Wimbledons vinst ökade med 7,1 procent till rekordhöga 60,8 miljoner dollar under 2012, rapporterar Lawn Tennis Association. Wimbledons vinst har ökat med 47 procent sedan 2008.
LTA har satsat 19,8 miljoner dollar på att utbilda brittiska tennisspelare och mer än 28 miljoner dollar på att öka deltagandet i sporten. Antalet aktiva vuxna spelare har ökat med 11 procent (totalt 417,700 utövare) i Storbritannien.
Antalet aktiva spelare från 16 år och nedåt är 58,400.
Ja, så imiterade Caroline Wozniacki kurviga rivalen Serena Williams under en uppvisningsmatch mot Maria Sjarapova i Brasilien.
Skämtet uppskattades av Roger Federer och Williams själv, som båda satt i publiken.
Men det drygt en minut långlivade spexet har levt vidare på nätet, där en debatt om huruvida imitationen var rasistisk blossat upp.
Anledningen, enligt debattörerna, är att oproportioneligt stora bröst och rumpa är ett vanligt sätt att driva med mörkhyade. Trots att det finns en hel del något mer nyktra förståsigpåare därute har diskussionen inte riktigt lyckats kvävas i sin linda.
Personligen är jag normalt känslig – snudd på överkänslig – för rasistiska skämt, frivilliga som ofrivilliga. Men att anklaga en spelare för rasism för att denne exploaterar ”offrets” mest utpräglade fysiska attribut (kan det över huvud taget ha undgått någon att Williams är kurvig?) känns magstarkt till och med för mig. Tennisdrottningen har själv många gånger pratat om sin ”stora rumpa och stora bröst”.
Men framför allt: andra spelare har gjort liknande imitationer tidigare utan att stämplas som rasister. Exempelvis Novak Djokovic:
http://www.youtube.com/watch?v=U6EBBJJ1ZP0
… och Andy Roddick:
Har svårt att förstå hur någon annan än Serena Williams ska kunna känna sig kränkt av de här imitationerna, som är imitationer av just Serena Williams – och om inte hon är kränkt, då borde ingen annan vara det heller.
Den här typen av spex är väldigt fysisk till naturen och handlar i regel om att överdriva ett för spelaren typiskt beteende. Hur många har inte imiterat Rafael Nadals klassiska byxdragning (Robin Söderling till och med under pågående Wimbledon-match, fast då helt utan glimten i ögat)?
Om jag varit Serena hade jag däremot känt mig kränkt över hur kass Wozniackis försök till imitation är. Utöver de hopknölade handdukarna lyckas hon inte pricka in ett enda kännetecken, trots att hon är ganska tacksam att imitera.
Det är betydligt mer upprörande än vad kvasidebatten om rasism låter påskina.
Att Bernard Tomics pappa är en av orsakerna till talangens ojämna säsong 2012 råder det nog ingen tvekan om. Att döma av klippet ovan, från årets Miami Masters i mars, har de inte en särskilt konstruktiv sportslig relation.
Lösningen?
Kicka farsan. Kryp till korset och be Australiska Tennisförbundet om ursäkt. Anställ en riktig coach.
Okej, så Rafael Nadal bekräftar alltså att han gör sin comeback i uppvisningsturneringen i Abu Dhabi den 27 december efter knäskadan som hållit honom borta från touren sedan Wimbledon i somras.
Ingen skräll direkt. Eftersom han inte omgående dementerade arrangörens besked i oktober har det helt enkelt inte funnits någon anledning att tro annat än att uppgifterna var tillförlitliga.
Vilket jag skrev redan då.
Ska givetvis bli riktigt kul att se Nadal ute på tennisbanan igen.
Den forne världsfemman Henri Leconte, som nådde finalen i Franska öppna 1988 (förlust mot MatsWilander), tror att Rafael Nadal bärgade sin sista Grand Slam-titel på hardcourt i US Open 2010.
