Okej, en definitivt säsongsavslutande Davis Cup-final står alltså för dörren: titelförsvarande Spanien, mästare fyra av de senaste fem åren, mot uppstickaren Tjeckien. De rödgula ledda av världsfemman David Ferrer, de blåvitröda ledda av världssexan Tomás Berdych. Spanien leder med 4-2 i inbördes möten totalt mellan länderna.

Först ut är tjeckiens forne världsåtta Radek Stepanek mot Spaniens härförare David Ferrer.

Så, vad har vi då att vänta oss av årets Davis Cup-final? Låt oss titta på några intressanta punkter:

• Finalen spelas på snabb inomhushardcourt i 02 Arena i Tjeckiens huvudstad Prag (enligt Ferrer det snabbaste han spelat på i år). Berdych, med sina flacka grundslag och tunga baslinjespel i allmänhet, har kallat underlaget ”helt perfekt”. Även Stepanek, som mer än gärna gör utflykter till nätet, är positiv.

• Vid sidan av Rafael Nadals frånvaro, som givetvis alltid måste betraktas som ett stort avbräck i dessa sammanhang, har Spanien skakats av inre stridigheter. Feliciano López är tydligen sur över att grusspecialisten Nicolás Almagro togs ut i stället för honom. Till saken hör att López spel lämpar sig bra för snabba underlag och att han har vunnit sina senaste två matcher på hardcourt mot Berdych, medan Almagro har inte så smickrande 1-5 i deras sex senaste möten.

• Tomás Berdych levererade härlig trash-talk härom dagen, när han pekade ut just Nicolás Almagro som Spaniens svaga länk. ”Om han blir uttagen så kommer han att vara deras svaga länk som vi kan bygga vår seger på. Han saknar det där lilla extra som skiljer fantastiska spelare från resten”, var hans exakta ord. Kaxigt och möjligen en smula våghalsigt, men knappast särskilt långt från sanningen. Och skönt med rak och öppen ärlighet från en spelare i världens kanske mest gentlemannamässiga sport. Plötsligt blev deras möte i kväll genast snäppet intressantare.

Okej, låt oss då titta lite närmare på dagens matcher:

√ David Ferrer vs. Radek Stepanek
Ferrer har 6-3 i inbördes möten, inklusive en femsetsrysare i DC-finalen 2009. Det var dock på grus, och samma år fick Stepanek sin hämnd på gräset i Wimbledon. Underlaget borde så klart gynna Stepanek, men det vore ignorant att döma ut Ferrer. Världsfemman har som bekant tillryggalagt sin bästa säsong i karriären och bärgat sju titlar (två av dem på hardcourt inomhus), mer än någon annan spelare på touren. Ferrer har dessutom 4-0 i år och 21-4 totalt i Davis Cup-sammanhang, Stepanek 11-10. Oerhört svårtippad match, men jag vill ändå hålla Ferrer som knapp favorit.

Nicolás Almagro vs. √ Tomás Berdych
Underlaget borde gynna Berdychs kraftfulla spelstil och han har som sagt fem segrar över spanjoren på deras sex senaste möten. Det finns dock några frågetecken inför den här matchen: kan det kaxiga uttalandet elda på Almagro så pass mycket att han bestämmer sig för att ge precis allt han har? Kan Berdych hantera pressen av att vara Tjeckiens ankare i den här finalserien, dessutom inför sin hemmapublik? Jag tror att svaret på båda frågorna är ja. Eller, jag hoppas i alla fall att Almagro kliver ut på banan motiverad som aldrig förr för då bjuds vi förhoppningsvis på en underhållande match, men det är svårt att inte hålla Berdych som självklar favorit. Förutom att underlaget gynnar honom har han sett otroligt stark ut under hösten och själv ser han den här finalserien som den enskilt största händelsen i hans karriär (trots att han kan stoltsera med en Grand Slam-final, i Wimbledon 2010, mot Rafael Nadal). Berdych borde helt enkelt vinna, om inte kassaskåpssäkert så åtminstone övertygande.

Matcherna börjar preliminärt 16.00 (Ferrer-Stepanek) och 18.00 (Almagro-Berdych).

