Ser ni något fel med den här bilden?

Det kanske bara är för oss nördar, men i min bok är en match mellan Marin Cilic och Kei Nishikori rysligt intressant. Den på förhand tveklöst mest intressanta hittills i turneringen, till och med. Även om den spelas så tidigt som 14.00 lokal tid.

Det verkar inte de tennisfrälsta i och kring Memphis tycka.

Stolarna gapar tomma och de som faktiskt orkat masa sig till arenan (som på insidan liknar en ombyggd lada mer än något annat) gjorde inte mycket väsen av sig.

Inte jätteovanligt i ATP-tourens lite mindre tävlingar, men det här är trots allt en 500-turnering. Känns som att det borde finnas ordentligt underlag för sådana event i USA, men faktum är att även ”systerturneringen” i Los Angeles tillhör en av tourens svagare i 500-kategorin.

Kanske nöjer sig den amerikanska publiken med sin Grand Slam och tre Masters? Det är inte utan att man börjar undra. Möjligen dags att flytta den här turneringen till en mer attraktiv spelstad.

Nåväl.

Matchen i sig var bra i ett hänseende, och det stavas Kei Nishikori. Den knappt 180 centimeter långa 22-rankade japanen täckte hela banan med sin defensiv, dundrade in makalösa forehands och servade genomgående riktigt bra.

I andra set körde han över världstolvan fullständigt, vann 12 av 13 poäng i inledningen av setet och tappade totalt blott fem poäng i egen serve. Han var så överlägsen att en märkbart frustrerad Cilic kostade på sig en varning när han slog sönder sin racket efter ännu en poängförlust.

Den absolut tydligaste skillnaden mellan de båda (förutom att typ allt som träffade Nishikoris racket landade innanför linjerna – men det är ju som man brukar säga, att turen vanligtvis står på vinnarens sida) var rörelseschemat.

Inte generellt, utan framför allt vad gäller den där sista lilla korrigeringen precis före tillslag. Adjustment steps som det kallas, om man vill slänga sig med korrekt terminologi. Nishikori var oerhört noggrann i sina adjustment steps och kom således helt rätt till bollen hela tiden, medan Cilic mest bara älgade på.

Det är ganska typiskt Cilic; när han blir frustrerad är det framför allt fotarbetet som blir lidande. Kroaten justerar överlag inte överdrivet mycket inför slagen, utan försöker komma rätt i position redan i grundstegen, så att säga. Inte helt olikt Novak Djokovic och Andy Murray, bara för att ta några exempel, men för de två sitter ju det där liksom i ryggmärgen.

När Cilic börjar slarva, som han gjorde i dag, får han bekymmer. Särskilt när han möter en Nishikori på så gott spelhumör.

6-4, 6-2 känns hur som helst helt rättvist. Blir förhoppningsvis en semifinal mot Alexandr Dolgopolov, som dock har vissa problem mot Marinko Matosevic i sin kvartsfinal. Tappade 5-3 till 5-6 i första set (men vann i tiebreak) och tankade sig sedan igenom andra set. Det såg i alla fall ut som han tankade – det är inte varje dag en spelare vinner alla poäng i förstaserve och andraserve.

Särskilt inte om spelaren i fråga heter Marinko Matosevic.

Kan så klart handla om skadekänningar, men det ser inte bra ut det där.

Riktigt oroväckande uppträdande från 24-åringen.

* * *

I Marseille bjöds vi på två riktigt bra matcher: Jo-Wilfried Tsonga mot Bernard Tomic och Tomás Berdych mot Jerzy Janowicz.

Det blev som väntat ingen promenadseger för Berdych, men världssexan lyckades slutligen kuva 26-rankade Janowicz i tre set: 6-3, 6-7(0), 6-3. Matchen var långa stunder en riktig servefest – Janowicz slog 19 ess (och vann 79 procent av sina förstaservar), Berdych elva (och 85 procent).

Skönt att se Janowicz serva så där bra igen. Har inte riktigt fått det att funka efter sin skrällresa i Paris Masters förra året. Men så är ju Marseille en inomhusturnering också. Lättare att serva när man inte påverkas av yttre omständigheter (som väder och vind).

I semifinalen möter Berdych Dmitry Tursunov, som slog Gilles Müller: 7-6(7), 1-6, 7-5. På papperet en enkel resa till finalen för Berdych.

Inte heller Tsonga fick sin semifinalbiljett serverad på ett silverfat. 20-åringen Bernard Tomic hade inga planer på att låta sig kuvas så lätt och bjöd hemmafavoriten på en riktig holmgång.

Crescendot kom i avgörande sets tiebreak, där Tsonga tvingades rädda en hel drös matchbollar. Visst, Tomic såg lite tagen ut av stundens allvar och lyckades pricka in sina absolut sämsta dueller just då, men det ska samtidigt sägas att Tsonga dundrade in några helt sanslösa winners med matchbollar mot sig. Hans högriskspel straffar sig ofta, men i dag fick han maximal utdelning: 4-6, 6-3, 7-6(10)

En riktig underhållare är han, Tsonga.

Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan av att vi inte kommer få se någon överdrivet stor utveckling från världsåttan i år. Jag var hoppfull inför säsongen, men nu… Tomic spelade förvisso grymt bra och var mestadels on top och den som dirigerade spelet med sin aggressiva offensiv, men om Tsonga bara varit mer effektiv och inte gjort det så svårt för sig (som så många gånger förr) hade han nog faktiskt kunnat stänga den här matchen utan att behöva göra det med kniven mot strupen.

Nye tränaren Roger Rasheed verkar helt enkelt inte ha fått ordning på sin adepts iver att få ställa till med show och spektakel. Börjar han inte anamma en lite mer vårdad spelstil snart så kommer han att få nöja sig med att vara en i raden one hit wonders, som aldrig lyckats ta sig till sin andra Grand Slam-final (typ som David Nalbandian, Marcos Baghdatis och Greg Rusedski).

I semifinalen möter han Gilles Simon, som spelmässigt utklassade Juan Martín del Potro i raka set: 6-4, 6-3.

Kanske har det tuffa schemat tagit ut sin rätt på del Potro, för han såg ovanligt uddlös ut mot hemmahoppet. Det är givetvis frustrerande för en offensiv slugger som del Potro att bollen hela tiden studsar tillbaka hur hårt man än slår, men ofta var det faktiskt Simon som förde i dansen.

Trist, kan jag tycka. Hade sett fram emot en semifinal mellan argentinaren och Tsonga. Denna helfranska semifinal kan mycket väl bli jämn och intressant även den, men Simon har faktiskt aldrig besegrat sin landsman på hardcourt (Tsonga leder med 4-2 i inbördes möten totalt).

Det skulle därför förvåna mig om inte Tsonga och Berdych står på varsin sida av nätet i finalen.

* * *

I Buenos Aires krossade David Ferrer 44-rankade Fabio Fognini: 6-2, 6-1. Och forne världsfemman Tommy Robredo slog kvalspelaren Julien Reister: 6-3, 6-2.

* * *

Semifinalerna i Dubai var skrällfria. Sara Errani utmanövrerade dubbelkollegan Roberta Vinci enkelt i raka set (6-3, 6-3) och Petra Kvitová var lika kassaskåpssäker mot Caroline Wozniacki som mot Agnieszka Radwanska i kvarten: 6-3, 6-4.

