Novak Djokovic vann planenligt finalen i uppvisningsturneringen Mubadala WTC i Abu Dhabi.

Men låt oss först backa bandet lite till.

Nicolás Almagro, som i ett sent skede kastades in i turneringen som Rafael Nadals ersättare, hade i sin semifinal inledningsvis enorma problem med att få ordning på spelet och Janko Tipsarevic bärgade enkelt första set med 6-2.

Han hade genom hela första och andra set inga som helst svar på Tipsarevics serve och stundtals kändes det som att det var ren röta när han väl fick en retur över nät och innanför linjerna (och då är inte Almagro på något sätt en dålig returtagare).

Han lyckades dock hålla ställningarna och tvinga fram ett tiebreak som han vann förhållandevis enkelt. Med den triumfen i ryggen hade han jobbat in sig så pass mycket i matchen att han utan större bekymmer fällde världsnian med komfortabla 6-2 i avgörande set.

Väldigt intressant att se Almagro samla ihop sig på det viset. Att han har betydligt högre kapacitet än Tipsarevic är ingen hemlighet, men det blir så tydligt att serben egentligen inte har innanför topp 10 på rankningen att göra när man ser sådana här matcher.

Inte för att Tipsy på något vis är en dålig spelare. Tvärtom. Det är bara det att det finns så många spelare under honom på rankningslistan som har så oerhört mycket högre maxkapacitet. De är bara inte alls lika jämna och pålitliga som Tipsarevic.

Nåväl.

I finalen mot Djokovic räckte inte Almagro riktigt till – men han tvingade världsettan att slita ordentligt för titeln. Spanjoren låg under med 1-3 i första sets tiebreak, men vann sedan sex av de sju följande poängen och var därmed bara ett set från skrällseger.

Som så många gånger förr höjde sig dock Djokovic några hack och dansade hem bucklan via 6-3, 6-4 efter att ha brutit Almagro i matchens sista game. Spanjoren lyckades för övrigt bara förvalta en av totalt sex breakbollar.

”Bronset” vann David Ferrer efter seger över Tipsarevic i raka set: 7-6, 6-2.

Okej att Mubadala bara är en uppvisningsturnering och inte en riktig säsongsinledning, men Djokovic bjöd på välsmakande styrkebesked i Abu Dhabi. Som det känns just nu är det svårt att se hur någon ska kunna stoppa honom från att återigen triumfera i Australiska öppna, trots att jag tidigare tippat (i Abu Dhabi pinsamt slätstrukne) Andy Murray som segrare där.

Nu kan ju det så klart ändras med tanke på att det är en månad kvar till drabbningen Down Under, men Djokovic fullkomligt lyser av självförtroende efter att ha avslutat sin andra raka säsong som världsetta.

Okej, det blev ju ingen storslagen säsongsinledning (ja, Mubadala WTC utgör åtminstone någon slags smygstart) i går, men det hade vi väl inte väntat oss heller. Inte jag, i alla fall.

Andy Murray var så oinspirerad som en spelare bara kan vara mot Janko Tipsarevic, och uppträdde nonchalant genom hela matchen. Såg inte ut som att han brydde sig det minsta lilla om resultatet i den här matchen – så till den milda grad att han struntade i att utmana ett uppenbart felaktigt domslut (bollen landade mitt på linjen, framför näsan på Tipsarevic som inte var sportslig nog att rätta till felet) i andra set. Ett domslut som gav 40-15 till Tipsy i stället för 30-30, i serbens serve.

I övrigt spelade Murray märkligt aggressivt och försökte ta bollen så tidigt som möjligt i praktiskt taget varenda slag (vilket kommentatorn påpekade mer än en gång). Dessutom var hans annars så pålitliga backhand fullständigt katastrofal.

Samtidigt spelade Tipsarevic bättre än på ganska länge. Tror i och för sig inte att han haft en chans ändå om Murray varit på lite bättre spelhumör, men världsnian imponerade ändå. Hade framför allt ett ordentligt sting i sin serve. Förmodligen jobbat en del på den under säsongsuppehållet.

Det blev till slut 6-3, 6-4 till Tipsy.

