Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Det finns många fördelar med vårt moderna informationssamhälle. Det här med spänning är inte en av dessa.

För numera hinner något – stort som litet – knappt hända innan det finns tillgängligt för kreti och pleti att granska och ha synpunkter på. En grupp hinner knappt rapa i studion förrän en muggig demo går att hitta på Youtube, vad Rihanna åt i går – det hittar du på Instagram innan hon ens hunnit smälta maten och det här med liveshower går ögonblickligen att stöta och blöta via diverse kanaler.

Med andra ord är det ingen överraskning exakt vilken repertoar In Flames har laddat bagaget med då de i kväll når Sverige och Hovet. Ända sedan premiären den 27 september i polska Krakow har den ju varit tämligen konstant, med det största utropstecknet och avvikelsen i och med Emilia Feldt-gästade ”When the world explodes” i Köpenhamn i söndags.

Därför torde vi kunna vara ganska säkra på lejonparten av setet som levereras i Stockholm i kväll och i Göteborg på lördag, två konserter som dessutom filmas för en kommande köp-dvd/bluray. Huvudsaken alltså. Med tanke på att aftnarna ska förevigas för omvärlden och kommande generationer finns det naturligtvis all anledning för överraskningar, men jag skulle tappa näsan om huvudrepertoaren inte är ganska så lik den här.

”Eraser” (2008)

En lyx man som journalist emellanåt kan unna sig är att tvinga olika personer i offentlig ställning att erkänna att de har fattat fel beslut. Ett av mina stoltare ögonblick – som ni märker så finns det inte så många – är då jag lyckades få Anders Fridén att göra en pudel och faktiskt hålla med om att ovan nämnda låt borde ha varit med på originalutförandet av ”A sense of purpose” och inte enbart förpassats till singelbaksida på ”The mirror’s truth” och som extraspår i vissa upplagor av albumet i fråga. En fullkomligt korrekt reträtt, naturligtvis. Speciellt då kompositionen faktiskt hör till en av kvintettens starkare under senare år, även i liveformatet. Vilket inte minst märktes på världspremiären i Stockholm för nästan exakt sex år sedan.

”Square nothing” (2000)

För vissa är millennieplattan ”Clayman” den sista spiken i kistan för In Flames. Själva skärningen mellan melodiöst dödsmangel och den alternativmetal som mer och mer kommit att prägla gruppens sound från ”Reroute to remain” och framåt. Jag lägger mig inte i den debatten. Det är en ren smaksak och jag ser egentligen ingen motsättning mellan att uppskatta såväl ”Jotun” som ”Where the dead ships dwell” eller ”Into oblivion”. Emellertid – denna semitryckare är en guldklimp som tycks ha ignorerats de senaste fem åren. Skärpning på den punkten och jag blir extra nöjd.

”Morphing into primal” (1997)

Fridén har tidigare ofta beklagat sig över att vissa delar i beundrarskaran så högljutt brukar kräva tidigt material på konserterna. Inte för att det är något fel på det per se, utan mer för att publiken faktiskt går igång mer på en ”Trigger” eller en ”Take this life” än en ”Artifacts of the black rain”. Vilket också kanske gör att ensemblens 1990-tal nu blott representeras av ett stycke, nämligen ”Resin” från 1999-given ”Colony”. Vilket måhända inte är så tokigt, men jag hade hellre skakat igång tempot med detta framfusiga ”Whoracle”-stycke. För sakens skull, liksom.

”Monsters in the ballroom” (2014)

Det här stycket, i mitt tycke det starkaste från årsgiven ”Siren charms”, ingick faktiskt i uppställningen i början av turnén, men tycks ha trillat ur repertoaren efter besöket i italienska Trezzo sull’Adda den 2 oktober. Om det finns anledning att omvärdera detta på hemmaplan? Ja, det tycker jag allt. Speciellt då gruppmedlemmar inför albumreleasen hyllat dess livekapacitet.

