Efter middagen kom det som ett brev på posten: Sven Bender, Julian Draxler, Cacau och Marc-André ter Stegen får ta en tidigare semester. Joachim Löw håller en presskonferens imorgon där han kommer att kommentera sitt val – men redan nu står det alltså klart vilka som får åka hem.

Och det var väl egentligen inget oväntat val. Cacau är en av Löws favoriter men han håller helt enkelt inte måttet längre, istället ser förbundskaptenen Marco Reus som ett alternativ i anfallet.

Julian Draxler har fått visa upp sig och samlat på sig rutin, men den här sommaren får han spendera på någon solig strand eller nere i någon gruva i Gelsenkirchen. Valet är fritt. André Schürrle är helt enkelt ett mer beprövat alternativ.

Ter Stegen får lämna efter den bittra 3-5-förlusten, det är lite trist för honom. Men även ter Stegen har blivit hyllad av Löw och kommer garanterat att få fler chanser framöver. Just nu går Manuel Neuer, Tim Wiese och Ron Robert Zieler före. Och det är inte så konstigt då de har mer rutin än unge Marc-André. Sen kan jag tycka att han är en bättre målvakt än Wiese och Zieler – men han har trots allt bara gjort lite mer än en riktigt bra nationell säsong.

Sven Bender spelade småskadad under säsongen och kom helt ur form mot slutet. Inte heller detta beslut är särskilt konstigt. Hans tvillingbror Lars är dessutom en mer offensivt lagd mittfältare men som ändå fyller samma funktion i laget: slit, slit, slit.

Jag tycker att Joachim Löw har fattat rätt beslut. Det är alltid trist för dem som får åka hem redan nu, men fotbollen är som den är. Nu hoppas jag att de resterande 23 spelarna får njuta av lite arbetsro och bli mer samspelta. Det finns inte så mycket annat att säga just nu.

Marc-André ter Stegen: Givetvis är jag besviken. Men dagarna med landslaget var ändå en intressant erfarenhet för mig. Trots förlusten mot Schweiz var min landslagsdebut en viktig milstolpe i min karriär och jag hoppas att jag får en ny chans snart.

Sven Bender: Det gör mig självklart ledsen att jag måste åka hem. Jag tar dock med mig flera viktiga intryck som kommer att vara värdefulla för min fortsatta sportsliga utveckling. Samtidigt gläds jag med min bror som får vara med i EM.

Julian Draxler: Att ha fått vara med i den större truppen var en jätteframgång för mig. Den intensiva träningen och den goda gemenskapen har gjort avtryck på mig. Naturligtvis hade jag gärna flugit med till Polen och Ukraina.

Cacau: Mitt stora mål, efter VM i Sydafrika, var att få representera det tyska landslaget i EM 2012. Redan från början var jag införstådd med att konkurrensen var tuff. Jag har gett mitt bästa. Precis som de yngre spelarna är jag också besviken, men jag känner mig fortfarande som en del av laget och önskar av hela mitt hjärta att de spelar ett grymt EM.

Vad tycker ni – har Löw fattat rätt beslut?

/Wingren

Det var en bedrövlig träningsmatch i lördags. Schweiz vann helt välförtjänt med 5-3 i en match där tyskarna såg virriga, trötta och oorganiserade ut. De tyska målen gjordes av Hummels, Schürrle och Reus. Hur mycket vikt ska man lägga vid den här matchen, vid det här resultatet? Tja, inte överdrivet mycket, men Joachim Löws stora problem bekräftades och blev uppenbart: försvarsspelet. Nu var det Höwedes, Mertesacker, Hummels och Schmelzer som inledde. Ingen av dem imponerade.

Men det är också som den gode Löw själv säger när han menar att det inte bara är backlinjen som är problemet. Det är hela lagets defensiva spel som strular. Det var en träningsmatch mot ett taggat motstånd, en match där Löw testade Götze i Schweinsteigers roll på mittfältet, en match där spelarna var trötta efter några intensiva träningsdagar, en match där de åtta Bayern-spelarna saknades. Det går att ha överseende med det.

Det som dock oroar är avsaknaden av automatism, kommunikation och organisation. Det kan inte skyllas på trötta ben. Och inte tusan var det någon rolig debut för stackars Marc-André ter Stegen.

I dag började de åtta Bayern-spelarna träna med landslaget och i morgon måste Joachim Löw meddela Uefa vilka 23 spelare som ingår i den tyska truppen. Vilka spelare kan tänkas ryka?

Att döma av Löws uttalanden hittills under förberedelserna så har Schmelzer, Gündogan, Draxler och Reus förstärkt sina aktier. Spelare som Schürrle och Bender-tvillingarna verkar inte ha gjort något extraordinärt intryck på Löw.

Om vi ska gå efter tröjnummerna i lördags är det Julian Draxler (24), Sven Bender (25), Lars Bender (26) och Marc-André ter Stegen (27) som får lämna landslaget och åka på semester under EM.

För fyra år sedan hade Marko Marin, Patrick Helmes och Jermaine Jones en siffra högre än 23 på ryggen. De fick också åka hem innan EM började.

Och det är väl ett ganska gångbart tips tänker jag. Möjligtvis väljer Löw att behålla någon av Bender-tvillingarna och skickar hem Cacau eller Schürrle istället.

Vilka tror ni får åka hem?

Toni Kroos står för veckans onödigaste uttalande när han säger till Sport Bild att Bayern München är Tysklands bästa klubblag. Jag gillar hans ärlighet, hans nyvunna självförtroende och så där, men känslan är att tajmningen är usel. I Tyskland har det länge pratats om ifall det kan uppstå problem mellan rivalerna från Dortmund och München – en debatt som ganska nyligen hade blåst över. Men Kroos blåser nytt liv i den nu, jag tycker att han kunde väntat till efter EM.

Intressant är att landslaget har två stora block den här sommaren – fem Dortmund-spelare och åtta Bayern-spelare. Även det här har varit en debatt, vilka ska få spela och ta ansvar? En sida argumenterar för att Dortmund-spelarna är vinnare två säsonger i rad, jämfört med Bayern-spelarna som har fallit på mållinjen i tre turneringar. Å andra sidan har då Bayerns spelare bevisat, gång efter annan, att de håller måttet såväl i Champions League som i landslaget. Ha i åtanke att Dortmund inte hade någon spelare med i den trupp som kom trea i VM för bara två år sedan.