Nåväl. Vad kan man egentligen förvänta sig av en uppvisningsturnering? Lite mer än det Murray presterade, tycker jag. Det var stundtals direkt pinsamt. Ploj eller inte, folk betalar för att se sina idoler och favoritstjärnor spela – och då ska man ge dem valuta för pengarna också.

Det gjorde sannerligen inte Murray.

Tomás Berdych hade ingen rolig dag på jobbet mot David Ferrer. Precis som i Davis Cup-finalen i november blev det seger i raka set för den outtröttlige Ferrer: 6-2, 6-4.

Helt omöjligt att inte uppskatta Ferrers inställning och attityd i varenda match, stor som liten. Men det där har ni redan hört till leda.

I dagens semifinal mot titelförsvararen Novak Djokovic hade han dock inte mycket att hämta.

Djokovic var på strålande spelhumör och fullkomligt mosade världsfemman i första set, 6-0. Superserben ångade på i andra set, gjorde nästan allt han företog sig rätt och gav inte Ferrer något utrymme att uträtta någonting av vikt.

6-2 i andra set kändes nästan i underkant. När en så lugn och metodisk lirare som Ferrer daskar spaden i marken i frustration förstår man hur omutlig killen på andra sidan nätet är.

Intressant att Djokovic vid några tillfällen kysste sin nya, mystiska racket efter poängseger.

Inte särskilt mycket är känt om denna racket, annat än att den ingår i Heads speed-serie och kretsar kring det som Head kallar för ”g”-teknologi (som sägs ge ökad fart på bollen).

Samt att Novak tycks vara väldigt nöjd med den, i alla fall att döma av hans kärleksförklaringar till den under matchen mot Ferrer.

”Djokovics hemliga vapen” släpps 11 januari – och jag kan tänka mig att en och annan tennisälskare knappt kan bärga sig att få testa den efter att ha sett världsettans uppvisning i Abu Dhabi.

Snart, mina vänner. Snart är den långa ökenvandringen över. Om mindre än en timme är det dags för nedsläpp mellan Andy Murray och Janko Tipsarevic i Mubadala World Tennis Championships i Abu Dhabi.

Okej, vi ska inte inbilla oss alltför mycket. Som att det här på något sätt är en ”riktig” turnering, exempelvis.

Mubadala WTC är en uppvisningsturnering, med allt vad det innebär.

Däremot brukar den fungera väldigt bra som en uppvärmning inför den riktiga säsongsstarten, som sker i Doha och Chennai (ATP), Shenzhen och Auckland (WTA) och Brisbane (ATP+WTA) 28-29 december till 6 januari.

Turneringen består endast av sex spelare – förutom Murray och Tipsarevic även Novak Djokovic, David Ferrer, Tomás Berdych och Nicolás Almagro (som ersätter Rafael Nadal). Djokovic och Almagro (i egenskap av Nadals ersättare) är direktkvalificerade till semifinal.

De andra två semifinalplatserna gör Murray, Tipsarevic, Ferrer och Berdych upp om i dag.

Trots att den här turneringen inte bjuder på samma spänning som i riktig turnering på touren så ska det onekligen bli väldigt trevligt att äntligen få se lite tennis igen efter säsongsuppehållet.

För det har i vanlig ordning känts som att det där uppehållet varat i evigheter. Nog för att säsongsuppehållen i många andra sporter, typ hockey och fotboll, är mycket längre i tid räknat, men tennisen saknar den spänning som ett säsongsuppehåll i regel tenderar att bjuda på – nämligen silly season.

Det finns helt enkelt ingen silly season att tala om. Visst, spelare byter sportagenturer och tränare, skriver reklamkontrakt och ställer upp på diverse jippon, men ytterst få händelser som skapar nerv eller ens får en att höja på ögonbrynen inträffar.

Så, vi får väl se Mubadala som ett slags alternativ till silly season, innan det drar i gång på allvar i nästa vecka.

Vilka som vinner matcherna och hela turneringen? Well, Murray borde under inga som helst omständigheter förlora mot Tipsarevic, ploj eller inte, och Ferrer har ett övertag mot Berdych (fem segrar på deras sex senaste möten, inklusive vinst i raka set i Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien i november).