Senare under dagen kommer jag också att slänga upp ett rykande färskt avsnitt av Sportbladets Tennispodcast, så stay tuned for more!

Elvafaldiga Grand Slam-vinnaren Rafael Nadal kommer att börja träna igen nästa vecka, efter att ha varit borta från spel sedan chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon den 28 juni.

Enligt superstjärnans coach Toni Nadal ska han tillbringa helgen med att följa Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien från hemmet och sedan ge sig ut på banan igen.

– Saker och ting går bra. Men doktorn sa att vi behöver stärka hans knäsena, så det är det vi ska göra nu. Det viktiga är att senan är vid full styrka, säger han enligt Tennis.com.

Enligt sajten är planen fortfarande att världsfyran ska göra sin comeback under en uppvisningsturnering i Abu Dhabi i slutet av året, sedan spela i Doha i början av 2013 innan det är dags för säsongens första Grand Slam, Australiska öppna.

Om Robin Söderling ska göra comeback så måste det ske under 2013, säger stjärnan själv i en exklusiv intervju med TT.

– Jag känner att ju längre tiden går så måste jag veta för ovissheten är inte så rolig. Blir det inte comeback under 2013… då vet jag inte vad. Då kan jag sikta in mig på veterantouren. Då känner jag att det blir tufft att komma tillbaka.

Forne världsfemman har nu, ett och ett halvt år efter att han spelade sin sista match på ATP-touren, alltså förlikat sig med det bistra faktum att körtelfebern kan ha ödelagt hans tenniskarriär.

Det är givetvis under alla omständigheter dyster läsning. För svensk tennis, för oss tennisälskare och framför allt för Robin själv.

Men samtidigt tycker jag att det är väldigt positivt att han nu äntligen tar bladet från munnen och talar direkt från hjärtat. Det har alla hans undrande fans förtjänat, och jag kan tänka mig att Söderling ändå känner en viss lättnad efter att slutligen ha ställt upp på den här förmodligen rätt så jobbiga intervjun.

För handen på hjärtat så var det ju faktiskt en hel del floskler som levererades på den där presskonferensen i våras, och få konkreta svar på de många frågetecknen.

Själv gick jag ännu lite längre än Söderling nu gör och slog då fast att hans comeback måste komma absolut senast i början av 2013. Det står jag fast vid. Hoppar han på tåget senare kommer uppförsbacken att vara alldeles för brant, såväl spelmässigt som rankningsmässigt.

På ett sätt är också Söderlings uttalande ett bevis på att han med sin enorma vinnarskalle inte under några som helst omständigheter kan nöja sig med att harva i rankningsträsket och böna och be om wildcards. Ska han vara med och slåss så vill han vara med och slåss med de stora grabbarna. Allt annat är uteslutet.

Det enda vi kan göra nu är att be till körtelfebergudarna att släppa sitt obarmhärtiga grepp om den spelare som under de senaste åren burit hela den svenska tennisen på sina axlar.

Om hans comeback uteblir kommer nämligen den svenska tennisen obönhörligen att slungas in i det väldiga svarta hål som den under Söderlings frånvaro dansat på randen till.

Roger Federer förlorade vad som kan ha varit årets match i säsongens sista turnering, World Tour Finals, mot Novak Djokovic i går.

Nu efterlyser 17-faldige Grand Slam-vinnaren snabbare banor till nästa säsong.

– Gör snabbare banor, så är det svårare att försvara sig. Då blir offensiven viktigare, säger 31-åringen.

Federer menar att de långsammare underlagen och bollarna, kombinerat med spelarnas förbättrade fysik, kan ha medfört att balansen tippat över och gett de defensiva specialisterna (som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray) ett för stort övertag.

– Det är bara på de här långsammare banorna som man kan försvara sig på det sätt vi alla gör just nu. Jag tycker att det är spännande, men det är onekligen tufft. Vad man inte vill ska hända är att man slår 15 fantastiska slag och att det sedan avgörs med en miss. Jag tror att snabbare banor ibland skulle göra nytta. Jag tror att det skulle vara bra om det då och då gick snabbare. Det skulle hjälpa spelarna att lära sig olika spelstilar, att inse att jobba sig fram mot nätet är bra, inte dåligt, hävdar världstvåan.

