Så är då årets sista Masters-turnering, Paris Masters, till ända.

Läge att summera och betygsätta säsongens alla Masters, alltså.

Here goes!

INDIAN WELLS
Indian Wells, USA, 5-8 mars
Finalen herrar: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Finalen damer: Victoria Azarenka – Maria Sjarapova 6-2, 6-3
Betyg: ++++

Det är alltid något speciellt med årets första Master. Precis som att Australiska öppna får en liten boost i anseende tack vare att det är säsongens första Grand Slam. Årets Indian Wells bjöd på några skrällar (dåvarande världselvan John Isner seger över Novak Djokovic i semin, David Nalbandians kvartsfinalplats efter segrar över Marin Cilic, Janko Tipsarevic och Jo-Wilfried Tsonga), en spännande debut (Milos Raonics första match mot Roger Federer, förlust i tre set), ett starkt semifinalfält med tre spelare ur toppkvartetten samt inledningen på ett makalöst återtåg (Federers, som senare under året återerövrade tronen som världsetta). Isner gjorde en av sina bästa turneringar och matcher (semifinalen mot Djokovic) i karriären. På damsidan visade Victoria Azarenka att hon inte blivit mätt och belåten efter segern i Australiska öppna – och återigen malde hon ner rivalen Sjarapova i en stor final. Den där rivaliteten skulle under säsongen komma att utvecklas till en blivande klassiker den är på god väg att bli.

http://www.youtube.com/watch?v=kce90X80uXE

MIAMI
Key Biscane, USA, 19 mars-1 april
Finalen herrar: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Finalen damer: Agnieszka Radwanska – Maria Sjarapova 7-5, 6-4
Betyg: +++

Att Roger Federer skulle förlora mot Andy Roddick (en av blott tre förluster i karriären mot amerikanen – schweizaren har 21-3 i inbördes möten) existerade på förhand inte i någons verklighet, men på Crandon Park i Key Biscane, Miami förvandlades plötsligt planeten Tellus till en ding ding värld. Semifinalfältet var återigen starkt, men att Andy Murray bjöds på två walkover (Raonic i tredje omgången och Rafael Nadal i semifinalen) bidrog förmodligen till hans slätstrukna figur i finalen mot Djokovic. På damsidan föll favoriterna Serena Williams och Victoria Azarenka redan i kvartsfinal och Maria Sjarapova noterade sin tredje raka stora finalförlust. På det hela taget intressanta turneringar, men helhetsintrycket drogs ner av de inte så högklassiga finalerna och olägliga walkovers (både Raonic-Murray och Nadal-Murray var på förhand högintressanta matcher).

http://www.youtube.com/watch?v=S-DvJQTZEiw

MONTE CARLO
Roquebrune-Cap-Martin, Frankrike, 16-22 april
Finalen: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Betyg: +++

Jag älskar som bekant grusturneringar, men i och med att Monte Carlo Masters är en frivillig 1000-turnering har den inte samma nerv och hetta som övriga Masters. Men det skrevs trots allt historia i årets upplaga av turneringen då Rafael Nadal vann sin åttonde(!) raka titel, trots att Novak Djokovics sällsynt svaga insats i finalen (vilket berodde på att hans farfar gick bort under veckan då turneringen spelades) var smolk i bägaren för oss tittare.

http://www.youtube.com/watch?v=HatCrwrlmFQ

MADRID
Madrid, Spanien, 7-13 maj
Finalen herrar: Roger Federer – Tomás Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Finalen damer: Serena Williams – Victoria Azarenka 6-1, 6-3
Betyg: +++

Det allra mesta kom att handla om det kontroversiella blåa gruset – vilket förärade turneringen smeknamnet ”Smurf Masters”. Gruset blev en stor snackis, rent spelmässigt var det dock något av en katastrof. Toppspelarna (och framför allt grusspecialisterna) klagade på att det var betydligt snabbare än vanligt grus och dessutom halt. Nadal gjorde en av sina sämsta matcher på länge när han tappade 5-2 till 5-7 i avgörande set mot Fernando Verdasco i tredje omgången, dåvarande världstvåans första förlust någonsin mot landsmannen, och Novak Djokovic föll även han mot en landsman – Janko Tipsarevic – i kvartsfinalen. De mest minnesvärda matcherna var andra omgången mellan Roger Federer och Milos Raonic (där Raonic på nytt pressade schweizaren och återigen tvingade fram ett avgörande set), semifinalen mellan Juan Martín del Potro och Tomás Berdych och finalen mellan Federer och Berdych, där Federer jobbade sig tillbaka in i en match som såg ut att glida honom ur händerna. På damsidan var Serena Williams helt överlägsen och tappade bara ett set, mot Caroline Wozniacki i åttondelsfinalen.

