Málaga CF är – under sin första säsong i Champions League någonsin – klara för kvartsfinal. Man är det efter att ha vänt ett 0-1-underläge från första mötet mot Porto till en total 2-0-seger.

Med bara ett fåtal minuter kvar av matchen zoomades en äldre man iklädd Málaga-keps in. Hans ögon var fyllda med tårar, och det hade redan börjat rinna lite längs kinderna. Den här mannen, som förmodligen varit Málaga CF trogen i större delen av sitt liv och upplevt motgångar som degraderingar och ekonomiska bekymmer, måste suttit där med en helt makalös känsla av att hans Málaga faktiskt är på väg mot kvartsfinal.

Här kommer några viktiga faktorer varför Málaga drog det längsta strået och nu får drömma vidare i världens mest ärofyllda klubblagsturnering.

En solid defensiv och en av Europas främsta målvakter

Man brukar säga att en skarp offensiv vinner matcher, men att en solid defensiv vinner titlar. Málaga lever efter det mottot. Man har individuellt skickliga spelare på flera positioner, även offensiva, men man har framför allt nått kvartsfinal i Champions League tack vare ett otroligt samspelt försvar. Man har därtill en av Europas främsta målvakter i form av Willy Caballero. Ja, jag vågar faktiskt säga att han är på den nivån nu, så som han presterat den här säsongen. Att Willy fortfarande inte fått chansen i det argentinska landslaget är ett smärre under, speciellt med tanke på att de andra målvaktsnamnen som istället plockas ut samling efter samling inte håller i närheten av samma nivå.

I La Liga har Málaga släppt in 25 mål på 27 matcher. Bara Atlético Madrid har släppt in färre mål (24 stycken). I Champions League har samma Málaga släppt in sex mål på nu åtta spelade matcher, vilket är ett ruggigt facit. Då bör man också ha i åtanke att två av målen släpptes in i den sista gruppspelsmatchen, då man ställde upp med ett reservlag eftersom man redan var klar gruppetta.

Det går inte förneka Iscos talang och storhet eller Joaquíns återuppståndelse, men det är i första hand en smart spelande defensiv och en av säsongens bästa målvakter som har hållit ihop Málaga och gjort Champions League-drömmen sann.

Om Málaga fortsätter vara lika täta bakåt kommer man definitivt kunna skapa oreda fortsättningsvis i CL – oavsett vilket lag man ställs mot. De som följt spanjorerna genom turneringen vet deras styrka och vad de är kapabla till. De kommer inte bli en enkel motståndare för något lag.

Utvisningen och Santa Cruz-bytet matchavgörande

Det går trots allt inte komma ifrån hur betydelsefull Steven Defours utvisning för Porto blev för Málaga på La Rosaleda. Med en stark defensiv kan man hålla tätt bakåt, men Málaga ville framåt. Utvisningen gjorde att man fick det utrymmet och den tid som krävdes för att hålla mer boll och skapa fler målchanser.

Ändå var det ett genialt byte av Manuel Pellegrini som fällde avgörandet. Han satte in Roque Santa Cruz för hans styrka i luftrummet, och paraguayanen svarade med att några minuter senare knoppa in segermålet 2-0 på Iscos hörna.

En utvisning och ett succéartat byte, i samband med den alltid lika genuina försvarsinsatsen från Málagas sida har tagit klubben till sin första CL-kvartsfinal någonsin. Och man har bara försökt en gång. Nu väntar ännu större äventyr.

Javier Mascheranos misstag i den första halvleken kunde bli ett ödesdigert sådant – i alla fall ur katalanernas synvinkel. Men det var Barças kväll. En sådan kväll då passningarna satt på foten, då intensiteten var högre än någonsin, och då ljudvolymen på Camp Nou uppmättes till en av de högsta genom alla tider på den historiska arenan.

Barcelona stod vid klippkanten, men man vågade och ville inte titta ner. Man hade en livlina kvar – att slå Milan med tillräckligt många mål för att avancera i Champions League. Katalanerna hade bestämt sig, de hade inte gett upp än. Barça gjorde mer än att bara slå Milan – man körde fullständigt över italienarna. Hade man förlorat och ramlat ner från den klippa som i mångas ögon varit den högsta under många års tid, hade vi nog kunnat markera slutet på en era. Tillfällig eller långvarig, det vore en annan fråga, men nu behöver vi inte ställa oss den.