När Australiska öppna, US Open och många av Masters-turneringarna nu spelas på medelsnabb hardcourt är risken att spelstilarna homogeniseras, särskilt i och med att Wimbledons gräs anpassats efter baslinjespelarna, menar Federer.

– Jag har spelat alla hastigheter. Jag tror att lite variation vore bra, vissa riktigt långsamma banor och sedan riktigt snabba, i stället för att försöka stöpa allt i samma form. Man skyddar toppspelarna genom att göra det eftersom man då har den största chansen att ha dem i en semifinal. Men borde det vara målet? Jag är inte säker, säger han enligt nyhetsbyrån Reuters.

Och ja, det är ju inte så konstigt att Federer drömmer sig tillbaka till en tid då spelet gick mycket snabbare, eftersom det är då han får maximal utdelning på sitt allra mest naturliga spel. Att han kunnat hänga med så bra, bärga Grand Slam-titlar och bita sig fast i toppen på rankningen under denna långsammare era tycker jag är ett tydligt tecken på Federers storhet (om nu inte hans blotta uppenbarelse på banan räcker).

Personligen tycker jag också att det faktiskt ligger en del i det han säger. Visserligen ligger den riktigt långsamma grustennisen mig allra varmast om hjärtat eftersom jag gillar de strategiska element det långsammare spelet medför.

Men att, som Federer väljer att uttrycka det, homogenisera tennisen tycker jag är helt fel väg att gå. Wimbledon borde vara en riktigt snabb Grand Slam-tävling, likaså US Open eller Australiska öppna. En av dem kan spelas på medelsnabb hardcourt, som i dag, så blir det ”rättvist”. I Masters-serien borde både snabb och lite långsammare hardcourt förekomma.

Varför inte? Jag tycker förvisso att den defensiva tennisen är en fröjd att titta på, inte minst för att spelet blir så mycket mer varierat och ovisst när man inte kan bärga så många gratispoäng, men samtidigt känns det inte bra när en enda spelstil premieras så mycket genom att anpassa underlag och bollar.

Det var därför jag hade svårt att uppskatta tennisen under stora delar av 1990-talet och början av 2000-talet, för att serve & volley-taktiken var alldeles för effektiv och således helt dominant på hardcourt och gräs (som upptar en ganska stor del av säsongsschemat). Har verkligen aldrig gillat den förutsägbara s&v-tennisen.

Det känns således inte tråkigt i sig att det är den mer defensiva tennisen som dominerar i dag eftersom jag tycker att den är mer underhållande, men jag ser det som genomgående negativt att mångfalden inom sporten går förlorad.

Vilken sanslös show, vilken hisnande tillställning, vilken galen match.

Ja, finalen av World Tour Finals bjöd verkligen på allt man och hoppats på att få – utom ett tredje avgörande set.

Novak Djokovic fick en precis lika usel start som i finalen i Cincinnati tidigare i höst (även den mot Roger Federer). Efter matchens två första game hade han 0-9 i poäng och ett break emot sig. Första poängen kom efter en lite nonchalant forehand från Federer, bokförd som ett oprovocerat misstag.

Men då, vid ställning 3-0, vaknade världsettan. Att han är en notorisk slow starter visste vi redan, och lika medvetna var vi också om att han nästan alltid hittar en väg tillbaka in i en match – även när uppförsbacken ser ut att vara en mil lång och 90 grader brant.

Djokovic höll med viss möda sin serve, bröt sedan tillbaka och utjämnade till 3-3.

Härifrån fram till setets tiebreak bjöds vi på gastkramande spel, där de båda verkligen pushade varandra så långt som någon möjligtvis kan bli pushad. När Djokovic väl hittat sin matchrytm var Federer sedan länge varm i kläderna, pepprade på med hårda grundslag från baslinjen och dikterade oftast spelet.

Vilket passade Djokovic som handen i handsken. När tempot var uppskruvat till absoluta maxnivå fick han nämligen utnyttja sina styrkor – backhanden, defensiven och spelet i sidled – till fullo och kunde utmanövrera Federer med omöjliga vinklar och framstressade misstag.

