Som turnerande band ställs man ofta inför diverse problem. Vare sig det handlar om rent logistiska svårigheter, kulturellt trassel eller rent ekonomiska vedermödor finns det ofta bara en lösning:

Lev med dem, lös eventuella brydsamheter efter hand och låt showen rulla vidare.

Experter på denna nödvändiga anpassningsförmåga tycks tydligen de svenska meckmetalinnovatörerna i Meshuggah vara. Lagom till premiären av bandets nu pågående USA-vända drabbades frontmannen Jens Kidman nämligen av influensa och ålades därför strängt sångförbud av läkarna.

Ett ganska trist akutläge, med andra ord. Och detta till råga på allt redan kvällen efter turnépremiären.

Men enligt den moderna devisen att ingen är oumbärlig genomförde kvintetten likafullt sina spelningar – med ett bar aningen annorlunda vikarier. Vilket innebar att publiken i exempel Atlanta, Georgia, i stället för en frontman av kött och blod möttes av en klippdocka medan åskådarna i Philadelphia fick se en uppblåsbar sexdocka smyckad enligt västerbottniskt mangelsnitt. Och höra förinspelad sång från gruppens tidigare Europavända.

– Det var en annorlunda upplevelse, kommenterade gitarristen Mårten Hagström det aningen ovanliga tillvägagångssättet i Village Voice.

– Vi är ju vana vid att vara en enhet, att ta oss an framträdandet tillsammans. Men samtidigt är det flera ställen på den här vändan som vi inte har spelat på länge så att ställa in var egentligen inte ett alternativ.

Kidman kunde emellertid ansluta till bandet redan i fredags i New York, med största möjliga ansträngning. Något han kommenterade så här via gruppens Facebooksida:

– New York! Tack för ett galna stöd. Det har verkligen varit några jobbiga dagar för mig, men jag vägrar att svika er.

Meshuggah fortsätter nu kånka sig runt den nordamerikanska kontinenten fram till finalen den 3 mars i Las Vegas. Sedan väntar en omfattande Europatur för gruppen, vilken inkluderar två svenska spelningar: den 9 maj på Cirkus i Stockholm och dagen efter i hemstaden Umeå.

Nedan kan ni se ett par klipp som visar hur ett sångarfritt Meshuggah kan te sig. Och låta.

Källa: Metalinsider, Blabbermouth, Facebook, Village Voice

Det har förvisso varit en ganska så inaktiv vecka här. Och det har sina förklaringar – en stor del av de senaste dagarna har nämligen tillbringats i framtiden. Eller vad man nu ska kalla det för.

Bakgrunden är som följer: Likt musikbranschen genomgår även medievärlden en så kallad strukturomvandling. En konsumentförflyttning, som innebär att läsarna byter konsumtionsmönster och i allt större grad tillgodogör sig journalistik via internet, läsplattor eller mobilen.

Därav råder det en viss förvirring i branschen. Inte primärt orsakad av hur vi ska använda oss av de nya möjligheter som erbjuds utan snarare hur man ska säkra ”affären” i en tillvaro där mycket är gratis.

Sådant har jag tvingats ägna mitt på området ganska så obegåvade och ointresserade huvud åt de senaste dagarna. Troligtvis inte för att därigenom kunna lösa någon komplicerad intäktsekvation eller för att någon i ledningsstatus troligtvis har fått för sig att jag skulle kunna göra det heller.

Utan mest för att … ja, varför? Troligtvis är det väl bra att vara förberedd på en tillvaro som slipsklädd rumpsäljare den dag då journalistisk kompetens inte längre är något man är beredd att betala för.

Därför känns det extra skönt att kunna sluta pärmarna runt den här veckan. Strunta i affärsmodeller, intäksmaximering och gotta loss bland en knippe aktuella videoreleaser.

Vilka som vanligt erbjuder väldigt spretig underhållning. Allt från thrash metal med Lost Society, till finkänslighetsunderhållning från Minora. W.E.T löddrar till med lite stunsig AOR, medan Aborted, Incantation och Zombiefied tar döden på största allvar. Och däremellan diverse rock/metalyttringar från Blowsight, The Gates Of Slumber, Vreid och Tomahawk.

Lite bonussnacks då? Visst. Det ska det så klart också bli. Eller, vad sägs om titelspåren från de kommande skivorna med Finntroll, Hypocrisy och Terror samt en livevideo från Exodus framträdande på NAMM-mässan?