Barça reste sig från den miserabla och direkt usla och oengagerade insatsen i Milano och spelade ut alla sina kort helt rätt på Camp Nou. Javier Mascherano startade på grund av att hans passningsfot är bättre än Carles Puyols. Xavi Hernández var tillbaka i startelvan efter sin hamstringskada och tystade alla kritiker som påstått att han inte håller måttet längre. Andrés Iniesta spelade på sin absolut bästa positionen – som central mittfältare – och visade ännu en gång varför det är tjänstefel att ens tänka tanken att experimentera med honom och flytta ut honom på kanten fortsättningsvis. David Villa startade för sin styrka i djupled och sin målfarlighet, och svarade med att sätta dit 3-0-målet.

Det taktiska upplägget från Tito Vilanova och Jordi Rouras sida var perfekt. Att det även fungerade perfekt i praktiken gjorde att det såg så enkelt ut och att spelet flöt på så snabbt som det gjorde.

Hade Barcelona åkt ur Champions League nu hade deras säsong i mångt och mycket varit förstörd. Nu kan den fortfarande bli något alldeles extra. Men tänk vilka små marginaler det trots allt handlar om. En stolpträff åt ena hållet, anfallet därpå ett mål åt andra hållet.

Här kommer ytterligare några punkter som låg bakom Barcelonas seger mot Milan:

Superstjärnorna lyfte sig till maxnivån
Det har klagats på att i första hand Lionel Messi och Xavi inte presterat på den absolut högsta nivån de senaste veckorna. Det är omöjligt att alltid vara på topp, men faktum är att kritiken mot de båda storstjärnorna inte helt är taget ur intet. Båda hade varit ganska så anonyma i de senaste veckornas stormatcher, istället för att kliva fram och visa vägen.

Var det på några pressen var än större mot Milan var det på Barcelonas största stjärnor. Men såväl Messi som Xavi och även den tredje länken i form av Iniesta klev fram, och bevisade på nytt sin storhet. Xavi väggspelade med Messi fram till 1-0. Iniesta assisterade samme argentinare till 2-0. Xavi spelade elegant fram Villa till trean, efter att i sin tur fått bollen av Iniesta.

Det var Barças stjärntrio som visade vägen offensivt, och som presterade på sin respektive maxnivå när pressen var som allra störst. Det är en av många anledningar att de är just världsspelare.

Barcelonas mest underskattade spelare – bäst på planen?
När man pratar om FC Barcelonas framgångar de senaste åren nämns i nästan alla fall de stora stjärnorna som Messi, Iniesta, Xavi eller för all del den forne tränaren Pep Guardiola. Men en spelare som definitivt inte får den uppmärksamhet han förtjänar sett sin sina prestationer är Sergio Busquets.

Det defensiva mittfältsankaret har väldigt många bolltouch under en match, men syns för den delen inte till särskilt mycket. Han gör grovjobbet i det tysta – han bryter bollar, och fördelar enkelt vidare. Uppstår möjligheten tvekar han för den sakens skull inte heller för att slå en längre och avgörande passning.

Busquets stod för en utomordentlig insats mot Milan. Han agerade precis som den länk mellan försvar och mittfält som han skall vara. Han får aldrig de stora rubrikerna, och han uppmärksammas sällan för sina prestationer. Men det är ingen tillfällighet att han gång på gång hyllas av sina tränare och lagkamrater.

Sergio Busquets är en underskattad fotbollsspelare. Mot Milan var det får som såg till honom på planen, men det var han som såg till att Barcelonas spel flöt på så snabbt och enkelt som det gjorde. Om han var bäst på planen är en fråga jag lämnar över till någon annan – det var många som stack ut i hemmalaget. Men utan honom hade spelet inte varit lika rappt som med honom på planen.

Jordi Alba – Barcelonas bästa värvning på många år
Jag flaggar inte för Jordi Albas insats bara för att han gjorde 4-0-målet. Men att det var just han som gjorde målet personifierar vilken enorm skillnad han har gjort i Barcelona. När ingen annan orkade tog 23-åringen en lång löpning från eget straffområde – trots att det återstod ett par minuter och Barça var tvungna att hålla tätt bakåt – upp till motståndarnas straffområde för att sedan få bollen och placera in den i mål.

Jordi Alba har kommit in och bidragit med enorm löpvilja och energi i Barcelona. Matchen mot Milan var inget undantag. Han löpte otroligt mycket på sin vänsterkant, och släppte inte till något i defensiven.

Jag skulle vilja påstå att Alba är Barças bästa värvning på många, många år. Till den låga summan (omkring 14 miljoner euro) gjorde Barcelona ett stort kap när man värvade honom från Valencia. Att han bara är 23 år (fyller visserligen 24 om en dryg vecka) och fortfarande har sina bästa år framför sig försämrar inte värdet i köpet.

—

Real Madrid och Barcelona tog sig vidare efter rysare – Valencia åkte ur mot Paris Saint-Germain. Nu hoppas Spanien på att få ett tredje lag till kvartsfinalspelet i Champions League, då Málaga i kväll skall försöka vända ett 0-1-underläge från bortamötet med Porto.

Málaga CF spelar i afton sin största match genom tiderna. Man har hittills genomfört sin debutsäsong i Champions League på ett prickfritt sätt. Ja, i alla fall sånär. Insatsen borta mot Porto i första mötet kunde man förvänta sig mycket mer av. Manuel Pellegrini valde en alltför defensiv uppställning och satsade helt enkelt på att hålla tätt bakåt, och i bästa fall kontra in en boll. Något fel taktik, kan tyckas, med tanke på hur viktigt det är att göra mål på bortaplan.

Men lyckas Barcelona vända ett 0-2-underläge finns naturligtvis alla chanser i världen för Málaga att också vända på steken i sitt dubbelmöte. Förutsättningarna har varit bättre i klubben, men man kommer ändå till spel med ett slagkraftigt lag. Något vi i alla fall kan vara säkra på är att Pellegrini kommer slopa den defensiva taktiken – nu kommer det bli full fart framåt.

På bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade. Nu har man en sista livlina kvar för att rädda upp situationen. Klarar man det?

Fram tills den 20 februari 2013 hade Barcelona i mångt och mycket gjort en perfekt säsong. Man hade slagit poängrekord i ligan, som man ledde överlägset. Man hade dessutom avancerat som gruppetta i Champions League och var vidare till semifinal i Copa del Rey. Men på bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade.

Det var 20 februari som var startskottet. Barcelona kom till San Siro i Milano som storfavoriter. Ett AC Milan som var sämre än på många år och som tappade sina största stjärnor i somras, skulle de ha botemedlet på katalanernas framfart? Svaret var ja, skulle det visa sig. Åtminstone för matchen på San Siro, där man via en solid defensiv och effektivt kontringsspel vann med 2-0.

En hel fotbollsvärld stannade upp för en stund och undrade nog både en och två gånger om det som precis hade hänt faktiskt hade hänt. Ja visst, AC Milan slog Barcelona, och man gjorde det övertygande. Men det var knappast över där för Barcelona. Veckan efter förlorade man förödmjukande på hemmaplan mot Real Madrid i semifinalen av spanska cupen, och slogs därför ut ur turneringen. På bara en vecka hade både Milan och Real Madrid slagit Barça på övertygande sätt. Att katalanerna dessutom hann med att förlora mot Madrid i ligaspelet gjorde knappast att deras självförtroende steg eller att pressen inför framtiden mindre.

Nu står Barcelona vid ett vägskäl. Lyckas man inte gå vidare mot Milan i Champions League i kväll kommer den här säsongen bara bli ihågkommen som den då en era brutits och då Barça blivit avslöjade. Kvällens match betyder så oerhört mycket mer än bara ett avancemang i världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Det gäller för Barcelona att slå tillbaka, och visa att man fortfarande är det lag man var i början av säsongen.

Om man är det, och har kylan och effektiviteten för att klara av det, är en fråga vi får svar på i kväll.

En annan fråga vi får svar på är dels hur Barcelona väljer att starta matchen, både sett till startelvan och framför allt det taktiska. På presskonferensen efter helgens match mellan Barcelona och Deportivo La Coruña på Camp Nou fick Jordi Roura just frågan hur man kommer ta sig an Milan rent taktiskt – tokanfalla från start eller inleda matchen mer försiktigt?

– Vi måste anfalla eftersom vi behöver göra flera mål. Men samtidigt är det viktigt att inte blanda ihop intensiteten och viljan att gå framåt med att förhasta sig något. Vi måste hitta balansen, sa Roura.

Och det är precis vad Barcelona måste göra. Först se till att komma in i matchen, sedan successivt börja skapa ett tryck mot motståndarnas mål. Det hade dock inte förvånat mig om det där trycket hade startat redan från först matchminuten, för det kommer sannerligen bli fullt fart framåt. Det är förstås något som såväl spelarna, ledarna som hela klubben om.

Omgångens nöjdaste:
Borde kanske varit helgens nöjdaste, men det får gå ändå. Óscar González hann nämligen med att först bli pappa, sedan vara med och ta en viktig poäng mot Málaga, innan han förlängde sitt kontrakt med Valladolid med ytterligare tre år. Och ja, en pinne mot Málaga är väldigt bra om man som Valladolid har som primärt mål att hålla sig kvar i ligan.

Omgångens besked:
Real Sociedad har på allvar gett sin in i jakten på en Champions League-plats. Segern mot Atlético var det definitiva kvittot på att Philippe Montaniers manskap inte kommer bli att leka med i vår. Detsamma gäller Paco Jémez Rayo Vallecano, som tog en stabil 2-0-seger mot Espanyol och också gav besked att man fortfarande är med i kampen om platserna som ger spel ute i Europa.

Omgångens rekord:
Atlético Madrid förlorade visserligen mot Real Sociedad, men en som i alla fall kan vara lite nöjd efter matchen är Thibaut Courtois. Förutsättningarna inför matchen var att om belgaren skulle hålla nollan i minst 34 minuter skulle han slå Abel Resinos gamla rekord från säsongen 1991/92 i antalet minuter utan att släppa in mål på hemmaplan. Det blev 34 minuter och väl det för Courtois, som nu är rekordman i Madrid-klubben.

Omgångens miss:
Frågan är om inte Roberto Soldado stod för en av säsongen absolut grövsta missar när han brände öppet mål från bara ett par meter mot Athletic Club. Det personifierade också hela Valencias insats, som var ruggigt ineffektiva framför mål. Det blev inte heller några poäng för ”fladdermössen” i Baskien.

Omgångens mål:
Leo Messi hoppade in sista halvtimmen, och hann med att näta för 17:e ligamatchen i följd. Och vilket mål han slog till med. Efter ett samarbete med Alexis Sánchez fick Messi bollen i straffområdet av chilenaren och chippade retfullt bollen över Daniel Aranzubia i Deportivo-målet. Det såg ganska enkelt ut, men ack så svårt tekniskt nummer som kräver både spelförståelse och tajming på hög nivå.

Omgångens blåsning:
Målet har rullats om och om igen på Sportbladet de senaste dagarna. Ja, målet som var mål men inte blev det. Vicente Iborras kanonkula till frispark mot Getafe som tog via ribban och in dömdes, som ni förmodligen redan känner till, inte som mål. Domarteamet såg helt enkelt inte att bollen klart och tydligt var över mållinjen, vilket kostade både Iborra ett drömmål och Levante viktiga poäng.

Real Sociedad fortsätter att imponera. Borta mot Atlético Madrid tog man en ny stor skalp sedan Xabi Prieto gjort matchens enda mål i början av andra halvlek. La Real har nu nio raka matcher utan förlust, där man bland annat hunnit besegra såväl Barcelona som derbykonkurrenten Athletic för att inte glömma av sin senaste motståndare Atlético Madrid.

I höstas satt Sociedad-tränaren Philippe Montanier riktigt pyrt till och ryktades vara väldigt nära att ryka flera gånger om. Men fransmannen klarade av pressen och lyckades vända den negativa trenden till raka motsatsen. Därefter har man successivt börjat spela allt bättre samtidigt som poängen allt eftersom trillat in. Framför allt har Montanier hittat en defensiv balans i laget som man inte minst visade prov på i vinstmatchen mot Atlético.

Real Sociedad har ett på pappret väldigt bra lag. Jag utnämnde de redan inför säsongen som ett potentiellt skrällgäng när det gäller kampen om Europa-platser. Men vem hade kunnat tro att de vid det här skedet skulle ligga femma, på samma poäng som fyran Málaga, efter den halvskakiga inledningen på säsongen?

Jag var tidigare inne på den defensiva balansen hos La Real. Baskerna spelar ingen fotboll baserad på bollinnehav som exempelvis Barcelona. Man associerar Sociedad mer till söndagens motståndare Atlético när det gäller spelsätt, där defensiven alltid är prioritet, där man alltid skall ligga rätt i positionerna och alltid ta det säkra före det osäkra. Offensiven får komma i andra hand. Hellre 0-0 än förlust med 1-2. Det är inte alltid lika underhållande som exempelvis deras derbyantagonister Athletic, som alltid går framåt, men det är betydligt mer effektivt i längden.

Grunden till segern mot Atlético var försvaret. Och det innefattar inte bara backlinjen. Det fattar allt ifrån Claudio Bravo mellan stolparna, till Carlos Vela som huserade längst fram i banan. Man jobbar som ett kollektiv, och man gör det ruggigt effektivt. När sedan läget dyker upp ställer man om blixtsnabbt, och har man då kreativa och oerhört individuellt skickliga spelare som Antoine Griezmann, Xabi Prieto och nyss nämnde Carlos Vela längst fram är man oerhört giftiga.

Att man dessutom har flera kvalitetspelare på bänken, framför allt i form av offensiv kraft, är också en starkt bidragande orsak till Real Sociedads fina säsong. Montanier är en av få tränare som hela säsongen kunnat rotera friskt i startelvan utan att tappa alltför mycket kvalité. Just en bred trupp är viktigt om något om nu spel i Europa står och väntar bakom knuten. Och det finns väl ingen anledning att tro att La Real inte kommer ta sig an någon av de Europeiska turneringarna nästa säsong, så som de spelar just nu.