I takt med att Djokovic växte in i matchen skiftade också momentum, och när serben bröt till 5-4 kändes loppet kört för Federer. Det är helt enkelt sjukt svårt att få enkla poäng, ja varenda poäng är en mödosam kamp, när man möter Djokovic, vilket passar den offensiva tennis som Federer vill spela väldigt illa.

Och det var först då som världstvåan började mixa upp sina slag och maximera variationen rent taktiskt. Det var väldigt ofta som Djokovic slog bort sig när Federer skickat upp en högstudsande loop efter att först ha brutit av backhandduellen med en lågstudsande slice.

Federer vet nämligen att han inte vinner en match mot Djokovic, eller någon av hans kaliber, på att fastna i mördande cross court-dueller. När han började variera slagen mer och drog ner tempot i spelet under pågående duell var det i stället han som stressade Djokovic.

Som att han bara duttade ner en boll i hörnet och sa ”nå, vad tänker du göra med den där då?”.

Den extra betänketiden av den långsamma loopen använde Djokovic till att… tänka alldeles för mycket på vad han skulle göra, och så fastnade bollen i nät eller seglade ut över linjen.

Det lär ha känts väldigt snöpligt när Federer bröt tillbaka direkt till 5-5, men det var också ett kvitto på att schweizaren inte tänkte ge upp den här striden utan att ha prövat alla strategiska vapen han har i sin arsenal.

Setet gick slutligen till ett nervdarrande tiebreak, som i princip var en liten sammanfattning av hela setet: den ena tog kommandot, den andre bröt tillbaka och vann såväl taktiska som psykologiska övertag, bara för att se sin motståndare samla ihop sig i de viktiga poängen.

Symptomatiskt för Federer svarade han för matchens dittills bästa poäng när han räddade setboll med ett slag bakom ryggen, typ – bara för att i nästa duell gå ut alldeles för hårt och bjuda Djokovic på en ny setboll efter en överilad offensiv.

7-6(6) i första set kändes helt logiskt och hade faktiskt kunnat sluta med seger för endera spelare. Så jämnt var det, och så mycket böljade momentum fram och tillbaka.

I andra set gick Federer ut stenhårt och bröt en något passiv Djokovic direkt. Därefter sjönk tempot avsevärt efter det intensiva första setet. Djokovic höjde sin procent i förstaserve medan Federer började svaja i sin serve. Inte särskilt konstigt – det är otroligt svårt att hålla så hög nivå under en hel match, och eftersom Federer vanligtvis får så många enkla poäng på sin serve märks det smärtsamt tydligt både spel- och poängmässigt när den inte stämmer.

Han höll den dock så stabil att Djokovic inte lyckades bryta tillbaka, ens vid ställning 4-3, 30-40 (då Federer dundrade in ett servess och sedan räddade ytterligare en breakboll).

Förrän vid 5-4 – det som såg ut att bli setets sista game.

Federer hade 40-15. Djokovic hade skrikit ut sin frustration, eftersom han fått lite utrymme att jobba på men missat sina chanser.

Då samlade världsettan ihop sig, ställde sig tillrätta nere vid baslinjen, fäste blicken på bollen – och räddade sig kvar i setet med en grym retur och en makalös backhandcross.

Två poäng senare hade han bärgat sitt tredje break i matchen och kvitterat till 5-5.

Han höll sedan sin serve och gick fram till 40-30 i Federers serve vid ställning 6-5.

Matchbollen förvaltade han på bästa tänkbara sätt, som nästan bara Djokovic kan – med en helt fenomenal backhand under massiv press, som landade på Federers fötter.

Djokovics andra seger i World Tour Finals (första kom 2008, efter finalseger över Nikolaj Davydenko), första i 02 Arena i London, ger honom inte bara totalt 1,63 miljoner dollar i prispengar eftersom han gick igenom turneringen obesegrad, utan också ett perfekt slut på säsongen 2012.

Trots vissa dalar (finalförluster i Franska öppna och US Open, semifinal- och bronsmatchförlust i London-OS) så har han svarat för ett helt otroligt bra år på touren. Under sommaren och hösten har han och Federer många gånger stått i en klass för sig, vilket de båda visade i dag.