Upplagt för en intressant final. Kvitová leder visserligen med 3-0 i inbördes möten och har aldrig tappat set mot Errani, men deras tre matcher har alla spelats före Erranis genombrott under förra våren (deras senaste match var i Australiska öppna 2012).

Med tanke på hur omutlig Kvitová varit under veckan ser jag henne som självklar favorit. Frågan är om Errani ens lyckas ta sitt första set mot världsåttan (och i så fall det första mot henne under hela turneringen).

Om vi börjar i Memphis kan vi snabbt konstatera att världstolvan Marin Cilic har ofattbart svårt att stänga matcher, även mot på papperet svagare motstånd. i Davis Cup i början av februari pressades han till fem set mot Paolo Lorenzi. I veckans öppningsmatch mot Ivan Dodig tappade han första set.

I gårdagens åttondelsfinal mot Igor Sijsling var det dags igen, och den här gången tvingades han rädda tre matchbollar för att bärga segern: 7-6(2), 3-6, 7-6(7).

I kvartsfinalen ställs han mot Kei Nishikori, som avfärdade kvalspelaren Donald Young enkelt: 6-3, 6-3. 22-rankade japanen känns som favoriten i den matchen, givet Cilics svajiga form. Blir säkert jämnt, det brukar deras matcher bli (2-2 i inbördes möten), men jag har inte imponerats av Cilic hittills i år.

En annan förhandsfavorit som det gick ännu sämre för är Sam Querrey. 21-rankade amerikanen föll väldigt oväntat mot 53-rankade Marinko Matosevic: 3-6, 6-4, 7-5. Querrey är den högst rankade spelaren Matosevic slagit sedan Eastbourne förra året, där han skrällbesegrade då 19-rankade Richard Gasquet.

I kvartsfinalen möter han Alexandr Dolgopolov, som inte imponerade mot kvalspelaren Rhyne Williams: 6-4, 4-6, 6-4. Dolgopolov vände visserligen ett 4-1-underläge i första set men hade därefter en hel del bekymmer med 159-rankade amerikanen. Lite oroväckande.

Tur därför att han möter just Matosevic, som inte är en särskilt skräckinjagande kvartsfinalmotståndare, sin skräll till trots.

På den undre halvan fick Feliciano Lopez fribiljett till kvarten efter att Tommy Haas tyvärr dragit sig ur på grund av sjukdom. Han möter 20-årige Jack Sock, som slog landsmannen James Blake i raka set: 7-5, 6-4.

Med tanke på att han redan avfärdat två högst kompetenta hardcourt-spelare känns det inte som att Lopez borde vara ett oöverstigligt hinder för Sock. Gissar att han når sin första ATP-semifinal här i Memphis.

Och Denis Istomin ångar på. Efter busenkel seger över Lleyton Hewitt där han bara tappade tre game (6-1, 6-2, matchen var över på 59 minuter) har han nu säkrat sin fjärde kvartsfinal under säsongen. Riktigt bra formkurva för Istomin just nu, alltså.

I och med att han möter 34-årige lucky losern Michael Russel i kvartsfinalen känns hans avancemang till semifinal ganska given.

* * *

I Marseille sattes världssjuan Juan Martín del Potro verkligen på prov mot hemmafavoriten Michael Llodra i en repris av förra årets final. Llodras serve & volley-spel är märkligt effektivt mot ”the gentle giant”, och han satte dessutom argentinaren under hög press även i sitt returnerande.

del Potro hängde flera gånger löst, särskilt i tredje set. Då hade Llodra redan vunnit första set och tvingat fram ett tiebreak i andra, där världssjuan drog längsta strået. I tredje vann fransmannen sina servegame busenkelt medan del Potro fick kämpa för blotta livet och tvingades rädda breakboll efter breakboll.

Vid ställning 5-5 i Llodras serve gick fransmannen fram till 30-0 – men klappade sedan ihop totalt. I stället för break till komfortabla 5-3 vid ställning 4-3, 40-15 i del Potros serve var det alltså i stället argentinaren som gav sig själv chansen att serva hem matchen.

En chans han inte missade. Eller ja, han brände två matchbollar vid 40-0 men säkrade sedan sin sjätte raka seger sedan Rotterdam.

I kvarten möter han Gilles Simon, som slog Roberto Bautista-Agut: 6-3, 6-1.

del Potro har historiskt haft bekymmer mot bollfösaren Simon, och fyra av deras fem tidigare möten har gått till avgörande set. Med tanke på att det här är en inomhusturnering, vilket gynnar argentinaren, får man väl ändå säga att han borde kunna slå fransmannen i raka set den här gången.

I den andra kvarten på den undre halvan möts Jo-Wilfried Tsonga och Bernard Tomic. En högintressant match så klart, som Tsonga förmodligen vinner.

På den övre halvan tog Jerzy Janowicz en imponerande skalp när han avfärdade Julien Benneteau i raka set: 7-6(0), 6-3. Han möter därmed världssexan Tomás Berdych i kvarten. Turneringens hittills mest lovande match, vågar jag påstå. Tror visserligen inte att Janowicz rår på Berdych, men det vore kul om han motbevisade mig.

I den andra kvarten på övre halvan möts Dmitry Tursunov och Gilles Müller. Inte överdrivet het matchup där, särskilt med tanke på det starka startfältet i år.

* * *

I Buenos Aires är alla intressanta namn vidare: David Ferrer slog David Nalbandian (2-6, 6-4, 6-0), Stanislas Wawrinka körde över Daniel Gimeno-Traver (6-1, 6-4) och Nicolás Almagro utmanövrerade Andreij Kuznetsov (7-6, 6-2).

Kvartsfinalerna ser därför ut så här: David Ferrer-Fabio Fognini, Tommy Robredo–Julian Reister, Stanislas Wawrinka-Albert Ramos, Nicolás Almagro-Federico Delbonis.

Inte överdrivet mycket utrymme för skrällar där får man påstå.

Man blir aldrig riktigt klok på Petra Kvitová. Att hon har kapaciteten att vinna Grand Slam-titlar har hon redan bevisat (slog Maria Sjarapova i Wimbledon 2011) – men hon har också lika många gånger visat prov på en sällsynt oförmåga att hitta stabilitet i sitt spel.

När hon har en riktigt bra dag sätter hon de svåraste slagen som på löpande band.

När hon har en dålig dag går hon inte säker ens mot en dussinspelare utanför världsrankningens topp 100.

Vilken Kvitová som ska kliva ut på banan avgörs helt och hållet av slumpen, känns det ibland som.

Det var därför inför gårdagens kvartsfinal svårt att hålla henne som självklar favorit mot Agnieszka Radwanska – trots att det är en gynnsam matchup för Kvitová och trots att hon inför matchen ledde med 3-1 i inbördes möten.

Likt exempelvis Serena Williams eller Victoria Azarenka har Kvitová i regel inte särskilt svårt för counterpunchers som Radwanska. Hon får diktera spelet fullständigt och sätts sällan under egentlig press. Det är därför nästan uteslutande upp till Kvitová själv hur matchen ska sluta.