—

Apropå lag som prioriterar defensiven, så spelade Levante oavgjort mot Getafe hemma på Ciutát de Valencia i en mållös tillställning. Men det borde blivit åtminstone ett mål för hemmalaget Levante. Vicente Iborras stenhårda frispark var nämligen över mållinjen, något som domaren inte hann att uppfatta.

Levante, som också jagar Europa-platser, blev blåsta på ett mål, och troligtvis två poäng. Istället fick direktkonkurrenten Getafe en pinne i striden om placeringarna på den övre halvan av tabellen.

Är det inte dags att införa målkameror även i ligorna nu? Det var egentligen ingen fråga, för svaret är så pass självklart. Frågan är bara när det kommer ske.

—

Athletic tog en rejäl skalp när man hemmaslog Valencia, och således tog revansch efter förra årets genomklappning på San Mamés mot just Valencia. Och som om segern i sig inte var goda nyheter nog för Athletic, det var också Iker Muniain, som inte alls presterat på samma nivå som ifjol, som gjorde segermålet. Muniain, som den senaste tiden blivit förpassad till bänken till förmån för Ibai Gómez, hoppade in med halvtimmen kvar att spela och slog strax därpå till med ett mycket fint mål som borrade sig in i bortre krysset.

Ett viktigt mål för Athletic, men ett än viktigare mål för Muniain.

Valencia å sin sida hade chanser i mängder att både hinna kvittera och ta ledningen, men Roberto Soldados makalösa miss med bara några minuter kvar, när han bränner hela målet från bara ett par meter, personifierar Valencias insats för dagen. Det går inte missa sådana klara lägen om man skall vinna tuffa bortamatcher. Men att döma av Soldados egen reaktion efter missen så var han väl förstående kring den saken även han.

—

Real Madrid hade återigen i problem i ligaspelet, men räddades som så många gånger förr upp av Cristiano Ronaldo. Med sina två mål blev han stor matchhjälte i 2-1-segern över Celta Vigo. Portugisen briljerade inte nämnvärt i övriga spelet, men han var på rätt plats vid rätt tillfälle (vilket jag är övertygad inte är en fråga om tur) och var i sedvanlig ordning säkerheten själv från straffpunkten. Ibland räcker det.

Madrid-segern gör också att man seglar förbi Atlético i tabellen och nu är tvåa – deras bästa ligaplacering den här säsongen. Det går bra för marängerna just nu.

Copa del Rey-finalen mellan Real Madrid och Atlético Madrid kommer spelas i, just det, Madrid. Värd för tillställningen blir Santiago Bernabéu.

På fredagen offentliggjordes det vart Copa del Rey-finalen skall spelas senare i vår. Real Madrid ville spela på Camp Nou (naturligtvis för att det skulle svida än mer för Barcelona-supportrarna om man vann en titel där), men istället blir det deras egna hemmaborg – Santiago Bernabéu. Men det faktum att finalen inte kommer spelas på en neutral plan behöver inte betyda att det är fördel Real Madrid. Biljetterna kommer fördelas helt lika, och ser man till statistiken talar mycket emot Real.

Faktum är att den senaste Copa del Rey-finalen som gick mellan Real Madrid och Atlético på Santiago Bernabéu (1992) slutade med rödvit-seger. Atlético vann nämligen med 2-0 efter två tidiga mål. Av de totalt fyra finalerna som genom historien spelats på Bernabéu mellan de två stora Madrid-klubbarna så har Atlético gått segrande ur tre.

Med det sagt vill jag poängtera att det knappast lutar åt en Atlético-fördel. Däremot är det viktigt att inte se arena-valet som gynnsamt för något av lagen. Biljetterna kommer ju som sagt vara fördelade jämnt, och Stadion kommer inte vara densamma som under en vanlig ligamatch när Real Madrid spelar.

Jag personligen gillar valet av finalarena. Även om Camp Nou tar in mer åskådare skapas en mer elektrisk stämning på Santiago Bernabéu. Och det finns väl ingen anledning att inte tro att det är precis vad som kommer hända den 17 maj, för ingen supporter på arenan lär hålla igen på skönsången. Det faktum att finalen också spelas i huvudstaden, mellan två Madrid-lag, kryddar på det hela ytterligare.

Frågan är om Real Madrid får äran att fira en cuptitel på hemmaplan, eller om Atlético kan knäppa storebror på näsan och vinna på antagonisternas borg? När 17 maj börjar lida mot sitt slut vet vi svaret.

—

När vi ändå är inne på Atlético. Madrid-klubbens succétränare Diego Simeone har nåt en överenskommelse med klubben om förnyat kontrakt som sträcker sig till 2017. De rödvit-randiga har med andra ord gjort klart med sin klart viktigaste pusselbit i sitt framtidsprojekt, och det finns absolut ingen anledning att tro att klubbens framgångar kommer ta slut inom de närmsta åren.

Real Madrid är vidare i Champions League. Man är det efter en avgörande utvisningssituation, men också för en briljant målvakt och ett par livsviktiga byten.

Fram tills den 56:e matchminuten hade Manchester United kontroll på tillställningen. Sedan fick Nani syna det röda kortet, och matchen ändrades helt. Utan att stanna upp alltför länge vid just utvisningssituationen så går det inte annat än att konstatera att det finns två sidor av myntet. En del hävdar att det var ett solklart rött kort, och har goda argument för det. Sulan skall inte vara i den positionen, oavsett situation. Det finns också de som hävdar att ett rött kort var alldeles för hårt dömt då Nani inte ens hade koll på Álvaro Arbeloa utan enbart försökte nå bollen. Det är också ett vettigt argument.

Jag är fortfarande inte säker på vilken sida jag står kring den situationen. Jag tycker det röda kortet var hårt dömt, och det ändrade onekligen hela matchen. Samtidigt förstår jag att domaren plockade fram den röda färgen på kortet, eftersom regelverket säger det. Man kan heller aldrig vara helt säker på vad domarna sagt till varandra internt. Det kan vara tydliga direktiv och noll tolerans vad gäller liknande situationer.

Tar man upp jämförelsen med Nigel De Jongs spark i bröstet på Xabi Alonso i VM-finalen 2010 fick holländaren bara gult kort. Jämför man de situationerna rakt av var Nanis röda kort alldeles för hårt dömt. Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag tycker. Det är en oerhört svår situation. Nåväl, utvisning blev det, vilket onekligen gynnade Real Madrid. Däremot tycker jag José Mourinho hade minst lika stor del av segern igår.

Portugisens byten i andra halvlek var nämligen smått genialiska. Luka Modric, som värvades för 35 miljoner euro från Tottenham i somras men knappast levt upp till de förväntningarna som ställdes på honom, byttes in per omgående efter målet. Kroaten tog direkt för sig. Han bidrog med en ny dimension i passningsspelet, rörelse och energi. När han sedan pricksköt in kvitteringen efter bara några minuter på planen kändes det långt ifrån överraskande. Modric var även inblandad i 2-1-målet som definitivt spikade igen butiken – även om Mesut Özil och Gonzalo Higuaín är de som främst bör hyllas för det fantastiska målet.

För att försvara sin ledning bytte sedan Mourinho in Pepe – som snällt fick inleda på bänken sedan briljante Raphaël Varane tagit över portugisens ordinarie startplats. Pepe kom in och gjorde precis det som krävdes och förväntades av honom. Han spelade stenhårt, på gränsen till fult, irriterade och bidrog till ett tätare försvar.

Nanis utvisning förändrade matchbilden, men Mourinhos byten var minst lika viktiga.

—

Men det finns förstås ytterligare en Madrid-spelare som bör hyllas å det grövsta. Om David de Gea var planens bäste spelare i första matchen, var definitivt Diego López i Madrid-målet mannen för dagen på Old Trafford. Och även om han för många anses som en reservkeeper så är det ingen nykomling i sammanhanget. Säsongen 2005/06, när han stod för Villarreal, höll han nollan på Old Trafford i en Champions League-match.

Igår stod han på nytt för en briljant insats. Stark i luftrummet, snabba reflexräddningar och manade på sitt lag med stor pondus där till. Iker Casillas skada gjorde att de flesta Madrid-supportrarna tappade hoppet om säsongen. Diego López har nu klivit in som en nyckelspelare och på många sätt räddat densamma.

Ett gäng ordentligt sömniga matcher, ett par derbyn, ett el Clásico och en match som innehöll allt och lite till. Det hände mycket den gångna omgången.

Omgångens sömnpiller:
Hela tre matcher den gångna omgången slutade mållöst. Toppmötet mellan Málaga och Atlético personifierar på ett sätt samtliga tre mötena (även Deportivo–Rayo & Espanyol–Valladolid). Det var chansfattigt, viljelöst och i allmänhet väldigt sömnigt. Vilket lag som lider mest av resultatet? Utan tvekan Deportivo, som nu har en allt längre väg att vandra för att fixa nytt kontrakt.

Omgångens derby #1:
I höstas vann Levante mot ”storebror” Valencia i stadsderbyt. Fladdermössen som historiskt alltid varit nummer ett i staden hade därför revansch att utkräva när lagen drabbades samman på Mestalla i lördags. Det såg också länge ut att bli Valencia-seger, men veteranen José Barkero ville annat och skickade in kvitteringen med bara en minut kvar av ordinarie speltid. Matchen slutade 2-2, och Levante vann överraskande över två möten mot sin derbykonkurrent den här säsongen.

