Det tidiga landslagsuppehållet är över och nu får ligorna vind i seglen igen. På lördagskvällen fortsätter den spanska ligafotbollen och det är en minst sagt intressant och spektakulär omgång vi står inför.

Bland många förmodade godbitar finns det en match som sticker ut från mängden – Villarreal mot Real Madrid. Och detta i många aspekter. Först och främst kommer Gareth Bale högst troligt göra debut i den vita Madrid-tröjan – även om det är oklart var han kommer få spela. Det självklara vore förstås att han tar en plats till höger på det offensiva mittfältet, men då det råder vissa problem i försvaret spekulerar många i att walesaren kan få chansen som vänsterback. Och visst vattnas det i munnen att tänka på vilken fruktansvärd offensiv vänsterkant Real Madrid skulle ha i form av Gareth Bale och Cristiano Ronaldo. På förhand kan det bli en tuff kväll för Villarreals ibland hårt kritiserade högerback Mario Gaspar. Speciellt då en av hans tydligaste brister är positionsspelet.

Men utöver Bale-aspekten finns det mycket annat intressant att följa. Ur den förhandstippade topptrion innehållande Barcelona, Atlético Madrid och just Real Madrid är det bara de sistnämnda som ännu inte ställts mot något topplag. Barcelona mötte Valencia på Mestalla förra omgången, och vann, medan Atlético redan besegrat såväl Sevilla och Real Sociedad på bortagräs.

Även om Villarreal är en nykomling är det inte vilket lag som helst. Man hade ett kanonlag redan förra säsongen när man spelade i Segundan, och har under sommaren kryddat truppen med ett par högintressanta spelare, där Giovani dos Santos och Tomás Pina förstås sticker ut allra mest. På pappret har ”de gula ubåtarna” ett lag som skulle kunna ta en topp sex-placering utan att det vore särskilt överraskande. Och ligastarten har knappast ingett något annat än förtroende. Tre raka segrar och stundtals bländande anfallsfotboll med snabba kombinationer och teknisk briljans.

Lördagens sena match blir säsongens hittills tuffaste utmaning för såväl Villarreal och Real Madrid – som båda står på full pott hittills. Ubåtarna från Vila-Real har både spelat bra och visat upp en otrolig moral och vinnarmentalitet då man i två av tre matcher vänt underläge till seger i slutskedet. I Madrid finns redan vinnarmentaliteten inpräntat bakom pannbenen på varenda spelare, och även om man inte övertygar spelmässigt, som fallet var mot Granada, lyckas man ändå vinna. Båda l

Nu ställs två spelande lag mot varandra och jämfört med många andra lag som möter Real Madrid lär det inte bli någon defensiv inställning hos Villarreal. För de gula finns bara en taktik, och det är full fart framåt. Det är med andra ord upplagt för en högdramatisk tillställning på El Madrigal innehållande allt det där spansk fotboll står för: anfallsglad fotboll, hög intensitet, målrikt och spännande. Vi får se om en och annan domartabbe lär undvikas, annars brukar ju det också vara ett kriterie för en normal spansk fotbollsmatch.

Utöver nyss nämnda match finns förstås en hel del annat att se fram emot. Barcelona-Sevilla brukar alltid bjuda på underhållning, medan Real Betis-Valencia blir ett möte mellan två lag som är tippade högt upp men som hittills tagit snålt med poäng.

Det blir också första testet för Javi Gracia som ny Osasuna-coach när man gästar Getafe i hopp om säsongens första poäng.

Atlético-Almería sparkar igång den fjärde omgången som har allt, och lite till, att se fram emot.

Lugnet efter landslagsstormen. Lugnet före ligafortsättningen och Europa-turneringarna, som drar igång nästa vecka. Även om det har varit ett rafflande och högintressant VM-kval, där ett gäng länder nu också säkrat sin guldbiljett till Brasilien nästa år, är det ändå en lika skön känsla varje gång det är över.
Och när Álvaro Arbeloa nu åter fått agera högerback i landslagströjan känns precis allt som vanligt igen. Låt oss nu fortsätta fokusera på den fotboll vi följer majoriteten av tiden under året.

Men innan jag går på djupet inför helgens hetaste ligamatcher tänkte jag bara stanna upp vid det som sker ikväll. Andra rundan av Copa del Rey drar nämligen igång. Det som kan sägas om omgången i sig är att klubbarna från Segundan kliver in i turneringen, och att man precis som vanligt vid ett så här tidigt skede enbart möter lag från samma division som möts. Därför blir det hela än mer intressant, då det alltid finns något trevligt lag att stifta bekantskap med från de lägre divisionerna. Olimpic Xativa och Barakaldo låter på förhand som en match bestående av mycket kamp, för att inte glömma bort Xerez mot Fuenlabrada. Kanske kan någon av nyss nämnda klubbar bli höstens överraskningslag?

Men efter en snabb titt över matcherna är det en sak som sticker ut – Racing Santander. Man ställs ikväll mot L’Hospitalet, en klubb som liksom Racing håller till i tredjedivisionen. Och det är just det som är anmärkningsvärt och beklämmande. Gamla, ärorika och klassiska Racing – som för lite drygt 2,5 år sedan såg ut att gå en betydligt ljusare framtid till mötes – befinner sig just nu i den tredje högsta divisionen i det spanska seriesystemet. Där och då, i januari 2011, hade precis den indiske affärsmannen Ahsan Ali Syed köpt upp klubben, för att direkt sparka den dåvarande tränaren Miguel Ángel Portugal och ersätta honom med Marcelino García Toral.

