Tänk att ynka 13 sekunder kan ställa till sånt fasligt rabalder.

Det är i alla fall den reaktionen som har följt på att den sedan 1995 skivinaktiva, men understundom frekvent livespelande, tidigare i kväll släppte en kryptisk liten videosnutt på sin Youtubekanal.

Egentligen innehåller klippet ingen mer konkret information än året 2014 – vilket förvisso är helt korrekt – men dess blotta existens har spätt på spekulationerna om att gruppen de närmaste månaderna ämnar släppa sin första platta med färskt material sedan milstolpen ”Slaughter of the soul”. För så kan man ju rimligtvis tolka den lilla aptitretaren, likt en påminnelse om att ett stort tillkännagivande lurar bakom knuten. Speciellt då det i bakgrunden går att skymta något som verkar vara textrader som jag inte spontant kan härleda till något kvintetten redan har släppt.

Samtidigt, det behöver inte alls vara så. Lika väl som en helt ny platta kan det vara en annorlunda release som lurar bakom hörnet. En ny samling med något obskyrt spår ur gömmorna. En bok som sammanfattar en karriär som i första vändan tokdog innan den hade lyckats få riktig fart. Eller något så simpelt som bara ett besked om att tvillingarna Björler, Tomas Lindberg, Martin Larsson och Adrian Erlandsson ämnar åka ut och spela lite mer de kommande månaderna.

Med risk för att göra mig väldigt impopulär här – jag skulle faktiskt föredra något av de senare. Jag har liksom fruktat den dagen då kvintetten skulle ta den liveåterförening som har pågått högst sporadiskt sedan 2007 ett steg längre. Jag har känt mig nöjd med att At The Gates satte punkt när de stod på sin kreativa topp, med en skiva som sedermera grundlade en hel scen på andra sidan Atlanten på den här sidan millennieskiftet. Att combon i dag skulle kunna toppa den bedriften ter sig tämligen omöjligt, och ärligt – hur läckert ett fjärdealbum än skulle vara så har jag svårt att tro att ett sådant kan leva upp till galet högt ställda förväntningar.

Som vanligt ser jag emellertid fram emot att bli satt på plats och motbevisad. Det blir liksom lite roligare då.

Den som lever får se.

Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Kära Bad Religion.

Jag väljer att tilltala er som ett kollektiv, likt om ni vore mina vänner, en position som ni har förtjänat på många sätt.

Ni vet ju att jag gillar det ni gör. Det har jag poängterat vid flertalet tillfällen, antingen genom mina texter i allsköns forum eller då jag de facto fick säga det till er personligen där i Los Angeles i augusti 2001, och jag ser egentligen ingen anledning att revidera den inställningen på något rakt igenom konkret sätt.

Jag har alltid stått bakom er. Stöttat er. Försvarat karriärdrag och infall som kanske inte tycktes helt rimliga för en person utanför den innersta kretsen, men som jag ändå på något sätt antog ni hade en tanke med. För det är ju det som ursprungligen gjorde oss till vänner. Att ni hade en förbannat god och välformulerad tanke med det ni har erbjudit publiken i mer än 30 år, om man i detta räknar in vissa inaktiva perioder.

Handen på hjärtat, det kanske inte var det som ursprungligen fick oss att mötas där i en verklighet som är så annorlunda än den som existerar 2013.

Som så många andra hormonkluster under den sena delen av 1980-talet blev jag först varse om er existens via tysk thrash metal, hur vrickat och slumpartat det än må låta. Det var ju på Kreators frontman Mille Petrozzas bröst jag först såg ert namn och elementära crossbuster-logo. Jag såg honom bära er t-shirt på livebilder i Metal Hammer och i videon till låten ”Betrayer” och fattade direkt – duger det åt Mille är det fantastiskt för mig.

Döm då min förvåning då jag slutligen fick höra er musik. Det här var ändå på 1980-talet – före internet, före Spotify, före allt nu-mentaliteten – och det enda sättet att utforska ny musik var via kompisar, radion, skivaffärer eller MTV. Spelades inte det man sökte där eller fanns inne i sortimentet hos plattnasaren var det bara till att beställa – och sedan artigt sitta och vänta på att produkten i fråga skulle dyka upp. Vilket kunde ta alltifrån en vecka till ett halvår. Tro fan att man var mer kär i musiken under dessa förutsättningar.

I alla fall. Jag visste då ingenting om er eller er musik. Allt detta var ett mysterium och en fantasiföda. Sånt jag tänkte på, föreställde mig och laddade upp inför. Hur skulle det låta? Troligen hårt som fan med tanke på vem som bar er tröja och hur er logo var designad. Okej för att själva bandnamnet kanske inte var lika brutalt som exempelvis Kreator, Sodom, Bathory eller Possessed – ni hade ändå det godkännandet. Som jag skrev tidigare: duger det åt Mille är det fan i mig gott nog för mig.