I går var det en världsåtta på riktigt bra spelhumör, efter en svajig säsongsinledning, som klev ut på banan. 38 oprovocerade misstag och 37 winners (5-6 för Radwanska) senare stod hon som segrare: 6-2, 6-4. Kvitovás första seger över en topp 5-spelare sedan 2011.

I semifinalen möter hon Caroline Wozniacki, som kämpade sig förbi Marion Bartoli i tre set: 4-6, 6-1, 6-4. Wozniacki låg under med 2-0 i avgörande set, men lyckades vända.

– Spelarna har vanligtvis en förstaserve och en andraserve, men Marion har ingen andraserve – hon har två förstaservar. Så man måste vara på tårna. Hon kliver fram och är framme i banan även när du själv servar, man känner pressen. Men man måste bara vara redo och veta att bollen kommer emot dig med fart, säger danska världstian efter segern.

Trots att Wozniacki likt Radwanska i teorin är en bra matchup för Kvitová har hon ändå haft vissa bekymmer med danskan genom åren. 3-3 i inbördes möten – och med tanke på att hon nu äntligen börjar hitta formen igen, efter ett bedrövligt 2012 och knackig start på 2013, har hon goda chanser att ta sig till sin andra final i Dubai (vann här 2011 efter finalseger över Svetlana Kuznetsova).

Om Kvitová är på lika bra spelhumör som mot Radwanska kommer hon dock att få det tufft.

Väldigt tufft.

* * *

På den övre halvan bjuds vi på en helitaliensk semifinal. Detta sedan 17-rankade Roberta Vinci kört över världsnian Samantha Stosur i raka set (6-2, 6-4) och världssexan Sara Errani med viss möda avfärdat världstolvan Nadia Petrova (6-4, 0-6, 6-3).

Vinci och Errani, som spelar dubbel tillsammans, har mötts sex gånger genom åren. Errani leder med 4-2 och har sedan 2010 vunnit fyra raka matcher (utan att tappa set). Mycket som talar för att det blir världssexan som kniper finalplatsen.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan de stora käglorna skulle börja falla i veckans turneringar. Skrällarna står ju normalt som spön i backen i de mindre turneringarna (Memphis må vara en ATP 500, men som sådan är den väldigt oansenlig).

I natt kom den första, i Memphis. 20-årige Jack Sock kämpade ner fjolårsfinalisten Milos Raonic i en jämn tresetare: 6-3, 5-7, 7-5. Amerikanen räddade åtta av de nio breakbollar han hade emot sig och bärgade själv två servegenombrott.

Segern är tveklöst 168-rankade Socks största i karriären.

För Raonics del innebär förlusten slutet på en sex matcher lång segersvit: två i Davis Cup-mötet mot Spanien i januari och fyra i SAP Open förra veckan. Han har de senaste två åren nått final i Memphis.

– Han gjorde några saker bra. Han slog sin forehand bra. Jag kom helt enkelt inte rätt i positioneringen. Jag gav bort för många billiga poäng, säger Raonic efter nederlaget.

Sock möter landsmannen James Blake i åttondelsfinalen.

Och med Raonic ute ur leken, vem är då favorit att gå till final (och vinna hela tjottabalunsen)? Den nedre halvans finalbiljett måste ju Tommy Haas eller Denis Istomin lägga vantarna på.

Övre halvan är ju mer av ett getingbo, vilket vi redan konstaterat. Marin Cilic, Alexandr Dolgopolov eller Kei Nishikori? Borde rimligtvis bli någon av dem, men vem? Svårt att säga i dagsläget.

* * *

Den andra skrällen svarade 119-rankade Dmitry Tursunov för, när han körde över världsnian Janko Tipsarevic i raka set i Marseille: 7-6(4), 6-2. Kvalspelaren, som inför turneringen inte vunnit en enda ATP-match under säsongen, räddade fyra breakbollar och bröt Tipsarevic två gånger under matchen.

30-åringen nådde semifinal sist han spelade i Marseille, 2011.

Det här är alltså Tipsarevics andra raka förlust i första omgången. Förlorade som bekant även sin öppningsmatch i Montpellier (mot Michael Llodra) för två veckor sedan. Har nu 7-3 i matchfacit så här långt i år.

En smula märkligt, måste jag säga. Tipsarevic såg ju i inledningen av säsongen ut att vara i ruggigt bra form. Ja, egentligen ända sedan Mubadala WTC i december. Får se om han studsar tillbaka snart.

Tipsys tillkortakommande öppnar dessutom dörren ordentligt för Tomás Berdych. Egentligen ingen på hans halva som kan hota nu. Utom möjligen Julien Benneteau eller Jerzy Janowicz, men jag tror inte att någon av dem faktiskt skulle slå honom i dagsläget.

Vi är dessutom i skrivande stund nära att bjudas på en tredje skräll. Juan Martín del Potro har precis räddat fyra breakbollar mot Michael Llodra i avgörande set, vid ställning 4-3 till Llodra. Blir ju ingen promenadseger för argentinaren där, om han ens kommer undan helskinnad.

Matchdagen är inte riktigt slut än, men låt oss ändå ta ett svep och se vad som hänt runtom i tennisvärlden.

I Memphis räddade forne världsettan Lleyton Hewitt två matchbollar mot 72-rankade Yen-Hsun Lu i en tresetsrysare: 2-6, 7-6(3), 6-4. Hewitt låg under med 5-6, 15-40 i andra set men lyckades som så många gånger förr att vända på steken.

Såg delar av deras drabbning, och det var precis så där spännande/ovisst som det brukar vara när Hewitt ställer sig på en tennisbana.

Och Donald Young halkar vidare i turneringen. Xavier Malisse kastade in handduken vid ställning 5-1 till Young i första set.

Största skrällen hittills svarade dock Denis Istomin för i natt, när han avfärdade John Isner i raka set: 6-3, 6-4. Han är i oerhört dålig form nu, den reslige amerikanen. Rankningsraset, som jag och flera andra förutspått, har redan inletts.

För övrigt kan nämnas att 33-årige James Blake med viss möda tog sig förbi öppningsrundan efter tresetsseger över Florian Mayer: 4-6, 6-3, 6-2. Alltid kul när Blake vinner, man unnar honom liksom det efter alla år av skadehelvete och envist slit.

På damsidan är äventyret över för titelförsvararen Sofia Arvidsson. Det blev förlust mot 71-rankade fjolårsfinalisten Marina Erakovic redan i andra omgången: 6-1, 3-6, 6-3. Riktigt tråkigt, naturligtvis. Och en smula oväntat, trots att Arvidssons varit sisådär under säsongsinledningen.

* * *

I Dubai inleddes dagen med en riktigt tråkig nyhet: Serena Williams drar sig ur turneringen på grund av ryggskada. Tydligen samma skada som hämmade henne i Australiska öppna (där hon förlorade redan i kvartsfinalen mot 19-åriga Sloane Stephens), vilket kan förklara hennes serveproblem mot Victoria Azarenka i Doha.

Världselvan Marion Bartoli får därför direktbiljett till kvartsfinalen, där hon möter Caroline Wozniacki. Wozniacki krossade Jie Zheng fullständigt: 6-1, 6-0.

