Det har förvisso varit en ganska så inaktiv vecka här. Och det har sina förklaringar – en stor del av de senaste dagarna har nämligen tillbringats i framtiden. Eller vad man nu ska kalla det för.

Bakgrunden är som följer: Likt musikbranschen genomgår även medievärlden en så kallad strukturomvandling. En konsumentförflyttning, som innebär att läsarna byter konsumtionsmönster och i allt större grad tillgodogör sig journalistik via internet, läsplattor eller mobilen.

Därav råder det en viss förvirring i branschen. Inte primärt orsakad av hur vi ska använda oss av de nya möjligheter som erbjuds utan snarare hur man ska säkra ”affären” i en tillvaro där mycket är gratis.

Sådant har jag tvingats ägna mitt på området ganska så obegåvade och ointresserade huvud åt de senaste dagarna. Troligtvis inte för att därigenom kunna lösa någon komplicerad intäktsekvation eller för att någon i ledningsstatus troligtvis har fått för sig att jag skulle kunna göra det heller.

Utan mest för att … ja, varför? Troligtvis är det väl bra att vara förberedd på en tillvaro som slipsklädd rumpsäljare den dag då journalistisk kompetens inte längre är något man är beredd att betala för.

Därför känns det extra skönt att kunna sluta pärmarna runt den här veckan. Strunta i affärsmodeller, intäksmaximering och gotta loss bland en knippe aktuella videoreleaser.

Vilka som vanligt erbjuder väldigt spretig underhållning. Allt från thrash metal med Lost Society, till finkänslighetsunderhållning från Minora. W.E.T löddrar till med lite stunsig AOR, medan Aborted, Incantation och Zombiefied tar döden på största allvar. Och däremellan diverse rock/metalyttringar från Blowsight, The Gates Of Slumber, Vreid och Tomahawk.

Lite bonussnacks då? Visst. Det ska det så klart också bli. Eller, vad sägs om titelspåren från de kommande skivorna med Finntroll, Hypocrisy och Terror samt en livevideo från Exodus framträdande på NAMM-mässan?

Ganska festligt, får jag säga. Och detta presenterat helt i syfte att underhålla och roa en stund så här på fredagskvällen.

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka  vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

Vi kan kalla dem gruppen som gör lite tvärtom.

Som presenterar sig för världen med en Youtubevideo efter att ha bara funnits i en vecka. Och som därefter närmast har hållit sig undan rampljuset.

Hälsa på Port Noir. Södertäljetrion som är så läcker att den har fått In Flames skivbolagsdrivande frontman att vifta med kontraktet – och inom kort släppa dess debutskiva.

Jag är själv en av de där människorna. De som fick en Youtubelänk tillskickad med uppmaningen att kolla upp en grupp med ett ganska så hopplöst namn som precis hade lagt upp en låt som också den inte direkt gjorde det enkelt att bena ut vad det egentligen handlade om.

Det var i slutet av november 2011 som en trio vid namn A.I Act sökte uppmärksamhet via det emotionellt läckra stycket ”Sun dè Man”.

Vi kan väl, utan att överdriva, säga att jag blev imponerad. Fängslad av denna grupp som kom från ingenstans (nåja … Södertälje är förvisso någonstans, men ändå) och som på ett högst förtjusande sätt tog känslotrådar från exempelvis Deftones, Blindside och Dredg för att nämna några och vävde ihop det till en fullkomligt sprudlande melodimatta för de fina salongerna.

Och mest imponerande av allt – denna låt skrevs under trions första försök att göra musik tillsammans.

– Vi satt och snackade över en öl och bestämdes oss för att ses veckan efter och jamma lite utan att behöva ha några ramar eller behöva hålla oss till någon speciell genre eller mönster, berättar trummisen Andreas AW Wiberg.

– Det resulterade i att en låt skrevs under kvällen och eftersom vi blev så peppade spelade vi in trummorna på laptopen samma natt. Sen fixade vi gitarrer, bas och sång de följande dagarna.

Raskt och koncentrerat jobbat, med andra ord. Vilket också gäller när det kom till att presentera förstlingsverket för rockpubliken.

Bara en vecka efter att ”Sun dè Man” – titeln har egentligen ingen betydelse utan är bara en ordkombination som ska symbolisera viljan att bryta mönster – färdigställts förevigades jungfrukompositionen i videoform och skickades upp på Youtube.

Vilket på sitt sätt leder oss tillbaka till där texten började. Med att lyssnarna gjorde vågen, själv tog jag med den i min ”Ladda ner”-spalt som publicerades i Aftonbladet ett par veckor senare, vilket kunde ha varit gott nog. Om inte en av dessa nyfikna hade hetat Anders Fridén, till vardags sångare i Sveriges största metalband In Flames, men numera också skivbolagsboss med exempelvis Khoma, Insense, Bring Me The Fucking Riot … Man och Britta Persson i stallet.

Man kan säga att den till huvudstaden utvandrade göteborgaren gillade vad han hörde och såg. Så till den milda grad att han beslutade sig för att undersöka om ett samarbete var möjligt. Men med tanke på att gruppen – som förutom Andreas även består av gitarristen och sångaren Love Andersson och gitarristen Andreas Hollstrand – som sagt vid detta laget bara existerat i någon månad krävdes mer bevis på dess förmåga.

Del ett: Öppna för In Flames då de gjorde ett intimt klubbgig på Debaser Slussen i Stockholm i maj förra året.

Del två: Skicka in trion i studion tillsammans med rutinerade Daniel Bergstrand (med bland andra Meshuggah, Behemoth och Soilwork på sin cv) för att få ihop de över 30 låtar som gruppen gjort förproduktion på till en slutlig produkt. Ett arbete som blev så lyckat att de sista tveksamheterna runt combons kompetens kunde skingras och kontrakt undertecknas.

Senare i vår släpps frukten av detta samarbete, fullängdaren ”Puls”. Och som med ett helt år vigd åt komposition och inspelning kommer att bjuda på ett mer utvecklat sound än ”Sun dè Man”, berättar Andreas.

– Vi har världens bästa mentor. Det betyder självklart jättemycket för oss att jobba med Anders Fridén, utan honom hade det här inte varit möjligt. Dessutom gör samarbetet med Razzia Notes att vi äntligen kan få göra det vi har drömt om sedan vi började spela musik, ett steg närmare att faktiskt få jobba med det här på heltid.

Men hur var det med det där hopplösa namnet? Ja, tydligen var det fler än jag som såg viss problematik med dess finish, vilket gör att A.I Act numera i stället går under den avsevärt mer klatschiga signaturen Port Noir.

– Det första namnet kom mest till som ett internskämt. Det blev en förkortning som fick duga. Men när vi sen försökte sprida namnet muntligen till folk så blev responsen mest ”Vad sa du? Hur stavas det?” och det blev för jobbigt. Därför ville vi ha något som är lättare att säga och för folk att se framför sig.

Så, var så goda och hälsa på Port Noir. Det finns mycket som talar för att det här är ett av årets hetaste svenska debutanter.

VECKANS RECENSION

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:

Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.

Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.

Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.

För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:

• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.

• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.

• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.

Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.

Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.

Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.

Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.

I går inleddes den omtalade rättegången mot Lamb Of Gods frontman Randy Blythe, som står åtalad för dråp i Tjeckien.

Det kan tyckas vara en ganska så stor nyhet, oavsett eventuell skuldfråga, men troligvis inget du kommer att få läsa något mer än notiser om i svenska stormedier.

Hur kan det vara så här? Att en av världens mer kända artister i sitt gebit kan stå åtalad för något så pass allvarligt som att ha orsakat en annan människas död – och att detta sveper närmast obemärkt förbi?

Det lättaste skulle vara att hävda okunnighet. Att redaktörer (i bästa fall) läser namnet på den åtalade och gruppen utan att få någon aha-upplevelse – och därmed sågar nyheten till förmån för Justin Timberlakes ”bitch-hån” eller lättjobbad returinformation som meddelar läsekretsen att Fleetwood Mac besöker Sverige i sommar.

Det må vara hänt. För även om Lamb Of God så sent som i somras var ett av dragnamnen på Metaltown-festivalen i Göteborg och nu i år befinner sig ganska högt upp på spelschemat på Getaway Rock i Gävle är de ingen akt som får de utanför genrekretsarna att höja nämnvärt på ögonbrynen.

Det vet jag. Jag har försökt att sälja in den här storyn och liknande vid flertalet tillfällen, med ganska så kallsinnigt bemötande som resultat.

Jag vågar därför gissa att det till stor del handlar om ointresse. Om en grupp och en frontman som inte får igenkänningssirenerna att blinka fritt hos genomsnittlige redaktör, och som därför inte bedöms som relevant nyhetsstoff.

På sitt sätt förstår jag resonemanget. Om ganska så exakt en vecka (den 12 februari) har jag jobbat på Aftonbladet i 17 år och begriper om något hur det fungerar på även en ganska så sensationsdriven redaktion. Något jag fick påmint för mig när jag i höstas försökte få någon vidare respons vid nyhetsdesken för åtalet mot Behemoths Adam ”Nergal” Darski. Det gick ju inte så lysande, om vi säger så. Vilket förvisso bekräftade den tes jag drev i ett ganska så vidarebefodrat blogginlägg om saken, att hårdrockare inte har samma mediala status som andra artister – förutom när det gäller att hitta syndabockar för tragedier de egentligen inte har med att göra. Det kan vi fråga Marilyn Manson om. Eller Hatebreed. Eller Judas Priest – men det har inget med den här saken att göra.

