Lek med tanken att en skäggig, medelålders muslimsk man avslöjats som ledaren för en mordkomplott på en västerländsk konstnär. Hade medierna beskrivit honom som en tragisk hobbyjihadist som på ett klantigt sätt avslöjat sig själv på nätet?

Hade en polis berättat att hans liv varit hårt och kantat av sorg? Eller hade den muslimske mannens farlighet och förslagenhet blåsts upp för att öka statusen på gripandet?

Svaren på ovanstående frågor är givna, det görs som vi alla vet, skillnad på folk och folk. Därför är det fascinerande att följa förvirringen över att den blonda amerikanska hemmafrun Colleen LaRose visade sig vara en wannabeterrorist som planerade att mörda konstnären Lars Vilks eftersom han ritat en teckning.

”Jag tror att Jihad Janes ansikte är mer skrämmande än vi i nuläget kan omfatta. Hur ska vi förstå att våra mödrar, döttrar och systrar – kvinnor som ska stå för trygghet i en skrämmande värld, helt plötsligt förvandlats till monster som vänder sig emot allting det västerländska samhället står för?”, skriver islamexperten Pernilla Quis på Newsmill.

Amerikanska terrorexperter slår fast att nu satsar terroristerna på att rekrytera människor med västerländskt utseende eftersom de inte kan pekas ut på grund av sitt utseende. Paranoian växer, vem som helst i din närhet, grannen, arbetskamraten fotbollstränaren kan planera sin martyrdöd i hemlighet. Kanske är det säkrast att införa mer övervakning på internet och varför inte lite mer signalspaning?

Skämt åsido, mordhoten mot Lars Vilks kan inte nog fördömas och yttrandefrihet ska alltid försvaras och aldrig tas för given.

I Afghanistan har, exempelvis, 20 afghanska journalister mördats och ett par hundra misshandlats sedan 2002. Media censureras av regeringen, de som rapporterar fel kastas i fängelse. Journalisten Sayed Parwez Kambakhsh dömdes till 20 års fängelse för hädelse eftersom han kritiserat islams syn på kvinnor, men fick amnesti 2009 och lämnade sedan landet.

Det finns många fler exempel, från hela världen. Så visst är det hedrande att svenska medier står upp för Vilks rätt att rita och säga vad han vill, oavsett vilka som blir upprörda i detta kränkthetens tidevarv. Men glöm inte bort de kvinnor och män som dagligen riskerar sina liv när de kämpar för att få de mänskliga rättigheter som vi bortskämda i väst tar för givna.

De behöver också stöd och hjälp.

Tre veckor efter jordbävningen på Haiti flögs Carola dit av Hoppets stjärna. På plats träffade hon sitt fadderbarn, Eden 15 år, på den skola hon sponsrade honom att gå i och överlämnade en gåva, en flaska parfym. Kanske inte direkt vad en katastrofdrabbad hungrig tonåring behöver men med tanke på att sångerskan tidigare delat ut idolbilder till förvånade sydamerikanska slumbarn samt gett cd-skivor till hemlösa så är i alla fall inte jag förvånad.

Bilder togs i alla fall på mötet, både Carola och Hoppets stjärna fick sin publicitet. Men i förrgår avslöjade Aftonbladets Mattias Carlsson att fadderbarnet Eden inte gått på organisationens skola på två år eftersom hans familj inte haft råd att betala avgiften.

Denna detalj hindrade varken Hoppets stjärna eller Carola att utnyttja honom i PR-syfte. Det är inte första gången det blir fel trots att syftet är gott, så missförstå mig rätt: Många hjälporganisationer utför ett beundransvärt arbete och ger människor livsnödvändig hjälp, mat och utbildning, men mycket kan också förbättras. Det bevisar den senaste tidens skandaler – Röda korsets alla affärer, de 10-tals miljoner som förskingrades ur en hälsofond i Zambia, SR:s avslöjande att biståndsmiljoner pumpats in i ett mejeri i Makedonien som gick i konkurs efter två år med skulder på 350 miljoner till bönder och leverantörer. Vi skattebetalare kan få skjuta till ytterligare 60 miljoner kronor för att täcka upp kostnaderna i härvan. Svenska Dagbladet avslöjanden om kommunpolitikernas resor för att utveckla demokratin i Kina och Afrika var också intressant läsning men det finns mycket kvar att granska.

Vad händer med de 800 miljoner som skänks till Moçambique varje år? Hur används den halva biståndsmiljard och de 300 miljoner i humanitärt stöd som varje år pumpas in i Afghanistan, ett av världens mest korrupta länder?

Finanskrisens stålbad har gjort att biståndsmiljonerna blivit färre, branschen är inte van att ifrågasättas. En del slår ifrån sig á la Bengt Westerberg när de synas och kritiseras. Men varje krona måste gå fram och göra nytta.

Som skattebetalare vill jag veta exakt vad pengarna används till, total transpararens behövs.

För man vill ju hjälpa människor på riktigt, inte sponsra ett mejeri i Makedonien som får bönderna att gå i konkurs eller ge bort en onödig flaska parfym.

