Efter segern mot Sevilla i helgen trodde nog de allra flesta att det skulle blåsa lite lugnare vindar kring Valencia. Adil Rami verkar tycka annorlunda. Nu har han gjort sig omöjlig i klubben efter flera häpnadsväckande uttalanden riktade mot såväl tränare som lagkamrater.

Det har inte varit en lugn stund i Valencia-lägret under säsongen. Men efter 3-1-segern mot Sevilla i söndags trodde nog de allra flesta att vindarna skulle vara lite mjukare och att tränaren Miroslav Djukic skulle få lite andrum. Det har han, och klubben också fått. Men bara i ett par dagar. Adil Rami tyckte uppenbarligen att det räckte så.

Fransmannen, som värvades till Valencia 2011 och inledde sin sejour i klubben så bra har nu gjort sig omöjlig i klubben. Och utvecklingen är väldigt beklämmande eftersom han målades upp som ”den nye Roberto Ayala” och supportrarna hoppades att man hade hittat den där försvarsledaren som man så länge saknat. Efter smekmånaderna, som varade ungefär ett halvår, började Ramis prestationskurva peka nedåt och samtidigt försämrades attityden allteftersom. Han kom med krav och ville vara säker på sin plats i laget – trots stundtals halvdana insatser. Rami blev kvar ytterligare en säsong, där dalarna var betydligt djupare och mer återkommande än topparna.

Försvararen var väldigt nära att lämna Valencia redan i somras, då han och nye tränaren Miroslav Djukic inte klickade från starten. Djukic kunde förstås inte lova fransmannen någon speltid, eftersom fotboll många gånger handlar om dagsform, medan det var exakt vad Adil ville få bekräftat för sig. Men Valencia-tränaren lyckades ändå övertala Rami om att stanna, och det såg ut som att två starka viljor hade slåss sina kloka huvuden tillsammans för att göra det bästa av situationen. Tills nu, då Adil Rami har bevisat raka motsatsen.

Redan efter Europa League-förlusten mot Swansea, där mittbacken för övrigt fick rött kort efter tio mintuer, skall ha han sagt ”skönt, nu blir vi snart av med honom” och menat att tränaren Djukic låg risigt till.

I veckan har uttalanden fortsatt och Rami har gått till attack både mot tränaren och sina lagkamrater. ”Jag pratar inte med Djukic. Han lovade saker som han inte har hållit. I omklädningsrummet saknas helt ledargestalter och efter att Albleda, Tino och Soldado lämnat finns bara ett gäng rövslickare kvar”.

Valencia, som ikväll möter Granada på bortaplan, har med omedelbar verkan skickat hem Rami från truppen och presidenten Amadeo Salvo, sportchefen Braulio Vázquez och tränaren Miroslav Djukic verkar enade i sin sak: Adil Rami kommer aldrig någonsin representera Valencia CF.

Det mesta tyder på att han inte ens kommer fortsätta sitt kontrakt, utan att det bryts på en gång, och att fransmannen i sådana fall har tillåtelse att träna med en ny klubb fram tills januari, då han först skulle bli spelklar. Valencia har även låst Ramis lön tills vidare.

Fransmannens utveckling i Valencia har varit något utöver det vanliga. Första halvåret i klubben var han inte bara en av lagets bästa spelare, utan en av ligans främsta försvarare. Hans plats i den franska landslagstruppen var lika given. Nu, drygt 1,5 år senare, har han på egna misstag spelat sig bort ifrån både Valencia och landslaget.

Om hans vilja att spela VM nästa sommar var så stor att han skulle göra precis allt för att nå dit, då undrar jag hur karln resonerar när han agerar på det här sättet och nu riskerar att inte spela förrän tidigast i januari igen.

Detta skapar förstås bekymmer för Valencia också. Nu står man med två renodlade mittbackar i truppen (Ricardo Costa, för närvarande skadad, och Víctor Ruiz) samt Jérémy Mathieu som också hanterar den centrala rollen i försvaret. Sportchefen Braulio uppges leta febrilt efter en ny mittback som kan ansluta i januari, men fram tills dess, då man har ligaspelet, Europa League och så småningom Copa del Rey att tänka på, måste förstärkning in.

Det sägs att Valencia Mestallas (klubbens B-lag, belägna i tredjedivisionen) ynglingar Alberto Tendillo och Sergio Ayala ligger bäst till. Tendillo är barnbarn till Valencia-ikonen Miguel Tendillo, medan Ayala är, trots efternamnet, inte alls släkt med försvarslegendaren Roberyo Ayala. Sergio kom till Valencia Mestalla inför den här säsongen från Barcelona, där han är fostrad i La Masía.

Oavsett vem som ersätter kan vi nog slå fast att Adil Rami spelat sin sista match i Valencia-tröjan. Det slutade aldrig så där bra som många hade hoppats på. Men kanske kan en ny Ayala vara lösningen som bidrar med harmoni i Valencia.

Källor: SuperDeporte, Cadena SER & Onda Cero.

Den femte omgången är färdigspelad efter att Espanyol besegrade Athletic hemma på Cornellà-El Prat med 3-2. Här nedan följer omgångens utmärkelser.