Jag tänker att Borussia Dortmunds spelare är så framgångsrika i klubblaget då de spelar mycket mer på känsla, inställning och ett evigt springande. Det är ett samspelt kollektiv, ett tvättäkta lag. När de enskilda spelarna lyfts ur denna kontext ser de betydligt mycket sämre ut (som Schmelzer och Hummels i lördags). Det är som om att killarna får för mycket tid att tänka och fundera, och då uppstår helt plötsligt ganska många misstag.

Bayern Münchens spelare däremot har bevisat att de förfogar över den här internationella rutinen och klassen, och de har varit med förr. Den stora frågan är dock hur det är med självförtroendet? Och hur är det med nerverna och psyket om en match skulle avgöras på straffar i sommar (förutsatt att Tyskland tar sig vidare från gruppen)?

Det är ingen lätt uppgift Löw har framför sig, även om jag tror att han kommer att satsa på samma spelare som lirade 2010 – bortsett från backlinjen då.

Försvarsspelet är alltså det som måste bli bättre – och Joachim Löw måste bestämma sig för en backlinje snart så att spelarna får en chans att spela ihop sig. Annars ska vi inte dra för stora växlar av lördagens bottennapp. Tyskland har inte gått från EM-favorit till outsider. Men Löw måste dock se till att hela laget deltar i det defensiva arbetet nu och att backlinjen får en chans att bli samspelt.

Vilka fyra kan tänkas få förtroendet?

Lahm, Badstuber, Hummels, Schmelzer?

Boateng, Badstuber, Hummels, Lahm?

Höwedes, Boateng, Badstuber, Lahm?

Höwedes, Badstuber, Hummels, Lahm?

Lahm, Boateng, Hummels, Schmelzer?

Tja, jag vet inte. Löw har hyllat Schmelzer de senaste veckorna, men han gjorde ingen bra match i lördags. Det märktes tydligt att Kevin Großkreutz inte slet framför honom. Hade jag varit Löw så hade jag nog spelat in Badstuber och Hummels i mittlåset – de måste vara Tysklands framtid. Ge dem tid att spela ihop sig nu så vi slipper den här diskussionen och detta stora frågetecken i framtiden.

/Wingren

I dag kör vi vidare med topplistan, och avslutar med de 15 bästa spelarna. Som jag skrev i inlägget nedan så har det varit en närmast omöjlig uppgift, som vanligt. Men här har ni säsongens bästa spelare i Bundesliga. Diskutera gärna!

15. Toni Kroos, Bayern München
Har fått spela som offensiv mittfältare bakom Gomez, men även som central mittfältare bredvid Gustavo – och där gör han sig bäst. Har ett fantastiskt spelsinne och ett härligt tillslag på bollen. Problemet är att han ibland ser lite arrogant ut eftersom att han vet hur bra han egentligen är.

14. Marc-André ter Stegen, Borussia Mönchnengladbach
Om den unge målvakten fortsätter att utvecklas som han har gjort så är han snart världens bäste. Står för otroliga räddningar, har en god speluppfattning, trygg med fötterna och stark efter linjen. Har haft ett bättre försvar framför sig än Leno och Ulreich dock.

13. Jakub ”Kuba” Blaszczykowski, Borussia Dortmund
När han väl fick förtroendet från start hittade Kuba den formen som alla supportrar har drömt om i flera säsonger nu. Ingen saknade längre Mario Götze (som för övrigt mister sin plats på listan och ersätts av just Kuba). Ständigt i rörelse, snabb och med nytt självförtroende. Sex mål och tio assist.

12. Mario Gomez, Bayern München
Det är många som är besvikna på Gomez då han har bränt en hel del chanser, särskilt i viktiga matcher. Men han har också öst in mål (26 stycken) och har varit viktig för Bayern sett över hela säsongen. Likt ingen anfallare i världen har han förmågan att stå på rätt plats vid rätt tillfälle. En kung i straffområdet.

11. Ron-Robert Zieler, Hannover 96
129 räddade skott den här säsongen, det är mer än vad någon annan målvakt lyckats med i Bundesliga. Fina reflexer och härlig kommunikation med backlinjen. Kan förbättra sin utrusningar en aning. En målvakt att lita på.

10. Sebastian Kehl, Borussia Dortmund
Vilken återuppståndelse vi har fått se. Kaptenen är tillbaka – och det med besked. Har guidat sitt unga lag genom årets rekordsäsong och gjort det med pondus, rutin, kamp och vilja. En ledargestalt som har dominerat mittfältet.

9. Klaas-Jan Huntelaar, Schalke 04
En jobbig och lite skadedrabbad första säsong i Schalke följdes upp av en fenomenal säsong. Huntelaar är den största anledningen till Schalkes framgång, det är inte många chanser holländaren missar (särskilt om vi jämför med Gomez och Lewandowski). 29 mål och 13 assist. Fantastiskt bra.

8. Robert Lewandowski, Borussia Dortmund
Stor, stark, snabb och löpvillig. En riktig atlet till anfallare som sliter för laget, fick sitt genombrott den här säsongen när Barrios gick skadad. 22 mål och tio assist utan att ha tagit hand om någon straff. Avgör viktiga matcher.

7. Bernd Leno, Bayer Leverkusen
Ung men ändå så stabil, orutinerad men ändå så lugn. Flera gånger den här säsongen har han räddat sitt Leverkusen med sina fantastiska parader. Tänk vilka målvakter Tyskland förfogar över – Leno är inte ens en av fyra målvakter i Löws EM-trupp.

6. Lukasz Piszczek, Borussia Dortmund
Han har verkligen exploderat under Klopps styre i Dortmund. Den här säsongen har han varit fenomenal och springer upp och ner längs högerkanten i 90 minuter och bidrar starkt till att lagets offensiv blir svår att försvara sig mot. Polacken har hyllats som en av världens bästa ytterbackar av sin tränare, och Real Madrid har anmält sitt intresse. Åtta assist och fyra mål och endast ett gult kort. Explosiv, outtröttlig och konstant.

5. Shinji Kagawa, Borussia Dortmund
Det är trist att ligans kanske störste artist lämnar oss. Den lille japanen har varit fenomenal och räddat Dortmund gång på gång när motståndarna har försvarat sig med hela laget. Han är så smart, hittar fria ytor, ser passningar som ingen annan ser och gör viktiga mål. En väldigt speciell fotbollsspelare med unika egenskaper.

4. Sven Ulreich, VfB Stuttgart
Man kan väl säga att många målvakter hade varit lyckliga om de hade varit lika bra som Sven Ulreich är när han är som sämst. Åtminstone den här säsongen. Ulreich har knappt haft några svackor, han har gjort massivs med jätteräddningar, omöjliga räddningar, utstrålat pondus och utvecklat sitt spel i luften. Glöm ej heller att Leno inte har förärats med ett lika bra försvar framför sig som ter Stegen, Weidenfeller eller Neuer. En bortglömd stormålvakt – som så många andra tyska målvakter.

3. Mats Hummels, Borussia Dortmund
Bundesligas bäste mittback – i år igen. Han är den mest komplette i Bundesliga och håller jämna steg med de bästa i världen. Den här säsongen har han dessutom utvecklat sitt offensiva spel i samband med Nuri Sahins övergång till Real Madrid. Han sätter igång spelet, fyller på framåt, vinner nickdueller, vinner närkamper och framför allt gör han sina bästa matcher när motståndet är toppkonkurrenter som Bayern München. 80 procent av Hummels passningar gick fram, endast 20 närkamper slutade med att domaren blåste mot Hummels och endast ett gult kort. Världsklass.

2. Franck Ribéry, Bayern München
Äntligen har fransmannen hittat tillbaka till den lysande form han var i innan Louis van Gaal kom. När Ribéry är på spelhumör så är han en av världens absolut bästa spelare. Ribéry har stundtals haft lekstuga med motståndarna den här säsongen och är en av Europas poängkungar. Tolv mål och 20 assist i Bundesliga talar för sig. Det som Ribéry kanske har gjort allra bäst den här säsongen är att han har avgjort en hel del matcher. Många gånger har han varit tungan på vågen för FC Bayern. Snabb, teknisk, god arbetsmoral och ett finfint spelsinne. Världsklass.

1. Marco Reus, Borussia Mönchengladbach
Visst hade han en svacka när hela Gladbach, utan Patrick Herrmann, hade en svacka. Men Reus har fortsatt att utvecklas sedan han kom till klubben från Ahlen 2009. Den här säsongen blev hans stora genombrott. Han spelade på kanten och han spelade även centralt. Det kvittade egentligen vart Lucien Favre placerade Reus – han var ständigt spelbar, säker med bollen, en duktig framspelare och en magnifik avslutare. Rörelse, teknik och översikt. Reus är den som har betytt mest för Gladbachs succésäsong. Utan hans 18 mål och 12 assist skulle Gladbach ha 22 poäng mindre. Lägg därtill att nästan 80 procent av hans passningar gick fram. Lämnar ett tomrum efter sig.

Och nu undrar jag förstås om ni håller med? Vilka spelare saknas, vilka ska bort? Hur hade er bästa elva sett ut?

/Wingren

Ännu en lista som i det närmaste är omöjlig att sammanställa. Men jag tänker att den kan ge upphov till en intressant diskussion åtminstone. Här har jag försökt att väga in spelarnas individuella prestationer, men även deras betydelse för laget och förutsättningar att lyckas. En del spelare som är med på listan har varit skadade eller bänkade under vissa delar av säsongen – och det här gör givetvis att de inte får en fullt så framskjuten plats på listan. Vidare premieras en jämn nivå i spelarnas insatser och det intressanta är vad spelarna har uträttat i Bundesliga.

Det finns förstås en hel drös med spelare som hade kunnat ta sig in på listan istället för de som nu kommer att nämnas, men som sagt, det här är nästan omöjligt. Jag gillar inte att göra en sån här lista då jag egentligen bara kan misslyckas. Den här säsongen har dessutom bjudit på väldigt många fina och konstanta insatser av en mängd spelare, det har försvårat. Så därför säger jag tack till 1. FC Kaiserslautern som var urusla från drag ett. Tack.

Det känns trist att spelare som Tony Jantschke, Roman Neustädter, Cedric Makiadi, Serdar Tasci, Simon Jentzsch, Jermaine Jones med många andra inte får ett erkännande för sina prestationer. Men alla kan tyvärr inte få plats.

I dag börjar vi med spelarna på plats 30 till 16.

30. Ilkay Gündogan, Borussia Dortmund
Gündogan knep den sista platsen på listan och det ska han tacka sin vårsäsong för. Sedan mars månad har Gündogan fått hela Dortmund med omnejd att glömma Nuri Sahin. Smarta passningar, bra teknik och stark i närkamperna. Eller för att citera Löw ”som en liten Schweinsteiger”.

29. Jan Schlaudraff, Hannover 96
Lite som Arango och Kroos. En gudabenådad fotbollsspelare som tyvärr glömmer bort att spela ibland. Men när han väl gör det är det vackert, skickligt och smart. En viktig kugge för Hannover då han kan låsa upp stängda matcher.

28. Martin Harnik, VfB Stuttgart
Harnik eller Ibisevic? Det blev Harnik grundat på att han har varit viktigare sett över hela säsongen. Österrikaren är ständigt i rörelse och har varit nyttig för Stuttgart hela säsongen. Man kan alltid lite på honom och hans smått otroliga 17 mål och åtta assist talar för sig.

27. Lars Bender, Bayer Leverkusen
Fick sitt riktiga erkännande den här säsongen när han klev fram och var viktigare, och mer given, än Simon Rolfes och Michael Ballack. River och sliter precis som sin tvillingbror. Ett outtröttligt kraftverk som hjälper till offensivt och defensivt.

26. Claudio Pizarro, Werder Bremen
Vad vore Bremen utan Pizarro de senaste säsongerna? Inte mycket. Även i år har Pizarro varit helt galet nyttig för sitt Bremen. Hans 18 mål och tio assist är en stor anledning till att klubben inte har behövt kämpa för sin överlevnad.

25. Sokratis, Werder Bremen
Sokratis, hånad och bespottad i Italien, anslöt till ett traditionsenligt virrigt Werder-försvar. Greken har dock varit en av ljuspunkterna den här säsongen. Ger allt, stark i närkamperna och flexibel positionsmässigt. Har tillsammans med Pizarro för hindrat ett förfall.