I övrigt inga överraskningar, bortsett från en liten skräll: 17-rankade Roberta Vincis seger över världssexan Angelique Kerber. Hon befinner sig i en riktigt formsvacka, Kerber. Inte bra.

* * *

I Marseille hade Tomás Berdych oväntat stora problem mot problembarnet Ernests Gulbis, men vann slutligen i tre set: 6-4, 6-7(10), 6-4. Berdych brända matchboll i andra sets tiebreak, vid ställning 10-9 i egen serve (missade totalt tre), var fullkomligt bedrövlig. Precis när man trodde att han verkligen fått ordning på sina darriga nerver slarvar han bort en säker seger på ett så nonchalant sätt.

Kanske inte lika illa som när han tappade 5-1 och 6-3 i tiebreak mot Novak Djokovic i World Tour Finals, men det där är så klart inte godkänt från en spelare av Berdychs kaliber. Tur för honom att Gulbis inte fullbordade en skräll.

För det kunde han mycket väl ha gjort, med sin oförlåtliga serve och märkliga forehandsving. Det har aldrig varit särskilt svårt för Gulbis att väcka de förtvivlade fansens hopp, men frågan är hur den 118-rankade 24-åringen följer upp åttondelen i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och dagens kämpainsats i Marseille.

– Man vet aldrig vad som ska hända när man möter Gulbis, som Berdych sa efter matchen.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika stora bekymmer i sin öppningsmatch: 7-6(1), 6-3 mot Nikolaj Davydenko. Tuff lottning för Davydenko, vars goda form under inledningen av turneringen är på väg att kväsas totalt.

I övrigt inga överraskningar. Julien Benneteau slog 412-rankade 18-åringen och landsmannen Lucas Pouille planenligt: 7-6(0), 6-3. Vi kommer därför att bjudas på en batalj mellan Benneteau och Jerzy Janowicz (som ju slog Lukas Rosol i förrgår) i andra omgången. Härligt!

* * *

I Buenos Aires har David Ferrer, Stanislas Wawrinka och David Nalbandian under dagen fått sina öppningsmatcher överstökade. Inga konstigheter.

Och Andreij Kuznetsov slog grusveteranen Filippo Volandri i går: 7-6(5), 6-3. Kul överraskning.

* * *

Dagens samtliga resultat:

DUBAI:

MEMPHIS (WTA):

Ny vecka, nya turneringar, nya vinnare och förlorare.

Det har redan hunnit bli tisdag och därför hög tid att ta en titt på veckans tävlingar och dess lottningar:

US NATIONAL INDOORS TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500/WTA International
Memphis, USA

Om vi börjar med att ta en titt på herrarnas lottning ser vi att världstolvan Marin Cilic är toppseedad, åtföljd av 13-rankade Milos Raonic och 16-rankade John Isner.

Raonic har rönt vissa framgångar i den här turneringen redan. Två raka finaler, närmare bestämt. 2011 blev det förlust mot numera pensionerade Andy Roddick och 2012 mot forne världsåttan Jürgen Melzer.

Årets titelförsvarare är redan utslagen (förlust mot Igor Sijsling), men Raonics chanser att nå en tredje raka final får anses goda. Dels med tanke på den fantastiska form han visade upp i San José och dels för att han redan enkelt avfärdat en del av spelarna på sin halva i år. Största hindret kan Isner utgöra i en eventuell semifinal. Om inte James Blake grejar en dunderskräll redan i andra omgången.

Vem som blir 22-åringens motståndare i finalen är lite mer öppet. Marin Cilic var inte prickfri i Zagreb men bärgade ändå titeln. I sin öppningsmatch mot Ivan Dodig i dag tappade han set. Illavarslande.

Kroaten har dessutom Kei Nishikori, Sam Querrey och Alexandr Dolgopolov på sin halva. Querrey var visserligen helt uddlös mot Raonic i semifinalen i San José, men har får ofta god utdelning på sin serve inomhus. I dagsläget oklart hur Nishikoris och Dolgopolovs formkurvor ser ut, men de har alltid potential att gå långt i turneringar med få seedade spelare inom topp 20.

Vill väldigt gärna se antingen Nishi eller Dolgo i finalen och kan mycket väl bli så. Håller det inte för troligt att Cilic går till två raka finaler, särskilt med tanke på att många av hans segrar i år varit allt annat än övertygande.

Beträffande damernas lottning får vi börja med att konstatera att det här är Sofia Arvidssons turnering. Hon vann sin första WTA-titel i karriären här 2006 och andra 2012, och spelade däremellan en final (2010). Svenskhoppet slog kvalspelaren Jana Cepelova i raka set och i andra omgången väntar hennes motståndare i finalen förra året: 71-rankade Marina Erakovic.

Därefter väntar liknande spelare som förra året för andraseedade Arvidsson. Exempelvis Heather Watson. Största hotet på vägen till final är förmodligen Jamie Hampton, som tillryggalagt en riktigt bra säsongsinledning (med tresetaren mot Victoria Azarenka i Australiska öppna som absoluta höjdpunkt).

Blir inte alls förvånad om hon slår ut Arvidsson och snuvar svenskan på en fjärde final – om nu inte Arvidsson spelar med lika högt självförtroende som hon brukar göra i Memphis.

På den övre halvan har förstaseedade Kirsten Flipkens åkt på en ganska svår andrarunda: Lesia Tsurenko. De båda har bara mötts en gång tidigare, och den drabbningen gick Flipkens segrande ur. Båda har gjort bra ifrån sig hittills i år, men det känns som att det väger över lite till Flipkens fördel – och i så fall finns det inte mycket som står i hennes väg mot finalen.

Flipkens och Hampton i final, kanske? Tja, varför inte.

* * *

OPEN 13
ATP 250
Marseille, Frankrike

Memphis må vara ett 500-event, men det råder ingen tvekan om vilken turnering som är veckans hetaste.

I startfältet i Marseille trängs nämligen världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet (som torskade mot Gilles Müller i öppningsmatchen).

Hit har också intressanta spelare som Bernard Tomic (slog Martin Klizan i förstarundan) och Jerzy Janowicz valt att åka. Ett stjärnspäckat startfält för att vara en 250-turnering, alltså.

del Potro har tveklöst fått den största nitlotten. Gilles Simon borde inte vara några större problem för argentinaren i en eventuell kvartsfinal, men i semin väntar med stor sannolikhet Tsonga. Världsåttan åkte visserligen på en chockförlust mot Sijsling i Rotterdam. På hemmaplan brukar han dock alltid prestera.

Svårt att säga om det blir del Potro eller Tsonga i finalen, men det lär bli någon av dem.

Om Tomic kan skrälla? Kanske, men med tanke på startfältet är det inte särskilt troligt.

Toppseedade Berdych lär inte sättas på prov av Janowicz, som ser ut att bli hans motståndare i tredje omgången. 26-rankade polacken har helt enkelt inte hittat formen under säsongsinledningen.

Hans största hot är i stället Tipsarevic i en eventuell semifinal (med tanke på Gasquets tidiga utträde borde Tipsy plocka sin semibiljett enkelt). Serben leder med 5-3 i inbördes möten och har visat sig vara en knepig motståndare för den hårt sluggande tjecken.