Förvisso greppar jag resonemanget när det gäller exempelvis Nergals kamp mot den katolska kyrkan och dess förgreningar in i det polska rättssystemet. Även för den mest yttrandefrihetsvurmande kulturkofta kan det ses aningen kontroversiellt att stå upp för en satanist – som dessutom vägrar göra avbön eller skämmas för sina handlingar.

Men i Blythes fall är det desto enklare. Här behövs det egentligen inte tyckas så mycket. Det räcker liksom bra att rapportera enligt journalistikens mest grundläggande principer.

Och dessa gör gällande att:

2010 dog Daniel Nosek, 19, av de skador han ådragit sig efter att blivit knuffad av scenen under Lamb Of Gods gig den 24 maj i den tjeckiska huvudstaden. Självklart en tragisk händelse. Ett fruktansvärt utfall för vänner, familj och närstående till tonåringen, men samtidigt något som Lamb Of God-kollektivet inte ens kände till innan Blythe greps på flygplatsen i Prag knappt två veckor efter giget på Metaltown.

Själva polisinsatsen blev inledningen på över en månad i tjeckiskt häkte för 41-åringen från Maryland, som först i början av augusti kunde återvända till USA efter att han släppts mot borgen. Han hade då också försäkrat att han var villig att göra det enda rätta – att återvända till Tjeckien för rättegången, även om han anser sig vara oskyldig till de grova anklagelserna. Och trots att han riskerar tio års fängelse om han bedöms skyldig.

Det är här vi befinner oss i dag. Efter en måndag där anklagelserna mot frontmannen vecklades upp, och hans försvarsstrategi blev tydlig.

Åklagarna hänvisar bland annat till en vida spridd video (som ni kan se nedan) som sägs visa hur Blythe knuffar Nosek av scenen, medan sångarens juridiska team hävdar att det inte alls handlar om den incident som åtalet avser och i stället hävdar att säkerheten under giget var för dålig.

Jag tänker inte lägga mig i själva skuldfrågan. Rent ryggradsmässigt kan jag väl tycka att den som självmant hoppar upp på scenen för att stagediva också får ta ansvaret för om något går snett, men det känns inte helt rimligt i det här fallet. Desto klarare är i stället att det är rakryggat av Blythe att inte ligga och trycka under en sten i hemlandet, utan i stället visa den avlidnes familj den respekt den förtjänar genom att dyka upp vid rättegången och låta den juridiska processen ha sin gilla gång.

Exakt hur den kommer att fortlöpa lär visa sig under veckan.

Men det kommer du troligtvis inte få läsa alltför mycket om i svenska stormedier.

VECKANS RECENSION

Coheed And Cambria

The afterman: Descension

V2/Universal

PROGROCK Rent dramaturgiskt tar historien om Amorykrigen nu mark, men var för den skull trygga i att tonerna svävar fram i tyngdlöst tillstånd.

Likt så mycket annat i diskografin är upplösningen på ”The afterman”-kapitlet, del ett avtäcktes i oktober förra året, nämligen en konceptuell kraftmätning mellan det äventyrliga och det mer världsliga. En kontrastrik klangexpedition där spröda vistongångar, poppig funkmetal och rytmiskt elegant skäggrock är lika konstitutivt trassliga som huvudvisionären Claudio Sanchez imponerande kalufs.

Det är också just viljan att musikaliskt aldrig slå rot eller stelna till som gör att Coheed And Cambria lyckas göra det utmanande tilltalande. Och som ger dess flippade science fiction-fantasi smidighet även där själva ramhandlingen blir en smula diffus.

Bästa spår: ”Gravity’s union”.

VECKANS TWEET

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

VECKANS RECENSION

Cult Of Luna

Vertikal

Indie/Border

POSTMETAL Elva minuter in i ”Vicarious redemption” låter Johannes Persson som om hans röst är under vatten. Det är också inledningen på en utdragen kamp mot elementen, där en tilltagande desperation drar åhöraren längre och längre ned i hopplösheten. På så sätt är Umeåkollektivets första album sedan den konceptuellt kontroversiella ”Eternal kingdom” (2008) en soundmässigt glåmig, tungsint och hotfull erinran om livets förgänglighet. Likt en påminnelse om att även små penslar kan göra stor konst målar ”Vertikal” med färgskalans dystraste nyanser och bombastiska kompositioner som tonsätter din inre mardröm. Det är inte alltid vackert. Ofta långt ifrån lättillgängligt. Men samtidigt så nära genreperfektion man kan komma från en grupp som vågar gå till botten med sitt uppdrag.

Bästa spår: ”Vicarious redemption”.

VECKANS TWEET

VECKANS RECENSIONER

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.