Omgångens självklara:
Almería har på de fem inledande omgångarna följt en tydlig linje. Man har nämligen gjort två mål i varje match, men fortfarande inte tagit säsongens första trepoängare. Att man dessutom hade tappat tre ledningar inför helgens match mot Levante gjorde den nya genomklappningen inte särskilt förvånande. Almería, med Suso i spetsen, var klart bättre och hade som det såg ut en betryggande 2-0-ledning i början på andra. Sedan tog Christian Fernández rött kort, Levante reducerade på straff och kvitterade kort därefter. Almería har spelat bra, men fortfarande inte vunnit i årets La Liga.

Omgångens räddning:
Víctor Valdés må ha varit helt fantastisk mot Rayo Vallecano, men omgångens svettigaste räddning stod Keylor Navas för i Levante-målet. Mot Almería svarade han för den här läckerbiten.

Omgångens målskytt:
På tre skottförsök gjorde Pedro Rodríguez tre mål mot Rayo. Det är vad jag kallar en effektiv målskytt. Att Pedro dessutom gjort totalt fem ligamål på, jodå, fem skottförsök, försämrar inte statistiken.

Omgångens mål:
Jag är alltid svag för klackar, men Cristiano Ronaldos avslutande mål mot Getafe får ändå ursäkta. Víctor Sánchez pärla fram till 1-0 för sitt Espanyol hemma mot Athletic Club var nämligen en projektil så välplacerad att mittfältaren förmodligen inte hade gjort om bedriften på hundra försök. Spana in!

Omgångens assist:
Koke har vuxit fram som en assistkung i Atlético Madrid, och framspelningen på volley till Raúl Garcías 1-0-mål mot Valladolid var något alldeles extra. På en undannickad hörna, som han för övrigt själv slog, mötte han en hög boll direkt på volley och hittade också klockrent fram till kollegans panna. En kandidat till säsongens assist i La Liga.

Omgångens otursgubbe:
Då skulle han äntligen få debutera på Santiago Bernabéu, Gareth Bale. Ja, det var i alla fall det alla trodde när han presterades i startuppställningen en timme före avspark mot Getafe. En uppvärmning senare tvingades han kliva av med smärtor och kunde inte genomföra matchen. Nu riskerar han att missa Madrid-derbyt kommande helg dessutom.

Miroslav Djukic sitter säkert, åtminstone för ett tag framöver. Hans Valencia gjorde sin plikt och vann hemma mot Sevilla (3-1) på söndagskvällen, medan andalusierna fortsatt har det väldigt tungt i ligaspelet.

Dorlán och Fede erbjuder fart och energi
Nyförvärvet Dorlán Pabón och ungtuppen Fede Cartabia var de som fick ansvaret att axla de offensiva ytterrollerna i måstematchen mot Sevilla. Och båda levererade och erbjöd energi och fart i anfallsspelet.

Pabón osar klass i allt han gör och kommer bli en enorm tillgång för Valencia den här säsongen. Fede är fortfarande något valpig och tar en del felaktiga beslut, men hans intentioner är väldigt goda och när han väl tar sig runt sin motståndare eller lyckas med sina aktioner blir det ofta livsfarligt. Som när han drog förbi längs vänsterkanten och serverade Jonas en smörpassning fram till 1-0. Med sina blott 20 år är Fede en spelare som kan skapa magi på Mestalla i många år framöver.

Banega är långt ifrån sin toppform
Det har talats väldigt mycket om Valencias defensiv så här långt på säsongen, som med befogenhet fått utstått en hel del kritik. Men en del att det inte fungerat som det ska i offensiven stavas Éver Banega. Den argentinska mittfältsmotorn, som i flera år varit Valencias kanske viktigaste spelare, är en av många som hittills inte allt levt upp till förväntningarna den här säsongen.

Faktum är att jag inte en kommer ihåg när jag såg Banega så här slarvig och nonchalant i en längre period senast. Han är känd för att ibland kunna tappa fokus men ända sedan ligapremiären har argentinaren underpresterat rejält. När Éver inte bidrar med sina genomstickare förlorar Valencia en dimension i anfallsepelet, och när han slarvar i passningsspelet på mittplan så ofta som han gör får det effekten att man inte kommer lika ofta med fart framåt, och dessutom blir mer sårbara defensivt.

Mot Sevilla var det återigen en nonchalant Banega, även om han slog en fin frispark fram till 3-1-målet. När Éver spelar bra, gör Valencia ofta detsamma. Argentinaren måste höja sig för att Los Ché ska hitta en jämnare nivå.

Isco har inlett sensationellt bra
Det var väl ingen som undgick Iscos framfart i Málaga förra säsongen. Och på förhand var han förstås en alldeles strålande värvning för Real Madrid i somras. Men jag är frågande om någon verkligen trodde han skulle smälta in så bra direkt.

Den unge spanjoren har varit Real Madrids bäste spelare under inledningen av säsongen och på sex matcher alla kategorier noterats för fem mål och två assist. När Madrid tog emot Getafe hemma på Santiago Bernabéu var Carlo Ancelottis tanke att vila Isco. Men när Gareth Bale skadade sig på uppvärmningen fick Isco trots allt hoppa in i startelvan – och levererade ytterligare en gång. Mittfältsgeniet var högst inblandad i 4-1-segern och svarade ännu en gång för ett mål – hans fjärde ligamål på blott fem matcher.

