Arkiv för kategori Progrock

- Sida 3 av 6

Exklusiv Sverigepremiär: Kolla in nya videon från Dream Theater

av Mattias Kling
”Nu tar ni och kollar in videouslingen – annars blir vi sura”.
”Nu tar ni och kollar in videouslingen här nere – annars blir vi sura.”

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade :+++: i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Anders Björler skruvar upp intresset inför solodebuten i höst

av Mattias Kling
Anders Björler

Förvisso har det inte varit någon större hemlighet. Skivan som sådan och dess förträfflighet har det pratats om i branschen sedan i våras och också om dess radikala avsteg från det sound som har präglat gitarristens tidigare karriär i At The Gates och The Haunted.

Men nu står det klart att även vi dödliga snart får ta del av resultatet. Eller, ja. Snart och snart – närmare bestämt den 6 november.

Anders Bjorler ”Antikythera”Då släpper Anders Fridén-ledda Razzia Notes Anders Björlers solodebut, en skiva som kryptiskt nog har döpts till ”Antikythera” (enligt Wikipedia en grekisk ö där man 1901 hittade en uråldrig mackapär som beräknar astronomiska positioner). Det låter ju skruvat i sig. Och desto snurrigare blir det då man inspekterar de musiker som har bidragit till skivans uppkomst.

Okej, håll i er. Trummorna hanteras av Morgan Ågren (Mats & Morgan Band/Kaipa och har även spelat med Frank Zappa och Tony Iommi), basen trakteras av Dick Lövgren (Meshuggah) medan The Spotnicks (!) gamle pianist Peter Wiberg står för klaviatur. Dessutom medverkar även gitarristen Carl Svensson och saxofonisten Anders Gabrielsson.

Något säger mig att det inte kommer att låta som ”Slaugter of the soul”, direkt. En tanke som bekräftas av den korta trailer som har publicerats och som går att syna närmare nedan.

Skivan är i alla fall mixad av The Haunteds gamle reglageansvarige Tue Madsen och beskrivs som ”cineastisk”, med influenser från såväl italienska skräckfilmssoundtrack som progrock, jazz och folkmusik.

– Även om det inte handlar om någon metalplatta ville jag ha en levande produktion med stor dynamik. Det finns också en trygghet i att jobba med någon som jag har samarbetat med tidigare. Jag kan lita på honom, säger Björler om sin danske kollega.

– Det här är skivan jag har velat göra hela tiden. Också i At The Gates och The Haunted fanns de melankoliska och progressiva inslag som jag har valt att utveckla vidare på ”Antikythera”.

Som sagt. Den 6 november får vi facit i hand.

Bloggen avslöjar: Devin Townsend kastar loss – med Melloboat

av Mattias Kling
133-SILJA-SYMPHONY3

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Layout 1

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

Lyssna på juni 2013 – på Spotify eller Wimp

av Mattias Kling
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Lyssna på Sweden Rock 2013

av Mattias Kling
Metal-only

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Se upp – Aftonbladet Hårdrock! är på ingång

av Mattias Kling

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.
Aftonbladet Hårdrock! finns i butik nu på lördag, den 1 juni.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Spotify/Wimp-lyssna på april 2013

av Mattias Kling
Favim.com-3599

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Månadens spellistor: Mars 2013

av Mattias Kling
meh.ro993

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

Seventh blogg of a seventh blogg (Veckans viktigaste, pt 18)

av Mattias Kling

VECKANS PLATTOR

Iron-Maiden-Maiden-England-88-Double-CD

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantastia ”The mystery of time”

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade :+++: i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

jfac1

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Sida 3 av 6
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB