VECKANS RECENSION

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Har egentligen inte mycket att gnöla om i dag.

Det mesta rullar liksom bara på. Utan attför många farthinder som skumpar till det hela.

Därför – kolla i stället in några mer eller mindre nypresenterade videor på Youtube. En knippe försmaker från kommande utgåvor med bland andra Stone Sour, Enslaved, Vision Of Disorder, Evocation, Exodus-kände Steve ”Zetro” Souzas nya band Hatriot, Metallica, As I Lay Dying, Satan’s Wrath, The 69 Eyes, Hooded Menace, Antropomorphia, Danko Jones, Pig Destroyer och Down.

Sämre tisdagsunderhållning kan man ju hänge sig åt. Även med byxor och tröja på.

http://www.youtube.com/watch?v=mlDaxd_48zQ

Gästbloggaren i full aktion på scen.

Tja på er alla trogna och otrogna bloggläsare!

Här kommer en rapport om hur det går till när Sonic Syndicate tar oskulden på sin första riktiga headlineturné ute i Europa. Visserligen gjorde vi en coheadline förra året med våra buksvågrar och idoler i Deathstars (fyndigt nog döpt till Death Syndicate tour). Men nu är det Sonic Syndicate som ensamt stolt bär byxorna i brödraskapet och visar vart verktygsskåpet ska stå, samt spikar fast det ordentlig!

Sonic Syndicate We Rule the World tour 2010.

35 gig ska plöjas igenom från spaghettilandet i syd (Italien) till Skottland i Norr, och detta på strax över sex veckor. Med oss på hela karavanen har vi (förutom onödigt mycket smink och hårsprej) även släpat med Stockholmsbandet: Blowsight. De har fått den stora äran att svetta in scenen/publiken före oss varje kväll. Samt ladda in och ut våra grejer, bädda våra sängar, massera våra tår, slicka rent våra scenkläder, svepa multivitamindrinkar medans huvudbandet dricker gin och tonic med stödhjul. Med mera. Ja, sådant basic som ingår i regelboken för samtliga supportband ni vet. Been there, done that! Hittills har de sköt sig bra, men är det så att de börjar käfta så är det bara att hota med duschförbud, dra in soundcheck eller att stänga av strömmen i bussen. Nackdelen med det sistnämnda är att vi delar buss.. Men det ska kännas att vara på turné med Sveriges största västkustband sedan Stefan & Krister!

Alltiallograbbarna i Blowsight.

Mental och kroppslig spis i turnébussen.

Nu har vi kommit halvägs in i turnén och efter att de senaste dagarna betat av ett par helt galna slutsålda tyska spelningar (Berlin, Leipzig, Bochum och Hamburg) så har vi i dag en välförtjänt day-off. I Leipzig fick exempelvis en herre glasögonen demolerade samt en saftig blåtira, i Bochum bröt en tösasnutt foten – och inte nog med det så har jag själv fått lite blåsor på vänster axel av allt gitarrsvingande. Det är med andra ord inte helt smärtfritt att gå på Sonic Syndicate-spelning eller att spela i bandet.

Getvätten in Germany!

Som sagt så var vi lediga i dag (måndag) och den tillbringades flitigt på det lokala tvätteriet i Hamburg. Mamma kunde tyvärr inte följa med på denna turné. Så då fick man ta biffen i egna händer då saldot av strumpor och kalsonger legat på minus de senaste dagarna. Vända ut och in funkar ju, men när inte ens det är ett alternativ så snackar vi kris (”It’s a big shit!”, som vår franske vän Cricket skulle ha sagt). Men nu ligger det i alla fall tio par nytvättade filsingar på bunkhyllan och luktar apelsin som aldrig förr. Det är nästan så det tar emot att behöva använda dem efter all tid och jobb man lagt ner på detta. Nej jag får nog låna ett par bättre begagnade av John i stället.

Ene sångaren Nathan J Biggs poserar i Tyskland.

Utöver detta rafflande tvättäventyr så passade även jag och Fidde (gitarrtekniker/hangaround) på att besöka Grosse Freiheit 36 på Reeperbahn där våra BFFs (Best Friends Forever) i Heaven Shall Burn och As I Lay Dying skulle lira ikväll. Tyvärr kunde vi inte stanna och se giget då vårt ekipage ska blåsa i väg till Paris senare i eftermiddag, men vi fick i alla fall växlat några ord med våra vänner och bevittna soundcheck. Fräckt värre! I morgon lirar vi i Paris, hell yee!

Hell-sningar, Roger.

Rock ’n’ roll-dricka funkar alltid.

Och i detta nu är en styck recension lämnad till de tre musketörerna nere på nöjesredigeringen.

Något mästerverk blev det inte, som vanligt. Men ändå en tes så korrekt underbygd som den kan bli på 1300 tecken.

Och med det snålt tilltagna omfånget är det ju så klart en del ris och ros som inte får plats. Och det kan jag ju lika väl ta en del av här.

Kul att se var i alla fall att strax över 2500 betalande hade masat sig ut till det ocharmiga Globenannexet. Speciellt denna extremt metalpackade vecka, där vi redan i morgon får Taste Of Chaos-paketet med bland andra Disturbed, Papa Roach och As I Lay Dying på Hovet, Stone Sour/Hellyeah på Arenan på torsdag samt Avenged Sevenfold i samma Fryshusetlokal på lördag. Med en sådan anstormning av utländska dignitärer en och samma vecka vore det naturligt om något evenemang biljettfloppar. Min gissning är att det inte kommer bli supertrångt på Hovet om några timmar. Men det får vi se då.

Att Bullet For My Valentine är ett gäng som har nött in sin beundrarskara här på svensk mark är dock tydligt. Bara några månader efter framträdandet på Metaltown återvänder gruppen – och bjuder på en repertoar som med få avsteg skiljer sig från den uppställning som den bjöd på i Göteborg i juni. Få utrymmen för överraskningar, alltså. 

Vad detta mynnar ut i för betyg? Ja, det får ni läsa om några timmar i tidningen.

Setlisten var i alla fall som följer:

1. Your betrayal

2. Fever 

3. Waking the demon

4. All these things I hate (revolve around me)

5. Tears don’t fall

6. Pleasure and pain

7. 4 words (to choke upon)

8. Suffocating under words of sorrow (What can I do)

9. Alone

10. Gitarrsolo från ”Padge”

11. The last fight

12. Say goodnight

13. Scream aim fire

Extranummer:

14. Hand of blood

15. Begging for mercy

Nu är det snart dags att lämna redaktionen och åka hem och ladda batterierna. I morgon är det nya uppdrag som gäller.

Hörs då, monsterdiggare.

Förra året kröntes evenemanget av bland andra In Flames och Killswitch Engage. I år blir upplagan av kringresande minifestivalen Taste Of Chaos en riktig fest för er som gillar er metal amerikansk, lättlyssnad och föga krävande.

Den 17 november når turnépaketet – där vi kan se fram emot bland andra Disturbed, Papa Roach, Buckcherry, As I Lay Dying och Halestorm – huvudstaden och Hovet.

Känns som en rätt blek uppställning, om jag ska vara ärlig. Men jag får väl ändå ta och kolla in spektaklet. Speciellt för att se om Disturbeds frontman Dave Draiman lyckas pricka in några rena toner den här gången.

Nämnda band är förövrigt i slutet av denna månad aktuellt med sitt nya album ”Asylum”. Första smakprovet därifrån heter ”Another way to die”, och videon till denna lilla melodi hittar du nedan.