http://www.youtube.com/watch?v=_4iQ5aQWTWs

ROM
Rom, Italien, 14-21 maj
Finalen herrar: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3
Finalen damer: Maria Sjarapova – Li Na 4-6, 6-4, 7-6(5)
Betyg: ++++

Grussäsongens klart bästa Master. Turneringen på herrsidan bjöd på det mesta: en hemmafavorit (Andreas Seppi) som fällde jätten John Isner och räddade ett knippe matchbollar mot Stanislas Wawrinka, en Novak Djokovic som återigen var på gott spelhumör, en Rafael Nadal som stundtals såg helt omänsklig och oslagbar ut, en formstark David Ferrer som trots Nadals nämnda omänsklighet gav sin landsman skrämselhicka i semifinalen och en stukad Roger Federer som blev snudd på överkörd av Djokovic. Finalen var dessutom så välspelad som en final mellan ”Rafa” och ”Djoker” ska vara. På damsidan tog Maria Sjarapova chansen när värsta fienderna Victoria Azarenka och Serena Williams drog sig ur turneringen med skador, höll huvudet kallt i finalen mot Li Na och lyckades äntligen bärga en stor titel efter alla tillkortakommanden.

http://www.youtube.com/watch?v=ivuKSZ2g6Qs

http://www.youtube.com/watch?v=sC27w2Aw8ps

TORONTO
Toronto, Kanada, 4-13 augusti
Finalen herrar: Novak Djokovic – Richard Gasquet 6-3, 6-2
Finalen damer: Petra Kvitová – Li Na 7-5, 2-6, 6-3
Betyg: ++

På grund av London-OS, som avslutades veckan före Toronto Masters (Canadian Open/Rogers Cup), var det flera stora namn som valde att stå över årets sjätte Master – och de som valde att dyka upp i Toronto (Montréal i damernas fall) halkade ur turneringen som en kollektiv bambi på hal is. Novak Djokovic var den som visade störst vinnarinstinkt och seglade enkelt till finalen (bortsett från en liten speed bump i form av veteranen Tommy Haas), där han dansade hem säsongens tredje titel om möjligt ännu enklare. På damsidan föll favoriterna som flugor och Petra Kvitová vann en tresetsrysare mot Li Na, som alltså återigen saknade is i magen i en stor final efter en stark turnering.

http://www.youtube.com/watch?v=y84dUk4VEzI

http://www.youtube.com/watch?v=_5QO0pi0GPs

CINCINNATI
Mason, USA, 11-19 augusti
Finalen herrar: Roger Federer – Novak Djokovic 6-0, 7-6(7)
Finalen damer: Li Na – Angelique Kerber 1-6, 6-3, 6-1
Betyg: +++

Var milt uttryckt ett uppsving efter ganska avslagna Toronto Masters, och det snabba underlaget bjöd på en del riktigt intressanta händelser. Lucky losern Jeremy Chardys skrällseger över Andy Murray i raka set, till exempel. Och Milos Raonics starka insats (segrar över Richard Gasquet, Marcos Baghdatis och Tomás Berdych) som tog honom hela vägen till kvartsfinal (där det blev förlust mot Stanislas Wawrinka i en tät tresetare). Novak Djokovic fick en oförskämt bekväm resa till finalen efter riktigt lojt uppträdande från Juan Martín del Potro i semifinalen och Roger Federer var oerhört hungrig på en ny titel efter OS-frossan (förlust mot Murray i finalen). I finalen drabbades Djokovic av gummiarm redan i matchens första duell och blev fullkomligt utklassad i första set. I andra samlade han ihop sig, men föll efter ett gastkramande tiebreak – och Federer bärgade sin femte Cincy-titel (slog i och med det Mats Wilanders gamla rekord). På damsidan fick Li Na så äntligen gå hela vägen, efter de där tunga förlusterna tidigare under året. Angelique Kerber var dock den som imponerade mest – i kvartsfinalen utmanövrerade hon Serena Williams i raka set och i semifinalen kämpade hon ner Petra Kvitová i en tät tresetare. Hon tog dessutom ledningen i finalen efter ett grymt förstaset, innan Li Na tog över matchen och snuvade tyskan på titeln.