In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Ni får ursäkta om jag inleder veckan på ett lite allvarligare sätt. Som inte hyllar, dissar eller försöker ta kvällstidningsenkla poänger på någon annans bekostnad – utan pratar allvar.

För det är det som vi talar om. En sjukdom som kan ta många skepnader, men som i realiteten berör och drabbar.

Låt mig för en stund prata om cancer. Du känner någon som är eller har varit drabbad, jag gör det. Den stora kräftan är en angelägenhet för alla, oavsett om man själv fått diagnosen eller om någon i ens närhet har fått den.

Det finns så mycket en som enskild kan göra för att försäkra sig mot Det versala C:t, likväl finns det ingen garanti eller ens något plåster som kan förhindra dess uppkomst eller närvaro. Hey, jag slutade röka cigaretter efter 25 år med röda och goda Marlboro i januari i år och oddsen för att mina lungor ser ut som en tumörhärd är överhängande. Jag vet inte – just i detta förbättrande stadie väljer jag för stunden okunskap – men jag har definitivt gjort mig själv en rejäl otjänst genom att stå vid min last så länge.

Det är mitt eget fel. Konsekvenser som jag måhända får ta vad det lider.

Emellertid – det finns så många som står inför den där diagnosen som inte har gjort lika usla val som yours truly. Och oavsett vad än orsakerna må vara bör vi stödja dem alla i dess kamp. Speciellt när vi pratar om barn.

Några som står upp i striden är In Flames. I samarbete med Barncancerfonden har bandet startat en insamling för att stoppa … ja, exakt vad torde väl inte vara någon gåta.

I dag är det löning för de som är privilegierade nog att vara löntagare. Därför finns det ingen som helst anledning att inte visa generositet mot dem som så behöver. Jag bidrar med 500 kronor, var och en skänker efter förmåga och samvete.

Du hittar The Jester’s Gift här.

Fotnot: Göteborgsbandet befinner sig just nu i Berlins Hansastudio (U2, Depeche Mode, Marillion med många flera) för att spela in uppföljaren till ”Sounds of a playground fading”, som släpptes 2011. Det ryktas om att kvintetten i kommande veckoslut får besök av en skribent och en fotograf från en ganska stor kvällstidning. Men mer om det senare.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.

Vid det här laget har vi kunnat dregla över The Resistances skivdebut – ep:n ”Rise from treason” – i någon månad.

Det har nog blivit en ganska så försvarlig pöl vid hakan hos många. Så som det torde bli då medlemmar som har fostrats i exempelvis Grave, The Haunted och In Flames gör gemensam moshsak.

Vid uppsnacket inför ovan nämnda jungfrurelease snackades det rätt mycket om att Hatebreed med största sannolikhet varit väldigt bidragande till dess sound, men nu avslöjar gitarristen Jesper Strömblad att mycket inspiration i stället hämtats från Stockholm snarare än New Haven, Connecticut.

– Lyssnar du på Entombeds ”Left hand path” i dag så kör den fullkomligt över allt annat – och den har mer än 20 år på nacken, kommenterar den tidigare In Flames-profilen soundet på den kommande fullängdaren ”Scars”.

Nämnda album – vars omslag går att inspektera här bredvid – är aviserad till allmän konsumtion den 10 maj via Ear/Edel och med svensk distribution via Playground.

Enligt ett inlägg på sin Facebooksida är de ärrade upphovsmännen, på ett föga förvånande vis, väldigt stolta över resultatet av sina ansträngningar i studion och kallar skivan för ”ett monster”.

Här är den kompletta låtlistan:

1. Clearing the slate

2. Your demise

3. To the death

4. Expand to expire

5. Imperfected

6. I bend – you break

7. The Serpent King

8. Eye for an eye

9. My madness

10. Warmonger

11. Scars

12. (I will) die alone

Låten ”Eye for an eye” har tidigare presenterats i demoversion. Hur den då lät kan ni spana in nedan.