Därför kan jag ju inte säga annat än att jag blev aningen chockad då jag slutligen fick mitt beställda exemplar av ”No control” i posten – en överraskning som knappast blev mindre då jag såg omslaget. Inga gravstenar, monster, zombies, domedagsvisioner eller blod. I stället blott fyra versalt skrikiga ord i grällaste möjliga färgskala, väldigt åttiotalspastellig; BAD RELIGION NO CONTROL.

Jag får erkänna att jag kände mig lite blåst. Vad fan är det här? Nu har en snubbe som har skrivit låtar likt ”Pleasure to kill”, ”Tormentor” och ”Flag of hate” så medvetet marknadsfört en grupp till sina fans – och så ser dess omslag ut som något som The Village People hade tyckt varit bjärt i överkant. Nåväl. Nu är ju den som dömer hunden efter håren rätt trångsynt och den som hatar en skiva bara för dess konvolut än mer korkad, så jag tog ju ändå och la skivan på tallriken (den kostade ju trots allt 150 spänn, en förmögenhet för en grundskoleelev vid den tiden). Och sen dess har mitt liv inte riktigt varit detsamma.

Jag sökte och förväntade mig thrash metal – jag fick något förändrade min värld. Så till den milda grad att jag än i dag, i en annan tid och i ett annat liv och i en annan stad och 24 år senare, kan få gåshud bara av att tänka på Pete Finestones sekundsnabba trumslag som inleder ”Change of ideas”. De var en skiljelinje. En markering mellan före och efter. Något livsomstörtande, om ni så vill.

Där och då var jag fast. Liksom naglad under knappa minuter som rasar förbli likt ett ögonblick – perfekt längd för att trycka in två gånger på stofiltingesten C90-kassett – och som aldrig tycks hämta efter andan. Den dyker bara rakt in i handlingen, spikar fast lyssnaren vid högtalarna och försvinner lika snabbt som den har dykt upp, via ”The world won’t stop”.

Där hände det. Själva anledningen till att jag i mångt och mycket är den jag är serverades på 33 varv i minuten, kort, koncist och väldigt okomplicerat. Kan man tycka.

För det är ju just det. Även om vi kan kalla det där ursprungsmötet mellan vinyl och skivspelarnål för kärlek vid första öronkastet krävde det som levererades något mer än ordinär slentrianlyssning. Som alltid, det som på ytan kan tyckas enkelt är det inte så fort man skapar bort ytfernissan och inspekterar det som finns därunder. Och just så är det med er gärning, har jag blivit varse. Jag började när den första glädjechocken hade lagt sig studera texterna. Fattade ganska snart att jag inte begrep så mycket, egentligen.

Men de väckte tankar. Gav mig lust att gräva djupare, att ta reda på vad dolde sig bakom akademikerord likt ”besiege” och ”fecundity”. Att tränga djupare. Begripa. Ta till mig. Rakt igenom förstå vad gruppen försökte förmedla via dessa resonemang.

Jag behöver inte i detta forum gå på djupet om detta. Om Queensrÿche är den tänkande människans heavy metal (en ganska snofsig titel, egentligen) är Bad Religion punk med doktorshatt. De kan resonera runt alltifrån evolution till politik till religion, ofta på ett sätt som inte alltid är lättbegripligt eller inbjudande förpackat, men de vill säga något. Om värden, om livet och om allt som teoretiskt går att håva in i den påsen.

Det var säkert den reaktionen ”No control” önskade väcka. En uppmaning att stanna upp och tänka till, ifrågasätta förhållningssätt och reflektera över vad ideologier och sanningar egentligen betyder – och hur man som individ kan använda sig av detta för att leva sitt liv i intellektuell opposition, i stället för att blint svälja all skit som kastas ens väg.

Vi kan säga att skivan gjorde just det med en då 17-årig gymnasist i Kalmar. Kanske inte en vassaste kniven i lådan, men ändå intresserad av att tänka till och tänka om. Och som egentligen bara behövde en knuff i rätt riktning för att slå in på en väg som sträckte sig bortom Hollywoods dundrande propaganda och metalvärldens ofta ogenomtänkta provokationer.

Med detta önskar jag berätta för er, kära Bad Religion, exakt vad ni betydde i formandet av den människa som skriver det här. Som nu, 24 år senare, kanske inte har skrapat mer än på ytan till era akademiska teser och resonemang, men som aldrig har slutat lyssna när ni lägger fram dem. För jag stod ju kvar där under de tuffa åren. Jag lämnade inte er sida ens då ni släppte den hemska skivan ”No substance” 1998 – trots att samarbetet med Die Toten Hosen-Campio i pinsamma ”Raise your voice” nära nog fick mig att kasta plattan ut genom fönstret – och jag accepterade de plattor som gjordes under gitarristen Brett Gurewitz frånvaro under 1900-talets sista decennium i det skick de var. Jag var kanske inte nöjd, men jag gav inte upp. Tappade inte hoppet om att ni skulle hitta tillbaka till den magiska laddningen som präglade skivsviten från ”Suffer” till ”Recipe for hate”.

