Den 2 januari är det väl hög tid att göra likt kungen och vända blad. Liksom sluta pärmen om det gångna och i stället öppna upp för det som komma skall.

Därför ska jag efter det här inlägget inte gnälla mer om det som har varit. Det är ju gjort vid det här laget, låtar och skivor har dryftats, presenterats och analyserats.

Men man kan också se december månads låtkavalkad som en försmak, då vi under de gångna 31 dagarna har fått nafsa lite lätt på kommande plattor från exempelvis Bad Religion, Hatebreed, Helloween och Dropkick Murphys.

Och mer om dessa utgåvor blir det framöver, var så övertygade om detta.

Fram till dess finns decemberlistorna här för Spotifyanvändare och här för de som hellre väljer Wimp.

Rått nytt år, kära läsare. Hoppas huvudvärken har lagt sig en smula vid det här laget.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Den första veckan på årets sista månad är snart till ända. Det har varit dagar av snökaos, en smådragen Marilyn Manson som sjunger karaoke på Pub Anchor i Stockholm mindre än ett dygn före sitt kassa gig på Hovet – och den trevliga nyheten att Metallica nu faller till föga och gör sin musik tillgänglig via Spotify.

Vad passar bättre då att knyta ihop den här veckopåsen med att spana in några nya videor som har hittat ut på nätet de senaste dagarna?

Få saker, skulle jag vilja påstå.

Och just i dag kan vi fredagsmysa tillsammans med Eclipse, Earn Your Scars, Free Fall, The Bristles, Flyleaf, Eyes Wide Open, Destinity, Holocausto Canibal, Upon A Burning Body och Circles. En riktig bufféblandning, som pendlar mellan biffig AOR, punk och deathcore. Bland annat.

Därtill rekommenderas en streaming på nya Hardcore Superstar-singeln ”One more minute”, en lyric video från Paradox, en livetagning av ”The four horsemen” från Metallicas kommande dvd/bluray ”Quebec magnetic” samt en högkvalitetsupptag av Slipknots hela framträdande på Knotfest den 18 augusti i år.

Det får vara nog för vecka 49. Dagar då snösmockan dunkade till min kära huvudstad med full kraft och svepte in vintergrå gator i ett tjusigt vitt stycke. Och med detta gör jag patron ur och tar helg.

Kom ihåg – snart är det fan i mig jul.

http://www.youtube.com/watch?v=VxD-meaNaeg

VECKANS RECENSION

Green Day

Tré!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Sista laddningen i trestegsraketen klargör att infallet att ägna hösten och vintern åt en ansenlig skivtrilogi kanske inte var helt genialiskt. Efter ett inspirerat avstamp med ”¡Uno!” har det nämligen blivit alltmer tydligt att Green Days kreativa kapital inte har lyckats förränta sig till 37 självklara kompositioner. Därför blir ”¡Tré!” något av en ickekonklusion. Ett försök att knyta ihop påsen utan att ha alla ändar inom grepphåll, vilket gör att håglösa inledningsspåret ”Brutal love” (snarare Sam Cooke än Buzzcocks) åtföljs av en framställning impulser där hart nog hälften kunde ha skrinlagts redan på idéstadiet. Som att det mellan doo-wop, balladsmör (”The forgotten”) och musikalgigantism (”Dirty rotten bastards”) saknas en sammanhållande röd tråd. Av jämnbra låtar, måhända.

Bästa spår: ”99 revolutions”.

VECKANS TWEET

Lyssna på ”I begin” på Spotify och på Wimp.

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Det här har ju varit en sjuk vecka. Inte för att något extraordinärt har inträffat, utan snarare för att jag faktiskt har varit tvungen att plocka ut mina första sjukdagar sedan … minns inte riktigt när, om jag ska vara ärlig.

Typiskt slutet av november med andra ord. Det började redan i måndags och tisdags, då bemanningen tunnades ut märkbart genom att reporter efter reporter tvingades vika ner och gå hem. Stursk som jag var så trodde jag att jag skulle klara mig. Och struntade i att det kändes lite halvpurket i tisdags och gick och körde ett kvällspass på gymmet.

Mindre smart gjort, tydligen.

I onsdags morse kändes det som att någon hade kört ner en ananas i svalget och att hostan tog sats någonstans söder om naveln. Smart som jag är så ignorerade jag detta, körde mitt avtalade bankmöte på morgonen och jobbade sen på redaktionen som om allt var frid och fröjd.