http://www.youtube.com/watch?v=MhGwjZ4Xd8o

SHANGHAI
Shanghai, Kina, 8-14 oktober
Finalen: Novak Djokovic – Andy Murray 5-7, 7-6(11), 6-3
Betyg: +++++

Andy Murray såg återigen snudd på orubblig ut i sin favoritturnering, som han vunnit två gånger (2010 och 2011). Även Novak Djokovic gasade för fullt fram till finalen, medan Roger Federer såg en smula omotiverad ut i åttondelsfinalen mot landsmannen Stanislas Wawrinka, innan han klappade ihop fullständigt mot Murray i semifinalen (turneringens samtliga fyra toppseedade spelare – Federer, Djokovic, Murray, Berdych – fanns för övrigt med i semifinalfältet). Finalen mellan Djokovic och Murray blev precis så episk som vi kunde hoppas. Murray kopplade tidigt greppet om matchen, pepprade Djokovic med blytunga forehandslag och slet upp stora hål i hans hårdhudade defensiv med obarmhärtig aggressivitet. När Murray sedan hade matchboll i egen serve vid ställning 5-4, 40-30 trodde nog de allra flesta att loppet var kört för Djokovic – men i själva verket var det inledningen på hans makalösa vändning. Resten är historia.

http://www.youtube.com/watch?v=5N33MLBaC9U

PARIS
Paris, Frankrike, 29 oktober-4 november
Finalen: David Ferrer – Jerzy Janowicz 6-4, 6-3
Betyg: +

Vi kan förvisso ha sett en ny stjärna födas i den sensationella kvalspelaren och skrällmaskinen Jerzy Janowicz, men säsongens ödesdigra schemaläggning tog verkligen död på den här turneringens nerv. Toppspelarna föll som käglor och många var direkt loja och oinspirerade i sina respektive förlustmatcher. Det för Paris så långsamma och märkliga underlaget (har för övrigt aldrig gillat grön hardcourt, men det hör egentligen inte till saken) i kombination med den trista attityden från vissa spelare gjorde att en del matcher höll smärtsamt låg kvalitet. Däremot var det givetvis roligt att äntligen få se slitvargen David Ferrer höja en Masters-buckla mot taket, samt att följa Janowicz magiska äventyr.

Knäskadade Rafael Nadal gör sin efterlängtade comeback i en uppvisningsturnering i Abu Dhabi i december.

I alla fall om man får tro arrangörerna av Mubadala World Tennis Championship, som i dag meddelar att han är klar för turneringen (där även världstvåan Novak Djokovic, världstrean Andy Murray och världsfemman David Ferrer deltar).

MWTC pågår mellan 27 och 29 december. Rafael Nadal själv har ännu inte kommenterat uppgifterna, men sade förra veckan att han inte kan sätta något datum för sin comeback och att han siktar på att spela Australiska öppna i januari 2013.

Om Nadal, som inte spelat sedan årets Wimbledon, väljer att göra sin comeback i Abu Dhabi i december ligger det helt i linje med vad jag och andra med mig förutspått. Att Nadal skulle göra comeback under höstens hardcourt-säsong – ett underlag han inte alls trivs på, milt uttryckt – och riskera förvärra skadan har aldrig känts vare sig realistiskt eller rimligt.

En uppvisningsturnering är dessutom betydligt bättre uppvärmning inför nästa säsong än World Tour Finals, där en matchotränad Nadal tvingats möta enbart topp 10-spelare i skarpt läge.

Min bedömning är därför att MWTC:s uppgifter är både tillförlitliga och troliga och att Nadal inom den närmsta tiden kommer att bekräfta sin medverkan i turneringen.

Att hardcourt inte är Rafael Nadals favoritunderlag är ingen hemlighet.

Nu vädrar han ånyo sitt missnöje över de många hardcourt-turneringarna på ATP-touren – och öppnar för att begränsa sitt spelschema drastiskt när han väl kommer tillbaka från sin skada.

– Jag kan inte inbilla mig att jag ska kunna sluta spela på hardcourt när två Slams är på hardcourt, men det är någonting fel med sporten. Man ser inga fotbollsspelare eller basketspelare spela på hårda underlag, sporter med snabba rörelser, säger han till Daily Mail.

– Hardcourt är väldigt dåligt för kroppen. Jag vet att sporten är en affärsverksamhet och att det är lättare att skapa sådana banor än gräs och grus, men jag är hundra procent säker på att det är fel. Jag kanske måste spela mer på grus än tidigare, men det finns inte så många alternativ.

Aversionen mot hardcourt har vi hört förut. Det intressanta här är just att han antyder planer på att stuva om i sitt schema när han kommer tillbaka. Dels genom att spela grusturneringarna i exempelvis Sydamerika i början av året och dels genom att stå över en hel del hardcourt-turneringar, däribland några av de sex Masters-turneringarna på hårda underlag (Indian Wells, Miami, Toronto/Montreal, Cincinnati, Shanghai, Paris).

Det troliga i så fall är att han hoppar över hälften, eftersom de parvis ligger tätt inpå varandra i schemat. Ett exempel är att han står över Miami (mars), Cincinnati (augusti) och Paris (oktober) men spelar Indian Wells (mars), Toronto/Montreal (augusti) och Shanghai (oktober).

Vad exakt det skulle innebära att svårt att säga i dagsläget. Nadal plockar förvisso majoriteten av sina poäng på grus och i Grand Slam-sammanhang, men ett fall på rankningen blir ändå oundvikligt då Masters-turneringarna som bekant är de tredje mest inkomstbringande turneringarna poängmässigt (efter Grand Slams och World Tour Finals).

Världsfyran och elvafaldiga Grand Slam-vinnaren är på grund av skadan dessutom tveksam till att han kan delta i årets World Tour Finals i november – och menar att även hans medverkan i nästa års första Grand Slam, Australiska öppna, är i fara.

– Jag hoppas att ni får se mig i Australian. Det är det största målet för mig, att komma tillbaka precis före i Qatar. Men jag kan inte säga med säkerhet vad som kommer att hända. Jag vill vara hundra procent redo när jag kommer tillbaka. Jag vill inte fortsätta att spela med tvivel varenda dag, att inte veta om mina knän ska hålla, säger han.

Ett uttalande som tyder på att han, som jag och flera med mig tidigare slagit fast, inte har några som helst planer på att ställa upp i slutspelet –utan snarare siktar på att göra sin comeback i början på nästa år.

Och lika bra är väl det. Personligen ser jag mycket hellre en fullt rehabiliterad Nadal än en skadeskjuten sådan, som man inte vet när han måste kasta in handduken igen härnäst.

Enligt spanjoren var han tvungen att ta antiinflammatoriska läkemedel för att ta sig igenom Franska öppna, där han i år bärgade sin sjunde titel efter finalseger över rivalen Novak Djokovic, och tog smärtstillande under Wimbledon (där han åkte ut i andra omgången mot då 100-rankade Lukas Rosol).

Det han grämer sig mest över var att han missade London-OS, där han skulle ha burit Spaniens flagga under öppningsceremonin.

– Jag var väldigt väldigt ledsen under tre veckor. Det händer bara var fjärde år. Att missa US Open var svårt, men man tänker att man får fler chanser, säger han till nyhetsbyrån Reuters.

Och passar även på att hylla världstrean Andy Murray, som i US Open bärgade sin första Grand Slam-buckla:

– Han förtjänar det mer än någon annan. Jag är väldigt glad för hans skull. Det som förändrats mest är hans mentalitet. Hans spel har i princip inte förändrats alls, men att vinna OS-guld var en stor anledning till att han vann i New York. Andy är en spelare med imponerande talang och jag har alltid sagt att han skulle vinna en Slam, och inte bara en – han kommer att vinna fler.

Snubblade över en alldeles underbar bild av en 14-årig Rafael Nadal, som var flaggbärare under Davis Cup 2000.

Tydligen var detta hans första framträdande i DC-sammanhang.

Föga visste vi då att ”Rafa” skulle komma att bli en av historiens mest framgångsrika och hyllade tennisspelare…

Fick en fråga under min liverapportering av US Open-finalen natten till i går: ”Vem tycker du har bäst fysik av spelarna på ATP-touren?”

Så här ser min topp tre-lista ut:

1. Rafael Nadal
2. David Ferrer
3. Andy Murray

Personligen tycker jag inte att det råder någon som helst tvekan om de två förstnämnda, men vissa reagerade på mitt val av Murray på tredjeplatsen.