Omgångens derby #2:
Det spelades derby även norr i Spanien, närmare bestämt i Pamplona. Om Valencia-derbyt är betydligt mer snällare är det mellan Osasuna och Athletic knappast särskilt vänligt. Och det small också en del när lagen drabbades samma på El Sadar i Pamplona. Osasuna var det klart bättre laget, som både skapade mest och var spelmässigt bäst. Ändå vann gästerna från Bilbao, efter ett mål i mitten av andra inprickat av Markel Susaeta. Ibland tryter logiken sett till spelet på planen. Segern betyder oerhört mycket för Athletic – medan Osasuna inte tagit sig ur bottenträsket.

Omgångens målskytt:
Sevilla repade sig snabbt efter utslagningen ur Copa del Rey förra veckan. I måndags tog man sig an Celta Vigo hemma på Ramón Sánchez Pizjuán och visade sig verkligen från sin bästa sida. Álvaro Negredo var mannen för dagen då spanjoren gjorde hela tre mål i 4-1-segern. Lossnar det på riktigt nu för andalusierna?

Omgångens match:
Två av säsongens uppstickare – Real Sociedad och Real Betis – ställdes öga mot öga på Anoeta Stadion i San Sebastian i söndags, och det bjöds på fantastiskt underhållande fotboll. Hög intensitet, många vackra mål, flera individuella tekniska nummer och bäst av allt: otrolig spänning. Det slutade 3-3 sedan Betis först tagit ledningen med 2-0, tappat till underläge 3-2, för att på slutet – genom januarivärvningen Dorlan Pabón – sätta kvitteringsbollen. Spansk fotboll när den är som bäst.

Omgångens tragiska:
Ni känner redan till vad som hände i slutet mellan Real Madrid och Barcelona. Katalanerna blev blåsta på en straff efter att Adriano fälts av Sergio Ramos i straffområdet. När domaren valde att fria situationen blev Barcelona-spelarna irriterade å det grövsta, vilket de inte var sena med att påpeka för Pérez Laza som dömde matchen. Till och med Andrés Iniesta blev varnad för snack, vilket jag knappt tror har hänt förut.

Det bekymrar något enormt att en ny el Clásico-match skall få ett sådant tragiskt slut. Matcher av den kalibern förtjänar bättre. Vad ska de yngre supportrarna hemma i soffan egentligen tro när det blir kalabalik efter varje match?

Real Madrid slog Barcelona med 2-1, och man vann för andra matchen i följd mot värsta antagonisten. Det kan diskuteras om att Barça blev blåsta på straff, att de hade domaren emot sig, men ingenting kommer ändra det faktumet att Real Madrid vann. Fotbollsminnet är som bekant kort, och hade katalanerna slagit tillbaka med besked efter förlusten i Copa del Rey hade det varit frid och fröjd i Barça-lägret igen. Nu blev inte så fallet.

Cristiano Ronaldos kommentar efter 3-1-segern i cupen talar sitt tydliga språk.

– Först nu kan vi släppa 5-0-förlusten 2010, sa han till Marca.

Hade Barcelona kommit tillbaka starkare, och visa sina muskler hade Real Madrids njutning av finalavancemanget inte blivit riktigt densamma. Nu vann Madrid igen, och har sannerligen fått ett psykologiskt övertag på sina största rivaler.

Det mest imponerande var att man vann mot ett Barça som mer eller mindre ställde upp med sitt bästa lag, medan José Mourinho valde att matcha en väldigt annorlunda elva jämfört med den som slog Barcelona på Camp Nou för några dagar sedan. Hela sju ändringar gjorde portugisen, och bland annat bjöd han på en jätteskräll i form av ynglingen Álvaro Morata. Och just Morata, som till en början huserade på kanten, stod för en alldeles utomordentlig insats. Han visade prov på vilka, kämpaglöd, mod, god teknik och en riktigt bra spelförståelse. Hans framspelning fram till 1-0 var briljant, och hade det inte varit för ett långt ben av Gerard Piqué hade Morata troligen gjort 2-0 kort efter ledningsmålet.

Jag kan tänka mig att Mourinho fick precis de svaren han ville ha från unge Morata. Räkna med att anfallaren kommer få mer speltid i ligaspelet framöver.

Barcelona då? Är krisen total nu? Nja, än är det väl inte fullt kaos, men det brinner minst sagt i knutarna. Nu hänger allt på det där returmötet mot Milan. För ett par veckor sedan var Barcelona en klubb i fullständig harmoni, och många kallade årets upplaga för en ostoppbar sådan. Och man såg verkligen hungern och den där gnistan i spelarnas ögon. Sedan kom Milan, följt av Real Madrid, som båda hade receptet mot Barcelonas spel.