Jag hävdar fortfarande att Real Madrid gjorde bort sig när man inte slet hårdare för att behålla Mesut Özil, men om Isco fortsätter prestera så här kommer åtminstone avsaknaden av tysken inte bli lika märkbar.

Champions League har gjort ligaspelet lidande för Sociedad
Säsongen började alldeles fantastiskt för Real Sociedad med en säker seger i ligapremiären hemma mot Getafe, följt av avancemang i CL-kvalet mot Lyon med totalt 4-0. Men därefter har det gått lås i maskineriet. Mycket kan Jagoba Arrasate ta på sig själv.

Även om matchandet har varit tufft drar jag slutsatsen att Arrasate roterat sin spelartrupp på tok för mycket under säsongsinledningen. I nästan enbart CL-matcherna har bästa möjliga startelva spelat – annars har det varit små rotationer hela tiden. Klarar man av att hålla igång så många spelare som möjligt samtidigt vinner man enormt mycket på det i längden. Men har man inte tillräckligt skickliga ersättare och samtidigt roterar för mycket blir det ingen kontinuitet vilket snarare medför en negativ effekt.

Jag skulle vilja säga att La Real tog fjärdeplatsen förra säsongen just för att man roterade en hel del och har en bra kvalitativ bredd i truppen, framför allt offensivt. Samtidigt är det hyperviktigt att få en bra start på säsongen så man inte halkar efter konkurrenterna. Arrasate har roterat från första ligamatchen och i det här fallet har utfallet inte varit lyckosamt.

Det är förståeligt att man vill satsa på att ta sig vidare i Champions League efter tio års väntan och den strålande säsong man gjorde ifjol. Men någonstans måste man ändå prioritera. För en klubb som Real Sociedad måste ligaspelet vara av högsta prioritet, i alla fall vid det här skedet av säsongen. Det är inte meningen att man ska låta reserverna spela i CL – men samtidigt inte vila för många nyckelspelare i ligaspelet så att det blir lidande.

På lördagen fick Real Sociedad 0-0 hemma mot Málaga, en match som hade kunnat sluta precis hur som helst. Det var La Reals sjätte poäng på fem matcher, något som inte är helt godkänt. När lag som Valencia, Sevilla och Real Betis, som är förväntade konkurrenter i kampen om Europa-platser, är läget förstås inte lika kritiskt. Men då ska man samtidigt komma ihåg att samtliga nyss nämnda lag har haft riktigt tuffa spelscheman inledningsvis och garanterat kommer lyfta i tabellen. Sociedad går först nu in i en tuff period där flera svåra matcher väntar i ligaspelet. Redan på tisdag åker gästar man Camp Nou för att ta sig an Barcelona.

Vi såg alla vad som hände med Villarreal när de inte lyckades kombinera ligaspelet med Champions League för ett par säsonger sedan, och ramlade ur La Liga. Nu är vägen dit otroligt lång för Real Sociedad, och rycker man bara upp sig kommer man inte vara inblandade i någon bottenstrid. Men då måste man också ta sig i kragen och Arrasate måste börja prioritera rätt.

Víctor Valdés – Barcelonas just nu bäste spelare
Lionel Messi gjorde hattrick mot Ajax i onsdags. På lördagskvällen var det Pedro Rodríguez tur mot Rayo Vallecano. Men för tillfället råder det inga som helst tvivel om vem som är Barcelonas bäste spelare – Víctor Valdés.

Målvakten har varit helt enorm under säsongsinledningen och gång efter annan klivit fram som en räddande ängel för katalanerna. Mot Ajax stod han för tre-fyra fantastiska räddningar och nu senast, mot Rayo, klev han på nytt fram och räddade Barcelona åtskilliga gånger.

När spelet i vissa matcher blivit mer direkt, vilket framför allt är när Xavi Hernández inte spelar, blir också defensiven mer lidande. Det har inte osat någon självsäkerhet i Barcelonas försvar, och hade det inte varit för Valdés smått sinnessjuka formtopp hade man nog inte haft full pott i ligaspelet vid det här laget.

Först när Valdés lämnar Barcelona tror jag den allmänna uppfattningen om honom kommer ändras. Han är en ideal målvakt för den katalanska klubben och det kommer bli en nästan omöjlig uppgift att ersätta honom.

I övrigt bör Paco Jémez och hans Rayo hyllas för insatsen mot Barcelona. Nu räckte man inte till över 90 minuter, men framför allt den första halvleken var fantastisk bra. Allt från publikens energi och passion till spelarnas intensitet och mod att gå ut och möta Barça med samma spelfilosofi var fantastiskt att se. Faktum är att Rayo, som första lag på över fem år, faktiskt vann bollinnehavet i matchen med 51-49 räknat i procent. Tacka vet jag Paco Jémez för det.

Koke återigen enorm för Atlético
När Arda Turan på nytt vilades flyttades det tyngsta lasset gällande kreativiteten på mittfältet över på Koke. Och återigen bevisade den nyblivne landslagsmannen vilka kvalitéer han besitter. 21-åringen var bäst på plan för sitt Atlético borta mot Valladolid i lördagens sena match.

Framför allt visade Koke återigen upp sitt spelsinne och utomordentliga passningsspel. Han har alltid varit en utpräglad passningsspelare, men frågan är om han inte tagit ytterligare ett par kliv framåt gällande just den fronten. Han hittade flera gånger om fram med den avgörande passningen och skapade säkert fem livsfarliga lägen tack vare sin spelskicklighet och sin känsliga högerfot.

Att han också fick kreditteras för två assist blev grädden på moset. Först slog han till med en läcker volleyassist till Raúl García, något som mycket väl kan vara en kandidat till säsongens assist. Därefter frispelade han Diego Costa som punkterade tillställningen med sitt 2-0-mål.

Som om tre förluster på de fyra inledande ligaomgångarna inte var nog. På torsdagen kom den stora smällen för Valencia: 0-3 hemma mot Swansea. Poängtapp mot Sevilla i helgen och Miroslav Djukic kan vara ett minne blott i klubben.

Förra säsongen suktade Valencia-supportrarna efter en markant förändring i klubben. Presidenten Manuel Llorente hängde i länge, men i början av april valde han att tacka för sig efter att ha fått utstå enorm kritik från supportrarna.

Som ersättare kom Amadeo Salvo, en lokal affärsman, in med sitt projekt GloVal (en förkortning av Global Valencia) och hade som motto att demokratisera och ena klubben mer. Salvo har höga ambitioner och vill föra Valencia tillbaka till toppen igen, men han vet att det kommer ta tid och att vägen dit är lång. Manuel Llorente gjorde ett bra jobb som president när Valencia låg som risigast till. Man har nu reducerat sina skulder, inte minst på grund av de ständiga försäljningar av sina storstjärnor man varit tvungna att göra de senaste åren.

Nu är det annorlunda. Trots att Valencia missade Champions League-plats förra säsongen och nu inte får spela i den mest prestigefyllda klubblagsturneringen under hösten har man en bättre ekonomisk status än för två-tre år sedan. Man är inte längre tvingade att sälja sina största stjärnor, något som Amadeo Salvo också varit väldigt tydlig med. När Tottenham frågade om Roberto Soldado hänvisade Valencia direkt till utköpsklausulen. Man var aldrig tvungna att sälja stjärnanfallaren.

Men oavsett om Valencia är på väg i rätt riktning som klubb presterar man sämre än på väldigt länge ute på fotbollsplanen. Och för att föra en klubb framåt måste man samtidigt få resultaten med sig på planen.

I den första ligaomgången vann Valencia knappt, och något oförtjänt sett till spelet, hemma med 1-0 mot Málaga. Därefter har man gjort plattmatcher mot i tur och ordning Espanyol, Barcelona och Real Betis i ligaspelet. Det finns inget lag som kan prestera på topp match efter match. Alla har sina plattmatcher, alla kan inte vara 110 procent jämt. Men efter tre raka förluster krävdes en seger i Europa League-premiären mot Swansea för att Miroslav Djukic skulle få lite andrum.

En viljelös och fantasilös match senare var ytterligare en förnedrande förlust var ett faktum. Det går förstås diskutera hur Adil Ramis utvisning efter redan tio minuter hade för betydelse för matchutvecklingen, men det var spelarnas inställning som var problemet. Miroslav Djukic har uppenbarligen inte fått med sig gruppen överhuvudtaget och signalerna som sändes ute på planen var snarare att man gett upp än det motsatta.

Vad har inte fungerat?
Det är mer befogat att faktiskt ställa frågan vad som har fungerat i Valencia under säsongsupptakten. För i sanningens ädla namn är det ingenting som varit bra. Utöver inställningen och den uppenbart saknade ingrediensen att kämpa för klubbmärket har varken presspelet, passningsspelet eller organisationen fungerat överhuvudtaget.

Framför allt är det försvarsspelet, som annars var Djukic framgångsrecept i Valladolid, som har varit under allt kritik. Och det hänger förstås ihop med allt det andra. I fyra raka matcher har man släppt in minst tre mål – något som inte hänt Valencia sedan 1954.

Är det spelarna som är för dåliga? Absolut inte. Den individuella skickligheten finns där. Spelare som Adil Rami, Ricardo Costa och Jérémy Mathieu försämras inte över en natt. Problemet är att Djukic inte fått någon igång något organiserat försvarsspel alls. Ramis utvisning mot Swansea personifierade hela Valencias säsong så här långt. Éver Banega tappar bollen på egen planhalva, varpå Adil Rami gör en klumpig tackling och belönas med ett rött kort.

Det anfallsglada och fartfyllda Valencia under Ernesto Valverde i våras har bytts ut mot ett slarvigt, organisationslöst och väldigt grått lag. Om ingenting drastiskt händer kommer nog ytterligare ett tränarbyte ske inom en väldigt snar framtid. Det mesta tyder på att Djukic får foten redan på söndag om det inte blir seger hemma mot Sevilla.

Klubben är på väg i rätt riktning och under Amadeo Salvo som president är det mycket som har blivit bättre, men när utvecklingen går åt motsatt håll på planen tillfredsställer det knappast supportrarna. De kräver svar, positiva signaler och upprättelse. Och det nu.

Koke måste finnas i del Bosques planer
Jorge Resurrección, eller kort och gott Koke som han kallar sig, har haft en spektakulär utveckling det senaste året. När Atlético Madrid vann Europa League 2012 stod han i skuggan av Diego Ribas och fick mestadels agera inhoppare. I dagens Atlético är han en nyckelspelare både på och utanför planen.

När Madrid-klubben inte fick in någon renodlad ersättare till Diego förra sommaren lyftes det tyngsta ansvaret gällande den offensiva kreativiteten på mittfältet över på Arda Turan. Ett ansvar som turken axlat väl, men han har också fått god hjälp av just Koke. Den normalt sett centrala mittfältaren, som trivs allra bäst i en djupare roll där han kan fördela bollar och styra tempot i matcherna, har fått en alltmer utpräglad offensiv roll under Diego Simeones era.

Och utvecklingen för den nu 21-årige spanjoren har varit enorm. Förra säsongen tog han en helt ordinarie plats i Atlético, och växte ut till en nyckelspelare. Han spelade från start mot Chelsea i UEFA Supercup, och stod för en assist i 4-1-segern. Han spelade från start i Copa del Rey-finalen mot Real Madrid, och stod för en matchavgörande assist till João Mirandas 2-1-mål. Därtill assisterade han även till ett mål i finalen i U21-EM i somras – en turnering som Spanien skojade hem.

Av allt att döma sett till säsongsinledningen är Koke redan nu redo att ta ytterligare ett kliv i sin utveckling. Han blev i augusti för första gången uttagen i den spanska landslagstruppen, och i den senaste VM-kvalmatchen mot Finland spelade han från start. I sin Champions League-debut på onsdagskvällen gjorde Atléticos yngling en ny storartad insats när Zenit besegrades på Vicente Calderón, detta inför ögonen på Vicente del Bosque på läktaren. Koke blev utsedd till matchens spelare av UEFA och gjorde sin vana trogen när det handlar om viktiga matcher en assist.

Fortsätter Koke att utvecklas i samma raska takt som det senaste året finns det all anledning att tro att han är en del av Spaniens VM-trupp i Brasilien nästa sommar.

Arda Turan var tungan på vågen för Atlético
Koke blev matchens lirare, men en spelare som definitivt förtjänar uppmärksamhet och hyllningar efter Atléticos 3-1-seger mot Zenit är Arda Turan. När matchen stod och vägde efter Hulks fantastiska kvittering i början av andra halvlek var det turken som tog tag i taktpinnen.

Först krigade han in ledningsmålet fram till 2-1 efter en nästan komiskt tilltrasslad situation. Därefter serverade han inhopparen Léo Baptistão till det definitiva avgörandet drygt tio minuter från slutet.

Atlético har alla möjligheter att gå långt i säsongens Champions League-upplaga. Men ska man göra det krävs det att Arda Turan är i slipad form. Han är med sin finurlighet och passningsstyrka en spelare som gör skillnad.

Messi gav svar på tal
Mot Galatasaray svarade Cristiano Ronaldo för ett enastående hattrick. I Barcelonas Champions League-premiär gav Lionel Messi svar på tal med sina tre fullträffar. Även om jag själv inte gillar diskussionen mellan Ronaldo och Messi när det gäller spelare för spelare, då de är väldigt olika och har många olika spelkvalitéer, går det inte komma ifrån en sak: båda är fantastiska målskyttar. Och de triggas definitivt av varandras ständiga framgångar – oavsett vad de själva har att säga om saken.

Leo Messi skulle aldrig sticka ut stolen och säga att han spelade för att göra fler mål än Ronaldo. Det gör han förmodligen inte heller. I första hand spelar båda supermålskyttarna för sina lag, men innerst inne finns det hela tiden en vilja att vara bäst och dra de största rubrikerna. Jag tror vi bara kan sätta och tillbaka och njuta av att de här helt enastående fotbollsspelarna faktiskt är verksamma under samma tidsperiod.

Barcelonas match mot Ajax i övrigt blev aldrig någon rafflande historia. Holländarna hade något överraskande mycket bollinnehav, något som dels beror på deras egen skicklighet, men också att Tata Martino valde ett mer rakt och direkt spel med Cesc Fàbregas från start istället för Xavi Hernández på mittfältet.

Utan att skapa överdrivet med chanser blev det en betryggande och säker 4-0-seger för katalanerna. Precis som många av de andra storlagen i årets CL visade man prov på effektivitet.

– Vi var inte så bra som 4-0 antyder om, men att göra fyra mål är en enorm styrka. I andra halvlek kunde vi kontrollera matchen bättre, summerade Tata Martino på den efterföljande presskonferensen.

Citatkälla: MundoDeportivo.es

Den första av många intensiva, spännande och framför allt underhållande Champions League-kvällar är över. För de spanska lagen betydde inleddes CL-äventyret i två helt olika spår. Real Madrid visade varför man är förhandsfavoriter, medan Real Sociedad visade varför man inte spelat CL-fotboll på tio år.

Real Madrid gav lektion i effektiv fotboll
Fatih Terim försäkrade om att Real Madrid inte skulle få det lätt på Telekom Arena. Och efter en pigg och intensiv första halvlek där Galatasaray visade prov på spelmässig kvalité såg det också ut som att marängerna skulle få en jobbig afton. Sedan trampade Real på gaspedalen, och gav turkarna en lektion i effektiv fotboll.

Det här om att definiera hur bra ett lag är spelmässigt är väldigt svårt. Gör man fem mål på Telekom Arena i en Champions League-premiär finns det inget argument som säger att man inte spelade bra. Men att Real Madrid har spelat bättre fotboll råder inga tvivel om. Man har haft mer boll, kombinerat bättre, och hållit ihop defensiven bättre i många matcher. Men när chanserna väl dök upp fanns där inga tvivel eller tveksamheter. Isco smällde dit 1-0, Karim Benzema fyllde på till 2-0, och därefter rullade det bara på. Innan kvällen var slut stod det 6-1 till Real Madrid på resultattavlan och Cristiano Ronaldo hade redan hunnit skapa ett grepp om skytteligan med ett hattrick.

Real Madrid har spelmässigt inte sett helt hundra ut under säsongsinledningen. Man har vunnit knappt både mot Real Betis och Granada, och hade marginalerna på sin sida när man spelade 2-2 mot Villarreal i helgen. Men trots att laget inte är fullt sammansvetsat och att många fortfarande håller på att spelas in gav Real Madrid ett tydligt besked till omvärlden om att man kommer bli extremt giftiga i Champions League den här säsongen. Bedriften på Telekom Arena talar sitt tydliga språk. Det är svårt att överhuvudtaget vinna mot Galatasaray i Istanbul. Att vinna med 6-1 är enormt.

För övrigt går det inte göra annat än att lida med Iker Casillas. Madrid-kaptenen hade inte stått en officiell match för Real Madrid på 238 dagar. Nu, när han väl fick chansen mellan stolparna igen, skadar han sig efter bara 15 minuter. Och precis som när han skadade sig förra säsongen var det en medspelare som stod för oredan. Då var Álvaro Arbeloa gärningsman, nu var det Sergio Ramos som armbågade Casillas i höjd med revbenen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt.

La Real var kvällens motsats till Real Madrid
Tja, om Real Madrid gav en lektion i hur effektiv fotboll spelas så gjorde Real Sociedad raka motsatsen. Man hade tre gånger så många lägen som Shakhtar Donetsk i CL-premiären hemma på Anoeta. Ändå förlorade man med 2-0.

Men trots att en del chanser skapades och att man helt klart var värda minst ett oavgjort resultat fanns det mycket mer att begära av Real Sociedad. Dessutom syntes några tydliga brister. Framför allt fungerade inte det defensiva mittfältet lika bra som det gjort tidigare. Alex Teixeira, som gjorde båda målen för Shakhtar, var det tveklöst största hotet och fick gång efter annan trampa igenom mellan mittfältet och backlinjen vilket gav exakt de ytorna han är som allra bäst i.

I tio år har Real Sociedad, San Sebastián och Anoeta väntat på Champions League-fotboll. Tyvärr blev det en besvikelse den här gången, men Europa-äventyret har bara börjat för La Real. På pluskontot gjorde Imanol Agirretxe comeback från skada och kommer han tillbaka i sin form från i våras kommer han betyda mycket i anfallsspelet.

Det var debutanternas omgång, men det vi ändå lär komma ihåg mest från säsongens fjärde ligaomgång är invigningen av nya San Mamés.

Omgångens premiär:
Låt oss börja där den fjärde omgången slutade – på nya San Mamés. Den klassiska katedralen i Bilbao revs efter förra säsongen och under sommaren har de sista detaljerna för att få nya San Mamés spelklar finslipats. Och nu, i den fjärde omgången, var det alltså dags för invigning. Hela arenabygget är ännu inte färdigställt, men den är tillräckligt skick för att kunna stå som värd för matcher. Celta Vigo fick äran att inviga den nya arenan mot Athletic Club, och även om Charles gav gästerna ledningen och gjorde det historiska första målet lyckades ändå baskerns vända och vinna.

Stämningen var förstås alldeles magisk på den nya katedralen. Supportrarna var euforiska och man såg på såväl spelare och ledare efter matchen hur mycket det betydde att få en sådan bra start på nya hemmaborgen.

Bild: Athletic-club.net.

Omgångens debutant #1:
Han slarvade i passningsspelet, han slog bort några inlägg, men gjorde likväl ett väldigt viktigt mål. Gareth Bales debut för Real Madrid går inte till historien som hans bästa insats på fotbollsplanen, men walesaren visade i vissa anseenden kreativitet och hans näsa för mål verkar onekligen hålla i sig sedan tiden i Tottenham.

Omgångens debutant #2:
Det fanns gott om debutanter den här omgången. En av dessa var José María Giménez i Atlético Madrid, som upplevde en spektakulär vecka. Först fick 95-modellen debutera för Uruguays seniorlandslag i den livsviktiga VM-kvalmatchen mot Colombia. Efter en imponerande insats och en 2-0-seger i bagaget var det så det första framträdandet i Atlético som stod näst på tur för Giménez, när Madrid-klubben tog emot Almería på Vicente Calderón. Det syntes att ynglingen var nervös och att han var ivrig i sitt försvarsspel, men potential saknas han inte och kommer definitivt bli en spelare att räkna med i framtiden.

Omgångens comeback:
I nästan ett helt år har Piotr Trochowski ägnat sig åt rehabilitering, men nu är skadebekymren över – åtminstone för stunden – för tysken. Mittfältaren gjorde efterlängtad comeback när han fick 35 minuter mot Barcelona och såg pigg ut. Når han upp i samma form han hade innan sin skada förra säsongen kommer han bli en stor tillgång för Sevilla framöver.

Omgångens rysare:
Även om det redan varit en del sena avgöranden i flera matcher tar nog Barcelona-Sevilla hem priset som säsongens hittills största rysare. Att Sevilla lyckades hämta upp 0-2-underläget på Camp Nou till 2-2 på tilläggstid, men ändå falla på målsnöret efter ett mål av Alexis Sánchez i absolut sista sekunden är svårt att sätta ord på.

Omgångens målskytt:
Debutanter verkar vara omgångens tema. Bra kan vi i alla fall konstatera att det gick för Málagas anfallsvärvning Mounir El Hamadaoui i hemmadebuten på La Rosaleda. Marockanen stod för hela tre fullträffar, och hann även med att assistera till ett mål när Málaga slog Rayo med 5-0. Senast en Málaga-spelare gjorde hattrick på La Rosaleda var i december 2003, då Salva Ballesta lyckades med bedriften mot Barcelona.

Omgångens mål:
Jag retar ofta upp mig på att indirekta frisparkar nästan alltid slarvas bort. Manu Lanzarote visste dock vad han gjorde när läget dök upp mot Granada. Espanyols nye anfallare visade extrem kyla när han via stolpen knorrade in bollen i närmsta kryss. Målet blev dessutom helt matchavgörande.

Det var många lag som hade mycket att bevisa och var i stort poängbehov under söndagen. Några besvarade förväntningarna – några raka motsatsen. Här kommer tankar och analyser från söndagens två sena matcher.

Har Málagas hittat sin målskytt?
Málaga har länge saknat en pålitlig målskytt. När man nådde fjärdeplatsen i La Liga säsongen 2011/12 var Salomon Rondón lagets bäste målskytt med elva mål. Ifjol gjorde Isco från sin offensiva mittfältsposition flest ligamål för klubben, nio stycken. Även om detta handlar om de två mest framgångsrika säsongerna i klubbens historia, går det inte komma ifrån det faktum att man saknat en etablerat och pålitlig målskytt. Det problemet kan vara löst nu.

Det är i alla fall känslan man får efter söndagens match hemma mot Rayo Vallecano. Fiorentina-lånet Mounir El Hamadaoui, som tidigare bland annat gjort succé holländska ligan med såväl AZ som Ajax, gjorde sin första start för klubben – och som han tog chansen. Den marockanske anfallaren nöjde sig inte med ett eller två mål, utan slog till med ett hattrick. Därtill assisterade han också till ett mål när Málaga spelade alla sina kort rätt och vann övertygande med hela 5-0.

El Hamadaoui visade spelintelligens och en rörlighet som har saknats i Málaga. Det är tidigt att redan sätta en stämpel, men insatsen gav verkligen mersmak och höjde förhoppningarna inför framtiden. Om El Hamadaoui är den anfallaren Málaga länge sökt efter kommer man få betydligt fler mål ”gratis” än tidigare säsonger.

Matchen i övrigt då? Ja, för Rayos del var det inte mycket som stämde. Precis som mot Atlético Madrid på Vicente Calderón för ett par omgångar gick man ut med en hög backlinje, något som återigen straffade sig rejält. Málaga visade däremot väldigt mycket kvalité och trots spelarflykten i somras verkar Bernd Schuster ha fått ihop laget snabbt. Francisco Portillo, Pedro Morales och Eliseu bildade en giftig offensiv trio på mittfältet och kan ge publiken på La Rosaleda mycket att glädjas åt under säsongen.

Får Djukic mer tid än Pellegrino?
Säger man att Valencia inlett säsongen dåligt vore en komplimang för klubben. Kraven var betydligt högre på Miroslav Djukic inför säsongen och tre poäng på fyra omgångar är definitivt inget godkänt facit för den förre Valencia-spelaren.

Lagets hittills enda seger kom i premiären hemma mot Málaga. Men faktum är att man inte ens då övertygade spelmässigt, och hade liksom i övriga matcher svårt att skapa målchanser. Då räddades man av ett misstag från Willy Caballero som Ricardo Costa utnyttjade. Men mot Espanyol, Barcelona och nu senast Real Betis har man inte fått några gratischanser.

Det är mycket som inte har stämt för Los Ché. Presspelet, som var något Miroslav Djukic pratade om väldigt mycket när han anställdes, har inte alls fungerat. Inte heller passningsspelet har hållit en tillräckligt hög nivå och ofta har det slarvats på det centrala mittfältet – vilket motståndarna inte varit sena med att utnyttja.

Men detta är bara några grejer som Djukic måste få ordning på, och det illa kvickt. Mauricio Pellegrino fick bara 14 omgångar på sig ifjol. Då låg Valencia på en tolfte plats i ligan. Hur lång tid för Miroslav Djukic på sig att vända den negativa trenden? Hur länge står ledningen ut med uteblivna resultat, och hur lång tid har man råd att låta gå innan det måste hända något?

Läget är långt ifrån optimalt i Valencia-lägret, och efter 1-3-förlusten mot Betis har man än mer att fundera på.

Salva fyllde Verdús lucka mer än väl
Från att inte ha spelat en enda minut i ligaspelet den här säsongen fick Salva Sevilla chansen axla nummer tio-rollen för Betis i Joan Verdús frånvaro. En chans han minst sagt tog vara på. Först assisterade Salva till Jorge Molinas tidiga 1-0-mål, innan han själv skulle hitta nätmaskorna både en och två gånger innan matchens slut.