Med tanke på Berdychs goda (och Tipsys högst oklara) form får världssexan ändå ses som favorit både till finalplatsen och titeln.

* * *

DUBAI OPEN
WTA Premier
Dubai, Förenade Arabemiraten

Betydligt häftigare uppställning i år än förra året. Trots att världstvåan Victoria Azarenka dragit sig ur på grund av fotskada så är sju topp 10-spelare representerade i Dubai.

Suveränen Serena Williams ser ut att ha en enkel resa mot semifinal. Där kan hon dock stöta på Petra Kvitová, som gav henne huvudbry i Doha. Eller titelförsvararen Agnieszka Radwanska, som inte borde vara några problem för världsettan. Hon får hoppas på polsk seger i kvarten, helt enkelt.

Kampen om den andra finalplatsen är vidöppen, efter att Azarenka dragit sig ur. Angelique Kerber har visserligen inlett säsongen svajigt men är alltid en kraft att räkna med. Troligast är dock att Sara Errani norpar den där guldbiljetten. Eller Samantha Stosur.

* * *

COPA CLARO
ATP 250
Buenos Aires, Argentina 

Lite av ett sömpiller, med vissa ljuspunkter. David Ferrer, till exempel. Världsfyrans första turnering sedan Australiska öppna (Davis Cup ej inräknat). Bortsett från en eventuell andrarunda mot David Nalbandian är spanjorens lottning löjligt enkel. Men så är ju inte startfältet så skräckinjagande heller.

Och Nalbandian, förresten. Ferrer har aldrig förlorat mot argentinaren och tappat blott ett set på grus (4-0 på underlaget, 8-5 i inbördes möten totalt). Nej, Ferrers finalplats känns rätt säker, får man lov att påstå.

På den undre halvan ligger det nära till hands att lyfta fram världselvan Nicolás Almagro som finalfavorit. Här huserar dock även 17-rankade Stanislas Wawrinka. Förutom att han visade upp riktigt god form i Australiska öppna (kvartsfinalförlust mot Novak Djokovic i en episk femsetsrysare) har han genom åren rönt framgångar på grus (två titlar på fem finaler) och har plusstatistik mot Almagro (4-3 totalt, 2-1 på grus).

Lär dessutom vara revanschsugen efter semifinalförlusten mot spanjoren förra året. En final mellan Ferrer och Wawrinka känns därför inte särskilt långsökt. Bortsett från Almagro i en eventuell semifinal har ingen av dem några seriösa utmanare på vägen dit.

Kan noteras också att Horacio Zeballos, som skrällslog Rafael Nadal i Vina del Mar för två veckor sedan, åkte ut redan i första omgången mot 76-rankade Aljaz Bedene. Drygt 2,80 gånger pengarna på Bedene inför matchen. Lättförtjänta pengar.

Zeballos åkte ut i förstarundan även i Sao Paolo förra veckan (mot Federico Delbonis, avbröt matchen på grund av utmattning). Ser ut som att argentinaren går till historien som en klassisk one hit wonder. Är någon förvånad (Lex Lukas Rosol)?

31-årige Julien Benneteau har aldrig vunnit en ATP-titel – trots hela åtta finaler.

Men han är inte ensam. Faktum är att 42 procent av topp 100-spelarna på ATP:s världsrankning fortfarande jagar sin första buckla.

Så, när Benneteau nu tvingats uthärda sin åttonde raka svidande finalförlust, vad sägs om att vi plockar russinen ur kakan och listar tourens 10 bästa spelare som aldrig vunnit en titel?

Ja, så gör vi. Vi börjar i omvänd ordning, för spänningens skull. Aktuell rankning inom parentes.

http://www.youtube.com/watch?v=lsgc2Z14GGE

10. RICARDAS BERANKIS (87)

En aggressiv baslinjespelare som hittills mest gjort sig ett namn på Challenger-touren och i kvalsammanhang. Fick sitt genombrott i Los Angeles förra året, då han (som kvalspelare) slog ut tre seedade spelare och nådde sin första ATP-final i karriären.

Den förlorade dock 22-åringen mot hemmafavoriten Sam Querrey i raka set.

I årets Australiska öppna tog han sig till tredje omgången, där han bjöd världstrean och träningspartnern Andy Murray på en tuff match men föll i raka set.

Berankis spelar ofta väldigt flackt och tar bollen så tidigt som möjligt (inte helt olikt en viss Andre Agassi) och har en okej serve, bra fotarbete och en penetrerande forehand. Får han ordning på skadeproblemen, som redan hämmat honom under hans korta karriär, har han potential att inom något år slå sig in på topp 40-50.

I och med sin 87-plats är han redan Litauens högst rankade spelare genom tiderna och dessutom landets första någonsin inom topp 100.

9. RYAN HARRISON (69)

Lyfts ofta fram som USA:s stora framtidshopp, efter en lysande juniorkarriär. Harrison är på alla sätt och vis en typiskt amerikansk spelare. Tyngdpunkten ligger på en hård serve, explosiv forehand och aggressivt baslinjespel. Till skillnad från vissa andra amerikanska framtidshopp har han dessutom ett smidigt rörelseschema och bra kontringsvapen.

Akilleshälen har hittills varit hans häftiga humör, som kostat honom en och annan seger.

Om 20-åringen bara ges tid att mogna har han potential att etablera sig betydligt högre upp på världsrankningen.

8. FABIO FOGNINI (44)

Å ena sidan en defensiv specialist med fantastisk fingertoppskänsla och elegant rörelseschema.

Å andra sidan en frustrerad och nonchalant konstnärssjäl, som alldeles för ofta låter sin egen briljans stiga honom åt huvudet.

För det är tveklöst huvudet som hindrat honom från att nå fler än två ATP-finaler (båda 2012; förlust mot Gilles Simon i Bukarest, mot Martin Klizan i St. Petersburg).

Han har ett grymt kontringsspel som låter honom vända försvar till attack i en handvändning, vilket är en enorm styrka på grus. Hans rappa forehand och träffsäkra raka backhand är två av hans mest effektiva vapen.

Om det inte vore för temperamentet hade han säkerligen bärgat en titel vid det här laget. Minst.

http://www.youtube.com/watch?v=6PGag9CBQQg

7. ALEJANDRO FALLA (60)

Han är måhända inte lika underhållande som Fognini (och vid 29 års ålder har han knappast lika mycket potential som Harrison eller Berankis), men colombianen Alejandro Falla är en stabil spelare som samlat på sig en jäkla massa rutin under sina år på touren – men aldrig lyckats ta sig längre än till semifinal i ATP-sammanhang.

Däremot har han vid två tillfällen varit nära att chockbesegra Roger Federer. Första gången var i öppningsmatchen i Wimbledon 2010 (då Federer alltså var regerande mästare). Han vann de två första seten och servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set (han var blott tre poäng från seger), innan Federer vände och vann (5-7, 4-6, 6-4, 7-6, 6-0).

I London-OS förra året låg han under mot samme Federer – återigen i första omgången – med 3-6, 2-5, men lyckades vända och vinna andra set. I tredje föll han dock med 6-3, men hade schweizaren i rejäl gungning ett tag.