Titelförsvarande Djokovic är givetvis favorit till att vinna hela turneringen, med Murray som tuff utmanare.

Nå, avspark om en dryg halvtimme. Nu kör vi!

Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

Novak Djokovic kommer inte att spela några ATP-turneringar inför Australiska öppna i mitten av januari. I stället väljer världsettan att medverka i en uppvisningsturnering i Abu Dhabi i slutet av 2012.

Han är dessutom klar för The Hopman Cup (en slags sammanslagning av Davis Cup och Fed Cup, där män och kvinnor tillsammans representerar sina länder) i början av 2013. Hopman Cup arrangeras av ITF och ger inga rankningspoäng, till skillnad från Davis Cup/Fed Cup. Ana Ivanovic blir Djokovics partner i turneringen.

Efter Australiska öppna kommer Djokovic att spela för Serbien i Davis Cup-omgången mot Belgien. Enligt stjärnans hemsida planerar han att därefter spela 500-turneringen i Dubai och Masters-turneringarna i Indian Wells och Miami.

Roger Federer förlorade vad som kan ha varit årets match i säsongens sista turnering, World Tour Finals, mot Novak Djokovic i går.

Nu efterlyser 17-faldige Grand Slam-vinnaren snabbare banor till nästa säsong.

– Gör snabbare banor, så är det svårare att försvara sig. Då blir offensiven viktigare, säger 31-åringen.

Federer menar att de långsammare underlagen och bollarna, kombinerat med spelarnas förbättrade fysik, kan ha medfört att balansen tippat över och gett de defensiva specialisterna (som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray) ett för stort övertag.

– Det är bara på de här långsammare banorna som man kan försvara sig på det sätt vi alla gör just nu. Jag tycker att det är spännande, men det är onekligen tufft. Vad man inte vill ska hända är att man slår 15 fantastiska slag och att det sedan avgörs med en miss. Jag tror att snabbare banor ibland skulle göra nytta. Jag tror att det skulle vara bra om det då och då gick snabbare. Det skulle hjälpa spelarna att lära sig olika spelstilar, att inse att jobba sig fram mot nätet är bra, inte dåligt, hävdar världstvåan.

När Australiska öppna, US Open och många av Masters-turneringarna nu spelas på medelsnabb hardcourt är risken att spelstilarna homogeniseras, särskilt i och med att Wimbledons gräs anpassats efter baslinjespelarna, menar Federer.

– Jag har spelat alla hastigheter. Jag tror att lite variation vore bra, vissa riktigt långsamma banor och sedan riktigt snabba, i stället för att försöka stöpa allt i samma form. Man skyddar toppspelarna genom att göra det eftersom man då har den största chansen att ha dem i en semifinal. Men borde det vara målet? Jag är inte säker, säger han enligt nyhetsbyrån Reuters.

Och ja, det är ju inte så konstigt att Federer drömmer sig tillbaka till en tid då spelet gick mycket snabbare, eftersom det är då han får maximal utdelning på sitt allra mest naturliga spel. Att han kunnat hänga med så bra, bärga Grand Slam-titlar och bita sig fast i toppen på rankningen under denna långsammare era tycker jag är ett tydligt tecken på Federers storhet (om nu inte hans blotta uppenbarelse på banan räcker).

Personligen tycker jag också att det faktiskt ligger en del i det han säger. Visserligen ligger den riktigt långsamma grustennisen mig allra varmast om hjärtat eftersom jag gillar de strategiska element det långsammare spelet medför.

Men att, som Federer väljer att uttrycka det, homogenisera tennisen tycker jag är helt fel väg att gå. Wimbledon borde vara en riktigt snabb Grand Slam-tävling, likaså US Open eller Australiska öppna. En av dem kan spelas på medelsnabb hardcourt, som i dag, så blir det ”rättvist”. I Masters-serien borde både snabb och lite långsammare hardcourt förekomma.

Varför inte? Jag tycker förvisso att den defensiva tennisen är en fröjd att titta på, inte minst för att spelet blir så mycket mer varierat och ovisst när man inte kan bärga så många gratispoäng, men samtidigt känns det inte bra när en enda spelstil premieras så mycket genom att anpassa underlag och bollar.