24. Philipp Wollscheid, 1. FC Nürnberg
En av spelarna som har räddat kvar Nürnberg. När läget är tufft kan man alltid lita på den unge mittbacken som har vunnit 70 procent av sina dueller den här säsongen. En otroligt duktig mittback som nästa säsong återfinns i Bayer Leverkusen.

23. Lukas Podolski, 1. FC Köln
Kölns prins är anledningen till att klubben höll sig flytande så länge som de ändå gjorde. 18 mål av Kölns 39 gjordes av Podolski, och dessutom stod han för sju assist. Oumbärlig men nu lämnar det sjunkande skeppet för Arsenal.

22. Juan Arango, Borussia Mönchengladbach
Lucien Favre har verkligen fått fart på Arango, som tidigare såg så slö ut. Han har varit en väldigt viktig del i Gladbachs offensiva spel och satt igång många anfall och även frispelat sina kamrater. Elva assist och några läckra frisparkar.

21. Raúl, Schalke 04
Det som har gjort Raúl så bra och viktig den här säsongen är hans förmåga att träda fram när ingen annan lyckas med det. Han har säkrat en hel del vinster, men även bjudit oss på sann fotbollskonst. 15 mål och fem assist lämnar han Schalke med. En sann artist.

20. Philipp Lahm, Bayern München
En spelare som aldrig skämmer ut sig och som är viktig för Bayerns försvarslinje. När han stöter fram i offensiven ställer det till med problem för motståndarna. Men det här har inte varit hans starkaste säsong i karriären. Lite smått otroligt så rör Lahm bollen en gång per minut i snitt och är säker i sitt passningsspel.

19. Holger Badstuber, Bayern München
Bayern Münchens försvarsgeneral som får sina mittbackskollegor att se bra ut. Är robust i kroppen och en riktig vinnarskalle som ryter till när det behövs. Säker med bollen och stark i närkamperna. När tempot är högt ser det ibland jobbigt ut, vilket kan förklara de fem gula korten. En framtida general i Bayern.

18. Roman Weidenfeller, Borussia Dortmund
Ännu en tysk målvakt som har haft en fantastisk karriär men saknar spel i landslaget. Han skulle skaffat sig ett svenskt medborgarskap. Har räddat nästan 80 procent av alla skott och hållit nollan 15 matcher den här säsongen. Blir bättre för varje säsong.

17. Dante, Borussia Mönchengladbach
Så viktig för Favres disciplinerade försvar och är en spelare som inte lägger några fingrar emellan. Ibland kan han nästan spela för tufft men gör det oftast smart så att domaren inte märker något. En ledargestalt i backlinjen och kommer att representera FC Bayern nästa säsong.

16. Bastian Schweinsteiger, Bayern München
Vi har med all tydlighet fått se exakt hur viktig Bastian är för Bayerns spel. Tyvärr förstördes säsongen av skador och det drabbade klubben hårt. Lahm är kapten på papperet, men Schweinsteiger är ledaren på plan. Vinner närkamper, fyller på framåt och förfogar över ett säkert passningsspel. Styr tempot.

/Wingren

I väntan på att EM drar igång, och i väntan på ett beslut rörande kvalmatchen mellan Fortuna Düsseldorf och Hertha Berlin (Hertha har överklagat), tänkte jag fortsätta säsongssummeringen här på bloggen. I dag tar jag en titt på de 15 bästa nyförvärven den här säsongen och avslutar med de tre bästa tränarna.

Vi har fått se en hel del spännande nyförvärv under den här säsongen, men egentligen inget som har fått oss att sätta kaffet i halsen, som Shinji Kagawa gjorde säsongen tidigare. Men en hel del nyttiga och spännande nyförvärv gjordes trots allt, en hel del av dem under vintern dessutom – vilket inte känns så vanligt, det brukar bli mycket panikköp då. Att välja ut och rangordna nyförvärven känns nästan omöjligt, men jag har åtminstone gjort ett försök. Inlånade spelare exkluderas från denna lista, även om Bernd Leno faktiskt var ett lån. Men Bayer Leverkusen insåg snabbt att de skulle köpa loss honom oavsett prislapp – därför kvalar in han på listan ändå. Spelare som har flyttats upp från de egna leden räknas inte heller in. I mina tankegångar har pris, individuell prestation och nyttan för laget räknats in.

1. Bernd Leno, Bayer Leverkusen
7,5 miljoner €, VfB Stuttgart
En tränare som inte harmonierade med spelarna och ett försvar som såg vilset ut. Tur då att Rudi Völler drog upp 20-årige Bernd Leno ur sin hatt. René Adler var skadad och de andra reservmålvakterna imponerade inte – då gick unge Leno in och dominerade mellan stolparna. Flertalet klassräddningar, flertalet matchavgörande räddningar och elva hållna nollor. Ett viktigt nyförvärv och med tanke på hur dyra riktigt bra målvakter är så får Leno ses som ett fynd.

2. Ilkay Gündogan, Borussia Dortmund
5,5 miljoner €, 1. FC Nürnberg
Kom till klubben med en stor press då han skulle ta över Nuri Sahins roll i mästarlaget. Det låste sig direkt och Gündogan fick till och med sitta ett par matcher på läktaren. Under vintern viskades det om Gündogans nytändning, men så kom en skada. Floppsäsong. Eller? I februari hoppade han in mot Hannover efter Benders tidiga skada – sedan dess har han varit oumbärlig i det lag som vann Bundesliga och DFB-Pokal. Kanoninsatser, drömpassningar och ett par mål. Nu är han med i Joachim Löws EM-trupp.

3. William Kvist, VfB Stuttgart
3,5 miljoner €, FC Köpenhamn
Han kanske inte är den som har synts mest, men han har betytt mest för Stuttgart i mina ögon. Dansken är helt klart en av ligans bästa på sin position som defensiv mittfältare. Han har tillfört Stuttgart en stabilitet som länge har saknats, och när Kvist har haft en sämre dag har hela laget haft det. Oerhört viktig för klubben. En slitvarg.

