Grattis, Basel.

Roger Federer satte i dag effektivt punkt för spekulationerna kring schweizarens vara eller icke vara i Swiss Indoors i oktober.

– Alla vet hur viktig den här turneringen är för mig och det gäller fortfarande, säger han – och bekräftar enligt Tennis.com att han deltar i 2013 års upplaga.

Femfaldige Swiss Indoors-mästaren menar att han aldrig sagt att han står över turneringen i år, utan ”försöker göra en komplicerad fråga enklare”.

Federers kontrakt med arrangören gick ut efter finalförlusten mot Juan Martín del Potro förra året. Schweizisk media rapporterade då att Federers management krävde en sjusiffrig summa och inte kunde nå en överenskommelse med turneringens ägare.

– Jag kan spela i Basel utan några kontrakt eller överenskommelser, säger Federer själv.

Beslutet påverkar inte bolltrollarens schema nämnvärt. Den längsta pausen är som bekant pågående (mellan Indian Wells och Madrid), och från maj rullar det på mer eller mindre som vanligt (Madrid, Rom och Franska öppna i maj, Halle och Wimbledon i juni, Montréal, Cincinnati och US Open i augusti, Shanghai, Basel och Paris i oktober).

Novak Djokovic offrade sig för sitt Serbien i Davis Cup – och kan i värsta fall ha spolierat sin grussäsong.

Nu ska vi inte måla fan på väggen redan, vi vet ju inte exakt hur allvarlig skadan är.

Men om det så bara är världsettans medverkan i Monte Carlo Masters som är hotad så är det ett blytungt avbräck för herrtennisens europeiska grussäsong.

Och apropå fan: Visst är det just själve fan att Novak ska trampa snett precis nu, när rivalen Rafael Nadal äntligen kommit tillbaka och svarat för en hittills succébetonad comeback efter sju månaders skadeuppehåll?

När vi nu tagit klivet in i april månad har ju tanken varit att gruskungen och världsettan ska stånga sig blodiga i dramatiska kraftmätningar inför Franska öppna.

Missar Djokovic Monte Carlo och tvingas till flera veckors vila är risken att han inte hinner hitta formen lagom till Roland Garros. Tidigt uttåg i Madrid och förlust mot en Nadal som fått upp ångan ordentligt i Rom (fullt rimliga scenarier) kan grusa även Djokovics självförtroende, det råstarka psyket till trots.

Utan Djokovic ligger dessutom vägen helt öppet för Nadal att bärga sin nionde raka titel i Monte Carlo. Med tanke på hans övertygande insatser i Acapulco och Indian Wells finns det i dagsläget bara en spelare som kan utmana honom på gruset, och han haltar i skrivande stund omkring med en fotskada.

Om Djokovic står över Monte Carlo som en säkerhetsåtgärd, för att inte förvärra skadan, så behöver vi nog inte oroa oss alltför mycket. Visst, han förlorar viktiga poäng och ger Andy Murray ytterligare chanser att närma sig världsettan på rankningen, men det relevanta här är att rehabiliteringen blir så pass snabb och smärtfri att han åtminstone kan träna någorlunda hårt och hålla sig i form inför Madrid och Rom.

Att döma av de rapporter vi hittills fått lutar det åt att vi inte får se Novak i Monte Carlo.

Vilket är ett stort avbräck i sig.

Men det är ingenting mot vad hans totala frånvaro under grussäsongen – vilket än så länge bara är en farhåga och ett worst case scenario – skulle innebära: total avsaknad av dramatik.

Såvida inte Nadals knä kastar in handduken. Då skulle 2013 kunna bjuda på den mest öppna, märkligaste och på så vis i särklass mest dramatiska grussäsong på år och dar (av helt fel anledningar, dock).

Men det är givetvis ingenting vi hoppas på.

Så krya på dig nu, bäste herr Novak Djokovic.

Det röda gruset behöver dig.

Snart dags för grussäsong – och därför läge att slå på den jättestora trumman!

Skämt åsido så har den här veckan varit något av en mellanlandning med två Internationals på damsidan och lite Davis Cup på herrsidan. Inte årets hetaste tennisvecka, med andra ord. Även om DC givetvis bjudit på lite välbehövlig dramatik.

Ändå fullt naturligt att den här veckan varit något avslagen eftersom den är inkilad mellan Miami Masters och de inledande grusturneringarna som leder fram till Monte Carlo Masters i mitten av månaden.

Det är helt enkelt dags för en djupdykning inför grussäsongen 2013. Vi börjar med turneringarna och går vidare med spelare på individnivå (fast i ett separat inlägg).

* * *

APRIL

* * *

GRAND PRIX HASSAN II
ATP 250
Casablanca, Marocko
8-14 april

En av två turneringar som smygstartar grussäsongen, innan Monte Carlo veckan därpå, och är i regel en av de absolut svagaste turneringarna under våren. Pablo Andújar är tvåfaldig regerande mästare och var tredjeseedad förra året (då rankad 39). I år är han inte ens seedad.

Vill dock påstå att Grand Prix Hassan II anno 2013 är betydligt hetare än vanligt. 17-rankade Stanislas Wawrinka är toppseedad och under honom finns flera intressanta spelare: Kevin Anderson, Martin Klizan, Benoit Paire, Jürgen Melzer. Okej, Melzer är kanske inte så jättespännande, men förra året var Alexandr Dolgopolov i princip det enda intressanta namnet i startfältet. Klar förbättring där alltså.

Wawrinka favorit naturligtvis, tillsammans med titelförsvararen Andújar. Ska bli intressant att se vad Anderson kan åstadkomma, med tanke på att grus inte direkt är hans starkaste underlag. Han spelade ju US Men’s Clay Court Championship i Houston förra året, där han föll mot Juan Mónaco i kvartsfinalen.

Men det blir mest intressant att följa Klizan och Paire. Tror faktiskt att Paire klarar sig bäst av de två, han är en generellt sett bättre grusspelare än Klizan. Skulle inte förvåna mig om han ställer till med en skräll eller två, beroende på hur lotten faller.

Av de seedade spelarna är det tveklöst Wawrinka som har störst chans att vinna, han har varit i grym form under årsinledningen och trivs dessutom riktigt bra på grus. Hoppas på att få se honom i final, åtminstone.

——————

US MEN’S CLAY COURT CHAMPIONSHIPS
ATP 250
Houston, USA
8-14 april

Den klart hetaste av de båda turneringarna veckan före Monte Carlo. Världstolvan Nicolás Almagro, 14-rankade Tommy Haas, 19-rankade titelförsvararen Juan Mónaco och 20-rankade Sam Querrey är toppseedade, följt av och 23-rankade fjolårsfinalisten John Isner, 30-rankade Fernando Verdasco, 57-rankade Paolo Lorenzi och 73-rankade Michael Russel.

Förutom de finns ett helt knippe andra intressanta spelare, som Gaël Monfils, James Blake, Jack Sock, Steve Anderson, Lleyton Hewitt och Ryan Harrison. Spontant ser det ut som att formstarke Haas har fått den tuffaste lottningen, men med tanke på hans prestationer hittills i år (och Isners katastrofala form) borde han ha goda chanser att nå semifinal. Känns en smula galet att han inte ens lyckades kvala sig in till turneringen förra året…

Lär bli svårt för Mónaco att försvara sin titel. Han har bara levererat i Davis Cup-sammanhang hittills i år (7-1 i setfacit, 1-11 i ATP-sammanhang) och trots att han har en till synes enkel resa till kvartsfinal kan han lika gärna åka ut redan mot Tim Smyzcek/Josselin Ouanna i öppningsmatchen.