Det var därför jag hade svårt att uppskatta tennisen under stora delar av 1990-talet och början av 2000-talet, för att serve & volley-taktiken var alldeles för effektiv och således helt dominant på hardcourt och gräs (som upptar en ganska stor del av säsongsschemat). Har verkligen aldrig gillat den förutsägbara s&v-tennisen.

Det känns således inte tråkigt i sig att det är den mer defensiva tennisen som dominerar i dag eftersom jag tycker att den är mer underhållande, men jag ser det som genomgående negativt att mångfalden inom sporten går förlorad.

Vilken sanslös show, vilken hisnande tillställning, vilken galen match.

Ja, finalen av World Tour Finals bjöd verkligen på allt man och hoppats på att få – utom ett tredje avgörande set.

Novak Djokovic fick en precis lika usel start som i finalen i Cincinnati tidigare i höst (även den mot Roger Federer). Efter matchens två första game hade han 0-9 i poäng och ett break emot sig. Första poängen kom efter en lite nonchalant forehand från Federer, bokförd som ett oprovocerat misstag.

Men då, vid ställning 3-0, vaknade världsettan. Att han är en notorisk slow starter visste vi redan, och lika medvetna var vi också om att han nästan alltid hittar en väg tillbaka in i en match – även när uppförsbacken ser ut att vara en mil lång och 90 grader brant.

Djokovic höll med viss möda sin serve, bröt sedan tillbaka och utjämnade till 3-3.

Härifrån fram till setets tiebreak bjöds vi på gastkramande spel, där de båda verkligen pushade varandra så långt som någon möjligtvis kan bli pushad. När Djokovic väl hittat sin matchrytm var Federer sedan länge varm i kläderna, pepprade på med hårda grundslag från baslinjen och dikterade oftast spelet.

Vilket passade Djokovic som handen i handsken. När tempot var uppskruvat till absoluta maxnivå fick han nämligen utnyttja sina styrkor – backhanden, defensiven och spelet i sidled – till fullo och kunde utmanövrera Federer med omöjliga vinklar och framstressade misstag.

I takt med att Djokovic växte in i matchen skiftade också momentum, och när serben bröt till 5-4 kändes loppet kört för Federer. Det är helt enkelt sjukt svårt att få enkla poäng, ja varenda poäng är en mödosam kamp, när man möter Djokovic, vilket passar den offensiva tennis som Federer vill spela väldigt illa.

Och det var först då som världstvåan började mixa upp sina slag och maximera variationen rent taktiskt. Det var väldigt ofta som Djokovic slog bort sig när Federer skickat upp en högstudsande loop efter att först ha brutit av backhandduellen med en lågstudsande slice.

Federer vet nämligen att han inte vinner en match mot Djokovic, eller någon av hans kaliber, på att fastna i mördande cross court-dueller. När han började variera slagen mer och drog ner tempot i spelet under pågående duell var det i stället han som stressade Djokovic.

Som att han bara duttade ner en boll i hörnet och sa ”nå, vad tänker du göra med den där då?”.

Den extra betänketiden av den långsamma loopen använde Djokovic till att… tänka alldeles för mycket på vad han skulle göra, och så fastnade bollen i nät eller seglade ut över linjen.

Det lär ha känts väldigt snöpligt när Federer bröt tillbaka direkt till 5-5, men det var också ett kvitto på att schweizaren inte tänkte ge upp den här striden utan att ha prövat alla strategiska vapen han har i sin arsenal.

Setet gick slutligen till ett nervdarrande tiebreak, som i princip var en liten sammanfattning av hela setet: den ena tog kommandot, den andre bröt tillbaka och vann såväl taktiska som psykologiska övertag, bara för att se sin motståndare samla ihop sig i de viktiga poängen.

Symptomatiskt för Federer svarade han för matchens dittills bästa poäng när han räddade setboll med ett slag bakom ryggen, typ – bara för att i nästa duell gå ut alldeles för hårt och bjuda Djokovic på en ny setboll efter en överilad offensiv.

7-6(6) i första set kändes helt logiskt och hade faktiskt kunnat sluta med seger för endera spelare. Så jämnt var det, och så mycket böljade momentum fram och tillbaka.