Likt många andra colombianska spelare har han ett flackt grundspel. Han bygger oftast metodiskt upp sina poäng och söker avslut antingen med en vinklad forehand eller volley vid nät. Trots det flacka spelet har han historiskt varit framgångsrik på grus, och vunnit sju av nio Challenger-titlar på underlaget (samt tre i Future-sammanhang).

Att han inte genom åren lyckats bärga åtminstone en titel i någon av de mindre sydamerikanska grusturneringarna är för mig en gåta.

6. DENIS ISTOMIN (63)

Istomin är en stabil offensiv baslinjespelare med få svagheter men tyvärr lika få styrkor. Till de senare hör framför allt det effektiva kontringsspelet och den penetrerande forehanden.

Till svagheterna hör den begränsade rörligheten. Han är helt enkelt inte så snabb. Vilket är synd, för när han får tid att komma rätt till bollen har han en grym träff och bra speluppfattning.

När han spelar på topp väger han dessutom upp den något svaga serven med bra returtagande, vilket borde göra honom giftigare än han hittills visat sig vara. Två finaler (förlust mot Sergej Stakhovskij i New Haven 2010, mot Milos Raonic i San José 2012) är lite i lägsta laget för 26-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=LX11yeIaKUE

5. BRIAN BAKER (52)

De flesta känner vid det här laget till historien om USA:s egen comeback kid. Var alltså borta från ATP-touren i över sex år på grund av fem olika operationer. Gjorde comeback i Future- och Challenger-sammanhang under 2011, innan han tog klivet upp till ATP igen.

Comebacken gick över förväntan, får man lov att påstå. Han började med att chockslå Gaël Monfils i Nice, innan han slutligen tog sig hela vägen till final i samma turnering.

Han följde upp den sensationen med att ta sig till andra omgången i Franska öppna och åttondelsfinalen i Wimbledon.

Allt detta skvallrar naturligtvis om det tenniskunnande som huserar i Brian Bakers kropp och själ.

Det intressanta med 27-åringen är att han bryter av från det moderna amerikanska mönstret. Han har visserligen en bra serve, men det som imponerar mest är returtagandet och spelförståelsen. Kombinerat med ett smidigt rörelseschema (trots att han är drygt 190 centimeter lång) gör att han påminner mer om Novak Djokovic än, säg, Sam Querrey.

Om det inte hade varit för skadehelvetet så skulle det inte ha förvånat mig om han spelat i samma liga som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray. Så mycket talang har han, 27-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

4. JERZY JANOWICZ (26)

Paris Masters kanske var en engångsföreteelse, och jag har sedan dess hela tiden avrått från att dra förhastade, långtgående slutsatser (vilket många gjorde då).

Men det spel han visade upp på vägen till och sedan i finalen mot David Ferrer vittnade om 22-åringen har ett riktigt stort spel i sig.

Han har en blytung serve.

En slägga till forehand.

En effektiv backhand.

Känsliga handleder.

Ett heltäckande rörelseschema.

Och solid defensiv.

När han spelar på sin absoluta topp, alltså. Det har han inte gjort sedan Paris Masters. Vilket inte heller är särskilt konstigt. I den turneringen tog han alla på sängen. Den fördelen har han inte längre. Dessutom är det en ordentlig omställning att gå från underdog till framtidshopp.

Janowicz har inte upprepat sin bedrift från i höstas än. Men ger vi honom bara lite mer tid kommer första titeln så småningom.

Och med den garanterat fler löften om framtida stordåd.

http://www.youtube.com/watch?v=lrl21hnIjqs

3. BENOIT PAIRE (39)

Fransmannen har seglat under radarn ett tag men har sedan januari 2011 klättrat 113 placeringar på rankningen – och dessutom avverkat sina två första ATP-finaler (förlust mot Andreas Seppi i Belgrad 2012, mot Richard Gasquet i Montpellier förrförra veckan).

Paire är en oerhört talangfull 23-åring med stabilt grundspel och goda all-court-kvaliteter.

Hans akilleshäl är det något svaga spelsinnet. Han väljer ofta enklast möjliga slag och fastnar lätt i percentage tennis (som i korta drag går ut på att spela väldigt säkert och undvika de allra svåraste slagen om inte förutsättningarna är exemplariska). Han är dessutom ganska lynnig och kan vika ner sig i även i lägen där han till synes har medvind.

Hans talang och potential går dock inte att ta miste på, och med rutinen kommer säkerligen också självsäkerheten – och första titeln.

2. JULIEN BENNETEAU (31)

Han må ha spelat flest finaler på den här listan, men spelmässigt får han trots allt anses vara näst bäst.

Veteranen är en typiskt knepig motståndare, särskilt för topprankade spelare. Hans hemlighet ligger i den enorma variation han utsätter sina motståndare för – och hans förmåga att läsa deras svagheter.

I finalen i Kuala Lumpur i höstas, för att ta ett exempel, insåg han att Juan Mónaco inte är speciellt förtjust i att själv sätta fart på bollen och började sedermera försvara sig som bollfösarnas bollfösare Gilles Simon. Det störde Mónacos matchrytm, och trots skadekänningar kunde han tvinga fram ett tredje set.

Han är helt enkelt väldigt bra på att servera just de bollar hans motståndare helst av allt vill slippa – och när han är på sin absoluta topp mixar han upp det med oförutsägbara tempoväxlingar och nätattacker.

Hans stora svaghet är att han strategiskt är väldigt skicklig på ovanstående saker, men inte tillräckligt bra rent tekniskt. I slutänden förlorar han ofta på att motståndaren genomför sin egen strategi med större säkerhet.

Det blev särskilt tydligt i helgens final i Rotterdam mot Juan Martín del Potro, där Benneteau helt enkelt inte lyckades störa argentinarens matchrytm i tillräckligt hög utsträckning.

Jag hade hur som helst unnat honom minst en av de där åtta titlarna – och hoppas att han någon gång äntligen får göra sig av med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel”.

1. GRIGOR DIMITROV (34)

Han har bara spelat en enda ATP-final i karriären, och den nådde han så sent som i år (i Brisbane, förlust mot Andy Murray).

Men spelmässigt råder det ingen tvekan om att 21-åringen har den högsta kapaciteten på den här listan. I sina bästa stunder gör han skäl för namnet ”Baby Federer” (eftersom han behärskar så många delar av den moderna tennisen) och bara det senaste året har han dessutom lyckats förbättra sina största svagheter: serven, uthålligheten och balansen.

Framför allt balansen står fortfarande ut som hans främsta akilleshäl. Jag vet inte om det kan bero på dålig avståndsbedömning, men han hamnar ofta i lägen där han måste böja sig bakåt och kommer då antingen fel i svingen eller ramlar omkull.

Vilket givetvis inte är så bra.

Uthålligheten var tidigare ett problem eftersom han springer på i stort sett varenda boll och tröttar lätt ut sig själv.

Det där börjar han få ordning på nu, liksom returtagandet.

Lyckas han göra några sista finslipningar och justeringar skulle det inte förvåna mig om första titeln kommer redan i år.