Fransmannen tror att den knäskadade spanjoren enbart spelar Australiska öppna i januari som ett test inför Franska öppna.
– Han spelar för att vara säker på att han är tillräckligt fit för att vinna Franska öppna för åttonde gången. Det är det enda han vill. Jag tror inte att han åker dit (till Melbourne) för att vinna en Grand Slam, men för att testa sig själv inför Franska öppna. Wimbledon kommer också att vara ett mål för honom eftersom underlaget är okej för hans knä, men att vinna en till hardcourt-slam i karriären, det blir tufft. Jag tvivlar på att han gör det. Det kommer att ta lång tid för honom att komma tillbaka, säger han i en intervju med The Tennis Space.
Samtidigt talar Nadal ut i en intervju med spanska tidningen Farodevigo om skadefrånvaron och den planerade comebacken.
– Jag kunde inte tävla eller träna på hög nivå på fem månader, så vi ska inte förhasta oss. Om jag kan träna på en hög nivå under de återstående veckorna inför Doha så åker jag dit med ambitionen att tävla och spela, utan förväntningar på resultat, säger han.
Detsamma gäller för Australiska öppna.
– Det är väldigt svårt att få bra resultat direkt. Jag hoppas vara i bra form i slutet av februari och början av mars, bra förberedd fysiskt och psykiskt.
Skadorna är annorlunda, men del Potro har kämpat för att komma tillbaka till där han var (2009, före handledsskadan, reds. anm). Är du rädd att samma ska hända dig?
– Det är skönheten med livet i allmänhet, det är en utmaning för mig. Jag vet att det kommer kosta att komma tillbaka till vad jag har åstadkommit under de senaste åren. Jag kommer att lägga ner allt nödvändigt arbete och alltid tänka positivt.
På frågan vilken chockförlust som smärtade mest, den mot Robin Söderling i Franska öppna 2009 eller den mot Lukas Rosol i årets Wimbledon, är svaret glasklart:
– De är inte jämförbara. Det båda har gemensamt är att mitt knä var dåligt, men jag kunde tävla i Franska öppna. Inte i Wimbledon. Förlusten mot Rosol var en förutsedd dödsdom.
– (Jag planerar att spela) så länge kroppen tillåter. Mitt mål är att ta mig till OS i Brasilien 2016.
Så, vad säger vi om Henri Lecontes uttalande då?
Tyvärr kan han mycket väl ha rätt. Att Nadal vinner en Grand Slam på hardcourt under 2013 är knappast troligt. Han kommer helt enkelt behöva mer tid för att komma upp till den nivå han var på före skadan i somras (eller ens i närheten av den).
Dessutom fyller han 27 bast nästa år. Med tanke på hans skadehistorik, hur många säsonger har han kvar i sig? Svårt att säga, men om han inte fortsätter banta sitt schema kraftigt under de kommande åren så är OS 2016 en ouppnåelig dröm.
Min gissning är att han bärgar två, kanske tre till Franska öppna-bucklor under sina kvarstående tre-fyra säsonger på touren. Möjligen en eller två Wimbledon. Men Australiska öppna/US Open? För det krävs nog så pass hård ansträngning och stora uppoffringar att det kan kosta honom en förtidspensionering att ens försöka.
Det kommer bli ytterst svårt för Victoria Azarenka att upprepa årets framgångar under 2013.
I alla fall om man får tro världsettan själv.
– Pressen blir större eftersom det är ett nytt år. Vad som hände under 2012, att jag etablerade en hög nivå, det blir svårt att upprepa. Men jag är i alla fall motiverad att försöka, låt oss ta en dag i taget och se vad som händer. När jag vaknar på morgonen så börjar jag direkt tänka på hur jag kan förbättra mitt spel, vad den dagen har för nytt att komma med. Jag gillar att vara världsetta, jag jobbade väldigt hårt för det, men det är inte det enda för mig, säger hon till den samlade pressen i Brasilien (där hon befinner sig på uppvisningsturné).
Personligen tror jag inte att Azarenka får några större bekymmer med att hålla sig kvar i toppen under 2013. Visst, om rivalen Maria Sjarapova är tillräckligt motiverad – eller om hela WTA-tourens stora nemesis Serena Williams bärgar alla fyra Grand Slam-bucklor och ett gäng Premier-turneringar – så kanske hon inte får behålla titeln som världsetta under säsongens samtliga veckor, men att hon skulle trilla ur topp 4 ser jag inte som troligt.
Jag ser faktiskt snarare framför mig hur damtennisen under nästa år tar ytterligare ett steg närmare en typ av BigFour. Inte en lika särpräglad och dominant sådan som på herrsidan, men väl en toppkvartett som är de i särklass största Grand Slam-utmanarna.
Dessa fyra är, som ni säkert räknat ut själva: Azarenka, Sjarapova, Williams och Agnieszka Radwanska – med Angelique Kerber knackande på dörren.
Tycker att säsongen 2012 visade tydliga prov på en sådan stabilisering. Granskar man de fem största turneringarna (de fyra GS samt OS) var det bara en spelare utanför ovan nämnda toppkvartett som nådde final – Sara Errani i Franska öppna, mot vinnaren Sjarapova.
• Australiska öppna: Azarenka – Sjarapova.
• Franska öppna: Sjarapova – Errani.
• Wimbledon: Williams – Radwanska.
• US Open: Williams – Azarenka.
• London-OS: Williams – Sjarapova.
Williams och Sjarapova i tre finaler, Azarenka i två och Radwanska/Errani i varsin. Det är så klart ett gott resultat och ett steg i rätt riktning för damtennisen, som under de senaste åren befunnit sig i en djup svacka.
Azarenka är av det rätta virket för att slåss i toppen av rankningen och utmana om Grand Slam-titlar. Hennes inställning smittar av sig och inspirerar rivalen Sjarapova, och tillsammans eldar de på uppstickaren Radwanska.
Ett annat förslag är att slopa bronsmatchen, för att ”lätta på bördan för spelare som deltar i flera klasser”.
– Årets matcher var väldigt balanserade och väldigt långa vilket förstör schemaläggningen, säger ITF:s president Francesco Ricci Bitti till nyhetsbyrån AP.
Ett riktigt bra förslag – och ett ordentligt sopigt.
Varför avgörande tiebreaks inte redan införts är för mig en gåta, och ovan nämnda maratonmatcher i år var bara ännu ett bevis för att tiebreak i skiljeset är den rätta vägen att gå; det är både mer tv-vänligt och skonsamt för det redan pressade OS-schemat.
Men att (återigen) slopa bronsmatchen, det begriper jag inte. I OS slåss man om guld, silver och brons. Att faktiskt spela om bronset hör liksom till. Ska man gå tillbaka till det bisarra systemet att låta trean och fyran dela på bronspengen? Det var absurt 1988 och 1992 (och dessförinnan 1896, 1900 och 1904) och skulle så vara även 2016.
Eller menar ITF att de hade velat bespara tittarna årets underhållande bronsfajt mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro? Märkligt, i så fall.
Nej, där får ITF allt tänka om.
Men avgörande tiebreaks – det välkomnar jag med öppen famn.
Bernard Tomic har stängts av från spel för Australien i Davis Cup-mötet med Taiwan i februari.
Bernard Tomic har höga ambitioner… FOTO: BILDBYRÅN
Men enligt framtidslöftet hade han inga planer på att spela från första början.
– Det var aldrig meningen att jag skulle spela. Jag pratade med Pat (Rafter, Australiens DC-kapten). Jag tänker använda den tiden till träning och till att förbereda mig inför turneringar i Amerika, säger han till nyhetsbyrån AFP.
19-åringen med svåra attitydproblem har även sagt till australiska tv-kanalen Ten Network att han kan vända på den negativa spiral han hamnat i under 2012, skriver Tennis.com.
– Jag hade en brant nerförsbacke under det senaste år. Det förändrar mig och jag ska bevisa att jag ska bli den bäste spelaren någonsin, säger han.
För ett par veckor sedan presenterade Roger Federer sitt schema för 2013. Vi var nog många som höjde på ögonbrynen över att han väljer att stå över Miami Masters och dessutom inte ser ut att ställa upp i hemmaturneringen Swiss Indoors i Basel.
Nu har världstvåan gett sin förklaring till varför han valt att lägga ett så sparsmakat spelschema. Till Tennis.com säger han att han inte kommer att tävla lika ofta under de kommande åren och siktar på att delta i OS i Rio de Janeiro 2016. 31-åringen menar att han måste välja sina turneringar mer noga för att kunna fortsätta spela på en så hög nivå.
– Jag måste ta hand om mitt schema, min kropp, mitt psyke. Förhoppningsvis kan jag stanna på touren i många år och spela OS här om tre och ett halvt år så jag måste blicka långt framåt, inte bara de kommande sex månaderna, säger han till tidningen.
Den 17-faldige Grand Slam-vinnaren befinner sig just nu i Sao Paulo i Brasilien, som är en av hållplatserna under hans uppvisningsturné i Sydamerika.
Federer säger vidare att årets säsong var tuff och svår på grund av åtaganden som gjorde att han inte kunde träna i den utsträckning han ville.
– Jag har spelat mycket tennis. Det har varit en stor utmaning, särskilt me OS och Davis Cup. Jag tog mig tillbaka till toppen och det krävde stora uppoffringar. Jag skulle vilja vara hemma oftare. Men jag är väldigt glad över att jag fortfarande spelar på en så hög nivå. Jag hade ett av mina bästa år det här året, och ett av mina mest känslosamma. Nästa år kommer turneringssegrar troligen att vara viktigare än rankningen, det är därför jag behöver se till att träna mer nästa år, säger han.
Federer spelade 19 turneringar under 2012, två fler än världsettan Novak Djokovic.
– Jag tänker inte spela 25 turneringar, men varje turnering jag spelar kommer jag att ha en känslomässig koppling till för att jag antingen vunnit där förut eller har spelat där många gånger eller för att jag älskar staden eller landet eller fansen.
Schweizaren berättar också varför han valt att stå över Miami Masters – en turnering han spelat varje år sedan 1999 och som han vunnit två gånger (2005-2006).
– Miami var ett svårt beslut för mig. Men jag måste ha lite ledigt, för det första, men viktigast av allt – jag behöver träna. Det här året kunde jag inte träna alls. Något måste bort i schemat och det blev tyvärr Miami.
Uttalandena kommer säkerligen som goda nyheter för alla Federer-fans därute.
Men att han fortfarande spelar när det är dags för OS 2016… nja, hur troligt är det egentligen? Kommer han verkligen att knappt 35 år gammal ha en ärlig chans när han snubblade på målsnöret (igen) i år under en säsong som krävde ”så många uppoffringar”? Är han verkligen så kåt på det där OS-guldet?
Kanske, men jag har oerhört svårt att se honom som en av topputmanarna till OS-guldet om tre och ett halvt år. Om inte hans totalrenovering av schemat bär frukt, eller om han om något år märker att han inte längre hänger med på samma sätt som under 2011 och 2012, då tror jag nog att han offrar den där OS-turneringen till förmån för ett något värdigare avslut på karriären.
Och vad tror vi då om 2013? Är hans bantning av schemat ett genidrag?
Nja.
Tror faktiskt att det tar honom lite emot att påstå att rankningen ”inte är lika viktig”. Självklart tycker han fortfarande att rankningen är viktig – har man en gång varit världsetta ser man förmodligen svårt att se sig själv som något annat än just världsetta, och då är ett ras på rankningen tärande rent mentalt.
Kolla bara på Andy Roddick. Jag menar, han hade kunnat föra en lika tynande tillvaro som Lleyton Hewitt eller Juan Carlos Ferrero ett par år till, men valde att kasta in handduken medan han fortfarande var någorlunda på topp (åtminstone topp 30).
Nåväl, nog om hans eventuella pensionering. Jag har haft fel förr och skulle inte bli särskilt förvånad om Federer låter mig stå där med lång näsa i Rio de Janeiro 2016.
Under 2013 kan Federer naturligtvis återigen bli ett hot. Personligen tror jag att han koncentrerar sig allra mest på Wimbledon och US Open. Ja, US Open är troligen den turnering han helst av allt vill vinna.
Men för att nå stora framgångar krävs uppoffringar, och det låter faktiskt lite på Federer som att han börjar bli mätt. Vill han vinna så pass mycket att han faktiskt kan hitta den där nivån som krävs för att återigen bärga en Grand Slam-buckla? Det krävdes ju inte bara uppoffringar utan en jäkla massa hårt slit under 2012 för den där Wimbledon-titeln och OS-silvret.
Federer når säkerligen uteslutande kvarts- och semifinaler i Grand Slam-sammanhang under 2013, som vanligt.
Men jag är inte så säker på att han blir en av de segerrikaste spelarna på touren. Jag är faktiskt inte ens helt säker på att han är topp 4 vid säsongens slut. Det finns någonting i hans uttalanden som är en smula oroväckande, som tyder på att han börjar trappa ner och prioritera annat.
Och dessutom: om han nu behöver så mycket vila och träning, varför passar han då inte på att hänga med familjen under speluppehållet nu i december? Nej, i stället luffar han av oklar anledning runt i Sydamerika för diverse uppvisningsdravel. Det är konstigt – och faktiskt en smula provocerande.
Roger Rasheed, som nyligen tog över som världsåttan Jo-Wilfried Tsongas coach, säger att fransmannen måste vara mer beräknande i sitt spel.
– Det finns några områden jag identifierat: när högriskspel lönar sig och när det inte gör det. Om han bara kan tajta till det lite så kommer han att bli en bättre spelare. Men hans naturliga spelstil vill man inte ta ifrån honom, för det är hans drivkraft, säger han till Herald Sun.
Tsonga kommer dessutom knappt att spela någon tennis alls under sin första träningsfas med Rasheed – i stället kommer han uteslutande att fokusera på styrke- och uthållighetsträning.
Rasheed har jobbat med Tsonga sedan oktober och förbereder sig just nu för den australiska sommaren hemma i Adelaide. 43-åringen, som tidigare jobbat med bland andra Lleyton Hewitt och Gaël Monfils, är övertygad om att Tsonga har vad som krävs för att ta klivet upp till Novak Djokovics, Roger Federers, Rafael Nadals och Andy Murrays nivå och slåss om de stora titlarna under 2013.
– Jag tror att han gillar de stora turneringarna och han spelar bra där. Och femsetstennis passar honom, för han har den stilen. Ibland gör han en massiv insats från ingenstans och kan ta över matchen, menar han.
Det låter helt enkelt som att Rasheed är helt rätt person för Tsonga. Fransmannen har sedan Australiska öppna-finalen 2008 (förlust i fyra set mot Djokovic) ständigt figurerat i snacket om toppkvartettens största utmanare, och han lyfts ofta fram som en seriös Grand Slam-utmanare.
Hans problem har genom åren varit just fysiken och oförmågan att spela effektiv tennis – vilket vi kunde bevittna i Kungliga Tennishallen i årets upplaga av Stockholm Open, då han i finalen mot Tomás Berdych tappade både break och mentalt överläge i andra set och slutligen förlorade matchen.
Hans offensiva tennis kräver en uthållighet som han inte riktigt har haft och tendensen att hellre spela spektakulärt än effektivt har kostat honom en del segrar.
Själv hoppas jag att Rasheed får ordning på de här bitarna – för visst vore det riktigt kul om han äntligen kunde ta det där steget och bli en seriös Grand Slam-utmanare på riktigt efter allt det där, med facit i hand tyvärr tomma, pratet?