Djokovic blir i och med kvällens seger krönt till Kungen av Tennis 2012 (världsetta blev han redan efter Paris Masters) – en oerhört välförtjänt kungatrona.

Som jag dock tycker att han får dela med sig lite av till Federer. Det var nog inte många (jo, jag!) som trodde att han skulle återerövra tronen som världsetta och förmodligen ännu färre som trodde att han skulle vinna en Grand Slam-titel inför den här säsongen. Han har räknats ut så många gånger (även av mig) men gång på gång visat att han fortfarande kan slåss om de stora titlarna.

Att han vid 31 års ålder slutar året som världstvåa, när två spelare under honom också svarat för så makalösa säsonger (Andy Murray och David Ferrer), är också ett kvitto på att han fortfarande har tillräckligt med magi kvar för att vara kvar och fajtas i den absoluta tennistoppen.

Efter den här makalösa avslutningen på 2012 (okej, om man väljer att hoppa över Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien den 16 november, men den orkar jag inte tänka på nu) så känns 2013 om möjligt ännu mer intressant, med en återvändande Rafael Nadal, en motiverad Federer, en överlägsen Djokovic, en hungrig Murray och ett helt koppel andra spelare som knackar på dörren och hoppas få en liten del av kakan (eller i alla fall brödsmulorna som Big Four lämnar efter sig).

Men just precis i detta nu vill jag bara njuta av att jag har fått se en av årets bästa tresetsmatcher mellan årets två bästa spelare.

Ett bättre bokslut hade vi nästan inte kunnat få, i alla fall inte med vad som dukats upp på buffébordet.

Andy Murrays stora genombrottssäsong tog som bekant slut i går efter semifinalförlusten i World Tour Finals mot Roger Federer. Efter matchen valde Murray att se säsongsavslutningen från den ljusa sidan:

– Jag hade ingen jättebra träff i andra set, men jag försökte få saker att hända, försökte hitta mina slag i stället för att låta honom diktera varenda poäng, vilket jag tidigare gjort. Jag tror att det är vad jag ska vara mest nöjd med för när jag hade chanserna i de stora matcherna i år så försökte jag ta dem. Jag har fortfarande en del att lära när jag inte har så bra träff, men det är något som kommer med tiden. Men det är i alla fall det jag är mest nöjd med, att jag har försökt gå ut på banan och vinna matcher i stället för att vänta på att motståndaren ska förlora, menar världstrean.

25-åringens lysande säsong kan bäst sammanfattas i tre milstolpar:

• I juli blev han den första britten att nå en Wimbledon-final sedan 1938. Roger Federer blev dock för svår och skotten föll i fyra set – hans fjärde raka Grand Slam-finalnederlag.

• Drygt en månad senare utkrävde han sin hämnd på Federer inför en extatisk hemmapublik i London när han bärgade OS-guldet (och ett silver i mixade dubbeln).

• Ytterligare en månad senare befäste han sin position i Big Four genom att äntligen få lyfta sin första Grand Slam-buckla mot taket efter en femsetsthriller mot rivalen Novak Djokovic i US Open.

– Jag hade velat avsluta med en seger, men så blev det inte. Men för mig så har det här varit mitt bästa år med hästlängder. Så att se negativt på det vore bara fånigt för jag har åstadkommit saker jag aldrig åstadkommit förut. Jag måste se det positiva. Det hade varit oroväckande om jag inte gjorde det, säger Murray.

Samarbetet med nye coachen, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, gav utdelning direkt i och med skottens seger i Brisbane i början av året.

Men att forne världsettan hjälpt honom att hitta den mentala stabilitet som krävs för att bärga de största titlarna såg vi först i London-OS, då han samlade ihop sig så snabbt efter den svidande förlusten i Wimbledon, och därefter US Open.

– Han har bevisligen hjälpt mig mycket. Vi har tagit många svåra beslut, beslut utanför banan som är väldigt viktiga för ens karriär, sammanfattar Murray.

Så vad kan vi då vänta oss under nästa säsong?

Det är i början av året han har som minst poäng att försvara (av sina just nu 7,600 poäng – poängen i World Tour Finals ej inkluderade – har han spelat in 5,000 under säsongens andra hälft, från Wimbledon räknat) och har alltså goda chanser att öka avståndet ner till segmentet under Big Four, om den fina formen från sensommaren/hösten håller i sig.

Vissa menar att han är en trolig världsetta redan under nästa säsong. Det tycker jag är en smula överilat, men det skulle inte förvåna mig om han lägger beslag på andraplatsen under några veckor eller så.

Som att singla slant.

Ja, så känns det faktiskt på förhand inför World Tour Finals-finalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer i kväll.

Världsettan mot världstvåan.

Federer jagar sin sjunde titel i år, sin sjunde WTA-buckla, sin 17:e seger över Djokovic (16-12 i inbördes möten) och 77:e titel totalt i karriären (lika många som John McEnroe) – efter att ha firat sin sjunde Wimbledon-triumf och sin 17:e Grand Slam-framgång tidigare i år. Många sjuor, alltså.

Förutom prestigen i att avsluta säsongen på topp betyder också en seger mycket för båda eftersom den som vinner i kväll bärgar sin andra riktigt stora titel för säsongen. Djokovic vann som bekant Australiska öppna och Federer Wimbledon (de har för övrigt vunnit lika många Masters i år: tre var).

Sett till turneringen som helhet har Novak Djokovic onekligen varit snäppet vassare av de båda, och är också den som går obesegrad in i finalen.

Men efter den imponerande insatsen mot Andy Murray i går är det helt och fullkomligt omöjligt att med säkerhet tippa serben som slutsegrare.

Om Federer kan nå upp till den nivå han under stora delar höll i går, ja då kommer Djokovic onekligen att få det riktigt tufft.

Om Djokovic å sin sida kan spela så osannolikt bra under så hård press som mot både Murray i andra omgången och Juan Martín del Potro i semifinalen, ja då finns det inga garantier för att ens en Federer på topp ska kunna sätta stopp för världsettan.

Så, hur kommer det här sluta då?

Min förhoppning är att Federer snabbt hittar det vinnande spel han visade upp mot Murray i går, eftersom det kommer att sätta press på Djokovic – och Djokovic är som vi alla vet som allra bäst under massiv press.

Då kommer vi nämligen att bjudas på en högoktanig, intensiv, gastkramande, bländande, magisk tennisshow och värdig säsongsavslutning.

Och om Federer nu lyckas prestera så där snudd på omänskligt bra som mot Murray i går och på så vis tvinga fram den demoniskt orubbliga Djokovic som vi vant oss vid att få se regelbundet sedan slutet av 2010/början av 2011, ja då kan faktiskt den här finalen sluta precis hur som helst.

Så, är då 2,35 gånger pengarna på Federer bjudodds?

Ja, mer än i går i alla fall. Hade jag tvingats sätta odds på den här finalen efter Federers uppvisning i semifinalen i går så hade jag inte vågat sätta ett så högt på schweizaren.

Därmed inte sagt att han vinner. Det tror jag faktiskt att Djokovic gör. Jag håller nämligen honom som knapp favorit (som med Murray i går, och det gick ju… så där). Djokovic har helt enkelt imponerat mer och fler gånger än Federer under den här turneringen – och under stora delar av hösten, dessutom.

Hur som helst.

Må bäste världsetta eller -tvåa vinna!

Han inledde med några riktigt kackiga game och blev bruten direkt. Andy Murray såg helt överlägsen ut och stressade fram misstag efter misstag från schweizaren.

Men när Roger Federer började komma i gång i fotarbetet och hitta bollträffen fick han också skotten i gungning. Efter att ha brutit tillbaka vid ställning 4-3 tvingade världstvåan fram ett tiebreak, där han var betydligt kyligare än i matchen mot Juan Martín del Potro i går.

I samma veva kändes det lite som att Federer stack hål på Murrays ballong. Världstrean såg helt mentalt dränerad ut efter det där tiebreaket och tappade ledning 40-0 i egen serve till break för Federer i andra sets tredje game.

I och med det var genomklappningen fullbordad. I takt med att Federer växte in i matchen och hittade sin stabilitet, krympte Murrays självförtroende och det ena felbeslutet avlöste det andra.