Det är ett mysterium att Röda korsets styrelseordförande Bengt Westerberg har mage att sitta kvar på sin post med tanke hur alla avslöjanden släpat organisationens varumärke i smutsen.

Det handlar inte bara om förskingringshistorien utan om att Röda korset driver ett hotell och en pub som bokförs på samma sätt som katastrofhjälp. 192,5 miljoner, det vill säga alla insamlade medel, går till löner.

Rektorn för Röda korsets högskola, Ann Gardulf, tjänar 85?300 kronor i månaden för att leda en skola där majoriteten av lärarna säger sig ha blivit utsatta för trakasserier och diskriminering av skolans ledning.

Röda korsets general­sekreterare Christer Zettergren tjänar en dryg miljon om året, plus 300?000 per år i tjänstepension och tjänstebil. Westerberg själv får 822?000 kronor i arvode om året, vilket hade räckt till att föda fem barn på Haiti i 27 år.

– Det är inte av ekonomisk vinning som jag jobbar på Röda korset. Jag skulle ha högre inkomst om jag inte jobbade där, säger Westerberg, som tjänar lika mycket pengar på sina andra uppdrag vid sidan om Röda korset, något som styrelsen inte hade en aning om när det avslöjades.

Nu har två av de mest rutinerade styrelsemedlemmarna hoppat av sina uppdrag.

De volontärer som troget samlar in pengar får utstå glåpord och misstänksamhet, företaget som går runt med insamlingsbössor har sagt upp kontraktet. Röda korset, som stått för det goda och bra i världen, har fått sitt rykte nedsölat, men Bengt Westerberg verkar leva i total självförnekelse och anser inte att han behöver ta något ansvar eller har någon skuld i det som skett, vilket är fascinerande.

Röda korsets internation­ella programsamordnare Per Allan Olsson skrev i DN, hur Röda korset ledning skyddats mot kritik i en hårt tyglad, hierarkisk organisation.

Kanske är det ett skäl till ledningens brist på kontakt med verkligheten. Eller har de gått ner sig i den godhetskultur som finns i en del hjälporganisationer där ledningen anser att de inte behöver förklara eller redovisa något om sitt fina och upphöjda arbete.

Men missnöjet är stort, krisen är djup och alla går att ersätta. Om inte Westerberg avgår kommer det bli omöjligt att återupprätta Röda korsets rykte, och det vore riktigt tragiskt.

I går kväll samlades kapten Johan Palmlövs familj och vänner för en minnesceremoni.

28 rispapperslyktor tändes, lika många år som han fick leva, och medan de skimrande ljusen försvann mot natthimlen stod alla tysta vid fotbollsplanen i Järfälla.

Det var värdigt, och mycket sorgligt. Vad säger man till en mor som mist sin son?

Ljus brann i en snöhög bredvid gåvor och en bukett röda rosor, sammanbiten gråt och omfamningar i vinterkvällen.

– Han var rak person, en bra karl, sa en rörd kamrat.

Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ingick i en grupp på 35 soldater som kommit till byn Gor Tepa där de bland annat skulle besöka borgmästaren och ett sjukhus.

De hade precis stigit ur fordonet och gick mot polischefens hus tillsammans med tolken och en sambandsofficer då en afghan klädd i polisuniform öppnade eld mot klungan.

Allt gick väldigt fort, Palmlöv, Andersson och tolken dog innan afghanen sköts ned av de övriga soldaterna i plutonen. En soldat sårades i foten.

Trots att bara ett drygt dygn har gått rasar debatten om insatsen i Afghanistan. Vänsterpartiet kräver att trupperna ska tas hem, landets problem ska i stället lösas med bistånd och civilt engagemang. Det vore självklart det absolut bästa i detta utfattiga, eländiga land där 17 000 kvinnor dör i barnsäng varje år.

Men om Isaf-trupperna dras tillbaka blir det inbördeskrig, och talibanerna kommer att ta över landet, något som merparten av afghanerna fruktar.

Dessutom attackeras även biståndsarbetare, ingen fred utan säkerhet, och det som sker i Afghanistan är betydligt mer komplicerat än de argument som skildras i media, vilket upplevs som mycket frustrerande både av militärer och hjälparbetare.

Men allt det känns långt borta under minnestunden, här är det familjen man tänker på, och de som är kvar i Afghanistan.

”Det måste kännas oerhört tungt för de svenska soldaterna att ge sig ut på vägarna igen ­efter att två kamrater stupat”, säger en soldat som precis kommit hem från landet.

Johanne Hildebrandt.

Förhoppningsvis känner FS18 stödet hemifrån, de är inte övergivna, många tänker på dem.

I dag kommer de dödas kroppar hem till Sverige. En värdig ceremoni med respekt för familjen planeras för dem.

Själv tycker jag att oavsett vad man tycker om insatsen ska soldaterna som skickats dit hedras och tas om hand. Det är politikerna som beslutat att skicka trupp, därför är det också de som ska svara för insatsen.

Men några politiker syntes inte till vid minnestunden i Järfälla i går kväll. Och det var nog lika bra.