigt bra i Zaragoza, och har hållit en jämn och hög nivå även i Villarreal. Men nu har allting tagits ett steg längre. I dagens moderna fotboll snackas det mycket om ”latebloomer”. Jag skulle inte kalla Rubén Cani en sådan, då han varit bra väldigt länge, men kanske är han av den sorten som bara blir bättre när han tagit sig över 30-strecket.

Flytet i steget, den briljanta tekniken och inte minst spelförståelsen är bättre än någonsin hos Cani. Han har varit inblandad i det mesta offensivt för Villarreal under säsongsinledningen, och är i särklass den individuellt största anledningen till klubbens fantastiska start.

Av de 15 mål som Villarreal producerat yttermittfältaren varit direkt inblandad i sex mål. Han har själv gjort två – och spelat fram till fyra. Därtill har han också ett gäng ”hockeyassist” på kontot.

Mot Granada spelade ubåtarna från den lilla staden Vila-Real sprudlande fotboll. Det gick snabbt, det var fantasifullt och man gjorde tre mål. Gästerna från andalusien stod mest och tittade på när Villarreal gav en rejäl lektion i hur anfallsfotboll spelas – även om man hade kunnat vinna med 6-0 ifall någon av anfallarna varit mer effektiv.

Rubén Cani stod återigen i centrum och noterades för två målgivande passningar och en hockeyassist. 32-åringen är i sitt livs form och fortsätter han så här kan Villarreal-supportrarna redan nu börja se fram emot spel även utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Efter derbyförlusten i helgen suktade Real Madrid-supportrarna efter en uppryckning. De fick 4-0 hemma mot FC Köpenhamn. Räckte det? Naturligtvis inte.

Det är inte lätt att spela i Real Madrid, där pressen alltid är ohyggligt stor. Supportrarna kräver alltid att laget ska spela vackert, att rätt spelare ska göra rätt saker. Det man just nu vill se allra mest är Karim Benzema på bänken eller på läktaren.

Fransmannen, som verkligen skulle få sin chans att en gång för alla cementera sin plats i startelvan sedan Gonzalo Higuaín såldes, har inte gjort den säsongsinledningen supportrarna hoppades eller krävt. Det missas chanser och det tas inte rätt löpningar. Mot Köpenhamn var Benzema okej, och hans prestation vid 2-0-målet är definitivt värd en omnämning. Men egentligen ligger inte det stora problemet i Karim Benzema, utan spelarna som sitter på bänken.

Publiken på Santiago Bernabéu vill se ungtupparna Álvaro Morata och Jesé Rodríguez, som båda fick några minuter mot FCK, få mer chanser. Nu när Higuaín inte längre finns med i bilden är det Morata som är näst på tur och ska utmana Benzema. Än så länge har han däremot inte fått tillräckligt med chanser för att på allvar kunna konkurrera.

di María sätter ännu större press på Bale
En spelare som publiken i huvudstadsklubben väntat på ska återfinna storformen är Ángel di María. Argentinaren var fullkomligt briljant säsongen 2011/12 när Real vann ligaguldet, men har överlag aldrig hittat den där jämnheten i sitt spel.

Mot Köpenhamn knoppade Cristiano Ronaldo in både första och andra målet, och lär således stjäla de största rubrikerna, men Ángel di Marías insats var något utöver det vanliga. I andra halvlek låg han bakom nästan allt i offensiv väg och två mål och en assist fick han det även svart på vitt.

Aktionen han gör fram till 2-0-målet är förstås värd att grotta ner sig i lite extra. Tajmingen, balansen, tekniken och precisionen – allt i ett. Och att Ronaldo dessutom skallar in bollen på bästa möjliga sätt sätter verkligen huvudet på skaften. Jag tror målet redan nu är en kandidat till säsongens Champions League-mål.

Att di María själv får avsluta tillställningen med två vackra mål pryder givetvis hans insats ännu mer. Han är i form, argentinaren, och när han är i sådan här form är han en alldeles fantastisk spelare. När Mesut Özil valde att sura istället för att inse hur situationen såg ut i somras tog sig Ángel di María i kragen och gav inte upp.

Real Madrid var villiga att sälja di María, men yttermittfältaren själv ville stanna och kämpa för sin plats. Özil däremot, efter lite konkurrens av Isco, ville annorlunda. Vid det här laget vet ni hur historien slutar. Özil kritade på för Arsenal, di María blev kvar i Madrid, som också pungade ut en miljard för Gareth Bale.