Och jag fick ju min belöning där i Los Angeles i augusti 2001. På uppdrag av Close-Up Magazine fick jag den stora äran att hälsa på i mytomspunna Westbeach Recorders i Hollywood för att förhandsinspektera er stora återkomst ”The process of belief” (slutligen släppt i januari året efter). För det var ju precis så det kändes där och då, med Gurewitz åter i truppen och en reträtt till Epitaph efter sju år och fyra skivor i storbolagsland.

Det blev startskottet för den stora comebacken. Ett nytt millennium där internet har fört oss människor närmare varandra, men där terror, hat och allsköns trångsynthet har gjort att vi tycks hata mer än någonsin. Det var sådana ämnen som drev de utmärkta comebackskivorna ”The empire strikes first” (2004) och ”New maps of hell” (2007) och även om jag inte imponerat har hjulat av upphetsning över uppföljarna ”The diset of man” (2010) och årsgiven ”True north” har de ändå varit plattor som få kan göra. Det är mest i sammanhanget som de inte känns lika självklara.

Just därför har jag så svårt att svälja ”Christmas songs”, den ep som släpptes runt allhelgona. Jag begriper inte själva syftet. Kan inte acceptera hur den ideologiskt skaver mot det jag upptäckte där på 1980-talets sista år. Kan inte skaka av mig känslan av att den bara känns … ovärdig.

Ni har säkert era skäl till varför skivan såg dagens ljus. Om de så må vara att ”en bra låt är en bra låt” eller att samla in pengar till organisationen Snap, som jobbar med de som har drabbats av sexövergrepp begångna av präster är egentligen egalt. Jag har redan uttryckt detta i exempelvis den recension som publicerades i Aftonbladet i fredags, så det finns ingen större anledning att vrida om kniven. Men jag begriper fortfarande inte själva andemeningen med att pryda er officiella diskografi med denna utgåva.

Jag har skrivit det förr, men frågan tåls att ställas ännu en gång: Har ni fått stilla fnatt?

Fotnot: Det här inlägget får fungera som ett appendix till mitt tyckande runt ”Christmas songs”. En förklaring till varför jag har så svårt med skivan, vilket mer grundar sig i ideologi än dess själva utförande. Bad Religion har alltid varit mer än musik för mig. Jag hoppas att det inte finns anledning att omvärdera den inställningen hädanefter.

Okej. Med tanke på att Bad Religion tidigare i år tycks ha upplöst gränserna mellan integritet och bjällerklang skulle det kanske inte vara någon total omöjlighet.

Men, ändå. Vi kan sluta påsen om den här tisdagen, bara en vecka kvar till dopparedagen, trygga i förvissningen att Megadave och kompani inte ska göra en julplatta. Inte för stunden i alla fall. Vilket känns väldigt bra, med tanke på att den troligtvis skulle låta rent bedrövligt. Kanske till och med värre än ”Super collider” och ”Christmas songs”, vilket förvisso är en prestation i sig.

Klippet nedan är ett skämt. En liten lustifikation som sändes i tv-programmet ”Jimmy Kimmel live” i går kväll, USA-tid. Det känns bra, i alla fall för nu. För man vet ju aldrig vad Mustaine kan få för sig under 2014.

Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.

Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”

Nej… Nej. Förbannade jävla nej.

Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.

En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.

Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.

Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.

Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.

Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.

Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.

Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.

Ful jul? You got it.

Vissa rekord är självklart bisarrare än andra. Om det så må handla om den största stortån, världens längsta tunga eller den starkaste vaginan (helt sant!) i världen – det finns udda bedrifter som kan uppmärksammas på de mest skiftande sätt.

Nu kan Metallica räkna in sig i den klubben, genom att ha blivit det första bandet i världshistorien som har spelat på sju kontinenter på ett och samma år.

Gruppen anordnade nämligen ett gig av det mer kylslagna slaget i söndags, då man stämde upp förstärkarna på Carlini Argentine-basen på Antarktis (på vardagssvenska kanske mer känt som Sydpolen). Kvartetten lirade då tio låtar inför vinnare i en tävling organiserad av ett väldigt stort läskföretag och forskare i vad som har beskrivits som den mest udda konserten i karriären.

Skulle ett sådant unikt tillfälle passera obemärkt förbi? Tror nog inte det. Självklart sågs det till att Sthlm Fields-dragplåstrets gig – från ”Creeping death”, via ”Blackened” och fram till ”Seek & destroy” – filmades för att kunna delas med världen. Och det är precis vad som går att bekanta sig närmare med nedan.

Aningen behagligare förutsättningar då kvartetten spelar i Stockholm den 30 maj? Det räknar jag iskallt med.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.