Ganska festligt, får jag säga. Och detta presenterat helt i syfte att underhålla och roa en stund så här på fredagskvällen.

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

VECKANS SKIVOR

Bullet For My Valentine ”Temper temper” (RCA/Sony)

Titeln sägs hämtad från de slitningar som Walesgruppen har gått igenom sedan föregångaren ”Fever” (2010). Om underliggande vrede inför missunsamma element inom nättyckarmaffian, medlemmarnas egna oförmåga att hantera det påfrestande turnélivet och de slitningar som ofrånkomligen tycks uppstå efter 15 år tillsammans (formationen skedde redan 1998 under namnet Jeff Killed John 1998).

Under sådana förutsättningar skulle man kunna tänka sigatt kalla in Charlie Sheens rollfigur i ”Anger management” eller terapeuten Phil Towle (känd för att ha varit delaktig i att få Metallica på rätt köl igen under det tidiga 2000-talet). Men så icke i det här fallet – i stället stack frontmannen Matt Tuck och trummisen Michael ”Moose” Thomas till Thailand för att där fästa lejonparten av materialet tillsammans med Don Gilmore medan gitarristen Michael ”Padge” Paget och basisten Jason James lämnades utanför själva inspelningen.

Resultatet sägs vara ett Bullet For My Valentine som värdesätter sina kärnvärden. Som satsar på aningen kortare låtar och som ger fansen vad de vill ha, vilket inte minst draget att skriva en uppföljare till ”Tears don’t fall” från debuten ”The poison” är ett tecken på. Och lite däri ligger väl en del av den kritik som jag framförde mot utgåvan i Aftonbladets diverse kanaler i fredags; att skivan är så säker att den känns kalkylerad snarare än sprungen ur hjärtat. Förvisso inget större fel med det, vilket också renderade trevliga som omdömeskonklusion.

Suffocation ”Pinnacle of Bedlam” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Long Island-truppen kan ses som en av dödsmetallscenens riktiga trotjänare, med hela 25 år som grupp om man lite snällt räknar in den halvdecenniepaus man flikade in mellan 1998 och 2003. Sådant kan så klart löna sig. Exempelvis genom att ta plats i hemstadens egna Music Hall Of Fame bredvid Salt-N-Pepa, Taylor Dane, Dee Snider och The Lovin’ Spoonful förra året – eller genom att använda sin rutin till att dundra fram den ena death metal-orakanen efter den andra med oförminskad kuling i riffstormarna.

På så sätt är fullängdare nummer sju en konsekvens i diskografin. Hemlandstypiskt mer tekniskt drillad än dess mer krossinfluerade europeiska kolleger är ”Pinnacle of Bedlam” en intrikat historia som tjänar på sin rytmiska uppbyggnad och snurriga gitarrfigurer, utan att för den skull bli vare sig unik i sammanhanget eller rakt igenom anonym. Ni som en eller två gånger har lånat ut uppmärksamheten till utgåvor likt ”Effigy of the forgotten”, ”Pierced from within” eller ”Blood oath” fattar vad det handlar om. För er andra är det å andra sidan aldrig för sent att upptäcka ett av genrens mer hyllade grupper.

Övriga plattor värda att kolla upp: Convulse ”Inner evil”, Misery Index ”Live in Munich”, Sin:drom ”Iconoclash”, Witchgrave ”S/t”,

VECKANS KONSERTER

Cannibal Corpse (Klubben, Stockholm, 13/2)

Liksom i fallet med Suffocation här ovan handlar det om en jubileumstrupp som besöker huvudstaden på onsdag. Som tidigare har noterats här i bloggen är det i år ett kvarts sekel sedan gruppen bildades, i Buffalo i delstaten New York, något som också firas med en smaskig jubileumslåda som släpps om ungefär en månad.

Dessförinnan är det emellertid dags för ännu ett Sverigebesök, det tredje på mindre än ett år. När de senast spelade i huvudstaden var den 27 februari förra året, då de tillsammans med exempelvis Behemoth och Misery Index förklarade sig ”Full of hate” och dundrade loss på Münchenbryggeriet på Södermalm.