Och det var ju inte så genomtänkt. När jag väl slutade var tanken att jag skulle gå hem i någon timme och sen göra intervju med Jamey Jasta från Hatebreed på Warner Musics kontor. Men så fort jag fick sofftyg under ryggen så blossade febern upp, energin liksom förångades – och jag var helt enkelt tvungen att ställa in den planerade frågestunden. Vilket var trist som fan, men samtidigt inget att göra något åt. Kändes sådär lockande att sitta och analysera metalcore samtidigt som attackhosta och sprängande huvudvärk härjar fritt, vilket säkert intervjuobjektet i sig är tacksam över att ha fått slippa.

I vilket fall som helst har det varit grundläget för de gångna dagarna. En rent fysisk påminnelse om varför jag hatar dessa månader innerligt och ärligt.

Icke desto mindre finns det väl därför anledning att kurera sig med några färska munterhetspiller i form av nyanlända videoklipp.

Denna vecka har jag hittat febernedsättande injektioner från Sylosis, Gotthard, High On Fire, Daemonicus, Dropkick Murphys, Evocation, God Seed, Enter Shikari, Cancer Bats och Kreator. De lindrar skönt och roar när övrigt är trist och jobbigt.

Dessutom kan vi syna hur det såg ut och lät då Alice Cooper i veckan gästade Conan O’Briens tv-show, ett akustiskt liveklipp där White Lions Mike Tramp framför en av gruppens stycken, en utökad trailer för Metallicas kommande live-dvd ”Quebec magnetic”, en tung liveupptagning med Saint Vitus samt ett streamat smakprov från kommande plattan ”Sole creation” med underskattade Kongh.

Det får räcka för stunden. Nu väntar intensiva förhandlingar med mig själv och samvetet angående om det är fysiskt klokt att gå och se Morbus Chron och Nifelheim på Debaser Slussen i kväll. Det är det troligtvis inte. Men jag är å andra sidan inte känd för att ständigt göra det som är bäst för mig.

Kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=vav-7o-M-4E

http://www.youtube.com/watch?v=MR0jV1Af3MI

Jag gillar inte att diskriminera. Vare sig du är kvinna, man, gammal, ung, pursvensk, blattelover eller hen ska du ha samma rättigheter och skyldigheter som jag. Det anser jag bara vara humanitär grundkurs, även om jag förstår att det kan sticka i ögonen på människor med samma empatiska förmåga som en Tolkienorch.

Därför var det kanske sent omsider jag slog slag i saken, men nu är det gjort. Vilket från just i dag innebär att månadens spellista – som samlar mycket av den musik som har släppts inom min intressesfär de senaste 30 dagarna på ett och samma ställe – i fortsättningen även kommer att vara tillgänglig via Wimp.

Någon exakt spegling av varandra är listorna emellertid inte. När det gäller licenser skiljer sig tjänsterna åt, vilket innebär att exempelvis vissa låtar som finns på Spotify inte är tillgängliga på Wimp. Eller tvärtom.

På Wimp hittar du listan på denna länk, medan Spotifyvänner i stället klickar sig in här.

Hoppas detta är en förbättring som uppskattas.

VECKANS RECENSION

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

VECKANS SKIVOR

Destruction ”Spiritual genocide” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid en respektabel ålder på 30 år är det dags att bygga bo, sansa ner ungdomliga utsvävningar och se över hur pensionssparandet kan tänkas te sig. Det tycks emellertid inte, likt i Weil am Rhein-gruppens fall, vara läge att mixtra med en väl fungerande formel. Vilket innebär att den så här tre decennier efter formationen under namnet Knight Of Demon, 1600-talsborgerligt bliver vid sin läst. Därmed inte sagt att tolfe fullängdaren är en komplett poänglös skapelse, snarare en trygg garanti om ett konstant tillstånd i en föränderlig tillvaro. Ett tillstånd som når ren karnevalsnivå i retrohyllande ”Legacy of the past” – gästad av Tankards Andreas ”Gerre” Geremia och Sodoms Tom ”Angelripper” Such – där det friskt droppas låttitlar med såväl Obituary, Judas Priest och Metallica som Slayer och VoiVod.