I andra set gick Federer ut stenhårt och bröt en något passiv Djokovic direkt. Därefter sjönk tempot avsevärt efter det intensiva första setet. Djokovic höjde sin procent i förstaserve medan Federer började svaja i sin serve. Inte särskilt konstigt – det är otroligt svårt att hålla så hög nivå under en hel match, och eftersom Federer vanligtvis får så många enkla poäng på sin serve märks det smärtsamt tydligt både spel- och poängmässigt när den inte stämmer.

Han höll den dock så stabil att Djokovic inte lyckades bryta tillbaka, ens vid ställning 4-3, 30-40 (då Federer dundrade in ett servess och sedan räddade ytterligare en breakboll).

Förrän vid 5-4 – det som såg ut att bli setets sista game.

Federer hade 40-15. Djokovic hade skrikit ut sin frustration, eftersom han fått lite utrymme att jobba på men missat sina chanser.

Då samlade världsettan ihop sig, ställde sig tillrätta nere vid baslinjen, fäste blicken på bollen – och räddade sig kvar i setet med en grym retur och en makalös backhandcross.

Två poäng senare hade han bärgat sitt tredje break i matchen och kvitterat till 5-5.

Han höll sedan sin serve och gick fram till 40-30 i Federers serve vid ställning 6-5.

Matchbollen förvaltade han på bästa tänkbara sätt, som nästan bara Djokovic kan – med en helt fenomenal backhand under massiv press, som landade på Federers fötter.

Djokovics andra seger i World Tour Finals (första kom 2008, efter finalseger över Nikolaj Davydenko), första i 02 Arena i London, ger honom inte bara totalt 1,63 miljoner dollar i prispengar eftersom han gick igenom turneringen obesegrad, utan också ett perfekt slut på säsongen 2012.

Trots vissa dalar (finalförluster i Franska öppna och US Open, semifinal- och bronsmatchförlust i London-OS) så har han svarat för ett helt otroligt bra år på touren. Under sommaren och hösten har han och Federer många gånger stått i en klass för sig, vilket de båda visade i dag.

Djokovic blir i och med kvällens seger krönt till Kungen av Tennis 2012 (världsetta blev han redan efter Paris Masters) – en oerhört välförtjänt kungatrona.

Som jag dock tycker att han får dela med sig lite av till Federer. Det var nog inte många (jo, jag!) som trodde att han skulle återerövra tronen som världsetta och förmodligen ännu färre som trodde att han skulle vinna en Grand Slam-titel inför den här säsongen. Han har räknats ut så många gånger (även av mig) men gång på gång visat att han fortfarande kan slåss om de stora titlarna.

Att han vid 31 års ålder slutar året som världstvåa, när två spelare under honom också svarat för så makalösa säsonger (Andy Murray och David Ferrer), är också ett kvitto på att han fortfarande har tillräckligt med magi kvar för att vara kvar och fajtas i den absoluta tennistoppen.

Efter den här makalösa avslutningen på 2012 (okej, om man väljer att hoppa över Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien den 16 november, men den orkar jag inte tänka på nu) så känns 2013 om möjligt ännu mer intressant, med en återvändande Rafael Nadal, en motiverad Federer, en överlägsen Djokovic, en hungrig Murray och ett helt koppel andra spelare som knackar på dörren och hoppas få en liten del av kakan (eller i alla fall brödsmulorna som Big Four lämnar efter sig).

Men just precis i detta nu vill jag bara njuta av att jag har fått se en av årets bästa tresetsmatcher mellan årets två bästa spelare.

Ett bättre bokslut hade vi nästan inte kunnat få, i alla fall inte med vad som dukats upp på buffébordet.

Som att singla slant.

Ja, så känns det faktiskt på förhand inför World Tour Finals-finalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer i kväll.

Världsettan mot världstvåan.

Federer jagar sin sjunde titel i år, sin sjunde WTA-buckla, sin 17:e seger över Djokovic (16-12 i inbördes möten) och 77:e titel totalt i karriären (lika många som John McEnroe) – efter att ha firat sin sjunde Wimbledon-triumf och sin 17:e Grand Slam-framgång tidigare i år. Många sjuor, alltså.

Förutom prestigen i att avsluta säsongen på topp betyder också en seger mycket för båda eftersom den som vinner i kväll bärgar sin andra riktigt stora titel för säsongen. Djokovic vann som bekant Australiska öppna och Federer Wimbledon (de har för övrigt vunnit lika många Masters i år: tre var).

Sett till turneringen som helhet har Novak Djokovic onekligen varit snäppet vassare av de båda, och är också den som går obesegrad in i finalen.

Men efter den imponerande insatsen mot Andy Murray i går är det helt och fullkomligt omöjligt att med säkerhet tippa serben som slutsegrare.

Om Federer kan nå upp till den nivå han under stora delar höll i går, ja då kommer Djokovic onekligen att få det riktigt tufft.

Om Djokovic å sin sida kan spela så osannolikt bra under så hård press som mot både Murray i andra omgången och Juan Martín del Potro i semifinalen, ja då finns det inga garantier för att ens en Federer på topp ska kunna sätta stopp för världsettan.

Så, hur kommer det här sluta då?

Min förhoppning är att Federer snabbt hittar det vinnande spel han visade upp mot Murray i går, eftersom det kommer att sätta press på Djokovic – och Djokovic är som vi alla vet som allra bäst under massiv press.

Då kommer vi nämligen att bjudas på en högoktanig, intensiv, gastkramande, bländande, magisk tennisshow och värdig säsongsavslutning.

Och om Federer nu lyckas prestera så där snudd på omänskligt bra som mot Murray i går och på så vis tvinga fram den demoniskt orubbliga Djokovic som vi vant oss vid att få se regelbundet sedan slutet av 2010/början av 2011, ja då kan faktiskt den här finalen sluta precis hur som helst.

Så, är då 2,35 gånger pengarna på Federer bjudodds?

Ja, mer än i går i alla fall. Hade jag tvingats sätta odds på den här finalen efter Federers uppvisning i semifinalen i går så hade jag inte vågat sätta ett så högt på schweizaren.

Därmed inte sagt att han vinner. Det tror jag faktiskt att Djokovic gör. Jag håller nämligen honom som knapp favorit (som med Murray i går, och det gick ju… så där). Djokovic har helt enkelt imponerat mer och fler gånger än Federer under den här turneringen – och under stora delar av hösten, dessutom.

Hur som helst.

Må bäste världsetta eller -tvåa vinna!

Efter matchens tre första poäng såg det ut som att semifinalens favorit på förhand Novak Djokovic skulle få en enkel resa till World Tour Finals-finalen.

Men när Juan Martín del Potro, stärkt av sin imponerande insats mot Roger Federer i går, hämtade in ett 0-40-underläge och visade att han inte tänkte låta Djokovic komma undan så lätt, och direkt i nästa game räddade två breakbollar hade momentum plötsligt skiftat.

Och när argentinaren spelar på toppen av sin nivå kan han bevisligen till och med få självaste Novak Djokovic ur balans med sina blytunga grundslag från baslinjen. Serben såg stundtals riktigt passiv och villrådig ut, medan del Potro inte bara matade på med sina pricksäkra missiler utan dessutom returnerade riktigt bra.

Problemet för världssjuan är dock att han inte riktigt har fysiken och jämnheten att spela så otroligt bra under en hel match. Inledningsvis räckte det till setseger efter break vid ställning 4-4 och därefter ett övertag i andra set efter nytt servegenombrott vid vid ställning 1-1 efter en riktig maratonduell.

Det som för andra spelare förmodligen känts som en brant uppförsbacke fungerade i stället som välbehövlig tändvätska för Djokovic – som omgående klev fram i banan, satte stenhård press i del Potros serve och stressade fram misstag. Han tillät således inte argentinaren att fullborda sitt break och vred obarmhärtigt taktpinnen ur handen på honom.

Efter ett nytt break vid ställning 4-3 kunde Djokovic förhållandevis enkelt bärga setet i egen serve och tvinga fram ett avgörande set.

Vid det här laget hade matchbilden svängt till världsettans fördel, del Potro såg sliten ut efter många långa bolldueller, hade inte alls samma tryck och längd i slagen, och servade inte i närheten av så bra som i första set.

Vid ställning 4-2 var del Potros energireserv helt tömd och Djokovic kunde bärga ett nytt break efter en makalös forehand i vänstra krysset.

I matchens sista game var Djokovic totalt överlägsen – två servess och två servevinnare senare var han klar för final.

Bittert för del Potro att bli så fullkomligt överkörd i avgörande set efter att ha spelat så grymt bra under långa stunder, men det här visar hur otroligt tuff Novak Djokovic är att möta. Trots att han hade stora bekymmer i första set och inte alls hittade matchrytmen fick del Potro få gratispoäng, och tack vare sitt solida försvarsspel kunde han nöta ner argentinaren och slutligen vända på skutan helt och hållet.

Det kändes nästan som att Djokovic blev piggare och mer alert i takt med att del Potro blev tröttare och tröttare.

Tycker ändå att del Potro avslutar sin säsong på bästa tänkbara sätt. Nu var visserligen inte Federer på topp i går, men att slå honom för andra matchen i rad och dessutom sätta Djokovic under ordentlig press, ja det visar så klart vilken enorm kapacitet världssjuan har.

I och med sina två segrar i gruppspelet inkasserar del Potro 400 friska poäng och kommer att avsluta året 1,000 poäng före världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, som inte fick med sig en enda pinne i World Tour Finals.

Samtidigt visar givetvis Djokovic styrkebesked inför finalen. Oavsett om det blir Federer eller Andy Murray som står på andra sidan nätet kommer den spelaren inte att få det särskilt lätt mot världsettan.

För om det ser ut så här när Novak Djokovic har svårt att fokusera på tennisen, ja då undrar man ju hur en final om (för serbens del) 1,6 miljoner dollar och 1,500 rankningspoäng kommer att te sig…

Sedan Novak Djokovics tidiga respass i Paris Masters förra veckan har det spekulerats i fadern Srdjan Djokovics sjukhusvistelse.

Efter den oväntade förlusten i öppningsmatchen mot Sam Querrey skrev flera serbiska nyhetssajter att det bara rörde sig om en ryggskada, medan annan utländsk media uppgav – och fortfarande uppger – ”respiratory condition” (problem med luftvägarna).

Nu, efter Djokovics tre raka segrar i World Tour Finals gruppspelsfas, har det dock kommit fram att Srdjans tillstånd är allvarligt och att Novak flög till sjukhuset i München, där pappan vårdas, direkt efter förlusten mot Querrey.

Enligt Svenska Dagbladet var det osäkert om Djokovic över huvud taget skulle ställa upp i World Tour Finals, men att han beslutat sig för att resa till London efter samtal med läkarna och i samråd med familjen.

– Det var svårt att fokusera. Det är det fortfarande, men jag får goda nyheter [om pappan] varje dag. Det gör att jag kan spela mer avslappnat på banan. Jag slår bort tankarna ute på banan. Jag försöker att bara tänka på matchen och det har funkar så här långt, säger världsettan.

– Varje seger betyder mycket för mig och min familj. Men det finns viktigare saker i livet, och det är hälsan. Jag antar att det är prio ett just nu, fortsätter han.

Djokovic möter Juan Martín del Potro, som i går besegrade Roger Federer för andra matchen i rad, i dagens semifinal.

Hoppas verkligen att pappa Srdjan mår bättre och att Novak kan stänga ute alla tankar ute på banan även i dag.

Måste säga att det är grymt imponerande hur världsettan presterat i 02 Arena med tanke på pappans tillstånd. Det lär vara oerhört känslomässigt tufft för Novak att se sin pappas hälsa svikta efter att farfadern gick bort i våras, under Monte Carlos Masters – vilket hans uttalande vittnar om.

Vi tennisälskare hoppas så klart att Fru Fortuna står på Novaks sida i dag, så att han kan prestera på topp mot del Potro.

Deras semifinal har nämligen potential att bli en av turneringens allra bästa matcher, om del Potro kan utnyttja den självförtroendeboost han lär ha fått efter segern över rivalen Federer.