Tre veckor efter jordbävningen på Haiti flögs Carola dit av Hoppets stjärna. På plats träffade hon sitt fadderbarn, Eden 15 år, på den skola hon sponsrade honom att gå i och överlämnade en gåva, en flaska parfym. Kanske inte direkt vad en katastrofdrabbad hungrig tonåring behöver men med tanke på att sångerskan tidigare delat ut idolbilder till förvånade sydamerikanska slumbarn samt gett cd-skivor till hemlösa så är i alla fall inte jag förvånad.

Bilder togs i alla fall på mötet, både Carola och Hoppets stjärna fick sin publicitet. Men i förrgår avslöjade Aftonbladets Mattias Carlsson att fadderbarnet Eden inte gått på organisationens skola på två år eftersom hans familj inte haft råd att betala avgiften.

Denna detalj hindrade varken Hoppets stjärna eller Carola att utnyttja honom i PR-syfte. Det är inte första gången det blir fel trots att syftet är gott, så missförstå mig rätt: Många hjälporganisationer utför ett beundransvärt arbete och ger människor livsnödvändig hjälp, mat och utbildning, men mycket kan också förbättras. Det bevisar den senaste tidens skandaler – Röda korsets alla affärer, de 10-tals miljoner som förskingrades ur en hälsofond i Zambia, SR:s avslöjande att biståndsmiljoner pumpats in i ett mejeri i Makedonien som gick i konkurs efter två år med skulder på 350 miljoner till bönder och leverantörer. Vi skattebetalare kan få skjuta till ytterligare 60 miljoner kronor för att täcka upp kostnaderna i härvan. Svenska Dagbladet avslöjanden om kommunpolitikernas resor för att utveckla demokratin i Kina och Afrika var också intressant läsning men det finns mycket kvar att granska.

Vad händer med de 800 miljoner som skänks till Moçambique varje år? Hur används den halva biståndsmiljard och de 300 miljoner i humanitärt stöd som varje år pumpas in i Afghanistan, ett av världens mest korrupta länder?

Finanskrisens stålbad har gjort att biståndsmiljonerna blivit färre, branschen är inte van att ifrågasättas. En del slår ifrån sig á la Bengt Westerberg när de synas och kritiseras. Men varje krona måste gå fram och göra nytta.

Som skattebetalare vill jag veta exakt vad pengarna används till, total transpararens behövs.

För man vill ju hjälpa människor på riktigt, inte sponsra ett mejeri i Makedonien som får bönderna att gå i konkurs eller ge bort en onödig flaska parfym.

Det är ett mysterium att Röda korsets styrelseordförande Bengt Westerberg har mage att sitta kvar på sin post med tanke hur alla avslöjanden släpat organisationens varumärke i smutsen.

Det handlar inte bara om förskingringshistorien utan om att Röda korset driver ett hotell och en pub som bokförs på samma sätt som katastrofhjälp. 192,5 miljoner, det vill säga alla insamlade medel, går till löner.

Rektorn för Röda korsets högskola, Ann Gardulf, tjänar 85?300 kronor i månaden för att leda en skola där majoriteten av lärarna säger sig ha blivit utsatta för trakasserier och diskriminering av skolans ledning.

Röda korsets general­sekreterare Christer Zettergren tjänar en dryg miljon om året, plus 300?000 per år i tjänstepension och tjänstebil. Westerberg själv får 822?000 kronor i arvode om året, vilket hade räckt till att föda fem barn på Haiti i 27 år.

– Det är inte av ekonomisk vinning som jag jobbar på Röda korset. Jag skulle ha högre inkomst om jag inte jobbade där, säger Westerberg, som tjänar lika mycket pengar på sina andra uppdrag vid sidan om Röda korset, något som styrelsen inte hade en aning om när det avslöjades.

Nu har två av de mest rutinerade styrelsemedlemmarna hoppat av sina uppdrag.

De volontärer som troget samlar in pengar får utstå glåpord och misstänksamhet, företaget som går runt med insamlingsbössor har sagt upp kontraktet. Röda korset, som stått för det goda och bra i världen, har fått sitt rykte nedsölat, men Bengt Westerberg verkar leva i total självförnekelse och anser inte att han behöver ta något ansvar eller har någon skuld i det som skett, vilket är fascinerande.

Röda korsets internation­ella programsamordnare Per Allan Olsson skrev i DN, hur Röda korset ledning skyddats mot kritik i en hårt tyglad, hierarkisk organisation.

Kanske är det ett skäl till ledningens brist på kontakt med verkligheten. Eller har de gått ner sig i den godhetskultur som finns i en del hjälporganisationer där ledningen anser att de inte behöver förklara eller redovisa något om sitt fina och upphöjda arbete.

Men missnöjet är stort, krisen är djup och alla går att ersätta. Om inte Westerberg avgår kommer det bli omöjligt att återupprätta Röda korsets rykte, och det vore riktigt tragiskt.