Jag var där då. Jag passade på att filma lite (video 1, video 2). Och icke så lite passade jag på att avyttra ett omdöme, som bland annat löd så här i Aftonbladet dagen efter:

”Det låter förvisso ganska så genomgående som det ska. Gitarrerna skär som de där ovan nämnda knivarna genom repertoaren, Paul Mazurkiewiczs trummor är imponerande vältajmade medan George ”Corpse­grinder” Fishers mikrofonläten är lika kompakta som de är onyanserade.

Det jag kan sakna är lite liv bland allt elände. En grupp som vågar inse att konstant headbangande inte räcker som visuell upphängning under en hel konsert. Korrektion på det planet, och Cannibal Corpse kan slutligen bli en lika underhållande liveakt som den är skivleverantör.”

Kan jag bli bönhörd så här ett år senare? Det får visa sig då death metal-veteranerna återvänder till huvudstaden, denna gång med DevilDriver och The Black Dahlia Murder som turnésällskap. Mera mangel och föga finkänsliga texter blir det dessutom på Brew House i Göteborg kvällen efter.

Crashdïet (Sticky Fingers, Göteborg, 15/2)

Man kan säga mycket om Stockholms kanske störtsta sleazehopp, men få saker är så sanna som att dess historia har varit av det mer omständliga slaget. Därför är fjärdeskivan, den nyss avtäckta ”The savage playground”, ett lugnande besked under sådana omständigheter. För första gången i karriären har kvartetten nämligen haft samma sångare på två utgåvor, vilket har gett gruppen möjlighet att renodla och jobba hårdare på att förfina uttrycket.

Och på så sätt är plattan också en ruffigt trevlig historia, som belönades med ovanligt starka  vid lösgörandet, och vars nya stycken lär utgöra trevliga inslag i repertoaren när den ska presenteras för publiken i livs levande form. Inte mindre än sex framträdanden i hemlandet är aviserade under februari och mars (om man räknar in Bandit Rock Awards i Stockholm om mindre än två veckor). Med sig på turen – förutom nämnda stopp även Malmö på lördag, Klubben i Stockholm den 27, Uppsala den 1 mars och Borlänge dagen efter – har combon även Sister och Toxic Rose vilket tycks borga för en sleazigt fin helkväll. Och då förhoppningsvis med en huvudakt i bättre form än senast då jag jag bedömde dess leverans, vilket var på Sweden Rock i juni 2011.

Godkända blev då betyget, bland annat med följande motivering:

”Problemet är att den vill så mycket. Den önskar inget hellre än att vara Mötley Crüe (”It’s a miracle”) Hanoi Rocks (”Chemical”) eller Skid Row (”Native nature”) – men lägger därmed också för lite vikt vid det som borde vara i fokus.

Nämligen att stå upp för Crashdïet. En grupp som har skyhög potential att underhålla, men som kämpar mot sin egen önskan.”

The Darkness (Tyrol, Stockholm, 16/2)

Den brittiska gruppen – som förra året släppte sin första studioskiva på sju år i form av ”Hot cakes” – är ett tydligt exempel på hur olika man kan uppfatta saker och ting. Och i sig även ett bevis på att det inte finns något som heter rätt och fel när det kommer till smak. För visst handlar det om preferenser. Om man köper dess kärleksfulla hyllning till sina glammiga influensrötter eller om man låter frontmannen Justin Hawkins kristallsprängande höga falsett stå i vägen för eventuell uppskattning.

Jag tillhör det senare lägret. Tyvärr, måste jag säga, med tanke på det alltid är roligare att uppskatta än att ringakta. Varvid min smakmotsats i detta fall, tillika min redaktör Jocke Persson, kliver in. Och med tanke på hans inställning låter jag chefens :+++:-anmälning av giget på Sweden Rock citeras, i stället för att återigen älta min recension av framträdandet på Getaway Rock för två år sedan. Där betygsutfallet inte riktigt var lika högt, om vi säger så.

”Allt är överdrivet med Darkness, inte minst Hawkins falsettylande.

Men rock’n’roll ska vara kul. Och till skillnad mot, säg Steel Panther, så har britterna både musik att bära upp humorn med och klass nog att skippa vulgärtramset.

Så, efter att ha räknat ut kvartetten fullständigt får jag krypa till korset.

Återförenade i originalsättning minns jag hur befriande kul deras trimmade AC/DC-rock var live kring debuten. Precis som i kväll.”