Salva Sevilla personifierade Betis insats mot Valencia. Med sitt presspel, sin kreativitet och effektivitet ledde han de grönvita till 3-1-seger på ett imponerande sätt. Efter bra insatser i Europa League-kvalet följt av den här insatsen har jag svårt att se Pepe Mel motivera att lämna Salva utanför laget fortsättningsvis. Han lär åtminstone inte få stå över tre raka ligamatcher igen.

Ligaspelet är äntligen igång igen och här kommer lite tankar och analyser från de två stora matcher som lördagen bjöd på.

Neymar imponerade mest – men Messi var skillnaden
Rafflande och spännande är ord otillräckliga för att beskriva. När Neymar serverade Lionel Messi till 2-0 såg det ut att vara spiken i kistan för Sevilla – som kort dessförinnan hade fått ett mål märkligt bortdömt. Men andalusierna hade långt ifrån gett upp. Ivan Rakitic tryckte in reduceringsbollen, och kroaten serverade i den sista ordinarie spelminuten Coke till kvitteringen på hörna.

Från en match som var relativt tillknäppt och såg ut att vara klappat och klar i och med Messis 2-0-mål blev det till en alldeles hårresande historia. För det var inte kvart vid 2-2. Trots att Neymar hade varit Barcelonas ledande stjärna och imponerat med flera fantastiska aktioner, var det ändå en viss argentinare som skulle stå i centrum efteråt. Messi hade överlag inte övertygat om såg mest ut att lalla omkring på planen och vänta på att bli serverad. Men med en kvart kvar hände något – Messi började kämpa febrilt både i offensiv och defensiv riktning. I matchens sista anfall forcerade han så fram längs högerkanten och fick in bollen framför mål, där Alexis Sánchez lyckades trycka in en retur från Beto i Sevilla-kassen.

Det går förstås inte göra annat än att lida med Sevilla som dels fick ett bortdömt mål, men ändå lyckades samla styrka och hämta upp ett 0-2-underläge till oavgjort. Att trots det falla på målsnöret måste förstås vara blytungt och ett slag under bältet för laget – som redan haft en tuff säsongsinledning.

Diego López överbevisade alla på nytt
Är det fortfarande någon som tvivlar på Diego López kvalitéer? Någon som undrar varför han på största allvar kan gå före Iker Casillas i både José Mourinhos och Carlo Ancelottis världar? Tja, det lär förmodligen finnas en hel del där ute i stugorna som har sina tvivel och sitter förundrade över hur kaptenen, själen och hjärtat i Real Madrid fortsatt sitter på bänken, men för er som såg Villarreal-Real Madrid lär det åtminstone vara några som ändrat sin uppfattning.

Nu har vi visserligen inte sett Casillas i aktion mer än i en VM-kvalmatch och under försäsongen, men det Diego López visade upp mot ”de gula ubåtarna” på El Madrigal under lördagskvällen var fullkomligt enastående. Den gänglige målvakten gjorde paradräddning efter paradräddning och var den som på egen hand såg till att det bara stod 1-0 till hemmalaget efter en halvtimmes spel. López har alla egenskaper en målvakt av absolut världsklass ska ha, och agerar dessutom med allra största lugn. En framstörtande Jonathan Pereira? Det fixar jag. Ett kanonskott av Rúben Cani? Äh, det plockar jag. Ungefär så måste det låta i Diego López huvud – annars markerar han allting väldigt bra.

Nu släppte visserligen Real Madrid-målvakten två bollar förbi sig, men var tvivelaktigt matchens bäste spelare på El Madrigal. Utan att säga varken ditt eller datt undrar jag innerligt vad Vicente del Bosque har i tankarna just nu. Han lär ju inte missat matchen, menar jag.

Gareth Bale då? Jovars, han fick sina utlovade 60 minuter och hann göra ett mål. Utöver det såg man att det fortfarande saknas en hel del från toppformen. Däremot kan ett mål vara otroligt mycket värt i ett så här tidigt skede. Asier Illarramendi, som också debuterade, såg mer varm ut i kläderna.

Villarreals kreativa mittfält imponerade
De gula ubåtarna från den lilla staden Vila-Real fortsätter att imponera i säsongsupptakten. Efter tre raka segrar kom dock första poängtappet, men jag är fullt övertygad om att man snarare ser det som en vunnen poäng än någonting annat eftersom motståndet hette Real Madrid.

Och Villarreal var definitivt värda poängen. Den första halvtimmen var den bästa på hela säsongen och hade det inte varit för just Diego López makalösa räddningar hade det lika gärna kunnat stått 3-0 istället för 1-0 efter en halvtimme. Framför allt var det hela mittfältet med Javier Aquino och Rúben Cani på kanterna, samt bolltrollaren Manu Trigueros och kapten Bruno Soriano centralt som imponerade. Modet och sättet att gå ut och möta Real Madrid på är inte bara övertygande utan också väldigt kaxigt. När man dessutom lyckas väldigt bra är det bara applådera.

Ni som blev överraskade över Villarreals insats kan nog spänna fast säkerhetsbältena och göra er redo för mer. De gula ubåtarna är inte i La Liga för att slåss i botten – de är tillbaka för att ta sig tillbaka och etablera sig som det topplag man trots allt var.