4. Mame Biram Diouf, Hannover 96
1,8 miljoner €, Manchester United
Det blev inte många matcher för Diouf som kom i vintras och sen skadade sig i mitten av april. Redan nu kan vi dock konstatera att han kommer att tillföra mycket nästa säsong, men framför allt är det honom som Hannover ska tacka för sjundeplatsen som ger EL-kval. Diouf levererade när luften hade gått ur lagets offensiv. Tio mål och tre assist på 15 matcher (EL inräknat).

5. Christian Fuchs, Schalke 04
3,8 miljoner €, FSV Mainz 05
Ytterbackar är också en bristvara i dagens moderna fotboll. Fuchs är en lite väl modern ytterback som ibland glömmer bort det defensiva ansvaret. Men han är outtröttlig, hotar ständigt motståndarlaget och har en fenomenal vänsterfot. Tio assist och två mål i årets Bundesliga. Efter en säsong i Schalke så har han definitivt dubblat sitt marknadsvärde. Gav Schalke en ny och modern dimension.

6. Mohamed Zidan, FSV Mainz 05
0,4 miljoner €, Borussia Dortmund
En nominering som jag ställde mig tveksam till – vart skulle Zidan få plats? Hans halvår i Mainz var så konstigt. Först var det omedelbar succé och han blev till och med det vinter-nyförvärv med bäst målsnitt. Sen petades han till och från. Det går dock inte att bortse ifrån att Zidan gick in och räddade ett krisande Mainz. Och för sju mål och två assist är det inte något överpris som Mainz har betalat.

7. Vedad Ibisevic, VfB Stuttgart
4,5 miljoner €, TSG Hoffenheim
Helt löjligt vad bra han har varit i Stuttgart sedan han anslöt under vintern. Anfallaren hade stagnerat i Hoffenheim och tränare Labbadia ville så gärna ha honom i Stuttgart. Klubben saknade ett riktigt hett alternativ på den centrala anfallspositionen – Ibisevic blev en fullträff. Han är jobbig att möta för försvararna och åtta mål samt sju assist på 16 matcher säger väl allt. Ibisevic är tillbaka.

8. Christian Pander, Hannover 96
Gratis, Schalke 04
Lite för ojämn för att hamna högre upp på listan. Med med tanke på priset känns det självklart att han ska få en respektabel placering. Ibland kunde det vara lite jobbigt för Pander att hänga med i det defensiva arbetet – främst mot bättre lag. Men han har varit ett fenomenalt vapen för Hannover tack vare hans fantastiska vänsterfot. Inlägg, hörnor och frisparkar signerade Pander har varit farliga hela säsongen. Sju assist och två mål blev det i Bundesliga. Viktig för rotationen i laget dessutom. Smart nyförvärv.

9. Fallou Diagne, SC Freiburg
0,5 miljoner €, FC Metz
Ett lika grymt nyförvärv som hela Freiburg blev under Christian Streich. Diagne hämtades in från Metz i franska Ligue 2. En 22-årig och talangfull försvarare, visst, det hade väl alla hoppats på. Men Diagne gick in och styrde upp backlinjen och spelade med stor pondus. Ett riktigt kap som var högst delaktig i Freiburgs mirakelvändning.

10. Lorenzo Davids, FC Augsburg
Gratis, NEC Nijmegen
Långt ifrån Augsburg mest viktiga eller bästa spelare, men likväl ett nyttigt nyförvärv. Augsburg simmar inte i pengar men lyckades knyta till sig Edgars släkting Lorenzo Davids på en fri transfer. Davids tillförde en viss rutin, en förmåga att hålla i bollen och en härlig kämpaglöd.

11. Fabian Johnson, TSG Hoffenheim
0,7 miljoner €, VfL Wolfsburg
Hoffenheim köpte Johnson på Felix Magaths rea och kan vara nöjda med det. En pigg vänsterback som har utvecklats en hel del den här säsongen och blir bara bättre och bättre. Som för hela Hoffenheim kunde det ibland se ut som en hönsgård i vissa matcher. Bortsett från det en nyttig spelare som dessutom mäktat med åtta assist och två mål. Blev amerikansk landslagsspelare i november.

12. Thomas Kraft, Hertha Berlin
Gratis, Bayern München
23-åringen anslöt gratis från FC Bayern och har tillfört mycket – men inte tillräckligt. Egentligen går det inte att beskylla Kraft för något, han har försökt att leda laget och ryta till trots sin unga ålder och han har stått för flera klassräddningar den här säsongen. Men ibland har han sett olycklig ut, ibland har kommunikationen varit för dålig. Oavsett en riktigt duglig Bundesliga-målvakt.

13. Ivan Perisic, Borussia Dortmund
5,5 miljoner €, Club Brügge
Va? Perisic, verkligen? Han har ju inte ens tagit en startplats? Det är förvisso sant, men likt Gündogan blommade han ut under våren och kommer nog att vara att räkna med nästa säsong. Men framför allt är Perisic en av skillnaderna mellan Dortmunds dubbel och Bayerns trippel-förlust. Han har stått för kvalitet på bänken och faktiskt gjort det avgörande målet i ett par matcher. Sammanlagt har Perisic stått för ett mål, eller ett assist, var nittionde minut i snitt. Avgörande faktor. Fantastiskt avslut.

14. Alexander Esswein, 1. FC Nürnberg
0,2 miljoner €, Dynamo Dresden
Ung, tysk och billig. Tjecken Peckhart har på sätt och vis varit viktigare för Nürnberg – men han var betydligt mycket dyrare. Esswein har tillfört fart ute på kanten och bryter ständigt in i plan och tar sig ofta förbi sin försvarare. Delaktig i Nürnbergs uppryckning i början av våren. Lär ta fler steg nästa säsong.

15. Gökhan Töre, Hamburger SV
1,3 miljoner €, Chelseas reservlag
En teknisk, kreativ, snabb och oberäknelig kille som helt klart skulle kunna hamna längre upp på listan. Men jag tycker helt enkelt att han borde ha fått mer uträttat för att hjälpa sin krisande klubb. Ibland märktes det att han var 20 år, till och med 19 år i början av säsongen. Lite skador bromsade upp Töres framfart men till nästa säsong tror jag att han får sitt stora genombrott. En fyndpris.

Vad tycker ni, är jag helt ute och cyklar? Några spelare som inte borde vara med? Några spelare som borde vara med?