En final mellan Almagro och Haas vore faktiskt inte helt fel. Oavsett vem det blir måste grusspecialisten Almagro hållas som förhandsfavorit. Fram till finalen är det svårt att se vem som ska stoppa honom, och väl där är det nog hugget som stucket om det blir Haas, Isner eller Mónaco.

Vore riktigt kul om Ryan Harrison, Jack Sock eller Ricardas Berankis kunde kliva fram och ställa till med några skrällar.

——————

MONTE CARLO MASTERS
ATP Masters 1000
Monte Carlo, Monaco
14-21 april

Samtliga topp 10-spelare utom Roger Federer kommer till Monte Carlo i år. De 16 seedade spelarna är rankade ett till 18 (förutom Federer avstår även 15-rankade Kei Nishikori). Åttafaldiga, regerande mästaren Rafael Nadal är fjärdeseedad. Vilket de senaste åren inte direkt hört till vanligheten.

Som upplagt för en hejdundrande Masters-fest alltså, trots att Monte Carlo är den enda av säsongens nio Masters som inte är obligatorisk. Som det ser ut nu, i alla fall. Vi får hoppas att det inte sker några skadeavhopp i sista stund.

Det intressanta här blir att se Novak Djokovic och Nadal spänna musklerna. Om Roland Garros är Nadals vardagsrum så är Monte Carlo hans farstu. Att åka på pumpen mot rivalen Djokovic här kan få förödande konsekvenser för spanjoren under fortsättningen av våren.

Förra året detroniserade han världsettan i finalen, men den gången plågades Novak av dödsfall i familjen, så räkna med ett stekhet möte dem emellan (om de nu ställs mot varandra över huvud taget, vill säga).

Det ska även bli spännande att se vad Andy Murray kan åstadkomma. Han nådde kvarten förra året men föll då i tre set mot Tomás Berdych. Han har en del friska poäng att samla ihop under grussäsongen, Murray – och vill han ha minsta lilla chans att närma sig Djokovic i toppen är det lika bra att börja jaga redan i Monte Carlo.

Vidare kommer den här turneringen att ge en liten fingervisning om var framför allt toppspelarna står inför den fortsatta grusvåren. Berdych, Juan Martín del Potro, David Ferrer, Richard Gasquet och Nicolás Almagro borde kunna gå långt, men alla kan inte nå de sista rundorna.

Av dessa uppräknade är det del Potro och Gasquet som har mest att vinna på sin medverkan, eftersom de stod över turneringen förra året. Ferrer åkte ut redan i andra omgången förra året och bör således öka på avståndet till Nadal på rankningen. Milos Raonic åkte ut i första omgången och borde även han kunna samla på sig lite välbehövliga poäng. Almagro tog sig till tredjerundan och ska göra det även i år, men ytterst tveksamt att han når längre än till kvartsfinal. Konkurrensen är verkligen mördande.

Det vore också önskvärt om Gaël Monfils gör riktigt bra ifrån sig och slåss om platserna i de senare rundorna. Det är hög tid för en klättring på rankningen för hans del nu.

Den stora frågan, dock: Kan Nadal vinna för nionde året i rad? Inte alls omöjligt, särskilt inte med tanke på sin insats i Indian Wells, på hardcourt. Det lutar åt en finalrepris mellan honom och Djokovic. Och i så fall: Kan Djokovic fälla gruskungen i hans egen farstu?

Är det någon som kan göra det så är det sannerligen Djokovic. Jag misstänker att Djokovic gått lite på sparlåga i Indian Wells och Miami. Han har helt enkelt inte brytt sig tillräckligt mycket om att vinna de turneringarna för att lägga i den där extraväxeln när så krävdes (mot del Potro i Indian Wells och Tommy Haas i Miami), men i Monte Carlo handlar det om att kuva Nadal inför Franska öppna. Han kommer inte att vika ner sig i första taget, det är ett som är säkert.

——————

BARCELONA OPEN
ATP 500
Barcelona, Spanien
22-28 april

Fyra topp 10-spelare i startfältet, precis som förra året (Berdych skulle ha spelat då, men drog sig ur på grund av skada). En turnering Nadal vunnit sju gånger (2005-2009, 2011-2012).

Största skillnaderna jämfört med i fjol är att Ferrer är förstaseedad och att Andy Murray inte finns med i startfältet. Skotten förlorade i kvartsfinalen mot Milos Raonic förra året. Lite märkligt att han står över i år. Han behöver ju matchning på grus och rankningspoängen.

Nåväl.

Jerzy Janowicz ska spela turneringen för första gången i karriären (förlorade i kvalet förra året). Även Kei Nishikori, Martin Klizan och Grigor Dimitrov finns i startfältet. Vore kul om någon av de tre, eller Raonic, kunde kliva fram och skrälla lite (som Raonic gjorde mot Murray i kvarten 2012).

Men nja, det lär i vanlig ordning stå mellan Nadal och Ferrer, med Berdych, Gasquet och Almagro som främsta utmanare. Om inte Juan Mónaco blixtrar till plötsligt? Fernando Verdasco lär få oerhört svårt att försvara sin semifinalplats med tanke på hans hejdlöst dåliga form så här långt i år.

——————

BRD NASTASE TIRIAC TROPHY
ATP 250
Bukarest, Rumänien
22-28 april

Liksom Grand Prix Hassan II en sval turnering med praktiskt taget obefintlig stjärnstatus. Gilles Simon är regerande mästare och har vunnit turneringen totalt tre gånger (2007-2008, 2012). Simon finns med i startfältet även i år och är återigen toppseedad.

Under honom finns 18-rankade Andreas Seppi, 26-rankade Mikhail Juzjnyj och 28-rankade Florian Mayer (som bärgade titeln 2011).

Blir intressant att se om 39-rankade Horacio Zeballos kan hitta tillbaka till det spel som tog honom hela vägen i Vina del Mar i februari nu när det vankas grus igen. Efter segern över Nadal i Chile blev det som bekant två raka förluster i förstarundor, innan han gick till kvartsfinal i Acapulco.

Med tanke på Simons bedrövliga form är det svårt att peka ut honom som favorit på förhand. Seppi, som är stabil på grus, borde ha en riktigt god chans att bärga karriärens fjärde titel här. Om inget väldigt spännande namn kommer in på wildcard.

I övrigt en inte alltför intressant turnering.

——————

ESTORIL OPEN
ATP 250/WTA International
Oeiras, Portugal
29 april-5 maj

På herrsidan är del Potro, Mónaco, Wawrinka och Seppi toppseedade.  Även Julien Benneteau, Kevin Anderson, Benoit Paire, Horacio Zeballos och Albert Ramos finns med i startfältet.

Liksom David Goffin. Tycker att han borde kunna få lite utdelning under grussäsongen, så en eller ett par matcher i Portugal ska han ju kunna vinna trots sin usla form under säsongsinledningen. Beroende på hur lotten faller, så klart.