Skotten var ordentligt uppgivet genom hela setet och när Federer bröt på nytt vid ställning 4-2 och servade för matchen såg det ut som att han helt gav upp, som han ofta gjorde under tiden före Ivan Lendl (som tog över tränarrollen inför den här säsongen).

Federer tvingar mig härmed alltså att äta upp mina ord om att 2,20 inte var bjudodds inför matchen.

Skönt att se Ferrers magi, som lyst med sin frånvaro den senaste tiden – men samtidigt riktigt tråkigt att Murray krampade ihop så totalt så fort Federer började få ordning på sitt spel. Om Murray kunnat hålla uppe en del av det grymma spel han bjöd på i början av första set (och framför allt servat bättre; att bara slå in 47 procent förstaservar och vinna blott 43 procent av poängen bakom andraserve är under all kritik) så hade det här kunnat bli en riktigt spännande match.

Nu känns 7-6(5), 6-2 nästan lite i underkant. Ett väldigt ovärdigt avslut på året för Murray, som i övrigt har en enastående säsong bakom sig – men så klart väldigt imponerande från Federer, som nu jagar sin sjunde World Tour Finals-titel i sin totalt åttonde final (där han möter Novak Djokovic).

Det kanske inte hade räckt till seger ändå, även om Murray hade lyckats hålla i momentum efter den fantastiska matchinledningen.

Men då hade han i alla fall förlorat med flaggan i topp, som del Potro gjorde mot Djokovic tidigare i dag.

Trist, med tanke på potentialen den här semifinalen hade.

Samtidigt måste det ju sägas att man aldrig blir riktigt klok på Roger Federer. Från nätrassel till tennismagi över en natt, typ. Känns som att det kommit att bli hans signum det här året. Blandar och ger, ser loj och omotiverad ut ena dagen för att i nästa bjuda på bländande spel.

Och framför allt: som bäst när det verkligen gäller. Så mycket som jag ogillar den ojämnhet Federer ibland uppvisar, så mycket älskar jag också de där stunderna då han är så där sinnessjukt överlägsen. Och hans lägstanivå är givetvis fruktansvärt imponerande – att vinna över David Ferrer när man servar så uselt, det är minsann ingen barnlek.

Det är med andra ord två värdiga finalister som kommer att göra upp om titeln i morgon.

Jag förväntar mig ingenting mindre än underverk, mirakel och allmänt tennisgodis från båda.

Twittraren @Capellobyw undrar om 2,20 på Roger Federer är ett bjudodds.

Nu är jag ju i och för sig ingen expert på betting, men givet hur han och Andy Murray presterat i årets World Tour Finals skulle jag vilja påstå att det är ett fullt rimligt odds.

Och yes, jag är medveten om att jag kan tvingas äta upp de orden med en nypa salt och en klick ketchup. Helt okej, jag tar den smällen i så fall.

För Federer, sina sex titlar på sju finaler i sammanhanget till trots, har verkligen inte övertygat i årets upplaga av säsongsfinalen. Segern över Janko Tipsarevic i öppningsmatchen kan knappt räknas i och med världsnians urusla form (samt det faktum att han helt enkelt inte riktigt räcker till mot toppspelarna).

Mot David Ferrer servade han som en kratta men lyckades ändå vinna matchen i raka set, mycket tack vare att han har oerhört lätt för Ferrer (särskilt på hardcourt) – som dessutom var en aning sliten efter ett tufft spelschema (vann sin första Masters-titel i Paris förra veckan).

Mot Juan Martín del Potro var han stundtals bedrövlig och blixtrade till endast i andra set. I övrigt servade han överlag stabilt – men när det inte räcker till seger för Federer, ja då är det ett ganska tydligt tecken på svag form.

Och Murray?

Jo, han svajade förvisso en aning mot Tomás Berdych i sin öppningsmatch, men han imponerade verkligen mot Novak Djokovic trots att han förlorade den matchen – och mot Jo-Wilfried Tsonga var han helt omutlig.

Personligen håller jag därför Murray som knapp favorit. Han är starkare sett till formen, helt enkelt.

Däremot är man naiv och okunnig om man räknar ut Federer på förhand baserat på ett par svaga matcher. Schweizaren har som bekant en tendens att inleda turneringar svajigt för att sedan höja sitt spel.