Bernard Tomics triumf i Sydney tidigare i år borde sporra bulgaren ytterligare. För inte vill han vara sämre än sin 20-årige kollega?

Han vann sin första titel här som 20-åring 2011.

Sent i natt säkrade 14-rankade Milos Raonic sin tredje raka titel i SAP Open. När turneringen nu flyttar från San José avslutar kanadensaren med otroliga 12-0 i matchfacit och 24-0 i set. Mer obesegrad än så kan man knappt bli.

Precis som tidigare under turneringen var han omutlig i finalen mot 34-årige Tommy Haas: 6-4, 6-3. Raonic dundrade in 19 servess, vann 29 av 32 poäng i sin förstaserve och hade inte en enda breakboll emot sig – men bärgade själv tre servegenombrott.

– Det jag verkligen fokuserade på var mina andraservesreturer. I början missade han inte många förstaservar men jag lyckades sätta hög press i hans andraserve, och senare i matchen mer press på hans förstaserve. Jag spelade aggressivt. Jag tror inte att jag kunde ha returnerat mycket bättre, säger Raonic efter triumfen – hans totalt fjärde i karriären.

SAP Open arrangerades första gången 1889 och har avgjorts i San José sedan 1995. Enligt uppgift kommer turneringen att flyttas till Memphis.

37:e titeln i karriären på grus.

Det är den direkta, absoluta och lite torra slutsatsen man kan dra efter Rafael Nadals finalseger över David Nalbandian i Sao Paolo: 6-2, 6-3.

Men i dagar som dessa är det inte ett stigande antal troféer i spanjorens skrytskåp som spelar störst roll under pågående comeback. I dag, precis som alla andra dagar sedan den 7 februari, är det (förutom hans sargade knän) Nadals rörelseschema och matchform som är i blickfånget.

David Nalbandian är det närmaste Nadal kommit ett elddop. Inför alla andra matcher har man förutsatt att han ska vinna, om än inte så överlägset som vi är vana vid på grus. Mot Challenger-spelaren Horacio Zeballos blev det förlust i Vina del Mar-finalen förra veckan, i fredags upplevde han ett nära döden-ögonblick mot Carlos Berlocq och i gårdagens semifinal tappade han set mot en spelare som inför turneringen spelat blott en match på ATP-nivå.

Nalbandian var därför på sätt och vis en tacksam finalmotståndare. En spelare med kapacitet att sätta spanjoren på prov – ordentligt. En spelare som kunde ge oss ledtrådar om vad Nadal verkligen går för, eftersom han har vapnen att pressa världsfemman till att lägga ribban högre.

Inför matchen, alltså.

Det är inte riktigt likt Nalbandian att visa överdrivet mycket respekt för sin motståndare (eller någon annan, för den delen), så att han lät sig skrämmas av vem som stod på andra sidan nätet håller jag för osannolikt. Men Nalbandian nådde inte upp till den nivå jag hoppats på.

Vad som däremot är likt Nalbandian är de där plötsliga formsvackorna under pågående match. När han spelar som bäst är han brutalt effektiv, men han har svårt att hålla fokuset uppe.

Precis så var det i dag.

Att Nadal för en gångs skull belastade sina knän och bjöd oss på sina sedvanliga grusglidningar i sidled räckte för att bärga första set enkelt med 6-2. Spanjoren rörde sig avsevärt bättre än under hela den här och förra veckan, och bollträffen var överlag närmare det vi är vana vid än tidigare i turneringen.

Stundtals kändes det lite som att Nadal i föregående matcher, både i Vina del Mar och Sao Paolo, försökt belasta knäna så lite som det bara är möjligt utan att tappa sin killer instinct. Det har gått hyfsat bra hittills – med undantag för finalen i Vina del Mar, då det straffade sig rejält mot en Zeballos som spelade i trans.

Mot Nalbandian visste han att det inte skulle räcka. Och mycket riktigt var han nära att låta karriärens totalt 37:e grustitel glida honom ur händerna i andra set, när han inledningsvis vacklade och tappade två av sina servegame till 0-3. Sedan var det Nalbandians tur att visa prov på slapphänthet. Efter att ha skaffat sig en komfortabel 40-0-ledning i egen serve, och en ypperlig chans att ge sig själv 4-0 i setet, bjöd han bort hela gamet och öppnade på så vis dörren för Nadals upphämtning.

Det dröjde inte länge förrän 0-3 plötsligt var 5-3. Nadal servade sedan hem segern resolut – och efter åtta månaders lång väntan kunde han så äntligen bjuda sina fans på det karaktäristiska ”segerbettet”.

Vad kan vi då dra för slutsatser kring Nadals comeback efter den här finalen? Låt oss göra det enkelt för oss och spalta upp det i några punktform:

• Knäet ser inte ut att direkt hämma honom, men det är samtidigt tydligt att det inte är helt läkt. Det vill säga: Han kan belasta det på ett sätt som för hans spelstil får anses tillbörligt, men han vågar inte göra det fullt ut av rädsla att förvärra den smärta han trots allt i liten mån fortfarande känner av.

• Formkurvan pekar uppåt. Inte speciellt brant, men ändå. Svagt uppåt. Bollträffen börjar infinna sig och rörelseschemat såg i dag betydligt smidigare ut än tidigare under den här turneringen och i Vina del Mar.

• Det är fortfarande på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser kring vartåt det barkar. Kan måhända anses aningen fegt, men så är det. Det jag däremot med säkerhet kan fastslå är att den här segern ger Nadal en välbehövlig självförtroendeboost. En direkt nödvändig sådan inför Acapulco. Där kommer motståndet att vara betydligt tuffare och insatsen högre. I och med det har i alla fall närvaron i Sao Paolo fyllt sitt syfte, efter debaclet i Vina del Mar.

Det är efter Acapulco som vid med största sannolikhet kommer att kunna dra de riktiga slutsatserna. Efter den turneringen är det nämligen dags för årets första Master, i Indian Wells (tätt åtföljd av Miami), och i mitten av april bär det av till Monte Carlo.

Har han inte nått upp till den nivå han önskar göra till dess är sannolikheten att han drar sig ur en av sina absoluta favoritturneringar oroväckande hög, och i så fall kan hans comeback bli ett stort fiasko.

Titeln och finalförlusten till trots.

* * *

Inför matchen mellan Nadal och Nalbandian såg jag givetvis den som dagens mest intressanta och ansåg mig därför tvingad att avbryta bevakningen av finalen mellan Serena Williams och Victoria Azarenka.

Det skulle jag inte ha gjort, med facit i hand.

Visst, det var kul att se Nadal bärga sin första titel på åtta månader, men den spelmässigt ganska undermåliga matchen (speciellt från Nalbandian) måste ha stått sig slätt mot den dramatik vi bjöds på i Doha.

Azarenka tog tidigt kommandot med ett servegenombrott i första set, men Williams kämpade sig tillbaka. Första set avgjordes i tiebreak, till Azarenkas fördel.

När Williams sedan gick ut med förnyade krafter och körde över nuvarande världsettan (Williams blir ny världsetta på måndag) med 6-2 kändes det som att det här trots allt skulle bli en hyfsat vanlig dag på jobbet för USA-ettan.

Men icke.

I avgörande set var rollerna ombytta. Azarenka kämpade sig till ett 4-1-överläge som Williams aldrig förmådde jobba ikapp.

Slutresultatet: 7-6(2), 2-6, 6-3. Riktigt imponerande av Azarenka förstås, som gick in i den här finalen med föga smickrande 1-11 i inbördes möten mot Williams.

* * *

Julien Benneteau gjorde sin vana trogen sitt allra allra bästa i Rotterdam-finalen mot Juan Martín del Potro.

Men, sin vana trogen, föll han återigen på mållinjen.

Okej, han kom aldrig närmare den där mållinjen än ett tiebreak i första set, men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att imponeras av Benneteaus osläckbara kämpaglöd. Han lyckades redan i inledningen åstadkomma någonting som ingen annan i turneringen mäktat med, nämligen att bryta del Potros serve.

Trots det låg han i setets slutskede under med 4-5 – i del Potros serve.

Han bröt igen.

Där och då kändes det faktiskt som att han förtjänade titeln, trots att del Potro i alla avseenden var den bättre spelaren.

Argentinaren tenderar fortfarande att vika ner sig och tappa viktiga poäng och game på grund av något så banalt som irritation över att en duell eller slag eller vad som helst inte går precis och in i minsta detalj som han vill. Vilket är en del av förklaringen till att han brände chansen att serva hem första set.

I tiebreaket var han dock kassaskåpssäker, och det momentum han vann då tog han med sig in i andra set. Han tog kommandot med ett tidigt break och höll sedan ett järngrepp om det hela vägen in i mål: 7-6(2), 6-3.

del Potros 14:e titel i karriären – och Benneteaus totalt åttonde raka finalförlust.

Man lider förstås med fransmannen, som får leva med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” ett tag till.

Kanske under resten av sin karriär.

Fyra högoktaniga finaler bjuds vi på i dag. Två hyfsat givna och två väldigt öppna. Låt oss gå igenom dem land för land, turnering för turnering, final för final:

ROTTERDAM

√ Juan Martín del Potro (7) – Julien Benneteau (39)
Riktigt kul att Benneteau tagit sig hela vägen efter skrällen mot Roger Federer tidigare i veckan. Chansen att han äntligen ska bärga karriärens första titel är dock försvinnande liten.

Jag betvivlar inte en sekund att fransmannen kommer bjuda upp till kamp, men med tanke på hur del Potro sett ut under veckan kan jag inte se annat än att Benneteau får fortsätta bära titeln ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” efter sin totalt åttonde finalförlust…

* * *

SAN JOSÉ

√ Milos Raonic (13) – Tommy Haas (22)
Dagens generationsmöte. 34-årige veteranen Haas möter 22-årige stjärnskottet Milos Raonic. Raonic jagar sin tredje raka seger i San José, Haas sin 14:e titel i karriären.

Båda svarade för helt fantastiska insatser i sina respektive semifinaler i går (Haas mot John Isner: 6-3, 6-4, Raonic mot Sam Querrey: 6-4, 6-2).

Kanadensaren var faktiskt snudd på perfekt mot amerikanska hemmafavoriten. Förlorade endast fem poäng i egen serve och bröt Querrey vid tre tillfällen. Vid sidan av serven (som är hans i särklass viktigaste vapen, vilket egentligen inte behöver påpekas) var även 22-åringens forehand inte bara dödlig utan också rysligt solid.

Mest överraskande var ändå att hans normalt väldigt svaga backhand var ytterligare ett vapen för kanadensaren under den här matchen. Bör noteras också att Querrey inte gjorde en särskilt bra match. Han var inte speciellt resolut i egen serve och hittade inga svar på Raonics aggressiva dompterande.

Sett till de båda finalisternas matcher tycker jag ändå att Raonic imponerade mest. Han är sällsynt trygg i den här arenan, och självförtroendet växer så klart tack vare de tidigare framgångarna här.

Om Haas returnerar lika bra som mot Isner kan det här bli en jämn tillställning, men jag tror att Raonic vinner i raka set.

* * *

SAO PAOLO

Rafael Nadal (5) – √ David Nalbandian (93)
David Nalbandian har inte besegrat Rafael Nadal sedan Paris Masters 2007. Nu har han så klart sin bästa chans någonsin att trycka till spanske gruskungen. Nadal har sett fortsatt trög och osäker ut i Sao Paolo, och i gårdagens semifinal mot doldisen Martin Alund pressades han till tre set: 6-3, 6-7(2), 6-1.

I andra sets tiebreak var han sällsynt nonchalant och praktiskt tagit gav bort setsegern till 111-rankade Challenger-spelaren. Hade det inte varit för Nadals omutliga inställning i tredje set, där han fullkomligt körde över Alund (vilket vi förväntat oss att han skulle göra i två raka set), så hade jag hållit Nalbandian som klar favorit i dagens final.

Nu tror jag inte att ”Nallen” får det så enkelt mot Nadal som spanjorens hittills tveksamma resultat mot lågt rankade dussinspelare i Vina del Mar och Sao Paolo kanske ger sken av.

Trots att världsfemmans fötter ser ut att vara nedsänkta i cement och han spelmässigt är en skugga av sitt forna jag så har han kvar sin envisa kämpaglöd. Den kan ställa till det för Nalbandian, som historiskt haft stora problem att hålla uppe fokus under en hel match.

Det är inte speciellt svårt att betrakta den här finalen som Nadals hittills tuffaste prov under comebacken, och hans insats i dag kan ge en fingervisning om vartåt det barkar. Det är en väldigt viktig match för Nadal, som han helst bör vinna för att få det självförtroende han rest till Sydamerika för att hämta.

Jag är dock tveksam till att han gör det. Nalbandian är en i grunden för bra spelare för att förlora mot en dassig Nadal. Så enkelt är det. Det viktiga för Nadal blir i dag därför att falla med flaggan i topp, om han inte lyckas vinna.

En överkörning i en grusfinal är knappast vad The King of Clay behöver just nu.

* * *

DOHA

Victoria Azarenka (1) – √ Serena Williams (2)
De två toppseedade spelarna bärgade övertygande segrar i sina semifinaler i går, mot Agnieszka Radwanska (6-3, 6-3) respektive Maria Sjarapova (6-3, 6-2), och säkrade därmed en blockbuster-final i dag.

Behöver egentligen knappast påpekas att Williams har både det spelmässiga och mentala övertaget inför den här matchen. Hennes åtta raka segrar (och totalt 11-1 i inbördes möten) över Azarenka talar sitt tydliga språk.

Vad talar då för Azarenka?

Konstigt nog: Williams. Eller ja, så konstigt är det inte. Williams spelar som bekant i en helt egen liga och har kusligt ofta avgörandet helt i egna händer. Om hon får en för bra start kan hon tappa koncentrationen och med det sitt solida spel.

Som i US Open förra året, mot just Azarenka. Eller, för all del, mot Petra Kvitová i kvartsfinalen i fredags. Lämnar hon en sådan öppning i dag så kommer Azarenka att hugga som en kobra.

Håller det dock för osannolikt att Azarenka lyckas vända den negativa trenden mot sin nemesis. Williams är i dagsläget alldeles för bra för det.