Tvåfaldiga titelförsvararen del Potro solklar favorit givetvis, men Wawrinka borde kunna utmana. Eller har vi börjat övervärdera schweizaren efter hans makalösa insats mot Djokovic i Australiska öppna? Nej, jag vill inte riktigt tro det. Än. Det är ju på gruset han kommer till sin fulla rätt.

Förra året blev det förlust i semifinalen för Wawrinka, mot just del Potro, så han är säkerligen revanschsugen. Mónaco ska generellt inte underskattas på grus och hans formsvacka kan ju rimligen inte hålla i sig för evigt, så han kan mycket väl vara en utmanare här. Så även Seppi och fjolårssemifinalisten Ramos. Den sistnämnda må ha överskattats grovt förra säsongen, men han har en förmåga att ta sig långt i sådana här turneringar.

På damsidan är världselvan Marion Bartoli, 15-rankade Roberta Vinci, 21-rankade Carla Suarez Navarro och 25-rankade Anastasia Pavlytjenkova toppseedade.

I övrigt inga direkt iögonenfallande spelare i startfältet – bortsett från titelförsvararen Kaia Kanepi. Hon har som bekant inte spelat sedan Tokyo i september förra året. Vore riktigt kul om hon kommer till start i ett försök att försvara titeln.

* * *

MAJ

* * *

MADRID MASTERS
ATP Masters 1000/WTA Premier Mandatory
Madrid, Spanien
5-12 maj

Efter klagomål från spelarna är fjolårets blåa ”smurfgrus” ett minne blott. Vilket överlag är bra eftersom det var ett misslyckat experiment, men samtidigt lite tråkigt. Det var onekligen ett av de klart mest spännande inslagen under grussäsongen 2012. Om inte det spelmässiga drabbats så negativt hade det kunnat fortsätta vara en trevlig färgklick (ursäkta ordvitsen) under våren.

Nåväl.

Madrid Open är den enda turneringen under grussäsongen där Rafael Nadal kan vinna nya poäng (föll i åttondelsfinalen mot Fernando Verdasco förra året). Oerhört viktig turnering för honom, med andra ord.

Om inte David Ferrer tappar fasligt mycket poäng under våren kan den här tävlingsveckan nämligen bli direkt avgörande för om Nadal ska bli semifinalseedad eller bara kvartsfinaldito i Franska öppna. Förutsatt att han försvarat alla sina poäng i Monte Carlo och Barcelona och sedan gör detsamma i Rom veckan efter Madrid, alltså.

Blir också oerhört intressant att se hur Federers ”comeback” blir. Schweizaren har som bekant ett pågående – två månader långt – uppehåll efter Indian Wells och ämnar inte återvända förrän i Madrid. Förra året gynnades han av det snabbare underlaget, men har faktiskt vunnit här även på rött grus (slog Nadal i finalen 2009).

Dock ytterst tveksamt att han försvarar sin titel. Det mest troliga är att han som längst når semifinal och därmed tappar ytterligare mark på rankningen. Vilket inte är hela världen, så länge han behåller sin fjärdeplats. Och det kommer han sannolikt att göra. Det skiljer trots allt i skrivande stund 1,620 poäng mellan Federer och Ferrer.

Det mesta kommer ändå i vanlig ordning att kretsa kring Nadal och Djokovic. Det får vi vänja oss vid under grussäsongen 2013, helt enkelt. Hela våren lär nämligen bli en enda lång maktkamp mellan dessa båda herrar inför Franska öppna. Nadals knän får säkert också stå i fokus. Orkar han verkligen spela lika intensivt som han gjorde förra året? Det blir många och långa veckor för honom om han ska spela Monte Carlo, Barcelona, Madrid och Rom, vilket det i dagsläget ser ut som att han tänker göra.

Oavsett om Nadal hunnit tappa så mycket poäng att uppförsbacken till fjärdeplatsen inför Franska öppna är för brant så lär Madrid Open bli en högintressant turnering, just på grund av kraftmätningen mellan Nadal och Djokovic.

Och då menar jag inte bara i matcher där de möter varandra, utan över huvud taget. Oerhört viktigt för båda att göra bra ifrån sig och bygga upp självförtroendet inför Roland Garros.

Andy Murray har chansen att håva in nya poäng eftersom han tvingades stå över på grund av skada förra året.

På damsidan lär Serena Williams, likt Roger Federer, på grund av det nygamla underlaget få det svårt att försvara sin titel. Maria Sjarapova får bära favoritskapet, eftersom hon brukar göra bra ifrån sig på grus (kvartsfinal i Madrid, titlar i Rom och Franska öppna förra året). Om nu inte Victoria Azarenka kommer tillrätta med sina skadeproblem och går ut starkt på gruset.

——————

ROME MASTERS
ATP Masters 1000/WTA Premier Mandatory
Rom, Italien
12-19 maj

Precis som i fallet med Miami och Indian Wells tenderar Rom ibland att bli lite mer avslagen än Madrid, eftersom den spelas redan nästkommande vecka.

Förra året handlade det så klart väldigt mycket om att det var en ”vanlig” Master som spelades direkt efter experimentella Madrid, men det blev aldrig någon riktig nerv förrän i finalen mellan Nadal och Djokovic – trots att vi bjöds på en fin lineup redan i kvartarna (Djokovic-Tsonga, Federer-Seppi, Ferrer-Gasquet, Nadal-Berdych).

I finalen slog Nadal rivalen Djokovic i raka set, vilket gav en fingervisning om vad som komma skulle (på Roland Garros). Så kan det mycket väl bli även i år. Det är nästan så att man vågar påstå att den av de två som vinner i Rom även kommer vinna Franska öppna (förutsatt att alla knän, ryggar och andra fysiska hjälpmedel inte går sönder).

För det är i ärlighetens namn på förhand svårt att se några andra scenarier än att just Nadal eller Djokovic vinner. De är så outstanding på grus. Självklart kan en del Potro eller en Berdych eller en Federer i god form utmana, men det råder ingen tvekan om att spanjoren och serben spelar i en klass för sig under den europeiska grussäsongen.

Även här har för övrigt Murray chansen att plocka nya poäng. Åkte ut redan i tredje omgången mot Gasquet 2012.

På damsidan är det återigen Sjarapova som får bära favoritskapet, med Williams och Azarenka som största utmanare. Även Li Na får slängas in i mixen här, hon nådde trots allt final förra året och har vunnit sin enda Grand Slam-buckla i Franska öppna (2011).

Världsfyran Agnieszka Radwanska åkte ut redan i andra omgången mot Petra Cetkovská förra året, och jag tycker att det börjar bli dags för försvarsspecialisten Radwanska att börja leverera på grus nu. Hon har hittills bara vunnit två av totalt tolv titlar på underlaget. Med hennes snabbhet, uthållighet och smarta spel borde hon kunna prestera betydligt bättre på grus. Att hon inte lyckats göra det hittills är lika gåtfullt som att hennes manliga motsvarighet Andy Murray lider av samma problem.

——————

POWER HORSE CUP
ATP 250
Düsseldorf, Tysklan
20-26 maj

Första upplagan av turneringen som 250-event, har tidigare varit ett team event (och hette då Power Horse World Team Cup). Har aldrig gillat ATP:s World Team Cup. Blev aldrig mer än en tråkigare variant av Davis Cup.

Skönt att Power Horse Cup blir en ”vanlig” turnering nu.

Som sådan finns det inte jättemycket att säga om den, eftersom den inte har någon historia att luta sig mot. Världstian Janko Tipsarevic, världstolvan Nicolás Almagro, 21-rankade Philipp Kohlschreiber och 26-rankade Mikhail Juzjnyj är toppseedade.

Totalt blott fem topp 30-spelare i startfältet hittills, sedan ett stort glapp ner till 81-rankade Tobias Kamke. Ingen jättehög status på den här turneringen alltså, men det kan så klart tillkomma en eller annan spännande wildcard-spelare innan den drar i gång.

——————

NICE OPEN
ATP 250
Nice, Frankrike
20-26 maj

Nicolás Almagro är tvåfaldig regerande mästare och var faktiskt ”bara” tredjeseedad både 2011 och 2012. De senaste tre åren har vi bjudits på minst en skrällfinalist: Då oseedade Richard Gasquet 2010 (seger över andraseedade Fernando Verdasco), Victor Hanescu 2011 (förlust mot Almagro) och kvalspelaren Brian Baker 2012 (förlust mot Almagro).

Bakers fantastiska comeback skapade buzz kring turneringen förra året. 2013 års upplaga ser på papperet ut att bli en ganska sval historia, men med vissa intressanta namn.

Almagro jagar så klart sin tredje raka titel. Utöver honom finns bland andra Gaël Monfils, Gilles Simon och Bernard Tomic i startfältet. Personligen är jag mest nyfiken på Monfils och Tomic. Att Almagro kommer vara storfavorit och att turneringen i stort är fisljummen råder det liksom ingen tvekan om.

——————

FRANSKA ÖPPNA
Grand Slam
Paris, Frankrike
26 maj-9 juni

Årets Franska öppna kan så klart inte avhandlas så långt i förväg, och speciellt inte som en i mängden av den europeiska grussäsongens turneringar.

Men vi kan nog redan nu säga att detta kan komma att bli den mest intressanta upplagan sedan 2009.

Den gången slog som bekant en viss Robin Söderling ut självaste Rafael Nadal redan i åttondelsfinalen. Söderling tog sig sedan hela vägen till final mot Roger Federer, där det blev förlust. Till dags dato Federers enda titel i Franska öppna.

Det finns de som tror att Federer inte betraktar den som en ”äkta” Franska öppna-buckla eftersom han inte behövde besegra Nadal. Det vet jag inte riktigt om jag är beredd att skriva under på, men nog drömmer schweizaren fortfarande om att få tvåla till sin favoritrival på dennes bästa underlag.

Personligen tror jag att Federer har siktet inställt på Wimbledon och US Open, och att det återigen kommer stå mellan Djokovic och Nadal på Roland Garros. Om någon av de åker ur tidigare – exempelvis om de tvingas möta varandra redan i kvartsfinalen på grund av olycklig lottning om Nadal är femteseedad – så måste nog Federer, Ferrer och möjligen del Potro ses som största utmanare.

Men, som sagt – mer om det längre fram i vår!

* * *

Och så var det med den saken.

Håll utkik efter min förhandsanalys om grussäsongens vinnare och förlorare på spelarnivå! Den kommer förhoppningsvis redan i morgon, eller i alla fall under nästa vecka.

Kommer med största sannolikhet att göra en liknande lista inför grässäsongen, men den lär inte bli riktigt lika lång (höhö)…

SvD:s Jonas Arnesen har redan gett oss det historiska perspektivet på svensk tennis pågående ökenvandring.

Förbundskaptenen Fidde Rosengren har vid flera tillfällen berättat om sin vision och börjat staka ut vägen för framtiden.

Men i skrivande stund har faktiskt Sverige 1-1 mot Ukraina i en DC-runda som på förhand stämplats som ett omöjligt uppdrag.

Det är det förvisso fortfarande, men 642-rankade Markus Erikssons seger över 242-rankade Denys Moltjanov (7-5, 4-6, 6-4, 6-4) tidigare i dag ingjuter en liten dos hopp. Kanske inte att Sverige faktiskt ska lyckas med konststycket att svara för en bragd av enorma proportioner, men åtminstone falla med värdighet.

Det råder liksom ingen tvekan om att det här är det på papperet svagaste DC-laget vi ställt på en tennisbana på många år. Dubbelvärldsfemman Robert Lindstedt och i dubbeln 52-rankade Johan Brunström har visserligen goda chanser att besegra i singeln 92- respektive 123-rankade Sergej Stakhovskij och Ilja Martjenko i morgondagens dubbel, men därefter tar det med all rimlig sannolikhet stopp.

Om det nu ens blir de två som Ukrainas kapten väljer att slänga in. Det är de två som är uppskrivna, men det är betydligt troligare att Ukraina satsar på 22-rankade talangen Alexandr Dolgopolov tillsammans med Stakhovskij.

Skulle Sverige vinna dubbeln – den enda matchen där vi på förhand får bära någon sorts favoritskap – får vi räkna med två efterföljande och förhoppningsvis (det utgår jag kallt ifrån med tanke på vem det är som styr skutan) hedersamma förluster.

675-rankade Isak Arvidsson gjorde nämligen just en hedersam insats mot obeskrivligt formsvaga Dolgopolov men föll i raka set (6-2, 6-0, 7-6). Det känns oerhört långsökt och naivt att tro att Markus Eriksson, sin seger i dag till trots, och Arvidsson ska ha någon chans mot Dolgopolov respektive Stakhovskij (som lär få spela i stället för Moltjanov i söndagens singel).

Men om det blir så att Ukraina väljer att ”toppa laget” under lördag och söndag, ja då ska vi vara väldigt stolta över det.

De flesta hade nog fnyst om man tippat annat än total överkörning i den här omgången.

* * *

I övrigt kan meddelas att Tjeckien tagit en komfortabel 2-0-ledning över Kazakhstan efter Lukas Rosols seger över Andrej Golubev (4-6, 6-4, 6-2, 7-6) och Jan Hajeks över Mikhail Kukusjkun (6-3, 6-2, 6-4) i DC-kvarten i högsta divisionen (World Group).

Jo-Wilfried Tsonga gav sitt Frankrike ledningen över Argentina efter en femsetsrysare mot Carlos Berlocq (på grus, bör tilläggas), men Juan Mónaco kvitterade efter att ha kört över Gilles Simon i raka set: 7-6(2), 6-2, 6-4.

Mónaco har nu 7-1 i setfacit i Davis Cup hittills i år. I övriga tävlingssammanhang 1-11. Intressanta siffror…

Serbiske världsettan Novak Djokovic leder i skrivande stund med 2-0 i set (7-6, 6-2) mot USA-tvåan John Isner. Lär bli tresetsseger för Novak där, men det vore ytterst märkligt om inte Sam Querrey kvitterar för USA mot Viktor Troicki. Querrey är visserligen inte direkt i toppform, men Troicki har å sin sida varit i fullkomligt bedrövlig sådan under hela året. Har bara besegrat en topp 50-spelare hittills (då 50-rankade David Goffin i DC i februari, i en femsetare).

Kanadas Vasek Pospisil har plockat första set mot Italiens Andreas Seppi (7-5, 2-2 just nu). Att Fabio Fognini skulle slå Milos Raonic känns väldigt osannolikt. Förutsatt att Raonic är frisk och kry.

Glada nyheter (om än flera dagar gamla sådana)!

Stuttgart Open kommer att byta underlag från grus till gräs, med start säsongen 2015.