Som en liten bonus tänkte jag även utse säsongens tre bästa tränare. Egentligen har konkurrensen varit väldigt tuff i år, men till sist är det ganska självklart vilka tre som har utmärkt sig mest och bäst.

Säsongens tre bästa tränare:

1. Jürgen Klopp, Borussia Dortmund
Inte så mycket att snacka om. Att vinna ligatiteln ett år är sen sak, att försvara den och vinna cupen samma säsong en helt annan. Dessutom såg Klopp till att Borussia Dortmund nu är det lag som tagit flest poäng i Bundesliga någonsin. Skyddar sina spelare, skämtar med media, utvecklar talanger och är en motivationstränare utan dess like. 2,38 poäng i snitt per match den här säsongen.

2. Lucien Favre, Borussia Mönchengladbach
Tog över och räddade Gladbach förra säsongen och har nu byggt vidare på succén. Inga namnstarka nyförvärv – bara ett fortsatt nötande av perfektion. Han har bidragit med sitt lugn, nött in ett perfekt positionsspel och byggt upp en strålande automatism spelarna emellan. Från kvalspel till fjärdeplats, det är en bedrift. 1,76 poäng i snitt per match den här säsongen.

3. Christian Streich, SC Freiburg
Säsongens räddare, helt klart. Tog över ett lag som hade fem poäng upp till säker mark, ett lag utan självförtroende och ett lag som sålde sin anfallsstjärna till Newcastle under vintern. Men Streich har charmat en hel nation med sitt jordnära och behagliga sätt. Han vågade satsa på ungdomar från de egna leden och fick laget att spela som just ett lag. Han räddade Freiburg från nedflyttning. 1, 59 poäng i snitt per match den här säsongen.

/Wingren

Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren

1-1. Förlängning, Robben tar en straff. Lägger den givetvis i målvaktens vänstra hörn. Lika givetvis vet Cech om det här. Han räddar. Finalen ska avgöras på straffar. Tyskarna förlorar, engelsmännen vinner. Bara det är historia.

Vi fick se ett FC Bayern som inte är vinnare. Ett FC Bayern som sjukt nog är förlorare. Ett rikt Chelsea som spelar destruktivt, ett Bayern som inte sätter sina chanser. Ett Bayern som inte ser ut som ett hemmalag. Ett Chelsea som spelade med vilja och hjärta – och som helt välförtjänt tog hand om pokalen.

Bayern München var det bättre laget matchen igenom. Tyskarna ville mest, spelade mest fotboll. Men Chelsea var smartare än Bayern, slugare. Helt enkelt skickligare på det de gjorde just den här kvällen. Bayern höll tillbaka lite, det kändes. Det var inte samma offensiv som vanligt, det var inte den här röd-vita bisvärmen som flög fram. Bayern var fega. Man vågade inte vinna på Allianz Arena.

Chelsea var smarta. De visste att destruktiv fotboll skulle vinna över det vackra. Okej, lugn nu alla, jag inser också att ett gediget försvarsspel kräver väldigt mycket. Jag ser till och med Chelsea som värdiga vinnare av Champions League. Men vackert och underhållande, det är det väl ändå inte? Om Bayern också skulle spelat så defensivt och destruktivt som Chelsea – hur rolig hade fotbollen varit då? Tar vi inte död på det vi älskar med den här cynismen i spelet?

Men som sagt – hatten av till Chelsea. Det var smart, det var kyligt, det var rutinerat och det var effektivt. Bayern skickade fram Arjen Robben (som gjorde en värdelös match) till straffpunkten, Thomas Müller byttes ut och Mario Gomez brände som aldrig förr. Inget stämde, inget beslut var det rätta.

Samtidigt gör det här ont i mitt fotbollshjärta. Chelseas spelare och Di Matteo förtjänade det här, verkligen. Men projektet ”Chelsea” är som en kniv i mitt hjärta. Orden jag behöver skriva är sylvassa och de genomborrar mig. Miljardprojektet Chelsea, ett ohälsosamt jävla spektakel, tar en titel från ett Bayern som trots allt har jobbat för sin framgång och goda ekonomi. Jag vill inte leva i en sån här fotbollsvärld, jag vill inte att mina framtida barn växer upp i en fotbollsvärld där pengar köper all framgång. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att det är ett hån mot alla fotbollsklubbar som vill göra något på egen hand. Genom hårt arbete. Ska det vara så här? Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen det? På riktigt? Det kan det bara inte vara. För att inte tala om Manchester City som köpte en Premier League-titel. Det är rent ut sagt åt helvete. Jag kommer aldrig att förlika mig med tanken.

Å andra sidan är inte Bayern några änglar. Man har försvagat sina konkurrenter och levt i en helt annan värld än sina konkurrenter. Pengarna har styrt Bayerns framgång i flera årtionden. Men, och det här tycker jag är så viktigt, Bayern har gjort sig förtjänt av sina pengar. Långsiktigt och hårt arbete har banat väg för framgången. Det är en stor skillnad. Om någon rik klubb hade vunnit finalen i kväll – och för all del varit rikare än Bayern – inte fasen hade jag brytt mig om det ifall pengarna hade varit välförtjänta.

Inte för att jag är förälskad i den här synen på fotboll, men ty den kampen har jag gett upp för längesen. Pengar styr fotbollen i dag, i stor utsträckning. Men låt det åtminstone vara välförtjänta pengar, låt pengarna komma från en klubb som åtminstone går runt på egen hand.

Nog vet jag är fotbollen är kommersiell och att vårt samhälle är kapitalistiskt. Men kan vi inte nöja oss med loger, barntillverkade tröjor och sponsorer som avskedar folk? Måste vi dessutom tillsätta mer skit?

Om matchen i övrigt..vad ska man säga? Det var två fega lag, inte värdig en Champions League-final. Men det var ett piggare Bayern, ett Bayern som ville mer. Men också ett smartare och effektivare Chelsea. Ett Chelsea som avgjorde på straffar. Ett Chelsea som gjorde allt för att vina. Och en generation Bayern-spelare som är förlorare.

Vissa saker tror jag dock att alla visste. Alla förutom Jupp Heynckes och spelarna på plan. Alla visste att Thomas Müller borde fått stanna kvar på plan, alla visste att Arjen Robben skulle bränna straffen han fick ta. Alla visste, åtminstone just i nuvarande form, att Arjen Robben inte är nyttig för ett lag. Som han brände, den gode Arjen. Det var smärtsamt.

