Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Och se här – lite så kallad objektiv information. Inget tyckande, ingen reflektion eller provokation. Bara en ren presentation:

Ångebandet har sålt väldigt många skivor i Sverige. Så många att det nu börjar bli dags för USA-lansering (vilket det går att läsa om i dagens Aftonbladetartikel).

Just därför ämnar man också i slutet av november, den 28:e närmare bestämt, släppa samlingsplattan ”A lession learned – The best of Takida” med den stora västmarknaden som främsta målgrupp.

Förutom de låtarna som fram till dags dato har gjort sextetten till ett av Sveriges största namn inom rockgenren, och som enligt Universal har gett dem över 60 miljoner streams på diverse internettjänster, bjuder albumet även på nya singeln ”Swallow (Until you’re gone”), som spelades in i en New Jersey-studio. Som producent på nämnda låt fick de hjälp av David Bendeth (Paramore, Bruce Hornsby, Papa Roach med flera).

Omslaget till nya singeln visar en kostymklädd man som springer på vänster sida på en skogsväg. Färgskalan går åt det gula/sepia-hållet.

Och gruppen blandar fortfarande gemener och versaler i sin logotype.

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you

Rent spontant kan jag känna mig aningen skeptisk, men troligtvis är detta det enda rimliga draget för den klassiska gruppen.

Efter att i flertalet år – och i olika sättningar – turnerat runt under namnet Thin Lizzy har gitarristen Scott Gorham i veckan avslöjat för Hotpress att gruppens nuvarande sextettsättning har rekryterat Kevin Shirley (Iron Maiden, Europe med flera) för att överse inspelningarna av första studioskivan sedan ”Thunder and lightning” (1983). En utgåva som dessutom, av väldigt förklarlig anledning, kommer att bli combons första studioyttring utan frontmannen Phil Lynott.

Inspelningarna beräknas börja i oktober i Los Angeles och tänkt releasedatum är satt till början av 2013.

– Vi är alla supertaggade inför inspelningarna. Speciellt Ricky och Damon, säger Gorham i nyhetsartikeln som länkas ovan.

Combon består i dag – förutom ovan nämnde strängbändare – av sångaren Ricky Warwick (ex-The Almighty), basisten Marco Mendoza (ex-Whitesnake, Ted Nugent), gitarristen Damon Johnson (ex-Alice Cooper) samt Lizzy-veteranerna Darren Wharton (Dare) och Brian Downey.

Kanon eller kalkon? Det känns faktiskt som att det kan sluta lite hur som helst. Den livegrupp som så sent som förra året besökte Sweden Rock, och då fick en välmenande kritisk recension av undertecknad som tack för besväret, har bevisat att kompetensen finns även där autenciteten brister.

Därför är draget att spela in en platta med färskt material troligtvis det enda konstellationen kan göra om den inte för evigt ska kånka runt som en simpel nostalgiakt vars mest utmärkande drag kan sammanfattas med vad den inte är. Med färskt material – och då självklart bra sådant – i bagaget kan det finnas anledning att omvärdera Thin Lizzy. Att slutligen acceptera en grupp utan briljante Lynott i fronten.

Det vore sannerligen på tiden. Och själva tanken känns faktiskt riktigt engagerande och inspirerande.

http://www.youtube.com/watch?v=GfZC-y-RbA4

Som tidigare under veckan har rapporterats av bland andra Spin, North Jersey och Classic Rock har skivbolaget Century Media stämt 7 000 fildelare i USA för att illegalt ha spridit Lacuna Coils ”Dark adrenaline” och Iced Earths ”Dystopia” via BitTorrent-teknik.

Målet sägs vara att få de utpekade personerna – vars IP-adresser finns med i stämningsansökan i Hackensack, New Jersey, men vars identiteter än så länge hålls dolda bakom aliaset ”John Doe” – att gå med på en uppgörelse i stället för att riskera att tvingas betala svindlande 170 000 dollar (strax över en miljon kronor) per låt som de olagligen har distribuerat.

Ett inte helt ovanligt drag för ett affärsdrivande bolag, kan tyckas. Men ändå ett utspel som får en av de indragna artisterna, Iced Earths Jon Shaffer, att se rött.