Hade det sett ut så även i London så hade jag inte varit särskilt orolig, eftersom det inneburit att han gjort en bra match mot del Potro.

Nu gjorde han som bekant inte det – det var en klart icke godkänd insats – vilket får mig att tvivla på hans form. Att han dessutom inte är särskilt förtjust i att spela kvällsmatcher gör mig ännu säkrare i mitt val av favorit inför den här semifinalen.

Nåväl. Om någon timme eller så får vi se om jag tvingas äta upp de där orden eller inte.

Efter matchens tre första poäng såg det ut som att semifinalens favorit på förhand Novak Djokovic skulle få en enkel resa till World Tour Finals-finalen.

Men när Juan Martín del Potro, stärkt av sin imponerande insats mot Roger Federer i går, hämtade in ett 0-40-underläge och visade att han inte tänkte låta Djokovic komma undan så lätt, och direkt i nästa game räddade två breakbollar hade momentum plötsligt skiftat.

Och när argentinaren spelar på toppen av sin nivå kan han bevisligen till och med få självaste Novak Djokovic ur balans med sina blytunga grundslag från baslinjen. Serben såg stundtals riktigt passiv och villrådig ut, medan del Potro inte bara matade på med sina pricksäkra missiler utan dessutom returnerade riktigt bra.

Problemet för världssjuan är dock att han inte riktigt har fysiken och jämnheten att spela så otroligt bra under en hel match. Inledningsvis räckte det till setseger efter break vid ställning 4-4 och därefter ett övertag i andra set efter nytt servegenombrott vid vid ställning 1-1 efter en riktig maratonduell.

Det som för andra spelare förmodligen känts som en brant uppförsbacke fungerade i stället som välbehövlig tändvätska för Djokovic – som omgående klev fram i banan, satte stenhård press i del Potros serve och stressade fram misstag. Han tillät således inte argentinaren att fullborda sitt break och vred obarmhärtigt taktpinnen ur handen på honom.

Efter ett nytt break vid ställning 4-3 kunde Djokovic förhållandevis enkelt bärga setet i egen serve och tvinga fram ett avgörande set.

Vid det här laget hade matchbilden svängt till världsettans fördel, del Potro såg sliten ut efter många långa bolldueller, hade inte alls samma tryck och längd i slagen, och servade inte i närheten av så bra som i första set.

Vid ställning 4-2 var del Potros energireserv helt tömd och Djokovic kunde bärga ett nytt break efter en makalös forehand i vänstra krysset.

I matchens sista game var Djokovic totalt överlägsen – två servess och två servevinnare senare var han klar för final.

Bittert för del Potro att bli så fullkomligt överkörd i avgörande set efter att ha spelat så grymt bra under långa stunder, men det här visar hur otroligt tuff Novak Djokovic är att möta. Trots att han hade stora bekymmer i första set och inte alls hittade matchrytmen fick del Potro få gratispoäng, och tack vare sitt solida försvarsspel kunde han nöta ner argentinaren och slutligen vända på skutan helt och hållet.

Det kändes nästan som att Djokovic blev piggare och mer alert i takt med att del Potro blev tröttare och tröttare.

Tycker ändå att del Potro avslutar sin säsong på bästa tänkbara sätt. Nu var visserligen inte Federer på topp i går, men att slå honom för andra matchen i rad och dessutom sätta Djokovic under ordentlig press, ja det visar så klart vilken enorm kapacitet världssjuan har.

I och med sina två segrar i gruppspelet inkasserar del Potro 400 friska poäng och kommer att avsluta året 1,000 poäng före världsåttan Jo-Wilfried Tsonga, som inte fick med sig en enda pinne i World Tour Finals.

Samtidigt visar givetvis Djokovic styrkebesked inför finalen. Oavsett om det blir Federer eller Andy Murray som står på andra sidan nätet kommer den spelaren inte att få det särskilt lätt mot världsettan.

För om det ser ut så här när Novak Djokovic har svårt att fokusera på tennisen, ja då undrar man ju hur en final om (för serbens del) 1,6 miljoner dollar och 1,500 rankningspoäng kommer att te sig…