I går kväll samlades kapten Johan Palmlövs familj och vänner för en minnesceremoni.

28 rispapperslyktor tändes, lika många år som han fick leva, och medan de skimrande ljusen försvann mot natthimlen stod alla tysta vid fotbollsplanen i Järfälla.

Det var värdigt, och mycket sorgligt. Vad säger man till en mor som mist sin son?

Ljus brann i en snöhög bredvid gåvor och en bukett röda rosor, sammanbiten gråt och omfamningar i vinterkvällen.

– Han var rak person, en bra karl, sa en rörd kamrat.

Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ingick i en grupp på 35 soldater som kommit till byn Gor Tepa där de bland annat skulle besöka borgmästaren och ett sjukhus.

De hade precis stigit ur fordonet och gick mot polischefens hus tillsammans med tolken och en sambandsofficer då en afghan klädd i polisuniform öppnade eld mot klungan.

Allt gick väldigt fort, Palmlöv, Andersson och tolken dog innan afghanen sköts ned av de övriga soldaterna i plutonen. En soldat sårades i foten.

Trots att bara ett drygt dygn har gått rasar debatten om insatsen i Afghanistan. Vänsterpartiet kräver att trupperna ska tas hem, landets problem ska i stället lösas med bistånd och civilt engagemang. Det vore självklart det absolut bästa i detta utfattiga, eländiga land där 17 000 kvinnor dör i barnsäng varje år.

Men om Isaf-trupperna dras tillbaka blir det inbördeskrig, och talibanerna kommer att ta över landet, något som merparten av afghanerna fruktar.

Dessutom attackeras även biståndsarbetare, ingen fred utan säkerhet, och det som sker i Afghanistan är betydligt mer komplicerat än de argument som skildras i media, vilket upplevs som mycket frustrerande både av militärer och hjälparbetare.

Men allt det känns långt borta under minnestunden, här är det familjen man tänker på, och de som är kvar i Afghanistan.

”Det måste kännas oerhört tungt för de svenska soldaterna att ge sig ut på vägarna igen ­efter att två kamrater stupat”, säger en soldat som precis kommit hem från landet.

Johanne Hildebrandt.

Förhoppningsvis känner FS18 stödet hemifrån, de är inte övergivna, många tänker på dem.

I dag kommer de dödas kroppar hem till Sverige. En värdig ceremoni med respekt för familjen planeras för dem.

Själv tycker jag att oavsett vad man tycker om insatsen ska soldaterna som skickats dit hedras och tas om hand. Det är politikerna som beslutat att skicka trupp, därför är det också de som ska svara för insatsen.

Men några politiker syntes inte till vid minnestunden i Järfälla i går kväll. Och det var nog lika bra.

I tv-serien Diplomaterna framstod UD:s personal som riktigt fåniga. Ambassadrådet Klas Ljungberg skuttade runt med en drink i handen, glad som en labrador, över att få posera med flygvärdinnor på en strand. När svenska medborgare skulle evakueras från Libanon ville några diplomattanter inte stiga av båten eftersom det kunde vara farligt. Diana Janse ger i sin personliga, frispråkiga och välskrivna bok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” en helt annan bild av jobbet.

Hon arbetade i Kabul under två år och hennes skildring av denna tid är det bästa jag läst på mycket länge.

Janse berättar inte bara om vardag och konfliktens bakgrund utan också om en djup frustration över hur kvinnor behandlas, möten med krigsherrar, elbrist, en ödslig ensamhet, städerskan som snor hennes sprit samt alienkänslan när hon besöker det välordnade Sverige. Igenkänningsfaktorn är, i alla fall för mig, mycket hög. Personalhandläggaren hon träffar på UD i Stockholm har så dålig koll att hon inte kan skilja Istanbul från Islamabad.

Byråkraten från Stockholm som ska inspektera Janses arbetsplats vågar inte åka till Kabul, hon tvingas flyga till honom. Ytterligare bevis på att Sverige måste öppna ett veterancenter där utlandspersonal bemöts av kompetent personal som förstår deras situation, i stället för okunniga stolpskott.

Boken borde vara obligatorisk läsning för dumvänstern som reflexmässigt skrålar ”Sverige – ut ur Afghanistan” utan att fundera på konsekvenser eller lösningar, samt för populistiska tyckare som aldrig satt sin fot i landet. För det Afghanistan hon beskriver är kaotiskt och komplext och Janse kan verkligen sitt ämne, vilket är en befrielse i denna tyckarkultur där pajkastning ger större rubriker än sanning och fakta. Men så är hon inte heller nådig i sin kritik mot massmedia utan kallar dem ”banaliserande och fördummande som bäst, hånande och förlöjligande som sämst”.

Något att fundera över när utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara.

De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.