Men walesaren, som just nu dras med skadeproblem, kommer sannerligen inte få det lätt om di María fortsätter spela som mot Köpenhamn. Argentinaren ökade med sin insats pressen till max för Gareth Bale.

Real Sociedad har haft stolpe ut
I CL-premiären hemma mot Shakhtar Donetsk hade Real Sociedad ett markant övertag i såväl bollinnehav, chanser och skott på mål. Ändå förlorade man med 2-0 efter ett betydligt mer effektivt bortalag.

Igår, borta mot Bayer Leverkusen, hämtade man upp underläge till 1-1 tidigt i andra halvlek. Därefter var man bra, och hade bud på fler mål, men i slutminuten kunde istället tyskarna knorra in en vacker frispark fram till 2-1.

Det har varit stolpe ut för Real Sociedad så här långt i turneringen. Näst på tur är Manchester United för baskerna vilket förstås blir en tuff utmaning. Samtidigt kan man nu gå in utan någon större press till matcherna – något man definitivt inte kan säga om United.

Ut och kör bara, så får vi hoppas bollen går stolpe in nästa gång.

Arda Turan återigen avgörande för Atlético
För två veckor sedan skrev jag om Arda Turan, som var tångan på vågen i Atlético Madrids seger hemma mot Zenit St: Petersburg. I den matchen var turken bra, men absolut inte på sin topp.

I tisdagens möte med Porto, borta på erkänt svåra Estadio do Dragão, var turken inte bara bra. Han var helt briljant.

Men det var efter en överraskande seg första halvlek från Atlético som Arda tuggade igång maskinen. Han tog tag i spelet och med sin fina bollbehandling och styrka i att hålla i lädret gav han medspelarna tid och rum att hinna flytta upp sina positioner. Utan Arda Turan vet jag inte hur Atlético Madrid skulle vunnit mot Porto, för han har saker i sin verktygslåda som ingen annan i truppen har.

Vid ställningen 1-1 serverade Arda en genomlöpande Raúl García friläge – men mittfältskollegan sköt rakt på Hélton i Porto-målet. Det var inte den första smörpassningen turken slog under matchen, och hade lagkamraterna varit lite effektivare och kyligare hade 2-1-målet kunnat komma tidigare.

Men för Atléticos del kanske det var bra att det väntade. Den läckra frisparksvarianten som för tankarna till Tomas Brolin-målet i VM 1994 kom med bara minuter kvar att spela, och Porto hann aldrig riktigt få in en ordentlig slutforcering.

Att det var just Arda som fick stå för avgörandet kändes också helt korrekt sett till hur matchen hade sett ut. Å andra sidan var det en tydligt inövad variant, och det var turken som skulle avsluta. Men just den här kvällen känns det som ingen hade gjort det bättre än Arda. Smack, upp i nättaket, och sex poäng och sex möjliga för Atlético i Champions League.

I söndags bröt man en trend på 14 år utan ligaseger mot värsta rivalen Real Madrid. Mot Porto bröt man portugisernas svit på 32 raka hemmamatcher utan förlust. Det går, milt uttryckt, rätt bra för Madrid-klubben på alla håll och kanter just nu.

Gabis betydelse är underskattad
En annan som betydde A och O för Atlético mot Porto var förstås Gabi. Men kaptenen på det centrala mittfältet är sällan dålig, och han föregår alltid med gott exempel i form av inställning och attityd.

All lag behöver en ledare, och Gabi är den självklare ledaren i Atlético. Han är den som ständigt manar på, ser till att alla spelare och fokuserade, och inte minst är den som ofta styr tempot i lagets passningsspel och också den som sätter in den första pressen för att återerövra bollen.

Hade Gabi haft Xavi Hernández passningsfot hade han förmodligen redan nu ansetts som en av världens bästa mittfältare. Tyvärr brister han lite på den fronten, även om han är djupt underskattad. När Koke fick sitta på bänken var det Gabi som fick ansvaret på lagets fasta situationer mot Porto. Resultatet? Två målgivande passningar.

Gabi är ledaren, hjärtat och spelaren som kanske personifierar dagens Atlético Madrid allra bäst, men han har också många andra kvalitéer som är värda att krediteras.