Nu har Barça åkt ur Copa del Rey, förlorat två raka el Clásicon och har framför allt ett fruktansvärt tufft läge att vända mot Milan i Champions League-returen. Vem hade trott det för bara ett par veckor sedan?

Tito Vilanova skickade genom sin assistent Jordi Roura ut bästa möjliga lag mot Real Madrid i lördags. Xavi Hernández var skadad, Thiago Alcântara klev in i hans ställe. Carles Puyol fick också kliva ut sådan till förmån för Javier Mascherano. Dessutom bänkades Cesc Fàbregas och David Villa fick välförtjänt chansen från start. Visst rör det sig om ett par tunga avbräck, men Barcelona hade ett riktigt bra lag på pappret. Till skillnad mot Madrid, som gjorde hela sju ändringar och vilade sina storstjärnor, var det tydligt att katalanerna ville slå tillbaka.
Och just det faktum att Real Madrid vann trots det laget man ställde upp med gör den psykologiska faktorn än tyngre för Barcelona.

Det har inte hänt sedan 2008 att katalanerna förlorat tre av sina fyra senaste matcher, vilket på sitt sätt talar sitt tydliga språk. Är Barcelona i en djup svacka? Eller har motståndarlagen bara kommit på en metod som fungerar? Jag tror det rör sig om en blandning.

Lyckas inte Barça nu vända mot Milan i Champions League kommer den här säsongen enbart kommas ihåg som en fiaskosäsong. Om det händer kan vi prata om en krissituation på allvar.

Atlético Madrid är klara för final i Copa del Rey. Detta efter 2-2 borta mot Sevilla, i en match som avgjordes redan under den första halvtimmen. Nu väntar huvudstadsderby mot Real Madrid i finalen.

Atléticos höga press lade grunden till finalplatsen
På förhand var det en helt öppen match. Ett mål och inget insläppt hade räckt för att Sevilla skulle spela Copa del Rey-final i maj. Men Atlético hade ändå lite fördel med tanke på 2-1-segern från första mötet.

Men den ovissheten och den öppna historien på förhand byttes snabbt ut till en relativt tråkig match, för när Radamel Falcao tryckte in 2-0 för Atlético efter bara en halvtimmes spel kändes avancemanget klart. Sevilla behövde då göra fyra mål och samtidigt inte släppa in något för att nå finalen. Det var kört.

Jesus Navas gav visserligen en gnutta hopp med sin fina reduceringsmål strax innan paus, men det blev aldrig riktigt spännande. Ivan Rakitic 2-2-mål som punkterade tillställningen på Ramón Sánchez Pizjuán var betydelselöst, och skapade ingen extra nerv då det kom så pass sent.

Atlético avgjorde matchen under den första halvtimmen. Man gjorde det via enormt hög press, som resulterade i såväl felpass som bolltapp från Sevillas sida. Man gjorde det också via stor effektivitet. Diego Costa pricksköt in 1-0 redan efter sex minuter, Radamel Falcao tryckte in 2-0 efter en snabb omställning när knappa halvtimmen var spelad.

Falcaos mål = världsklass
Radamel Falcaos 2-0-mål var det som tog luften ur Sevilla, och som på något sätt punkterade dubbelmötet. Och även om det såg väldigt enkelt ut att bara stöta till bollen i mål efter Diego Costas passning så skall man ha väldigt klart för sig att Falcaos rörelsemönster innan målet är alldeles utomordentligt. Det är ingen tillfällighet att han har gjort 27 mål på 28 matcher den här säsongen. Det var heller ingen tillfällighet att han gjorde mål igår.

När Falcao själv fick bollen strax innan han stegade in på offensiv planhalva slog han den snabbt ut på vänsterflanken till Diego Costa. Därefter tog colombianen genast sikte på straffområdet, och det är här genialiteten kommer in i bilden.

Här ser vi när Diego Costa har bollen ute på kanten medan Falcao tar sig in i straffområdet. Han tar några snabba kliv i riktning mot bortre stolpen, bakom den ende Sevilla-spelaren som finns i närheten – Alberto Botía.

Botía kommer på mellanhand och tänker förmodligen på att täcka av ytan om bollen skulle komma mot bortre stolpen, dit Falcao först hintade om att gå. Men precis när passningen kommer från Costa byter colombianen riktning och kliver istället in framför Botía, och trycker därefter in bollen i mål med vänsterfoten.

Det ser väldigt enkelt ut, men ack så svårt det är att utföra. Små detaljer, små marginaler, men det är ingen tillfällighet att just Falcao gjorde målet på det sättet. För colombianen sitter det i ryggraden.