– Det är viktigt att poängtera att vi inte kände till det här och vi har tyvärr heller inte blivit tillfrågade på förhand, kommenterar gitarristen enligt Blabbermouth.

– Lika mycket som vi inser att skivbolagen får allt svårare att sälja musik känner vi att det här är ett felriktat slag, och vill förvissa fansen om att vi inte hade godkänt (stämningen) om vi hade blivit tillfrågade.

Shaffer passar också på att hänvisa till att gruppen har försökt anpassa sig till det nya branschklimatet genom att göra sin musik tillgänglig via lagliga streamingtjänster likt Spotify och genom att ”turnera arslet av sig”.

I ett liknande fall tidigare i år försökte Nuclear Blast stämma personer som hade fildelat All Shall Perishs senaste album ”This is where it ends”. Den rättsprocessen lades emellertid ned efter att gruppen i fråga protesterat vilt mot häxjakten på deras ”fans”.

Här går det att lyssna på ”Dark adrenaline” och ”Dystopia”. Helt lagligt, ganska så gratis – och utan risk för att få en stämningsansökan upptryckt i Mumindalen.

Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Som en vän uttryckte det en gång:

”Det går ju inte att ladda ner sprit”.

En insikt som alltfler hårdrocksgrupper tycks dela, och därför också satsar på att kladda sin logotype på spratteldryck av skiftande slag.

Och efter att tidigare ha salufört inte mindre än fem olika vinbuteljer (två röda, tre vita) med varierande druvgrund gör nu australiens mest pålitliga riffabrik som exempelvis Motörhead, Graveyard och Kiss – och lanserar en egen bira.

Nästa helg premiärtappar nämligen AC/DC upp sin alldeles egna öl på Stockholm Beer & Whisky Festival med tänkt release i Systembolagets beställningssortiment.

Huruvida det blir en delikat smaksensation i stil med ”Back in black” eller en avslagen strupkittlare à la ”Fly on the wall” återstår därmed att se.

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Det är svårt att se det som något annat än att en hårdrocksinstution går i graven, även om den avlidne på senare år har fört en verksamhet i skymundan.

För Horns Up Rocks! avslöjar nämligen den senaste programledaren Jose Magnin att MTV2.com ämnar skrota även den internetdistribuerade upplagan av ”Headbangers ball”, ett program som har sänts i en eller annan form sedan 1987.

Ni fattar väl att chocken är total? Speciellt för oss Hedenhösmänniskor som växte upp innan det fanns något som kallades internet (ja, jag förutsätter att alla som läser är födda långt senare än jag själv) var sena söndagkvällar något av veckans höjdpunkt. Speciellt saglade mitt tonårsjag över inslaget ”Tripple thrash treat”, en av få möjligheter på denna tid att få se grupper som Sepultura, Kreator, Slayer, Exodus och andra fartblinda uppstickare i rörlig form. Det här var nämligen tider då till och med Metallica räknades som för extrema för att få ordinarie rotation ens i ett specialprogram och det som i stället supportades med desto mer hängivenhet var välpermanentade akter likt Poison, Def Leppard, Whitesnake och Warrant.

Lik förbannat var söndagkvällarna helig tid på ovanvåningen (enda stället i föräldravillan där det fanns en kabel-tv-box). Jag garvade roat åt de Cheech & Chong-liknande The Bailey Brothers, var nog lite obegripligt hormontänd på Vanessa Warwick här ovan och led mig igenom den ena ickebetydliga LA-dagsländan efter den andra – bara för att få mig en dos mangel, som påpassligt nog serverades strax efter midnatt.

Det var så det var på den tiden. När det visades gällde det att vara på plats (alternativt programmera den där 1900-talsmackapären vi kallade video) annars var det för evigt förbi. Troligtvis var få saker roligare då, men själva ansträngningen att söka efter ny musik gjorde att de guldkornen man fann kändes desto rarare.

Därför känns det tungt att behöva skriva den här dödsrunan över ännu en vän från det förgångna.

Vila i frid, ”Headbangers ball”. Och tack för alla de oförglömliga söndagkvällar vi tillbringade tillsammans.