Precis så gick det att läsa dagen efter giget på Festival Stage. Och om det låter lockande är Djurgården destinationen du ska välja på söndag kväll eller Trädgårn i Göteborg den 22 om du befinner dig i de trakterna.

Vi kan kalla dem gruppen som gör lite tvärtom.

Som presenterar sig för världen med en Youtubevideo efter att ha bara funnits i en vecka. Och som därefter närmast har hållit sig undan rampljuset.

Hälsa på Port Noir. Södertäljetrion som är så läcker att den har fått In Flames skivbolagsdrivande frontman att vifta med kontraktet – och inom kort släppa dess debutskiva.

Jag är själv en av de där människorna. De som fick en Youtubelänk tillskickad med uppmaningen att kolla upp en grupp med ett ganska så hopplöst namn som precis hade lagt upp en låt som också den inte direkt gjorde det enkelt att bena ut vad det egentligen handlade om.

Det var i slutet av november 2011 som en trio vid namn A.I Act sökte uppmärksamhet via det emotionellt läckra stycket ”Sun dè Man”.

Vi kan väl, utan att överdriva, säga att jag blev imponerad. Fängslad av denna grupp som kom från ingenstans (nåja … Södertälje är förvisso någonstans, men ändå) och som på ett högst förtjusande sätt tog känslotrådar från exempelvis Deftones, Blindside och Dredg för att nämna några och vävde ihop det till en fullkomligt sprudlande melodimatta för de fina salongerna.

Och mest imponerande av allt – denna låt skrevs under trions första försök att göra musik tillsammans.

– Vi satt och snackade över en öl och bestämdes oss för att ses veckan efter och jamma lite utan att behöva ha några ramar eller behöva hålla oss till någon speciell genre eller mönster, berättar trummisen Andreas AW Wiberg.

– Det resulterade i att en låt skrevs under kvällen och eftersom vi blev så peppade spelade vi in trummorna på laptopen samma natt. Sen fixade vi gitarrer, bas och sång de följande dagarna.

Raskt och koncentrerat jobbat, med andra ord. Vilket också gäller när det kom till att presentera förstlingsverket för rockpubliken.

Bara en vecka efter att ”Sun dè Man” – titeln har egentligen ingen betydelse utan är bara en ordkombination som ska symbolisera viljan att bryta mönster – färdigställts förevigades jungfrukompositionen i videoform och skickades upp på Youtube.

Vilket på sitt sätt leder oss tillbaka till där texten började. Med att lyssnarna gjorde vågen, själv tog jag med den i min ”Ladda ner”-spalt som publicerades i Aftonbladet ett par veckor senare, vilket kunde ha varit gott nog. Om inte en av dessa nyfikna hade hetat Anders Fridén, till vardags sångare i Sveriges största metalband In Flames, men numera också skivbolagsboss med exempelvis Khoma, Insense, Bring Me The Fucking Riot … Man och Britta Persson i stallet.

Man kan säga att den till huvudstaden utvandrade göteborgaren gillade vad han hörde och såg. Så till den milda grad att han beslutade sig för att undersöka om ett samarbete var möjligt. Men med tanke på att gruppen – som förutom Andreas även består av gitarristen och sångaren Love Andersson och gitarristen Andreas Hollstrand – som sagt vid detta laget bara existerat i någon månad krävdes mer bevis på dess förmåga.

Del ett: Öppna för In Flames då de gjorde ett intimt klubbgig på Debaser Slussen i Stockholm i maj förra året.

Del två: Skicka in trion i studion tillsammans med rutinerade Daniel Bergstrand (med bland andra Meshuggah, Behemoth och Soilwork på sin cv) för att få ihop de över 30 låtar som gruppen gjort förproduktion på till en slutlig produkt. Ett arbete som blev så lyckat att de sista tveksamheterna runt combons kompetens kunde skingras och kontrakt undertecknas.

Senare i vår släpps frukten av detta samarbete, fullängdaren ”Puls”. Och som med ett helt år vigd åt komposition och inspelning kommer att bjuda på ett mer utvecklat sound än ”Sun dè Man”, berättar Andreas.

– Vi har världens bästa mentor. Det betyder självklart jättemycket för oss att jobba med Anders Fridén, utan honom hade det här inte varit möjligt. Dessutom gör samarbetet med Razzia Notes att vi äntligen kan få göra det vi har drömt om sedan vi började spela musik, ett steg närmare att faktiskt få jobba med det här på heltid.

Men hur var det med det där hopplösa namnet? Ja, tydligen var det fler än jag som såg viss problematik med dess finish, vilket gör att A.I Act numera i stället går under den avsevärt mer klatschiga signaturen Port Noir.

– Det första namnet kom mest till som ett internskämt. Det blev en förkortning som fick duga. Men när vi sen försökte sprida namnet muntligen till folk så blev responsen mest ”Vad sa du? Hur stavas det?” och det blev för jobbigt. Därför ville vi ha något som är lättare att säga och för folk att se framför sig.

Så, var så goda och hälsa på Port Noir. Det finns mycket som talar för att det här är ett av årets hetaste svenska debutanter.

Enligt en artikel i moderorganet härjar just nu fyra olika influensor i Sverige. Eller som statsepidemiologen Annika Linde på SMI uttryckte i nämna nyhetspjäs:

– Vi har alla tre influensorna – och RSV – samtidigt. Vi har alltså fyra allvarliga virus nu. Det tar på folk, så det är inte konstigt att många är sjuka.

Nä, tacka fan för det. För undertecknads del har detta inneburit ett ganska så konstant tillstånd av halvkollaps i en veckas tid som dock inte har varit värre än att jag i alla fall har kunnat genomföra mina avtalade timmar vid nyhetsdesken på Aftonbladet. Men kanske inte så mycket mer än så.

Jag trodde därmed också att det inte skulle bli så mycket värre. Att jag skulle klara mig ifrån total sjukdomssmocka och i stället gå runt med något slags halvfabrikat i ingenmanslandet mellan sundhet och sängliggande.

Och jo, visst. Tjenahejsan – det gick ju så där.

För samtidigt som Clutch dundrade Tyrol sönder och samman i torsdags kväll – en konsert jag dessutom var utsänd att bevaka för en viss tidnings räkning – började jag så smått se dubbelt. Huttrade som av köld, trots bastuvärmen inne i den där alpstugeliknande konsertlokalen vid Gröna Lund.

Precis i enlighet med Murphys lag slog så influensanäven till vid sämsta möjliga tillfälle. Vilket i sin tur innebar en recension författad under ovanligt snurriga förutsättningar. Men som på något mirakulöst sätt ändå kom in i tidningen och förhoppningsvis på något sätt var läsvärd.

Under detta extraordinära läge är det kanske naturligt att vissa traditioner får se sig en smula misshandlade. Som att veckans videogenomgång blir offentlig ett dygn senare än brukligt, under devisen ”bättre sent än aldrig”. Och alternativet, att helt sonika hoppa över skiten bara för att förutsättningarna inte är de bästa, känns inte heller speciellt lockande.

Därför blir det denna vecka lördagsgodis i stället för fredagsmys. En extra möjlighet att i lugn och ro njuta av en väldigt blandad gottepåse innehållande alltifrån Kvelertak och Ominum Gatherum till Deathember, Crashdïet, We Came As Romans, Cult Of Luna och Century Medias nya gunstlingar i Starkill.

Därtill finns det ju alltid anledning att plocka ner lite extra snask. Som just i dag får vara lyric videos från Death Wolf, Clutch, Within The Ruins samt Alkaline Trio, en liveupptagning från Colorado med Dark Funeral och en halvomfattande turnédokumentär med återförenade emoveteranerna Texas Is The Reason.

En sjukt trevlig blandning som får fungera som paracetamol mot svettiga hostattacker.

VECKANS RECENSION

Bullet For My Valentine

Temper temper

RCA/Sony

METAL Om fjärdeskivan ska befria gruppen från dess konsekventa Metallica-ok är strategin knappast lyckad. Inte nog med att ”Dead to the world” är stöpt i en tajt ”Fade to black”-form – enligt ”The unforgiven”-snitt har man även spelat in en uppföljare till debutskivans ”Tears don’t fall”. Jag kan emellertid köpa det upplägget. För de stunder när Waleskvartetten låter sin metalcoregrundade Bay Area-trängtan vara instruktiv är också då den låter bäst. Knaggligare är att den allför sällan lever upp till det temperament som titeln hänvisar till. Snarare präglas många av de elva spåren av en ovilja att konfrontera, en obenägenhet att utmana som gör att utmärkta ansatser sällan resulterar i något mer än det förväntade. Som förvisso oftast är bra nog, men sällan överväldigande.

