Arkiv för tagg at the gates

- Sida 2 av 1

Testkörning: Earaches Metalizer-app

av Mattias Kling

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Frost och pina – så här låter det när decembervindar vina

av Mattias Kling

 

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Videor: Här går At The Gates till sjöss

av Mattias Kling

I Sverige är det här med hårdrockskryssningar förvisso ingen ny företeelse.

Jag har själv skumpat fram och tillbaka över Östersjön några gånger, främst i Close-Up Magazines regi, men det har väl även hänt att jag har allierat mig med Sweden Rock och mönstrat på deras jolle.

Kort sagt: Båt + metal = lika självklart som thaicurry och kokosmjölk.

Något man även tycks ha upptäckt i USA de senaste åren. Och som man i sedvanlig jänkaranda har vant att upphöja till tio – och sen breda på med extra allt.

Där duger så klart ingen simpel knegarskuta till någon deppig småstad i angränsande land. Nej, fint ska det vara. Och stort. Och imponerande. Och fint. Och lyxigt.

Ett exempel på detta är kryssningen Barge To Hell, som plöjde fram mellan den 3 och 7 december – mellan Miami och Nassau på Bahamas. En fem dygns lång metalorgie som samlade inte mindre än 41 olika band på ett och samma skrov.

Ett av detta var ständigt återföreningssnurrande At The Gates, oförmögna att avrunda den comebackvända som inleddes redan 2008.

Och hur det såg ut och lät?

Ja, det kan ni ju kolla här nedan.

Video: Metalinjection.net

Evile tog sig vatten över huvudet när de tolkade Entombed

av Mattias Kling

Ett uppenbart problem som ofta uppstår då en ikonisk dödsmetallklassiker ska omtolkas för 2010-talet:

Att få till en korrekt återgivning av de framgrowlade orden.

Något som Huddersfield-kvartetten Evile blev varse när den skulle ge sig på att tolka Entombeds gamla ”Left hand path”-örhänge ”Drowned”.

– Jag sökte med ljus och lykta efter texten överallt, men kammade noll. Så vi fick skarva lite, berättar gruppens sångare Matt Drake i senaste numret av Terrorizer.

– Entombed kommer antagligen att garva eller skälla ut oss. Jag tror att vi fick ungefär 90 procent rätt, men vissa formuleringar var helt omöjliga att uttyda.

Anledningen till denna prövning är att thrashgruppen deltar i ovan nämnda tidnings 25-årsfirande för ikoniska metalbolaget Earache. Ett kvartssekel i hårdriffande tjänst högtidlighålls nämligen genom en specialutgåva av tidningen, som garneras med en speciell gratis-cd med udda spår från arkiven och ovan nämnda dödsmetallklassiker i nyversion.

Födelsedagsavisen, som troligtvis når svenska butiker under nästa vecka, tar ett helhetsgrepp om Earaches brokiga historia och innehåller även färska intervjuer med Morbid Angel, Napalm Death, At The Gates och Cathedral plus en försmak på vad som stundar under 2013.

– Wow, redan 25 år? Inte illa för en snubbe som de flesta inte trodde skulle klara sig 25 dagar i branschen. Egentligen är det en ganska långsökt skröna om en bunt oljudsbesatta tonåringar som har lämnat ett bestående ärr på den globala musikvärldens ansikte, kommenterar grundaren Digby ”Dig” Pearson firandet.

– Den här specialutgåvan tillägnas de fans som har varit med från början och utgör även ett stort tack till alla de anonyma Earacheanställda som har kämpat på i kulissen.

Här kan ni hitta mer info om specialtidningen.

Earachebossen: Dolving pratar innan han tänker

av Mattias Kling

Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed anno 1991.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

Release from agony (Veckans viktigaste, pt 1)

av Mattias Kling

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka :+++: i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

Chockchockchock: Anders Björler lämnar The Haunted

av Mattias Kling

…och så var de bara två. Helt plötsligt. En femtioprocentig decimering av truppen, på bara en eftermiddag.