Låt mig förklara.

Det imponerande med Nadal är att han trots sin muskulösa fysik inte bara orkar springa vad som känns som flera mil under en match – han orkar dessutom få fart på bollen tre-fyra timmar in i en krävande femsetare. David Ferrer har varken Nadals kroppshydda eller tunga grundspel. Hans uthållighet är givetvis oerhört imponerande (därav andraplatsen), men hans spelstil är inte lika krävande. Dock kan han som ingen annan nöta i boll efter boll, match efter match.

Andy Murray är något av ett mellanting. Han springer oftast betydligt mer – och snabbare – än sina motståndare (naturligtvis beroende på vem han möter), men har likväl orken att leverera tunga förstaservar och dödande grundslag. Det visade han inte minst mot Novak Djokovic natten till i går, när han servade snudd på felfritt i avgörande set medan Djokovic fick tidernas gummiarm.

Hör inte Djokovic hemma på den här listan då?

Jo – men inte riktigt topp tre, tycker jag.

Djokovic har under de senaste två åren jobbat upp en grym fysik och gått från att vara något av en vekling som kastade in handduken på grund av utmattning titt som tätt, till en äkta fighter med både fysisk och psykisk uthållighet.

Världstvåans fysik är dock mycket mer explosiv än Nadals, Ferrers och Murrays. Det har hänt fler än en gång att han efter en särdeles lång och krävande bollduell förlorat återstående poäng i gamet för att han inte hunnit återhämta sig. Han har helt enkelt inte samma snabba återhämtningsförmåga som exempelvis Nadal. Djokovics spel bygger dessutom väldigt mycket på att han kontrollerar spelet, och påverkas således mer när han tvingas försvara sig mycket eller pressas till långa bolldueller.

Ges han dock tid till den där välbehövliga återhämtningen kan han spela femsetare efter femsetare utan att se överdrivet sliten ut – vilket han inte minst visade i årets Australiska öppna, där han vann finalen mot Nadal i fem set efter att ha kuvat Murray i en dramatisk femsetare i semifinalen.

Givet allt detta skulle jag vilja påstå att det är hyfsat jämnt skägg mellan Djokovic och Murray, med liten fördel Murray.

Well, så tycker jag. Vad tycker ni?

Rafael Nadal meddelar alltså att han tvingas vila i ytterligare två månader på grund av sin knäskada.

– Jag vill verkligen komma tillbaka och spela och njuta av tennistouren, men jag har många år framför mig och mitt knä behöver vila, säger han.

Vilket alltså kan innebära att vi inte ser honom mer i år. Vansinnigt olyckligt, naturligtvis – men det kommer inte som någon överraskning. Att Nadal skulle komma tillbaka för att spela Davis Cup och riskera att göra sin comeback under fel förutsättningar (huruvida det skulle förvärra skadan eller inte är ju omöjligt att spekulera om) har aldrig varit särskilt troligt.

Inte heller att han ska välja att återvända under höstens hardcourt-säsong, som dels sliter på knäna mer än de andra underlagen och dels i regel är Nadals svagaste tid på året, var särskilt troligt. Jag kan möjligen se att han gör storstilad comeback i World Tour Masters, men det blir mer och mer sannolikt att han väntar till inledningen av säsongen 2013.

För vad har han egentligen att förlora på det? Inte mycket. De 6,840 poäng han redan spelat in under det här året garanterar honom en plats inom topp 4 (Andy Murray har i skrivande stund 4,730 så chansen att han till och med avslutar säsongen som världstrea trots skadefrånvaron finns fortfarande).

Jag tror att hans beslut att avvakta har lika mycket med skadan som att han helt enkelt vill förbereda sig minutiöst att göra. Det har vi ingenting emot. Nog för att vi saknar Nadal, men visst ser man hellre en helt återställd ”Rafa” i monstruös form än en trevande, försiktig?

Jag har bara väntat på att de ska komma i gång på allvar – ryktena om och kring Rafael Nadals skada.

Eller ska jag skriva ”skada”?

Många gör just det.

Försöker att inte ägna konspirationsteorier kring skador så mycket uppmärksamhet, men det är onekligen roande att vada i ryktesträsket ibland (om det görs med måtta och framför allt en gnutta distans).

Det var bara en tidsfråga innan konspirationerna om Nadal skulle börja bubbla.

Gruskungen har alltså, efter fiaskot i Wimbledon mot Lukas Rosol, valt att ta timeout för att behandla en knäskada. Enligt Nadal själv lider han av Hoffa’s syndrome, en väldigt smärtsam åkomma som dock inte är särskilt komplicerad att behandla.

Och det är just det som är kruxet. Eftersom flera läkare, även Nadals, poängterat att det inte rör sig om en allvarlig skada har man börjat se den som ”mystisk”. Varför är Nadal borta så länge när det enda som krävs är en förhållandevis enkel operation och några veckors vila?

Saken blir så klart inte bättre av att spanjoren i detta nu deltar i en golfturnering för amatörer på Balearerna.

”Men golf sliter ju jättemycket på knäna!”, skriker konspirationsteoretikerna.

”Nadal har en högerhänt golfsving, vilket belastar vänster knä. Han utsätter alltså sitt skadade knä för tung belastning och riskerar att förvärra den så kallade skadan ytterligare!”, ropar skeptikerna.

Som grädde på moset meddelade Nadal nyligen att han är klar för en uppvisningsturnering i New York i mars nästa år (och får tio miljoner kronor för besväret).

Allt detta har givetvis lett till att det spekuleras hej vilt om att Nadals skada i själva verket är en dopningsavstängning. Att han fastnat i en kontroll men av ATP fått chansen att frivilligt ta en timeout och på så vis mörka skandalen.

Jag tycker i regel att det är nyttigt med en smula skepsis, att det i grunden är viktigt att ifrågasätta auktoriteter och inte ta saker och ting för givet – men det får ju vara någon måtta på dumheterna.

Är det till exempel så mycket mindre sannolikt att han väljer att ta en timeout från den tuffa tenniscirkusen för att vila de trasiga knän som gått som en röd tråd genom hela hans karriär i stället för att riskera mer smärta och värre skador under hardcourt-säsongen, än att han är delaktig i en dopnings-cover-up?

Nej, givetvis inte.

Problemet är att ATP, WTA och ITF mer eller mindre på egen hand svärtat ner tennisens rykte med idiotiska mörkningar av dopningsskandaler för att inte ”skada sportens anseende”. Lite ironiskt att det haft precis motsatt effekt, och att frukterna av de fatala misstagen nu skördas.

Huruvida mörkandet av dopningsskandaler fortfarande är utbrett lär vi inte få veta förrän tennisstjärnorna själva avslöjar dem i diverse självbiografier eller de stora tennisförbunden sätter punkt för alla spekulationer med införandet av en transparent kontrollapparat.

Men denna enorma skepsis och totala brist på förtroende för våra toppspelare, den är faktiskt inte hälsosam. Själv försöker jag i möjligaste mån hedra divisen ”oskyldig tills motsatsen är bevisad”.

Därför önskar jag att vi omgående fick ett stopp på dessa amatörmässiga spekulationer och konspirationsteorier. Om all den tid och engagemang som läggs ned på att gräva fram ”bevis” för att den ena eller andra skadade toppspelaren i själva verket är dopad i stället skulle läggas på att lobba för en mer öppen hantering av dopningsärenden och en ökad satsning på att få bukt med den förmodade dopningen, ja då kanske vi faktiskt skulle komma någon vart i den här frågan.

För denna konstanta och illa underbyggda misstro mot alla spelare med lång skadefrånvaro, den riskerar att skada vår älskade sport lika mycket som ITF:s, ATP:s och WTA:s bristfälliga hantering av frågan.

Det största problemet, vid sidan av tennisförbundens fyrkantighet och slutna hantering, tror jag är att media inte ställer de ansvariga (det vill säga ovan nämnda förbund) till svars, bombarderar dem med frågor, kräver transparens. När man får standardiserade, säkert automatiserade, svar på helt legitima journalistiska frågor anar man så klart ugglor i mossen, trots att inga fjädrar syns till. Man hade enkelt kunnat visa upp sitt rena mjöl i påsen om det inte vore för att påsen är förseglad och inlåst i ett bombsäkert kassaskåp.

Det är så klart en resursfråga, och om tidningsdöden fortsätter i samma takt lär inget mediakonglomerat tycka sig ha råd att gräva efter skatter (i form av smaskiga skandalrubriker och avslöjanden) i betong.

Tills vidare får vi nöja oss med bloggen Tennis Has A Steroid Problem. Visserligen en hög grad konspirationsteorier även här, men grundtanken – som mer ofta än sällan också efterlevs – är just att ställa ansvariga till svars och lägga bevisbördan på förbunden. Bloggen är oftast saklig och retorisk, och ställer de relevanta frågorna i stället för att försöka ge ofullständiga, faktafattiga svar.

Så här säger toppspelarna om Rafael Nadals skada och beslut att dra sig ur årets upplaga av US Open, enligt Tennis.com:

Roger Federer: ”Det är ingen överraskning, jag skrev till honom och han berättade att det inte alls såg bra ut. Så jag visste, typ. Hade det på känn. Men det är så klart en besvikelsen för tennisen nu när det är offentliggjort, det råder ingen tvekan om det. Jag hade älskat att se honom spela. Tolv dagar för Open tänkte man att han skulle ha tid att fixa det som behöver fixas. Det är därför det är rätt så läskigt. Det pågår givetvis en debatt om huruvida han kommer tillbaka i år eller inte. Jag hoppas att han gör det. Jag hoppas att det här är ett väldigt smart beslut av honom. Men det är så klart ett hårt slag och besvikna nyheter för tennisvärlden.”

Novak Djokovic: ”Han är en fantastisk tävlingsmänniska och jag känner honom väldigt väl utanför banan. Jag är säker på att om han kunnat prestera i US Open så hade han kommit. Så jag önskar honom snabb rehabilitering. Faktum är att tennisen förlorar en del när Rafa inte är där och spelar, för han är en person som skrivit historia i den här sporten. Vi vet alla hur bra och populär han är.”

Andy Murray: ”Det är så klart riktigt synd. Jag tycker mycket bra om Rafa som vän. Jag är besviken för hans skull. Jag tror att tennis och även de stora turneringarna gynnas av att alla toppspelare spelar. Det är uppenbarligen tufft för honom, han har haft problem med knäna tidigare. Så jag hoppas att han kan vila, inte kommer tillbaka för snabbt och får dem fixade så att han kan komma tillbaka och spela sin bästa tennis.”

Juan Martín del Potro: ”Alla känner Rafa. Han är en stor fighter. Han är med oss igen väldigt, väldigt snart, och kan bli farlig för oss när han kommer tillbaka för han kommer vara mycket bättre än resten av oss. Han är fortfarande väldigt ung. Han har många utmaningar kvar, så han kommer att vara redo snart. Jag önskar honom allt gott för han är en trevlig kille.”

Rafael Nadal drar sig ur US Open, låter spanjoren meddela i ett officiellt uttalande:

”Jag är väldigt ledsen över att meddela att jag ännu inte är redo att spela och måste dra mig ur årets US Open i New York. Jag måste fortsätta med rehabiliteringen och förberedelser för att kunna spela under rätt förutsättningar. Jag vill säga hej och tack till alla fans och främst de i New York. Jag kommer att sakna er alla i årets Open!”

Oväntat? Nej, inte det minsta. Men likväl förbaskat tråkigt för alla oss tennisälskare att i ytterligare en stor turnering inte få se en av världens allra bästa spelare.

Och faktum är att skadefrånvaron är än mer alarmerande än sist det begav sig, efter förlusten mot Robin Söderling i Franska öppna 2009. Den gången kunde han inte försvara sin Wimbledon-titel från 2008 men var tillbaka lagom till Canada Masters i Montreal. I år har han tvingats stå över både London-OS, Canada Masters (i Toronto), Cincinnati Masters och nu alltså US Open efter chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon för två månader sedan.

Framför allt är skadan oroväckande eftersom den kommer just nu, när en till synes omänskligt formstark Nadal tillryggalagt en helt makalös vår med två Masters-titlar och karriärens sjunde Franska öppna-titel i bagaget. Spanjoren har på grund av sin slitsamma spelstil tampats med skador genom hela sin karriär, och frågan är hur länge hans kropp kommer att hålla.

I år har han gjort några fatala misstag:

• Han drog sig ur Miami Masters i mars efter känningar i knät. Trots det spelade han Monte Carlo Masters och Barcelona Open i april, Madrid Masters, Rome Masters och Franska öppna i maj-juni – och direkt därefter grästurneringen Gerry Weber Open i Halle som förberedelse inför Wimbledon. I Monte Carlo, Barcelona, Rom och Paris gick han hela vägen och bärgade titlarna, i Madrid blev det respass i åttondelsfinalen. Ett helt otroligt tufft schema, särskilt med tanke på att han bara lät sitt knä vila i två veckor efter sin w/o i Miami. Han borde rimligtvis ha stått över Barcelona och Madrid (särskilt med tanke på det bespottade blåa gruset) och kanske även Gerry Weber för att inte öka risken för långvarig skada – vilket nu alltså blivit verklighet.

Det är dock inte svårt att förstå varför Nadal pressade in dessa turneringar i sitt redan späckade schema: det är ju på våren, med alla dess grusturneringar, som Nadal är den obestridliga kungen. Förmodligen ansåg han det direkt nödvändigt att ”hitta sig själv igen” och bygga upp det självförtroende som Novak Djokovic så effektivt grusade under 2011, då serben (förutom att klå spanjoren i två Grand Slam-finaler) fällde Nadal där han tidigare varit helt untouchable.

Förmodligen ansåg Nadal att framgångar i Monte Carlo, Barcelona och Rom var livsviktiga för att säkra sjunde titeln på Roland Garros. Kanske tyckte han också att Madrid var ett nödvändigt ont i strävan efter ett rekord i Paris och en förändrad maktbalans i toppen.

Men Nadals vågade riskspel fick ett högt pris – han kunde inte försvara sin OS-guldmedalj från Peking 2008 och kan nu inte heller försvara sin finalplats från förra årets US Open.

SvD:s tennisexpert Jonas Arnesen slog någon gång fast att Nadal med sin spelstil kommer att tvingas kasta in handduken innan han fyllt 25. Det blev inte riktigt så, men mycket lutar åt att vi inte kommer att få se Rafael Nadal som vi är vana att se honom särskilt länge till. Skadorna är ständigt överhängande hot och vid fyllda 26 kommer hans kropp helt enkelt inte att hålla om han inte ändrar sin (otroligt framgångsrika) spelstil i grunden – eller börjar banta sitt schema ordentligt och enbart sikta in sig på de stora, prestigefulla turneringarna.

Att hela Nadals säsong nu är över ligger nära till hands att anta. Men kan detta också vara början till slutet på världstreans sagolika karriär?

Ja. Tyvärr.

Han kan nämligen inte fortsätta att pressa sig själv till det yttersta som han gjort under åren, som han tvingats göra på grund av sin spelstil – något han dock måste göra på grund av den mördande konkurrensen.

Räck upp en hand den som tror att Nadal är en spelare som nöjer sig med att harva i rankningens bottenträsk. Nej, Nadal är och kommer alltid att vara en äkta vinnare som vägrar, hatar och räds att förlora och som inte ser sig själv någon annanstans än i den absoluta toppen. Jag tror att Nadal är en person som lever efter divisen better to burn out than to fade away och kommer därför säkert fortsätta spela som han gör de få år hans kropp tillåter honom spela så snarare än att dra ner på takten bara för att kunna fortsätta spela tennis tills han fyllt 35.

Det är bara att passa på och njuta av att se Rafael Nadal i toppform – om han nu är det när han kommer tillbaka i slutet av 2012/början av 2013 – för vi har med största sannolikhet inte särskilt många år kvar på oss att göra det.

Rafael Nadal vet ännu inte om han kan spela US Open senare i höst.

Det säger världstvåan, som inte spelat sedan han förlorade i andra omgången i Wimbledon mot Lukas Rosol, till den spanska tv-kanalen Laverdad.

– Jag vet inte om jag är redo lagom till US Open. Jag kan inte säga vare sig ja eller nej. Skadan är inte som andra år, jag har upptäckt att den är lite annorlunda, säger han.

Världsettan Roger Federer är bekymrad över rivalens skada.

– Jag tänkte skriva till honom och kolla hur han mår för jag kan knappt tro att han varit borta så länge. Jag tänkte att OS, okej, det är ett personligt val. Jag var säker på att vi skulle få se honom i Toronto, men nu missar han Toronto och Cincinnati. Det är väldigt överraskande, för det var ingenting vi hörde något om innan skadan. Han spelade så bra på grus och såg bra ut i Wimbledon. Han hade mer tid (till vila) efter den tidiga förlusten i Wimbledon, så att han drog sig ur de här två turneringarna kom som en stor överraskning för mig. Även OS. Jag är ledsen för hans skull och hoppas att han kommer tillbaka till US Open, säger han.

US Open drar i gång 27 augusti.