Chelsea förtjänade verkligen den här titeln, och jag glädjs med de härliga gamlingarna i Chelsea. Det här var deras kväll.

Men kan man verkligen glädjas över det här?

/Wingren

Den stora dagen har kommit. Dagen som Uli Hoeneß ringade in i sin kalender för ungefär 30 månader sedan. Det stora målet, den långa resan. Nu är det dags. Bayern München står i CL-final. På hemmaplan. I München. En dröm som går i uppfyllelse. Mer eller mindre hela Tyskland sitter och håller tummarna för FC Bayern.

Problemet är att det förstås kan sluta med en katastrof. En förlust finns inte på kartan. Bayern kan inte gå utan titlar två säsonger i rad. Vinner man i kväll så är det ingen som bryr sig om Bundesliga-titeln eller den tyska cupfinalen. Då är allt förlåtet, då är spelarna för evigt inskrivna i historieböckerna. Men en förlust, på hemmaplan dessutom, det hade smärtat. Det hade gjort ont. Det hade varit en flopp.

Och tro inte att Joachim Löw blir glad heller. Han vill inte att halva hans startelva ska ha en värdelös säsong i bagaget.

Hur kan man tänka sig att det går då? Känslan är att hela Europa målar upp FC Bayern som stora favoriter, det är givetvis skitsnack. Jag hoppas verkligen att den mentaliteten inte har smittat av sig på spelarna. Visst har man hemmaplan, och det är en enorm fördel för Bayern. Men Chelsea är inget blåbärsgäng bara för att deras tröjor är blå. Det här laget murade ut Barcelona, lyckades på något lustigt vis ta sig förbi ett energiskt Napoli och ett värdigt Benfica. Det är ett vinnarlag. I en final, in en turnering som Champions League, går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är.

Och ärligt talat – det är ju inte så att Drogba, Mata, Cech och Lampard är några dåliga spelare.

I min värld låter det precis lika skrämmande som Gomez, Kroos, Neuer och Schweinsteiger.

Bayern München har framför allt bättre kantspelare dock. Franck Ribéry och Arjen Robben håller absoluta världsklass när de är på rätt humör. Och det torde de väl vara en kväll som denna. Men om Chelsea spelar lika disciplinerat som tidigare så är det inte säkert att det räcker. Bayern måste ha tålamod, och mycket av den varan. Dessutom, som jag har varit inne på, måste spelarna vara ödmjuka inför kvällens uppgift.

”Givetvis kan vi fortfarande slarva bort allt på hemmaplan. Chelsea är ett lag som måste vinna, med tanke på den tveksamma säsongen i ligan. Så om några tror att det här är klart på förhand, så har de verkligen fel”, säger Uli Hoeneß till SZ.

Chelsea känns bra mycket farligare än Barcelona i en final. Uträknade, gamla, trötta, avstängda spelare och en tveksam säsong i Premier League. Det är nu ”gubbarna” lyfter sig för den sista striden. Den sista stora kampen. Champions League-pokalen ska till London.

Det kan bli livsfarligt. Bayern måste se upp. Framför allt måste man se till att Mata och Drogba får så lite utrymme som möjligt. Jag vill inte veta vad de två kan uträtta mot en nykomponerad och föga imponerande backlinje. Så, respekt tack. Då ska det gå vägen. Nu är det förstås givetvis så att även FC Bayern är en klubb som är van vid att vinna, van vid att spela dessa matcher. Jag tror att det kommer att bli oerhört jämnt. Vi har sett ett München som har spelat underhållande, fartfylld och målrik fotboll i Europa. Ett Bayern som verkligen har imponerat. I matcherna med Real Madrid syntes det också att laget gör allt för den här titeln, den här drömmen.

Det jag menar är att ingen får glömma att Chelsea har gjort precis likadant. Med en mindre attraktiv, men effektiv, fotboll har engelsmännen tagit sig till final. Man har övervunnet hindren och gett allt.

Bayern ordförande, Karl-Heinz Rummenigge, ger sin syn på kvällens motstånd:

”Chelsea kommer säkerligen att mura igen, på samma sätt som de slog ut Barcelona. Då gäller det att bevara lugnet och hålla nerverna i schack. Det gäller att ha stenkoll på Drogba. Jag hade hellre sett Barcelona i München. Det är ett lag som man normalt sett inte vinner mot över två matcher, men som man har en chans mot i en match, och då dessutom inför sin egen publik. Å andra sidan har Chelsea visat att det går – men med en enligt mig oansenlig och destruktiv fotboll, som verkligen inte är alls rolig. Det var inte härligt att se”, säger han till bundesliga.de.

Känslan är alltså att hungern avgör, och någon individuell insats. Ett misstag eller en soloräd.

Båda lagen lider av jobbiga avstängningar. Det är tråkigt att finalen drabbas av ett sådant manfall. Men man kan faktiskt se det positivt – det torde öppna upp för en galen match. Det borde helt enkelt vara enklare att göra mål. För båda lag. Vilka vinnarskallar är hetast?

Den som möjligtvis kommer att avgöra matchen – det är Mario Gomez. Han har faktiskt gjort mål mot alla sju lag som Bayern München har ställts mot i Champions League. Det är ett imponerande facit som anfallaren visar upp. Med lite hjälp av Ribéry och Robben borde Gomez kunna trycka in en boll bakom Cech i kväll.

En sak är åtminstone säkert – det här är den största finalen i FC Bayerns stolta historia. Och man har alla chanser i världen att göra något riktigt bra av det här. En normal dag vinner dagens Bayern mot dagens Chelsea. En normal dag eller kväll är det dock inte. Det är Champions League-final, det är nu fotbollen visar sig från sin bästa och mest förrädiska sida. Man kan inte annat än älska det.

FC Bayern lär formera laget på följande vis:

Neuer
Lahm – Tymo – Boateng – Pranjic (Contento)
Schweinsteiger – Kroos
Robben – Müller – Ribéry
Gomez

Auf geht’s Bayern!