Dr Living Dead ”Radioactive intervention” (High Roller/Playground)

Mera retrothrash blir det här – fast under helt motsatta förutsättningar. Den Uppsalagrundade combon har efter hårt giggande, där de bland annat handplockades av undertecknad som uppvärmningsakt på Slayers Unholy Alliance-vända för fyra år sedan, ett par demoinspelningar och en fullängdare släppt förra året mutat in sin frontposition som Sveriges främsta nu mosh-konstellation. Stilen, såväl visuellt som när det kommer till själva soundet, är som hämtad från en tidslucka där det ständigt är 1987, Suicidal Tendencies sjunger om skateboards likt besatta på ”Join the army” och Excel är snarare aktuella som ett nytt och spännande band än en obskyr patchprydnad på en svindyr designerjacka som puckade r’n’b-stjärnor bär likt en chic acessoar. Ett givet tips för dig som under senare år har gått igång på retromoshaholics i stil med Municipal Waste, Evile och Bonded By Blood.

Rage Against The Machine ”Rage Against The Machine XX” (Epic/Sony)

Här fortsätter vi på jubileumsspåret – genom att uppmärksamma att det just i år är två decennier sedan Los Angeles-gruppen släppte sitt revolutionerande debutverk. Det är en skiva som jag förutsätter att du redan äger. Om inte – gör om och gör rätt. Kanske genom att lägga vantarna på denna utökade utgåva, där originalgiven (superb nog i sig) kompletteras med en rad demospår och liveupptagningar. Fortfarande osäker på köp? Här kan du streamlyssna på skivan.

Gamma Ray ”Skeletons & majesties – live” (Ear/Playground)

Det krävs ingen större detaljkunskap om Kai Hansen och hans muntra gäng för att förstå vad denna konsertupptagning består av. Här får du en matig dubbelgiv av det slag jag gav då gruppen i somras besökte Sweden Rock (läs recension här) med fanfavoriter och sällan serverat hurtighetsgodis ur arkiven. Och den är inspelad i Schweiz. Hörde du det? Schweiz! Och släpps dessutom, förutom i dubbel-cd-utförande, som dvd som utökas med en kortare dokumentär om gruppen samt intervjuer. Extra bonus: Hansens gamle Helloween-medarbetare och nutida kollega i Unisonic, Michael Kiske, avger gästsång i ”Time to break free”, ”A while in dream land” samt ”Future world”. Sehr gut.

Veckans konserter

Opeth (KB, Malmö, 29/11)

Det finns så mycket att värdesätta och dyrka. Från Mikael Åkerfeldts vänligt visionära sviter till kompositioner, till Martin Méndez smeksamma basvaggande eller Martin Axrots tekniska briljans. Så är det alltid med Opeth, och även om förra skivan ”Heritage” fick gruppens mest navelskådande anhängare att sparka bakut över avsaknaden på growl är varje gång de bestämmer sig att nöta svensk scen en ursäkt för fest. Extra klang och jubel kommer det emellertid att bli med start på söndag och  fram till den 5 december. I en kvartett specialkonserter, solidariskt fördelade mellan Neferititi i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm, tonar kvintetten nämligen ner på den elektriska laddningen och aviserar akustiska spelningar. Exklusivt om något.

The Casualties (L’Orient, Linköping, 30/11)

Gillar du tyngdlagstrotsande frisyrer? Jeans blekta i konstiga mönster och ett sound som endast marginellt har uppdaterats sedan The Exploited gastade ”fuck the system” för 30-talet år sedan? Då är fredagens begivenhet i den östgötska residensstaden något extra just för dig. För första gången sedan Augustibuller 2007 bjuder nämligen Los Angeles största tvåtaktsromantiker upp till pogodans för att fira att senaste albumet ”Resistance” är en ganska så oborstat trevlig skapelse. På scen står även Din Skvef och Blood. Mer info om giget och biljettinformation hittar du här.

Nifelheim + Morbus Chron (Debaser Slussen, Stockholm, 30/11)

I hela fyra år har klubben Blod & Svärd gjort sitt bästa för att göra huvudstaden lite ondare. Ett jubileum vi gärna kan fira – och det med två av landets tuffaste akter på scen. Huvudnamnet behöver kanske ingen närmare presentation – tillsammans med andra elakingar med förflutet i exempelvis Entombed, Necrophobic och Dismember rasslar de kända hårdrocksbröderna Erik och Pelle Gustavsson rasande effektiv blackthrash så att spikarna ryker. Och att de denna kväll har finbesök av Century Media-aktuella Morbus Chron gör knappast evenemanget mindre obligatoriskt.

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.