Bartra visade att han är redo på riktigt
I helgens ligamatch mot Almería var det Leo Messi som sin vana trogen stal rubrikerna, men i första hand inte för sitt mål, utan för att han utgick skadad. Den spelare som ute på planen utmärkte sig mest, tillsammans med Almerías trollkarl Suso, var Barcelona-försvararen Marc Bartra.

22-åringen gjorde sin första start för säsongen efter att ha agerat inhoppare vid ett par tillfällen, och han tog sannerligen väl tillvara på chansen. När mittbackskollegan Gerard Piqué inte var med på noterna fanns Bartra ständigt på rätt plats som en räddare i nöden. Han var den som återvann flest bollar av samtliga under matchen – 13 stycken, och fick över 50 procent av rösterna när den katalanska tidningen Sport höll en omröstning på sin hemsida om vilken spelare som var planens bäste.

Men så var det ju trots allt Almería. En motståndare som har sina begränsningar och där Barcelona efter Messis tidiga 1-0-mål kunde spela väldigt kontrollerat.

Det stora provet för Bartra skulle komma i tisdagens Champions League-match mot Celtic. Då både Carles Puyol och Javier Mascherano var skadade rådde inga tvivel om att Bartra skulle få chansen från start, speciellt inte efter insatsen mot Almería. Och om han tog vara på chansen i helgen, gjorde han tveklöst detsamma på Celtic Park.

Bartra var solid på alla plan, och visade framför allt upp karaktär på planen som till och med Puyol hade blivit stolt över – något som även Piqué borde lära efter.

Både Mascherano och Puyol ska vara fullt tillfrisknade efter landslagsuppehållet som stundar efter kommande helgomgång, men så som Bartra har presterat nu borde han inte förpassas till frysboxen utan snarare få en ärlig chans att utmana om en startplats. Och den som borde känna sig mest orolig för att trilla ur startelvan är Gerard Piqué, inte bara på grund av höstens prestationer utan baserat på ett år av ojämna insatser.

Det gäller att hänga med i svängarna när omgångarna går om vartannat. Men nu är det inget ligaspel i veckan då Champions- och Europa League istället knackar på dörren. Innan dess dags att en sista gång fokusera på den gångan omgången, som var den sjunde i ordningen.

Omgångens assist:
Unai Emery har en vana att rotera väldigt mycket i sina lag, men en spelare som ständigt återkommer i Sevillas startelva är Ivan Rakitic. Och det är förstås inget konstigt i det, som kroaten just nu bär laget på sina axlar. Rakitic verkar ha återfunnit toppformen och i sina bästa stunder är han en av ligans mest kreativa och absolut främsta mittfältare. I lördagens 1-1-match mot Real Sociedad stod han för en ny målgivande passning och det var en crossboll utöver det vanliga. Stortalangen Jairo Samperio tackade tog emot, och gav Sevilla ledningen.

Omgångens inhoppare:
Jordi Xumetra gjorde stor succé i Elche förra säsongen, vilket gjorde flytten till Levante av alla klubbar lite häpnadsväckande. Men än har yttermittfältaren inte fått ut sin fulla potential i Valencia-klubben – men kanske är han på rätt väg nu. Xumetra stod nämligen för ett mycket piggt inhopp mot Osasuna på El Sadar och slog också in segermålet i slutminuten.

Omgångens trollkarl:
Under Juan Carlos Garridos tid som tränare i Villarreal var det Guiseppe Rossi, Santi Cazorla och Borja Valero som ofta stod i centrum. Men en spelare som fortfarande är kvar och nu representerat ”de gula ubåtarna” sedan 2006 är Rubén Cani – som verkligen tagit sitt ansvar. Förra säsongen var han strålande i Segundan, men han har inlett hösten i La Liga ännu bättre. Med sin fina bollbehandling och spelförståelse har han inte bara sett till att ge Villarreal många viktiga poäng utan också ofta varit matchernas stora behållning. Den gångna omgången var han Villarreals bäste spelare mot Betis, och trollkonsterna löpte om vartannat på Benito Villamarín.

Omgångens derbykung:
När vi ändå är inne på succéspelare. Ingen har väl lyckats undgå Diego Costas spektakulära höst så här långt, och i el derbi Madrileño var det också han som visade vägen för sitt Atlético Madrid som vann med 1-0 på Santiago Bernabéu. Med lite skärpa och större koncentration hade Costa gjort fler mål, men då hans tidigare 1-0-mål blev matchens enda får han ändå tilldelas utmärkelsen som derbykung.

Omgångens Messi:
Argentinaren hann knappt lira en halvtimme mot Almería – men blev ändå högst matchavgörande. Hans fantastiska mål innan han blev utbytt på grund av skada gav Barcelona lugn och trygghet i spelet varpå man därifrån kunde rulla ut Almería. Nu blir det däremot ingen Messi förrän landslagsuppehållet är över. Skadan tar två-tre veckor att läka.

Omgångens miss:
Teknikerna på Anoeta var redan igång att ratta in 2-0 på resultattavlan när Kevin Gameiro gav Piotr Trochowski öppet mål mot Real Sociedad. Men tysken lyckades, på ett nästan imponerande sätt, missa hela målet.

Omgångens svängdörr:
Bland många andra målsnåla tillställningar svängde det rejält mellan Valladolid och Málaga på José Zorilla. Gästerna från solkusten var klart bättre i första och ledde också välförtjänt med 1-0 i paus. Men efter hand gnuggade sig Valladolid sakteliga in i matchen och tidigt i andra hade det svängt över helt på resultattavlan. Inhopparen Bartlomiej Pawlowski skulle dock få sista ordet och skickade in kvitteringen frö Málaga en dryg kvart från slutet.

Ni känner förmodligen till historien vid det här laget. Atlético Madrids anfallare Diego Costa, som är född och uppvuxen i Brasilien, kan på fredag tas ut i den spanska VM-kvaltruppen. Detta på grund av hans spanska pass, och att han fortfarande inte representerat Brasilien i någon officiell turnering (däremot i ett par träningsmatcher).

Oavsett hur det blir är det ett hett ämne och något som redan diskuterats mycket i Spanien (och Brasilien för den delen).

Kan Diego Costa tillföra något till Spanien?
Det bör först och främst poängteras att konkurrenssituationen bland anfallare i Spanien redan nu är extremt hård. Det finns redan spetskompetens och det till en väldigt stor grad. David Villa, Pedro Rodríguez och Roberto Soldado är alla etablerade målskyttar. Likaså Álvaro Negredo, som däremot tillför något unikt i sällskapet med sin styrka i luftrummet.

Men en Diego Costa i Spanien hade varit något helt annat. Han är inte den där urtypen av en klassiska nia, utan gillar att röra sig över stora ytor och det går sällan en match utan att Costa är involverad mycket i spelet. Spanien har redan många som kan det där med målskytte. Men i Costa hade man fått in en självklar joker, som med energi och en vinnarinstikt som få andra hade kunnat erbjuda något unikt.

Hade jag varit förbundskapten för Spanien och ställningen hade varit 1-0 till Argentina i en VM-semifinal hade jag hellre kastat in Diego Costa än exempelvis Roberto Soldado. Den sistnämnde kanske är en bättre avslutare, även om Diegos utveckling på just den fronten varit sensationell det senaste året, men han är inte samma matchvinnartyp. Diego Costa är en vinnare, en som ofta är skillnaden mellan vinst och förlust. Han har inte alla tekniska verktyg i sin låda, men vinner tillbaka det i vilja och intelligens. Costa är en spelare som kan gå in och ändra en matchbild, som kan få ett segt lag att komma igång.

Av den anledning tror jag att Diego Costa hade behövts i ett spansk landslag. För även om det inte är helt vanligt händer det att Xavi & Co kör fast på mittfältet, och att anfallarna (om Vicente del Bosque använder sig av någon eller några, vilket inte är ett ständigt faktum) inte lyckas peta in bollen i nätmaskorna. Då hade en Costa kunnat komma in och ändra matchbilden till Spaniens fördel.

—

De tre som hade påverkats mest om del Bosque ringer upp Diego Costa, och brassen tackar jag till spel för Spanien, är Roberto Soldado, Fernando Torres och Álvaro Negredo. Samtliga tre har vandrat in och ur landslagstruppen under de senaste åren utan att fullt ut etablera sin plats.

Anledningen att jag inte nämner Pedro Rodríguez och David Villa i samma mening är att jag helt enkelt tror de kommer vara givna i den spanska VM-truppen nästa sommar, såvida ingen går sönder på vägen dit. Pedro är mer av en ytter, och har ett makalöst målfacit i landslaget. Han kommer definitivt inte petas såvida hans speltid inte minskar drastiskt i Barcelona. Villa kan också spela på kanten, vilket ger honom en stor fördel gentemot konkurrenterna, och hans inledning i Atlético Madrid bådar väldigt gott inför framtiden.

Av Soldado, Torres och Negredo kommer mycket förstås bero på deras personliga insatser i sina klubblag under säsongen. Men sett till spetsegenskaper sticker Negredo ut med sin styrka i huvudspelet – en egenskap som Diego Costa också har.

Om del Bosque plockar med sig två av fyra ur nyss nämnda skara tror jag han väljer en spelartyp som är vassare i djupled (Soldado eller Torres) och en mer storvuxen spelartyp som är giftigare på huvudet (Costa eller Negredo). Vilka det blir är upp till spelarna själva att avgöra.

Men innan vi kan lägga till Diego Costa i högen bland spanska anfallsalternativ måste Vicente del Bosque lyfta luren innan fredag.

Tick tock…

El derbi Madrileño var helgens höjdpunkt, men det spelades förstås fotboll på annat håll i Spanien också. Här kommer några tankar från ett par av helgens matcher.

Jonas räddaren i nöden för Valencia
För tredje ligamatchen i rad klev Jonas Goncalves fram när det som mest behövdes för sitt Valencia. I helgen snodde han bollen från Saúl Ñíguez i Rayo Vallecano, och tryckte distinkt in segermålet på Mestalla.

Brassenanfallaren, som mot Rayo för första gången under säsongen spelade som spjutspets, har gjort fyra mål på de tre senaste ligamatcherna och verkligen varit tungan på vågen för Valencia. Då Hélder Postiga inte fungerat klockrent spelmässigt kanske Jonas är lösningen på anfallsproblemen om Miroslav Djukic vill fortsätta använda sig av Fede Cartabia, Sergio Canales och Dorlán Pabón som en offensiv trio på mittfältet.

För ett par veckor sedan pratades det om en krissituation i Valencia, men efter tre raka ligasegrar än nu tongångarna betydligt lugnare och positivare. Däremot har det fortfarande inte lossnat rent spelmässigt. Hemma mot Rayo hade man svårt att spela sig ut Madrid-lagets höga och intensiva press, och hade framför allt svårt att etablera ett eget spel på offensiv planhalva. Men i nuläget finns det bara en sak som räknas i Valencia, och det är resultaten. Så länge de är positiva är allting frid och fröjd. Men låt ändå konstatera en sak: Hade det inte varit Rayo på andra sidan i lördagens match, utan ett mer effektivt lag, hade man inte tagit tre poäng.

Sevilla måste börja vinna på bortaplan
På pappret har Sevilla ett högintressant lag. Man har sålt av stjärnor som Álvaro Negredo, Goeffrey Kondogbia och Jesus Navas, men ersatt dessa med många framtidsnamn som inom ett par år kan vara lika etablerade spelare.

Men för att Sevilla ska utvecklas i rätt takt, och ta sig tillbaka till toppen där man var för några år sedan, måste man förstås prenumerera på spel ute i Europa. Och fortsätter man tappa poäng som man gjort under säsongsinledningen känns det väldit avlägset för klubben att man kommer spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Det stora problemet för Sevilla är bortaspelet. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán är man alltid starka och har sin publik i ryggen. På bortaplan spelar man inte med samma trygghet, men inte heller i närheten med samma fantasi.

Faktum är att Sevilla inte har vunnit på bortaplan i ligan sedan den 24 september ifjol, då man slog Deportivo La Coruña med 2-0 på Riazor. Det är alltså över ett år sedan nu, och ett rekord som gör Sevilla unika i Europa just nu.

I lördags spelade Sevilla oavgjort, 1-1, på Anoeta mot Real Sociedad. En svår arena, en svår motståndare, men ett skärpt Sevilla hade lika gärna kunnat åka därifrån med alla poäng. Man tog ledningen, hade chanser att utöka, men släppte sedan in kvitteringen i mitten på andra halvlek och i slutet var La Real närmast att plocka alla tre poäng.

Om Sevilla ska börja sin vandring uppåt i tabellen måste man tämja spöket som fortsätter dyka upp på alla bortaarenor.

Inför Copa del Rey-finalen i våras hade inte Atlético vunnit mot Real Madrid på 14 år. Nu har man tagit andra raka mot marängerna. Här kommer några tankar och analyser från matchen.

Nu kan vi understryka att Atlético blir en titelutmanare
Trots sex raka segrar var det ändå en del som tvivlade. ”Är Atlético Madrid på allvar? Äh, snart vänder det”.

Men nu, efter sju raka trepoängare, och en derbyseger mot Real Madrid – på Santiago Bernabéu – färskt på minnet finns det nog ingen som tvivlar längre. Säsongens upplaga av Atlético Madrid är på riktigt, och nu kan vi understryka att de kommer utmana om ligatiteln.

Att göra en bra match kan alla lag lyckas med. Hércules 2-0-seger på Camp Nou mot Barcelona för några år sedan gjorde inte Alicante-klubben till mästare. Det Atlético Madrid har visat upp nu är något helt annorlunda. Man har spöat Real Madrid två gånger i följd på Santiago Bernabéu. Man har dessutom spelat jämt, eller i ärlighetens namn varit det bättre laget, över två matcher mot Barcelona i den spanska supercupen.

Madrid-klubbens säsongsinledning visar att de menar allvar. Alla hade nog räknat med att de skulle slå Rayo Vallecano, Almería och Osasuna på hemmaplan. Men att åka till bortamark och vinna mot först Sevilla, följt av Real Sociedad, Valladolid och nu senast Real Madrid är det som gör dessa sju segrar så ruskigt imponerande.

Det utlovas ännu mer analyser och läsning om det här laget som Diego Simeone byggt upp, men för att dra några enkla slutsatser kan vi konstatera följande: Atlético Madrids kollektiva försvarsspel är precis enligt skolboken. Man tar inga onödiga risker, täpper till ytan mellan mittfält och försvar på bästa möjliga sätt, och ställer samtidigt om otroligt snabbt från lågt försvarsspel till blixtsnabba kontringar.

Faktum är att Atlético hade kunnat vinna lördagens derby med 3-0, bara man hade satt ett par av sina jättelägen man hade utöver målet, och det hade inte alls varit orättvist. Atlético var bättre, smartare och taktiskt betydligt mer slipade. Att man inte straffade Real Madrid hårdare stavas Diego López.

Tiago en gigant på mittfältet
Det var många som klev upp och presterade på en väldigt hög nivå i Atlético Madrid. Diego Costa rev sönder Real Madrid-försvaret, Koke fortsätter servera smörpassningar, Arda Turan kan hålla i bollen som ingen annan i Atlético och hela försvaret stod kompakt hela matchen. Men en spelare som det ställdes ett frågetecken till inför matchen var Tiago, som skulle gå in i skadade Mario Suárez ställe.

Och på vilket sätt portugisen gjorde det. Han kom in med en helt annan passningsdimension på mittfältet och gjorde att Atlético flera gånger kunde hålla i bollen och rulla runt. Även hans presspel – liksom radarpartnern Gabi Fernández – var av högsta klass.

Om Tiago fortsätter leverera på den här nivån kommer konkurrensen med Mario Suárez och nyförvärvet Joshua Guilavogui – som fortfarande inte debuterat för klubben – bli benhård framöver. Precis som Diego Simeone vill ha det.

Real kör fast på mittfältet
Snabba anfallskombinationer? Kontringar? Nej, Real Madrids vassaste chanser skapade man via långbollar in i boxen. Och det blev aldrig så där jättefarligt, även om Álvaro Morata var nära att klämma dit bollen ett par gånger efter att han kom in och rörde om i grytan.

Det finns tydliga problem i säsongens upplaga av Real Madrid. Framför allt kör man fast på mittfältet. Trots att Luka Modric sett vass ut under flera matcher på säsongsinledningen, fick sommarvärvningen från Real Sociedad – Asier Illarramendi – chansen bredvid Sami Khedira på innermittfältet. Illarra skulle stå för uppspelen medan Khediras roll var att samla upp bollar och öppna upp ytor genom sina sedvanliga löpningar. Men varken Illarramendis passningsfötter eller Khediras löpningar kunde luckra upp Atlético Madrids benhårda försvar.

Real Madrid kom ingenstans. Isco blev frustrerad och hämtade boll väldigt djupt i planen, men det blev inte mycket bättre för det. Jag väljer att snarare hylla Atléticos taktiska disciplin i de här fallet, än att trycka ner Real Madrids innermittfältspar i skorna. Det blev nämligen ingen större skillnad när Luka Modric kom in direkt i andra halvlek.

Däremot är jag övertygad om att Real lider av Xabi Alonsos skadefrånvaro. Spanjoren inbringar ett lugn så få andra på mittfältet och fyller upp rollen som djup spelfördelare perfekt. På den nivån är varken Illarramendi eller Modric än.

Dags för Carlo att börja tänka som supportrarna?
När Álvaro Morata snörade om skorna och drog av sig överdragströjan gick ett sus på Santiago Bernabéu. Den nya kelgrisen skulle få äntra planen, och Karim Benzema, vars ansikte verkar pryda varenda Madridistas darttavla, väntades bytas ut. Men när publiken såg att det stod nummer 23, Iscos nummer, på skylten vände den förväntningsfulla stämningen mot raka motsatsen. Samtidigt som hyllningssångerna gick om vartannat duggade glåporden i riktning mot Benzema tätt.

För tillfället är han inte populär bland fansen, fransmannen. De vill se Álvaro Morata tillsammans med Isco. Real Madrid-produkten som öst in mål i ungdomslagen och i B-laget, han som supportrarna vill se ta över efter Raúl – på riktigt. Inte Karim Benzema, utan Álvaro Morata.

Och efter ytterligare en blek insats av Benzema, där ett par halvdana nickar var det enda han hade att komma med, är frågan om inte Morata snart borde få chansen på riktigt. Vid förra U21-landslagssamlingen gjorde Morata fem mål på två matcher. Han var pigg under försäsongen och har gjort flera bra inhopp under säsongsupptakten. Men starterna har fått vänta på sig. Kanske är det dags för Carlo Ancelotti att våga gå supportrarnas väg och låta Álvaro Morata få chansen från start framöver? På de minuterna han hann spela mot Atlético Madrid lyckades han visa mer karaktär och vilja än samtliga Real Madrid-spelare hade gjort under hela matchen.

Den sjätteomgången är färdigspelad, och precis som senast hinner vi knappt summera ihop den innan det nya väntar. Redan ikväll fredag inleds omgång sju med Valladolid-Málaga. Men innan dess kommer här lite utmärkelser från det som hänt i veckan.

Omgångens match:
Fem mål, varav ett på straff och ett på frispark, två röda kort, nio gula och så ett par i virket. Det utspelade sig en minst sagt underhållande match på Ramón Sánchez Pizjuán när Sevilla tog emot Rayo Vallecano. Hemmalaget vann med 4-1 efter dubbla mål av briljante Ivan Rakitic och inhopparen Carlos Bacca. Rayo underhållande som få, men har det fortsatt svårt på bortamark.

Omgångens spelare:
Diego Costas framfart under säsongsinledningen har fått avsaknades av Radamel Falcao att knappt märkas av. Brassen stod mot Osasuna för en ny strålande insats och var planens bäste spelare när Atlético vann med 2-1 hemma på Vicente Calderón. Med sin fart och energi var han ett ständigt orosmoment för Osasuna-försvaret och sin vana trogen slog han också till med mål. Men Costa nöjde sig inte med ett mål utan hände två baljor vilket blev helt matchavgörande. Det gör också att han just nu är i delad skytteligaledning med Lionel Messi på sju mål.

Omgångens premiärmål:
När Neymar till slut skrev på för Barcelona hoppades supportrarna kunna få lite deja vu från den gamla Ronaldinho-tiden. Och en del samba har han redan bjudit på, Neymar, men hans premiärmål på Camp Nou mot Real Sociedad var allt annat än brasselikt. Istället för ett par dragningar av högsta klass, i högsta fart, och en lätt bredsida i bortre gaveln snubblade anfallare in Alexis Sánchez inspel i mål. Men det räknas ju lika mycket för det.

Omgångens cykelspark:
Om ni kollar på det här klippet kommer ni sekunden innan målet tänka ”det här kan ju inte vara ett cykelsparksmål”. Men jodå, Carlos Bacca får för sig att cykla bollen i mål istället för att trycka till den med pannan eller vänta in och ta den på volley. Men cykelsparkar genererar alltid i fina mål när de går in, så även denna gången, och ingen kan väl argumentera emot Bacca kring hans agerande. Det blev ju trots allt mål.

Omgångens Muñiz:
Jag har redan skrivit om domarne Muñiz Fernández tidigare i veckan, med all befogad anledning efter matchen mellan Elche och Real Madrid. Att han hittar straffen till Real Madrid i den fjärde tilläggsminuten, då vid ställningen 1-1, är fortfarande ett mysterium och nu kan det också få oanade konsekvenser för Muñiz. Herr Fernández brukat komma undan trots att han gång efter annan väljer att ta över tillställningarna, men nu skriver flera tidningar i Spanien att han definitivt är avstängd kommande omgång, och dessutom riskerar att få byta ned sig och döma i lägre divisioner. Och med tanken på att stora misstag sker varje match vore det ett steg i rätt riktning av förbundet att stänga av Muñiz från La Liga.

Omgångens comeback:
Det blev ett kärt återseende för Villarreal-supportrarna när Joan Capdevila återvände till El Madrigal, där han spenderade fyra säsonger mellan 2007-11. Capdevila hoppade in för sitt Espanyol i mitten av andra halvlek och satte inte någon större prägel på matchbilden – även om gästerna från Barcelona avslutade matchen starkt men ändå föll med 2-1. Efteråt fick han med största befogenhet applåder av hemmapubliken. Mycket av jublet och applåderna var förstås också riktade mot de nuvarande Villarreal-spelarna som tog ytterligare en trepoängare och står på 14 poäng efter sex omgångar. Ruggigt starkt för en nykomling.

Efter att såväl Barcelona som Atlético Madrid gjort sin plikt i veckoomgången hakar Real Madrid på i tabelltoppen efter 2-1 borta mot Elche på onsdagskvällen. Men det var ingen match utan efterspel. Ni som såg den, eller har sett höjdpunkterna, vet varför.

Cristiano Ronaldo gjorde 1-0 för Madrid tidigt i andra halvlek. Det såg länge ut att också bli matchens enda mål, tills Richmond Boakye, som kom till Elche sent under sommaren, stack fram huvudet och skallade in kvitteringen på tilläggstid. Martínez Valero exploderade och supportrarna utbrast i fullständig extas. Elche hade gjort en bra match, och framför allt en gedigen kämpainsats där man slet för varandra och kollektivt gjorde en bra insats.

Men det var inte slut där. Domaren Muñiz Fernández lade till tre tilläggsminuter, och när klockan tickade upp mot 94 spelminuter fick Real Madrid hörna. I straffområdet hittade visselmannen, som bör tilläggas är väldigt kortvänlig och gärna tar över tillställningarna, en gruffsituation mellan Carlos Sánchez och Pepe. Rent spontant ser det ut som att Elche-mittfältaren är den som blir mest nerdragen, men Muñiz pekar på straffpunkten varpå Ronaldo skickar in 2-1-målet.

– Det känns som ett rån, sa Elches vänsterback Edu Albácar efteråt.
– Sergio Ramos skulle blivit utvisad i slutet och den straffen vi får emot oss finns inte, fortsatte han enligt AS.

Tyvärr är inte det här första gången något liknande sker, och inte första gången det gynnar någon av giganterna Barcelona eller Real Madrid. När Barcelona mötte Sevilla hemma på Camp Nou fick andalusierna ett mål väldigt märkligt bortdömt. När Real Madrid tog sig an Granada på bortaplan och hade en 1-0-ledning i slutminuten blev hemmalaget blåsta på en straff.

Resurserna på alla fronter är redan ofantligt stora mellan Barcelona & Real Madrid jämfört med resten av klubbarna i La Liga. Då nivån på domarkåren är väldigt låg överlag drabbar det förstås inget lag ensamt, utan i väldigt många matcher kan vi se sådana här typer av domslut. Däremot är det ingen tillfällighet att det gynnar någon av de stora klubbarna. Att Real Madrid får den här straffen ger ingen bra bild av La Liga och tron på en bättre och jämnare framtid ser knappast ljusare ut.

Om den spanska ligan ska bli jämnare måste den också bli mer ärlig. Den spanska domarkåren är för närvarande under all kritik och har varit så under hela min minnestid. Och Muñiz Fernández, som kanske är värst av alla, borde aldrig få döma några av de större klubbarna. Det kan bara sluta på ett sätt – att han tar över tillställningen fullständigt.