Detta eftersom Wimbledon det året kommer att flyttas fram en vecka, vilket skapar en lucka på tre veckor mellan Franska öppna och The Championships.

Beslutet klubbades igenom av ATP under Miami Masters förra veckan.

– Vi har fullt förtroende för att arrangörerna bakom The Mercedes Cup (Stuttgart Open) kommer att leverera ett högklassigt ATP-event på gräs inför Wimbledon. Som en del av processen att skapa kalendern för 2015 fortsätter vi även att se över andra alternativ under treveckorsperioden mellan Roland Garros och Wimbledon, säger ATP:s ordförande Brad Drewett.

Enligt arrangörerna bakom Stuttgart Open anläggs de nya gräsbanorna i tätt samarbete med Wimbledon-experter.

Stuttgart Open blir ett välkommet tillskott till grässäongen, som i dag utgörs av blott fem turneringar (vid sidan av Wimbledon): Queen’s Club Tennis Championships, Gerry Weber Open i Halle, Eastbourne International, Rosmalen Grass Court Championships i ’s-Hertogenbosch och Hall of Fame Tennis Championships i Newport.

Stuttgart Open är i dag en 250-turnering, men huruvida den kommer att ”befordras” som grästurnering eller inte är höljt i dunkel. Eftersom Stuttgart redan haft en turnering på Masters-nivå (Eurocard Open; ATP Super 9-event 1996-1999, Master 2000-2001, avvecklades 2002 och ersattes av Madrid Masters) ligger det nära till hands att anta att 2015 blir året då grässäsongen äntligen får en Master, men det är i nuläget inte alls troligt.

Samtliga grästurneringar (återigen: vid sidan av Wimbledon) är nämligen 250-event, vilket inte är särskilt konstigt. Turneringarna däremellan har som huvudsakliga syfte att ge spelarna en chans att förbereda sig inför just Wimbledon, i och med omställningen från grus till gräs. Och spelarna har redan klagat på att det är för lite vilotid mellan Franska öppna och Wimbledon, vilket föranlett ändringen i schemat.

Att smälla in en obligatorisk Master motverkar det syftet fullständigt och gör därför framflyttningen av Wimbledon totalt meningslös. Det vore lika meningslöst med en icke-obligatorisk Master, som Monte Carlo, eftersom det skulle bli en helt ovidkommande turnering med max ett par topp 10-spelare – men med stor poängdistribuering (en rankningsmässig anabolaturnering för lägre rankade spelare, med andra ord).

Det mest troliga scenariot är helt enkelt att Stuttgart Open behåller sin 250-stämpel. Möjligen att den blir befordrad till 500.

Nej, ska vi få se en Master på gräs i framtiden krävs det att grässäsongen förlängs ytterligare. Alternativt att Newport uppgraderas till tusing och byter plats med grusturneringen i Hamburg (500-event) i schemat. Vilket inte heller det är särskilt troligt.

Finns det intresse för en grästusing måste man börja lobba för att pussla om hela schemat efter Wimbledon. Slopa någon turnering och stuva in en Master i mitten av juli, innan hardcourtsäsongen sparkas i gång i och med Canada Masters i augusti.

London-OS fick ju plats förra året, så det borde inte vara någon omöjlighet.

Det är måndag – och det betyder uppdaterad världsrankning.

Låt oss i vanlig ordning ta en titt.

ATP-RANKNINGEN

• Novak Djokovic tappar 910 poäng efter sitt tidiga uttåg i Miami men är trots det klar världsetta. Har 3,500 poäng till godo ner till tvåan…

• … som från och med i dag heter Andy Murray. Skotten tar alltså Roger Federers plats efter sin första Masters-titel sedan Shanghai 2011. Med tanke på Murrays prestationer det senaste halvåret är det ytterst välförtjänt. Finalen i går var visserligen ett lågvattenmärke, men Murray tog slutligen chansen som han sumpade i Indian Wells. Han nöjer sig så klart inte med det under har siktet inställt på den absoluta toppen. För att han ska nå dit måste han börja prestera även på grus. Han har visserligen en hel del poäng att spela in under våren, men det är tveksamt att han helt plötsligt börjar utmana Djokovic och Rafael Nadal (och Federer) på sitt tveklöst sämsta underlag.

• Nej kära Federer-fans, det är tyvärr inte ett aprilskämt. Roger Federer är från och med i dag världstrea. Vilket innebär att 1 april 2013 kommer att gå till historien som den första dagen på nästan tio år som Federer och/eller Nadal inte varit topp två. Hur ironiskt är inte det? Med tanke på Federers spelschema och svaga säsongsinledning (tappat poäng i Rotterdam, Dubai och Indian Wells) är det tydligt att rankningen inte är schweizarens högsta prioritet i år. När han förra året satsade allt på att skörda poäng visade han att han spelmässigt fortfarande har vad som krävs. I år satsar han uteslutande på att bärga nya Grand Slam-triumfer. Den till synes bristande motivationen och svaga formen må vara lite oroväckande, men när det drar ihop sig är jag helt övertygad om att han återigen kommer vara en av huvudutmanarna.

• David Ferrer tar tillbaka platsen som världsfyra från landsmannen Nadal. Ferrer har alltså över 7,000 poäng. Riktigt imponerande att han lyckas hålla sig kvar på en så hög nivå efter succésäsongen 2012, trots att han faktiskt inte sett alls lika stark ut under säsongsinledningen. Världssexan Tomás Berdych har dock börjat få upp flåset, och både Nadal och Ferrer har mycket poäng att försvara under den europeiska grussäsongen.

• Glappet mellan världssjuan Juan Martín del Potro och Jo-Wilfried Tsonga är fortfarande över 1,000 poäng. Och Tsonga har dessutom 1,500 poäng upp till Berdych. Dessutom börjar Richard Gasquet närma sig underifrån (skiljer 430 poäng). Vid ungefär samma tid förra året var fransmannen världsfemma. Hittills har storsatsningen inte gett önskad effekt. Ett troligt scenario är att Gasquet tar över positionen som världsåtta under våren/sommaren.

• Gasquet ny världsnia, alltså. Janko Tipsarevic tappar både poäng och placering efter Miami. Den svaga formen håller i sig för serben. Marin Cilic, som börjar hitta stabiliteten i sitt spel, jagar underifrån. Skiljer bara knappt 300 poäng mellan dem nu.

• Tommy Haas hoppar upp fyra pinnhål på rankningen efter sin semifinal i Miami – från 18 till 14. Väldigt kul och ytterst välförtjänt. Får han bara hålla sig skadefri kommer han säkerligen kunna nagla sig fast mellan 10 och 20.

• Juan Mónaco tappar fem placeringar och är nu rankad 19. Inte förvånande alls, och det är i den här regionen han ”bör” ligga. Argentinaren har onekligen hög maxkapacitet, men 2012 var en avvikelse. Så bra som han spelade på hardcourt den säsongen kommer han nog inte att göra igen, i alla fall inte på så regelbunden basis.

• Mikhail Juzjnyj, Fabio Fognini, Benoit Paire och Jürgen Melzer hoppar alla fem steg uppåt till plats 26, 31, 33 respektive 37. Samtidigt tappar David Goffin hela 17 placeringar och återfinns nu på plats 64.

KOMPLETT ATP-RANKNING HITTAR DU HÄR.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• En enda, och väldigt obetydlig, förändring i topp 10-segmentet: Samantha Stosur och Caroline Wozniacki byter återigen plats. Stosur världsnia, Wozniacki tia. Serena Williams cementerar i och med sin titel i Miami positionen som världsetta och Maria Sjarapova drar ifrån Victoria Azarenka som världstvåa efter Azarenkas skada.

• Små förändringar även i segmentet under topp 10. Nadia Petrova och Maria Kirilenko hoppar båda upp två hack, till plats 11 respektive 12. Roberta Vinci från 15 till 13. Störst hopp här står Jelena Jankovic för: Från 24 till 18. Marion Bartoli är den som tappar mest: Från 11 till 14.

• Kirsten Flipkens tar ett skutt, från 28 till 22. Blir intressant att se vad hon kan åstadkomma under våren. Nu är grus visserligen inte hennes bästa underlag, men hon kan plocka viktiga poäng i framför allt Franska öppna (spelade inte förra året) och Rom (tog sig inte igenom kvalet).

• Venus Williams tappar sex placeringar efter ryggskadan som stoppade hennes framfart i Miami redan i tredje omgången (gick till kvartsfinal förra året), från 18 till 24.

KOMPLETT WTA-RANKNING HITTAR DU HÄR.

Det finns sorgligt nog inte jättemycket positivt att säga om årets Miami Masters-final mellan Andy Murray och David Ferrer.

Eller vad sägs om det här:

• 15 servegenombrott (av totalt 30 spelade game). Åtta av dem i avgörande set.

• 50 procent vunna poäng i egen serve för Murray, 48 procent för Ferrer.

• Sju dubbelfel från Murray, fyra från Ferrer.

Och då är det alltså bara siffrorna vi pratar om.

Spelet ute på banan var i bästa fall bedrövligt, i sämsta fall katastrofalt. Den kvalitativa världsklasstennis som man kan förvänta sig att två spelare av Murrays och Ferrers kaliber ska bjuda på lyste med sin frånvaro.

Och det var skotten som satte tonen. Efter att ha missat chansen att bryta Ferrer redan i matchens första game svarade han själv för två horribla servegame (ett där han tappade 40-15-ledning) och låg plötsligt under med 5-0.

Ferrer bärgade slutligen setet med 6-2 och var den klart piggare, medan Murray såg ut att precis ha klivit ur sängen efter en blöt vistelse på den lokala nattklubben.

Han höjer sig dock ett snäpp i andra och fixar ett tidigt servegenombrott, som han senare tappar till 4-4 (återigen efter ledning med 40-15 i egen serve). Bryter på nytt och servar sedan hem setet: 6-4.

Där kändes det som att världstrean, precis som i semifinalen mot Richard Gasquet, var redo att börja skita ner sig och blåsa Ferrer av banan.

Men nej.

Tredje set blir i stället en pina med sex raka servegenombrott och två till synes utmattade finalkombattanter som knappt orkar slå en förstaserve över nät. Framför allt Murray såg under större delen av skiljetet ut att kunna ramla ihop när som helst.

Vilket är ytterst märkligt.

Okej, det var 26 grader varmt och gassande sol. Luftfuktigheten låg på ungefär 56 procent. Men sen när är det förhållanden som nästan tar kål på evighetsmaskiner som Murray och Ferrer efter knappt två spelade timmar?

För Ferrer var också trött. Inte fullt så trött som Murray såg ut att vara, men spanjoren plågades i stället av kramper i benet.

Ferrer blir hur som helst den första att hålla sin serve, till 4-3. Murray svarar med att hålla sitt servegame – och bryter Ferrer på nytt.

När han sedan ska serva hem matchen svarar han för ett av kvällens absolut dråpligaste game, och med matchens totalt 15:e servegenombrott är vi tillbaka på ruta ett.

Igen.

Ferrer håller. All press på Murray. Startar bra och får 40-15. Men tappar ledningen.

Igen.

Den här gången innebär det matchboll för Ferrer. En bit in i duellen väljer spanjoren att stoppa spelet eftersom han anser att Murrays forehand var lång.

Han har fel.

Och det blir helt avgörande för matchen. Ferrer grämer sig. Murray ser ut att lida som han aldrig gjort i hela sitt liv men biter ihop. Utnyttjar Ferrers dåliga självförtroende (och kramp) och föser hem gamet.

Tiebreak.

Där Murray är helt överlägsen. All Ferrers bensin är dränerad och världsfemman viker ner sig totalt, särskilt efter att en missil till forehand stoppats av nätkanten och landat på för Ferrer fel sida. Efter 7-1 bärgar Andy Murray sin andra titel i år, sin andra i Miami på tre finaler, sin nionde Masters-titel i karriären – och säkrar därmed platsen som världstvåa på ATP-rankningen.

Har vi egentligen någonting positivt att säga om den här matchen?

För Murrays del, ja. Det är ju i sig ett bisarrt typ av styrkebesked att kunna vinna en sådan här match (en final, dessutom!) när man spelar så här fullkomligt odugligt. Trots att han fick en hel del hjälp av Ferrer.

Men det är märkligt hur svag Ferrer var, särskilt i egen serve. Nu tvingades han visserligen ofta diktera spelet, vilket han inte är vare sig van eller särskilt förtjust i. Men han gjorde det många gånger bra (speciellt i första set), och det var faktiskt när han var som mest aggressiv som han också såg mest självsäker ut.

Det konstiga var att han trots det inte vågade spela så aggressivt. I stället simmade han ofta runt långt bakom baslinjen och drämde bollar i nät eller en kilometer utanför linjerna. Och när det väl kom till kritan föll hans kropp ihop, vilket i sig är så otroligt smärtsamt ironiskt med tanke på att han är en av de uthålligaste spelarna på touren.

De båda försvarsstjärnorna svarade tillsammans för 95 oprovocerade misstag, och blott 37 winners.

Det ger ett litet hum om vilken tortyr den här matchen var.

För Andy Murray, för David Ferrer (som nu har 0-13 i finalfacit mot topp 5-spelare), för publiken på läktarna – och för oss hemma i tv-sofforna.

Vi led med spelarna på planen, och tillsammans genomled vi matchen.

Låt oss snabbt glömma den här finalen och blicka framåt, mot den stundande europeiska grussäsongen.

Det blir förhoppningsvis grejer det.

Semifinalen mellan Andy Murray och Richard Gasquet blev precis så bra som vi på förhand hade hoppats.

Lite oväntat att Murray inledde så passivt. Hade faktiskt väntat mig att han skulle försöka kliva fram direkt, efter att ha spelat oerhört defensivt avvaktande under hela turneringen. Han har ju en förmåga att höja sig när det börjar dra ihop sig, skotten.

Gasquet var till en början helt överlägsen, tack vare sin aggressivitet och variation. Murray försökte mestadels tvinga fram misstag med tät defensiv, vilket inte gick överdrivet bra. Var dessutom inte alls lika sugen på att gneta till sig poängen som Gasquet.

Så fort Murray började kliva fram mer i banan och sätta press på fransmannen tog han också över matchbilden. 0-3 blev 3-3, som snart blev 5-4 – i egen serve.

Aningen orättvist enkel setseger och början på en tvåsetskross, tänkte man då.

Men nä.

I stället servar Murray som en kratta och avslutar med ett dubbelfel – vid breakboll.