Nu går gitarristen Patrik Jensen nämligen ut via gruppens hemsida och meddelar att även gitarristen Anders Björler har hoppat av det hyllade bandet.

Vilket innebär att The Haunted just i dag, den 16 oktober 2012, i alla fall officiellt blott består av två medlemmar, förutom nämnde sexsträngare även basisten Jonas Björler.

Det är så klart en utveckling som väcker vissa frågetecken. Att Peter Dolving hoppade av tidigare i våras kan inte ses som någon supersensation. Det har han gjort tidigare (det gjorde han även strax efter att det självbetitlade debutalbumet släppts 1998) och att Per Møller Jensen söker nya utmaningar är inte heller så förvånande, räknat till den jazzälskande trummisens kompetens.

Och ska man vara riktigt petig så har faktiskt även gitarrist-Björler tidigare begärt avsked ur truppen, för att satsa på filmstuder 2001–2002. Men att 39-åringen nu ännu en gång väljer att lämna det band han var med och grundlade efter At The Gates implosion, och detta i ett läge som bara kan betäcknas som aningen kritiskt känns ganska illavarslande.

Samtidigt är det ingen större hemlighet att The Haunted länge har kämpat med interna stridigheter angående den musikaliska riktningen. Dels har det funnits en falang som har kämpat för att den ska behålla de thrash-rötter som präglade karriärens fyra första skivor, medan den andra sidan har gjort att senare års diskografi har präglats av såväl den introvert becksvarta ”The dead eye” som den sounddifferentierade ”Unseen”.

Vilken falang som nu återstår? Ja, det kan ni ju fundera på.

Så här skriver Patrik Jensen i alla fall bland annat i det officiella meddelandet:

”Ingen fientlighet ligger bakom det inträffade, och inte heller några andra känslor än att de (Anders och Per) kommer att bli väldigt saknade. Vi önskar dem all lycka i vad de än må göra.”

Han tillägger också att han och Jonas ämnar fortsätta bandet och ber om tålmodighet från fansen när det gäller mer konkreta framtidsplaner.

Anders Björler:

”Det känns som att jag har nått vägs ände när det kommer till The Haunted. Det är vare sig ett förhastat eller plötsligt infall, utan något jag har övervägt de senaste åren.

Peters avhopp tidigare i år stärkte bara min förvissning om att jag hade uppnått mina personliga mål med The Haunted och att det var hög tid att lägga av.”

Chockchock: Per Møller Jensen hoppar av The Haunted

av Mattias Kling

Situationen i den tidigare så stolta thrashgruppen börjar mer och mer likna den i en viss Agatha Christie-roman (som stolt representant för PK-media använder jag så klart inte n-ordet).

Först lämnade frontmannen Peter Dolving skeppet, väldigt missnöjd med att tvillingarna Anders och Jonas Björler valde att prioritera reunionturnéer med At The Gates framför sin egna grupp – och nu väljer även danske trummisen Per Møller Jensen att packa stockarna och dra vidare.

I ett uttalande till Blabbermouth.net (läs i sin helhet här) uppger batteristen att beslutet är något han har funderat på länge.

– Det har varit en bra 13-årsperiod. Jag ångrar ingenting, skriver han och tillägger att musikaliska motsättningar med de andra i gruppen ligger bakom beslutet.

– Jag är framme vid min station nu. Här hoppar jag av tåget och jagar nya utmaningar.

Per Møller Jensen värvades till gruppen när dåvarande trummisen Adrian Erlandsson hoppade av för att söka värvning i Cradle Of Filth. Han har därefter medverkat på skivorna ”The Haunted made me do it” (2000), ”One kill wonder” (2003), ”rEVOLVEr” (2004), ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt förraårsgiven ”Unseen”.

De kvarvarande medlemmarna i The Haunted – gitarristerna Patrik Jensen och Anders Björler samt basisten Jonas Björler – har ännu inte kommenterat skilsmässan.

Nasum are fuckin’ dead

av Mattias Kling

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande :++++: i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

Veckans texter: Muse + Återblicken

av Mattias Kling

:++:

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Sida 2 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB