I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!
Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)
Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.
Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.
Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:
1. Metallica ”Master of puppets” (1986)
2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)
3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)
4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)
5. Metallica ”…And justice for all” (1988)
6. Slayer ”Reign in blood” (1986)
7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)
8. Metallica ”Metallica” (1991)
9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)
10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)
Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.
Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:
1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).
2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).
Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.
Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:
1. Slayer ”Reign in blood” (1986)
2. Metallica ”Master of puppets” (1986)
3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)
4. AC/DC ”Back in black” (1980)
5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)
6. Dio ”Holy diver” (1983)
7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)
8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)
9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)
10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)
Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.
Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?