I tiebreaket var Gasquet sedan den klart hetare av de båda och bärgar första set enkelt: 7-6(3).

Det var kanske precis vad Murray behövde, för i andra varvade han upp rejält och lade i den extraväxel som krävs mot en Gasquet i så bra form. Efter ett gäng osannolika dueller och magiska tennisögonblick kvitterar Murray med övertygande 6-1.

Andra set inleds med trippla break. Murrays upphämtning från 15-40 till servegenombrott vid 1-1 blir direkt matchavgörande. Luften går ur världstian och Murray joggar mer eller mindre hem setet och matchen med 6-2.

Måste ändå säga att Gasquet verkligen imponerat under året i allmänhet och Miami i synnerhet. Han går från klarhet till klarhet och hade faktiskt chansen att vinna den här matchen.

Det är givetvis hans snabbhet och stabila defensiv som imponerar mest, men han har också riktigt giftiga offensiva vapen (inte minst den raka backhanden). Hans kontringsspel kanske inte är fullt så bra som Murrays, Novak Djokovics och Rafael Nadals, men väl i världsklass.

Och när han är fullt fokuserad har han ett riktigt grymt fotarbete. Hans adjustment steps är oerhört följsamma, vilket är intressant med tanke på att han i övrigt har ett ganska yvigt spel (inte fullt lika yvigt som typ Ernests Gulbis, men yvigt). Det är när han blir trött och frustrerad som han slarvar i det avseendet, och då sitter inte heller slagen lika bra.

Gasquet blir ny världsnia på måndag, eftersom han inkasserar 270 färska poäng medan Janko Tipsarevic tappar 90 (skiljer i nuläget blott 130 poäng mellan dem). Oerhört välförtjänt.

Och Murray har som bekant chansen att ta Roger Federers plats som världstvåa, vid seger över David Ferrer i finalen. Gör han det?

Låt oss återkomma till det lite längre ner i texten.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=k0BRP4D9aEg

Semifinalen mellan David Ferrer och Tommy Haas var även den riktigt välspelad och otroligt underhållande.

Större delen av underhållningen stod Tommy Haas för. Speciellt inledningsvis. Han fullkomligt detroniserade spanjoren med sina tunga grundslag och sin fulländade taktik. Ferrer var, precis som han varit genom hela turneringen, okaraktäristiskt trögstartad. Om han inte hämtat upp 5-2-underläge till 5-4, innan han slutligen föll med 6-4 i första set, ja då hade han kanske inte hittat det spel som till syvende och sist gav honom segern.

I andra set hade han nämligen hunnit bli varm i kläderna, och när han hade marginalerna på sin sida kunde han också börja förlänga bollduellerna och nöta ner Haas.

Fysiken är, tyvärr men föga förvånande, forne världstvåans klart största brist. Man får så oerhört lite gratis mot en spelare som Ferrer, vilket är både fysiskt och psykiskt dränerande för i grunden så offensiva spelare som Haas.

Nu har han visserligen betydligt fler egenskaper än just offensiva, men problemet i en sådan här matchup är att han är så underlägsen i de malande, defensiva duellerna. Ferrer är dessutom en ytterst metodisk spelare som sällan låter sig luras till att spela riskfyllt och i och med det begå stora misstag (som Tomás Berdych i kvartsfinalen mot Gasquet).

Det gäller alltså att både hitta sätt att slå igenom Ferrers försvarsmur och dessutom göra det regelbundet genom en hel match. Ingen lätt uppgift, milt uttryckt.

Trots att Haas fick ett break i inledningen av skiljeset kändes det som att det efter 6-2 till Ferrer i andra set var spanjorens match att förlora.

Återigen visade han prov på stort tålamod, tog sina chanser när han fick dem och utmanövrerade slutligen Haas med 6-3.

Man hade ju verkligen unnat Haas den här segern, men samtidigt är det svårt att inte förundras över Ferrers osvikliga förmåga att gneta sig in i matcher, grotta ner sig och helt enkelt bara kämpa till sig segern. Det är en grymt bra egenskap i dagens fysiska tennis.

* * *

Nå, kommer Ferrer ha en chans i finalen mot Murray då?

Ja, inte är han helt chanslös i alla fall.

Nu leder visserligen Murray med 5-1 i inbördes möten på hardcourt (6-5 totalt) och samtliga fyra segrar i tresetsmatcher har han vunnit i raka set (i Australiska öppna-semin 2011 vann han i fyra set).

Men det här är på alla sätt och vis Murrays match att förlora. Ferrer har redan säkrat platsen som världsfyra när nya världsrankningen släpps på måndag. För Murray står inte bara positionen som världstvåa (som han får vid seger) på spel, utan också första Masters-titeln på ett och ett halvt år.

Det är dessutom ingen hemlighet att Murray inte nöjer sig med att bli världstvåa, utan har siktet inställt på den absoluta toppen. Ska han ha ens tillstymmelsen till chans att närma sig rivalen Djokovic i rankningssammanhang gäller det att han tar tillvara på alla sådana här gyllene chanser han får.

Att Djokovic åkte ut redan i åttondelsfinalen och Ferrer således är den som står för finalmotståndet kan inte betraktas som annat än ett gyllene läge av dignitet.

Ferrer underdog alltså, som vanligt. Vilket han trivs med.

Hur Murray hanterar favoritskapet i en sådan här match, med allt som står på spel, är svårt att sia om. Han har visserligen bärgat betydligt större triumfer i karriären, men nog lär pressen påverka honom. Särskilt med tanke på att han ännu inte fått spelet att stämma till hundra procent.

Spelmässigt borde den här matchen rimligtvis bli som det brukar bli mellan Murray och Ferrer på hardcourt – relativt avvaktande, men med Murray som pådrivare. Blir oerhört intressant att se hur matchinledningen blir, med tanke på att båda varit notoriska trögstartare så här långt i turneringen.

Min förhoppning är att båda går ut hårt och försöker ta kommandot omgående. Vore väldigt kul att se Ferrer kliva på och försöka spela offensivt.

Det är dock troligare att båda kommer inleda lika passivt som de gjort hittills. Tycker ändå att Murray borde vara den som är mest mån om att sätta tonen snabbt. Han vill inte ge bort första set till Ferrer för att sedan låta spanjoren höja sig ytterligare, lagom till andra.

Min gissning?

Murray tar det här i raka set. Ferrer skrämmer inte honom på hardcourt, trots att skotten inte spelat sin bästa tennis i Miami.

Snarare kan det vara till hans fördel. Segern mot Gasquet var ett styrkebesked: När han spelade ”dåligt” räckte det till tiebreak – när han sedan höjde sig tappade han bara tre game totalt under återstoden av semifinalen.

Murray måste vika ner sig fullständigt och göra en riktig plattmatch för att förlora den här finalen.

Och det har jag väldigt svårt att se att han gör, givet hur mycket en eventuell triumf är värd för honom.

Snart nedsläpp mellan David Ferrer och Tommy Haas, så vi kör snabba puckar här. Dagens semifinaler:

* * *

DAVID FERRER (5) – TOMMY HAAS (18)

Tommy Haas har imponerat under hela turneringen. Inte minst när han blåste Novak Djokovic av banan redan i åttondelsfinalen. Efter det blev Gilles Simon givetvis en munsbit för pånyttfödde Haas.

Ferrer?