/Wingren

Ett nederlagstippat Borussia Dortmund besegrade favoriterna från Italien – Juventus. Matchen slutade 3-1 till tyskarna och vi fick se unge Lars Ricken avgöra med sitt historiska 3-1-mål. Den Champions League-finalen spelades i München, närmare bestämt på Olympiastadion. På den här tiden fanns ingen Allianz Arena. Men Philipp Lahm, han fanns.

FC Bayerns nuvarande lagkapten var 13 år gammal när han ivrigt kunde iaktta Zidane, Chapuisat, Kohler och Deschamps på plan. Han var en av ”bollkallarna” då.

Lite drygt 15 år senare är det han som ska leda sitt Bayern München mot ett nederlagstippat Chelsea. I Champions League-final. I München. Men den här gången på Allianz Arena.

”På den tiden så drömde jag definitivt inte om att få spela om den här titeln en dag”, säger Lahm Süddeutsche Zeitung.

Och det är inte vilken final som helst. Bayern München kan bli det första klubblaget någonsin att vinna Champions League på hemmaplan. 1984 var Roma i final och tog emot Liverpool hemma på Olympiastadion i Rom. Men italienarna förlorade på straffar. Bayern kan bli historiskt i kväll.

”Det här är höjdpunkten i Bayerns historia. Det säger allt, med tanke på alla stora stunder i klubbens historia. Först och främst måste du bli tilldelad en sådan final och sen behöver du ett lag som kan ta sig till en sådan match”, säger presidenten, Uli Hoeneß.

Det är dock inte bara ”Finale dahoam”, det är även upp till bevis för främst Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm. Tillsammans har de lett ett Bayern, och ett Tyskland, genom många stora turneringar och det är inte vilken generation tyska spelare som helst – det är en förbaskat bra generation. Men titlarna har uteblivit och de båda herrarna börjar komma upp i åldern. 2010 förlorade man finalen mot Inter i Champions League. EM-finalen 2008 gick förlorad och i VM 2006 och 2010 tog det stopp i semifinal. Det är dags att plocka en stor titel nu om man inte vill bli ihågkomna som de eviga förlorarna. Som spelarna som alltid stupade i finalen eller strax före.

Nu väntar ett högintressant EM för Tyskland i sommar – men vi kan avgränsa oss till Bayern i stället. Lahm och Schweinsteiger vill förstås också bli ihågkomna som stora vinnare, som Beckenbauer, Hoeneß, Effenberg och Kahn. Ikoner.

”Du behöver en internationell titel för att bli en gyllene generation. Du vill lyfta pokalen när du är i final. Och givetvis hade det varit fint att vara den första som lyfter den”, säger Lahm.

Och sen sätter han fingret på det som alla känner: ”Jag har inte många år kvar på den här nivån”.

Lahm är 28, Schweinsteiger är 27. De är inte lastgamla, men knappast purunga heller. Och en final på hemmaplan, ja, den bara måste man vinna. Det är en chans man måste ta.

Chelsea och Bayern München har stött på varandra en gång tidigare i Champions League. Säsongen 2004/2005 möttes lagen i kvartsfinal. I London slutade matchen 4-2 till Chelsea, i Tyskland vann München med 3-2.

Imorgon tar vi en titt på Bayerns troliga uppställning, förväntningar inför jättefinalen och Rummenigges kritik mot Chelsea.

/Wingren

Just nu, eller rättare sagt sedan 13:30, sitter representanter från Hertha Berlin och Fortuna Düsseldorf i sporträtten. Hertha Berlin har lagt in en protest mot kvalmatchen som slutade med en för tidig planstormning. Hertha vill ha omspel, Fortuna tycker att det är skitsnack. En del experter inom området har uttalat sig i tysk media och gett Berlin goda chanser att faktiskt vinna i domstolen.

Det kan alltså bli aktuellt med omspel. Helt säkert är att ett antal straff kommer att delas ut mot spelare och klubb. Hertha-fansen kastade in bengaler på plan, Fortuna-fansen stormade planen. Herthas kapten, Kobiashvili, ska ha slagit domare Wolfgang Stark. Christian Lell ska ha hånat domaren. Fortuna kapten, Lambertz, firade kvalvinsten med en bengal i hand. Förbundet har minst sagt fullt upp. Det är mycket som ska redas ut.

Dit Toten Hosens sångare, Campino, är ett stort Fortuna-fan sedan flera årtionden (Toten Hosen har till och med sponsrat Fortuna). Hans band har släppt en ny skiva med en låt som gjord för att fira Fortunas återkomst i Bundesliga. En låt som har spelats mycket i Tyskland redan, särskilt i samband med Borussia Dortmunds ligaseger och cuptitel.
Campino var, givetvis, själv på plats i tisdags. Han tycker absolut inte att det ska bli omspel, han tycker snarare att det inträffade var olyckligt och att Hertha överdriver sina utspel om dödsångest.

”Dödsångest? Det är demagogi. Och med såna uttalanden häller man bara olja på elden. Det vore verkligen dåligt, när människorna, som tycker så, skulle få gehör. Och det skulle vara dåligt, om matchen skulle avgöras av advokater i efterhand”, säger han till sz.de.

Och hur han själv upplevde det inträffade?

”Det var ren eufori. Det hade inget med våld att göra, inte en enda örfil, inte någon blåtira, inga skadade. Kanske var det några som skrek något hånfullt, men huliganism är verkligen något helt annat. Nu pratar alla om en skandalmatch, om ”Düsseldorf-kaoset”, men de första pyrotekniska pjäserna kom från Berlin-klacken!”, säger Campino till sz.de.

Jag ger Campino rätt i att det här inte hade med våld att göra, att man inte ska svartmåla matchen som en våldsmatch. Det var glädje, men det var glädje som gick över styr. Jag förstår att Hertha tycker det är bedrövligt, jag tycker också att det är bedrövligt. Men dödsångest? Hertha framstår i mina ögon som dåliga förlorare ändå, de hade 185 minuter på sig att visa Bundesliga-klass. Det gjorde de inte. Och att då snacka om rädsla för att dö samtidigt som klubbens egna supportrar missköter sig, klubbens spelare uppges slåss och spottas och håna, nja, det känns inte helt rätt. Samtidigt finns det inget som rättfärdigar att hundratals supportrar får ta sig in på plan innan slutsignal. Det är för dåligt.

Det är en jäkla knivig situation. Vad tycker ni – omspel eller ej?

/Wingren