Bästa spår: ”Breaking point”.

Lyssna: Spotify, Wimp.

VECKANS TWEET

Här är bilderna som skulle fälla Lamb Of God-sångaren för dråp.

Men de kan snarare bli Blythes räddning.

– Jag ville stagediva och Blythe tryckte ner mig på marken för att jag var väldigt packad. Det hade han all rätt att göra, med tanke på hur jag betedde mig.

Orden kommer från konsertbesökaren Milan Poránek, som tidigare i dag vittnade i domstolen i Prag under rättegångens tredje dag.

Den unge tjecken tillbakavisade då de uppgifter som presenterade vid gårdagens förhandlingar, där vänner till avlidne Daniel Nosek hävdade att Blythe hade betett sig överdrivet aggressivt under spelningen och dessutom försökt strypa Poránek när han hoppade upp på scenen.

Konsertbesökarens vittnesmål tycks styrka metalstjärnans version om vad som egentligen hände på klubben Abaton den 24 maj 2010. Enligt åtalet ska 41-årige Blythe då ha knuffat Daniel Nosek, 19, av scenen vilket gav tonåringen så allvarliga skador att han avled två veckor senare.

Rättegången kommer efter morgondagens förhör att ta paus fram till den 4 mars, då ett av försvarssidans nyckelvittnen tvingas utebli på grund av sjukdom.

Källor: Blabbermouth.net, Novinky.cz

Det här med ögonvittnen är en vansklig sak.

Det vet alla som någon gång har gjort följande enkla experiment:

Spela upp ett identiskt scenario för tio olika individer och be dem sedan återberätta vad de just har sett. Risken är då stor att du får tio helt olika versioner av skeendet, med få gemensamma nämnare som på något sätt skulle vara sanningen.

Denna teori tycks gå igen i rättegången mot Lamb Of Gods sångare som nu äger rum i Tjeckiens huvudstad Prag.

En stor del av gårdagen ägnades åt vittnesförhör, vilka gav en allt annat än samstämmig bild av vad som egentligen ägde rum på spelningen den 24 maj 2010.

Enligt de personer som åklagarsidan hade kallat, bland annat tre vänner till Daniel Nosek som avled två veckor efter konserten i fråga, ska frontmannen ha uppträtt ”aggressivt” på scenen, att han sparkade på fans som försökte ta sig upp på scenen och att han vid upprepade tillfällen försökte hålla fast folk som skulle stagediva – samtidigt som andra konsertbesökare inte tycks ha kunnat styrka dessa påståenden.

I stället har det förekommit uppgifter om att personalen på klubben Abaton uppmanade fansen att inte försöka närma sig scenen – men att vakterna gjorde föga för att hindra dem som ändå gjorde en ansats.

Och det är här mycket verkar befinna sig. Ord står mot ord och medan vi inväntar ett sammandrag angående den tredje dagens inslag i rättegången har Randy Blythe valt att kommentera förhandlingarna på sitt konto på Instagram.

I ett ganska ordrikt inlägg går han till attack mot de uppgifter som har spridits i medierna de senaste dagarna:

”I have read a few news reports of the progress of my case, and trust me — many things are incorrect. But this is the Internet, and, of course, things are half-baked anyway. Keep in mind that translation is difficult, and many things can be lost, for Czech is a VERY DIFFICULT language. So wait and see, as I am. It is all I can do, except be honest and fight for my freedom in my own way. 

I also have heard of some people (not on here) talking smack about the Czech Republic, saying, ’Fuck the Czech Republic,’ etc. This [is] not how it should be. This is a very sad case, not something to rage at people you do not know over. 

I am not angry with the Czechs at all. A fan of my band is dead — what do I have to be angry about? I am an INNOCENT man, but I am also a very sad man right now. To not be sad in this instance would be inhuman. But mad at the Czech people? Why would I be mad at them?”

Rättegången mot 41-årige Randy Blythe pågår till fredag i den tjeckiska huvudstaden. Om han döms för att ha orsakat Noseks död riskerar han tio års fängelse och den avlidnes anhöriga har dessutom krävt närmare 3,4 miljoner svenska kronor i skadestånd.

Källor: WTVR.com, Wikipedia, Instagram, Metalsucks.

Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:

Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.

Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.

Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.

För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:

• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.

• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.

• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.

Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.

Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.

Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.

Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.