Han har gnetat sig vidare utan att övertyga. Mot Jürgen Melzer i kvartsfinalen imponerade han såtillvida, att han verkligen grisade ner sig när det behövdes som mest och jobbade till sig segern.

Att det här är en veteranfest (34-årige Haas mot 30-årige Ferrer) är en kul twist men ganska irrelevant i sammanhanget. Båda har nämligen tillryggalagt en av sina bästa säsonger i karriären (i alla fall i Ferrers fall – i Haas fall hans bästa på många många år), och en bra start på 2013.

Vad gäller spelmässigt kan vi vara säkra på att Ferrer är sig lik. Han kommer att springa, han kommer att nöta, han kommer att gneta, han kommer att mota boll och han kommer aldrig aldrig att ge upp. Precis som vanligt.

Det intressant här blir att se hur Haas väljer att hantera honom. Mot Djokovic spelade han väldigt defensivt och lät på så vis Djokovic styra spelet och ta precis alla risker, vilket under rådande vädermässiga omständigheter störde världsettan ordentligt.

Mot Simon dikterade i stället han spelet.

Det kommer han att tvingas göra mot Ferrer också. Inte för att jag tror att han har någonting emot det, men den framgångsrika taktiken mot Djokovic kommer inte att bära frukt mot spanjoren.

Haas bästa chans är att i grunden spela offensivt, men samtidigt variera både taktik och val av slag. Fastnar han i långa malande bolldueller är han rökt, för det är nämligen det Ferrer gör allra bäst.

Helst skulle jag vilja se honom lura fram Ferrer på nät och slå sådana där grymma passeringar som mot Djokovic. Spanjoren har inte alls lika bra volley-egenskaper som världsettan, så han borde få hög utdelning med den strategin.

Aggressivt returnerande är också en nyckel för Haas. Tysken servade i princip helt felfritt mot Djokovic, och det kommer han behöva göra mot Ferrer också. En av världsfemmans absolut största styrkor är som bekant hans returtagande.

På det hela taget tycker jag faktiskt att Haas är en riktigt god chans att skrälla i kväll. Spelar han som han gjort hittills i turneringen kommer Ferrer få det ordentligt tufft.

Det gäller dock för Haas att göra proceduren kort. Han kommer inte att palla tre mördande långa set. Ju längre matchen lider, desto mer gynnar det duracellkaninen Ferrer.

Jag ser väldigt gärna Haas i final mot Andy Murray eller Richard Gasquet (hur galet och därför intressant vore det inte med en final mellan Haas och Gasquet), men tror att Ferrer blir för svår för veteranen. Är dock beredd att satsa en liten slant på tysken.

Mer sensationella skrällar har vi ju sett – i den här turneringen, till och med…

* * *

ANDY MURRAY (3) – RICHARD GASQUET (10)

Gasquet imponerade enormt mot Tomás Berdych i gårdagens kvartsfinal. Vattentät defensiv, pricksäker, osade av självförtroende och var dessutom taktiskt överlägsen.

Men det där kommer inte att räcka mot Murray. Han kommer inte att kunna nöta ner och trötta ut världstrean på samma sätt som mot Berdych, helt enkelt. Det är snudd på omöjligt.

Jag tror att Murray kommer kliva fram och ta kommandot i den här matchen. Plocka fram sina offensiva vapen. Men till skillnad från Berdych kommer han att växla tempo mycket och ofta, utnyttja hela sitt slagregister och variera sitt spel till bristningsgränsen.

Matchbilden kommer säkerligen att bölja fram och tillbaka – först styr Murray, sedan lämnar han över taktpinnen till Gasquet, och så vidare. Den här semifinalen kommer att avgöras på det taktiska och det mentala planet. Gasquet måste under matchens gång odla samma självförtroende som i gårdagens kvartsfinal. Han måste tro på sin spelidé och utföra den snudd på perfekt. Ända in i kaklet.

Precis som i finalen mot Doha mot Nikolaj Davydenko.

För en sak kan han vara helt säker på: Murray kommer att höja sig precis så många snäpp som krävs för att vinna. Det är för mycket som står på spel (positionen som världstvåa, första Masters-titeln sedan Shanghai 2011) för att han ska göra en plattmatch.

Jag vill påstå att Gasquet faktiskt har bra chanser att vinna den här matchen och nå sin första Miami Masters-final i karriären. Murrays chanser att nå sin totalt tredje final här är dock större.

Givet förutsättningarna och vad som hägrar för Murray tror jag att han tar chansen i kväll. Han kommer att få slita för det. Men vinner, det tror jag att han gör. Att missa en eventuell Masters-final mot Ferrer eller Haas (goda odds för Murray att vinna), nej det skulle han inte förlåta sig själv om han gjorde.

Inte Ivan Lendl heller, förmodligen.

Att Andy Murray slog Marin Cilic var planenligt. Cilic fick inte alls så hög utdelning i egen serve som krävs mot returtagare av Murrays kaliber. Då hjälper det liksom inte att man bärgar ett eller annat break.

Det är ingen hemlighet att Murrays returspel är hans klart starkaste sida som spelare, så att han lät Cilic slita hund för varenda liten poäng i kroatens serve var inte på något sätt märkvärdigt.

Kan ändå inte låta bli att imponeras av Cilics utveckling på det psykologiska planet. Även i motgång tror han på sig själv och sin spelidé, vilket han framför allt bevisade vid underläge 2-5 i andra set – i Murrays serve. Han dök ner i skiten, gnetade på och bärgade sitt tredje break i matchen när det gällde som mest.

Tyvärr för Cilic kunde han inte upprepa den bedriften i nästkommande game, då Murray till slut stängde matchen: 6-4, 6-3.

Murray var onekligen den som hade marginalerna på sin sida, men turen står som bekant oftast på vinnarens sida. Skotten spelade oerhört defensivt och har hittills i turneringen bara tappat 26 game – trots att han inte ens behövt damma av sina mest offensiva vapen.

Det kan han komma att behöva göra i kväll, när han ställs mot Richard Gasquet i semifinalen.

Gasquet var ruggigt imponerande mot Tomás Berdych. Världssexan började klart bäst, pangade på med sina tunga grundslag från baslinjen och klev tidigt in i rollen som speldirigent, precis som väntat.

Men Gasquet vattentäta defensiv och varierade slagregister nötte ner tjecken. Som så många gånger förr när han mött defensiva specialister blev han otålig och gick för winners i hopp om att skära ned på de malande duellerna – med alldeles för många oprovocerade misstag som resultat.

Oerhört intressant att se hur Gasquets spelsinne ökat i takt med hans förbättrade fysik. Blandade loopar, både offensiv och defensiv slice samt stenhård flack forehand till synes hejvilt – men hela tiden noga uträknat.

Tycker att det här konstaterandet på Twitter sammanfattar hur väl Gasquet lyckades gnaga sig in under skinnet på den alltmer frustrerade Berdych:

https://twitter.com/kimthecynic/status/317428186688401408

Han hade verkligen ingen lösning på Gasquet. Han pangade på i egen serve och jobbade sig ofta in mot nät, men blev totalt energidränerad och orkade till slut inte stå pall: 6-3, 6-3.

Riktigt kul för Gasquet, som nu är klar för sin första Miami Masters-semi i karriären. Lite synd att han ställs mot Murray kan tyckas, men spelar han så här bra även i kväll borde han inte direkt bli utskåpad.

Mer om det lite senare i dag.