Och det började bra för en klubb vars projekt och status var väldigt svårbedömd. Marcelino, som säsongen ett par säsonger tidigare hade lett samma klubb till en historisk sjätteplats i ligan, kändes som rätt man vid sidlinjen. Man lånade in Giovani dos Santos från Tottenham och mexikanen gjorde omedelbar succé. Men efter en fin vårsäsong lämnade Marcelino skutan för att pröva lyckan i mer etablerade Sevilla – som då satsade på att ta sig tillbaka till den absoluta toppen igen. Giovani flyttade tillbaka till London, och där stod Ali Syed utan sin skicklige tränare och stjärna. Supportrarna väntade på ett drag i form av nyförvärv, en etablerad tränare och tydliga signaler på att ambitionsnivån var att etablera sig på övre halvan av tabellen. Men indierns satsning uteblev, och så här i efterhand kan man fråga sig Ali Syed egentligen ville med Racing.

Efter sommaren 2011 har klubben haft åtta tränare och fallit som ett korthus genom seriesystemet. Säsongen 2010/11 slutade man tolva i La Liga. Säsongen därpå slutade man tvärsist, hela tio poäng bakom Sporting Gijón, som var närmaste konkurrent. Bättre blev det inte ifjol, då man ramlade ur Segundan efter en fullkomligt bedrövlig säsong. Någon ekonomisk investering syntes aldrig till. Istället betalades inte löner ut, och Ali Syed lyste till slut med sin frånvaro.

Nu är den indiske affärsmannen inte kvar i Racing. På presidentposten sitter istället Ángel Lavin, och även om han inte är lika hetlevrad och energisk på pressläktaren är det fortfarande tunna buntar med pengar klubben har att röra sig med. Vägen tillbaka är lång och tuff. Fjolårets missräkning trycker förstås klubben ännu djupare ner i kvicksanden – men ger samtidigt en chans att börja om helt. För de senaste två åren har det bara varit deprimerande att se vilken utveckling som skett i en annars så klassisk ärorik som Racing Santander. Kanske kan ett steg framåt tas ikväll.

Notering: Marcelino, som varit en av Racings mest framgångsrika tränare någonsin, har nu återförenats med Giovani dos Santos i Villarreal där båda verkar ha hittat rätt. Laget har tre segrar på lika många matcher under inledningen av säsongen.

I brist på La Liga-fotboll kan man alltid vända blickarna till divisionen under, som inte tar hänsyn till landslagssamlingar trots att det finns ett gäng spelare i olika lag som är landslagsmän.

Fyra omgångar har nu spelats i Segundan och utan att dra för stora växlar har det ändå hunnit hända väldigt mycket anmärkningsvärt. Det som höjer ögonbrynen mest är den urusla inledningen för fjolårets La Liga-klubbar. Deportivo La Coruña kommer ändå undan med godkänt då man har sex poäng. Värre är det för Mallorca och Zaragoza. De sistnämnda ligger på 20:e plats och har på sina fyra inledande matcher bara mäktat med att skrapa ihop två poäng i form av två oavgjorda matcher. Det största problemet ligger i anfallsspelet och ett ynka mål hittills bådar inte gott.

För Mallorca är det stora problemet försvarsspelet. Trots att såväl Dudu Aouate är kvar mellan stolparna och försvarslinjen i princip är densamma som ifjol har man inte alls hållit måttet än så länge. Hela 12 (!) insläppta mål på fyra matcher och bara en seger. Något som däremot varit positivt för Mallorca är anfallaren Gerard Moreno, som är på lån ifrån Villarreal. 21-åringen gjorde tre mål på 12 framträdanden i Villarreal förra säsongen, och är nu, på bara fyra matcher där tre varit som inhoppare, uppe på lika många fullträffar. Gerard kommer bli en av många spelare att följa med ett extra öga i Segundan i år och förmodligen en som tar steget tillbaka till de gula ubåtarna för att utmana om en plats nästa säsong.

Men det finns ju också lag som överraskat positivt så här långt. Leder tabellen gör Mirandés på tio inspelade poäng. Ni vet, klubben som gjorde stor succé i Copa del Rey för ett par säsonger sedan och nådde semifinal efter att ha slagit ut bland annat Villarreal, Racing & Espanyol på vägen. En som inlett väldigt bra och är värd att lägga på minnet är Iñigo Ruiz de Galarreta, en 20-årig spelskicklig innermittfältare som är utlånad från Athletic den här säsongen.

Ett annat lag som inlett starkt och fortsatt är obesegrade är Sporting Gijón, som satsat inför säsongen och tveklöst har siktet inställt på att ta sig tillbaka till La Liga. Även Alcorcón med tre segrar är med uppe i toppen.

Så här ser det ut i toppen respektive botten efter fyra spelade omgångar:

1. Mirandés (+4) 10 p.
2. Alcorcón (+4) 9 p.
3. Sporting Gijón (+4) 8 p.
4. Real Murcia (+2) 7 p.
5. Girona (+2) 7 p.
6. Lugo (+2) 7 p.
—
19. Mallorca (-8) 3 p.
20. Real Zaragoza (-2) 2 p.
21. Tenerife (-3) 2 p.
22. Real Madrid Castilla (-4) 0 p.

Som tabelläget visar går det allra tyngst för Real Madrid Castilla, som blivit av med många spelare inför säsongen. Jesé Rodríguez, Álvaro Morata & Nacho Fernández har alla blivit uppflyttade permanent till klubbens A-lag och kan därmed inte längre användas för spel i Castilla. Högerspringaren Juanfran är en annan som lämnat och nu prövar vingarna i Real Betis. I ett väldigt ungt Castilla är de fyra äldsta spelarna födda 1989 – något som skulle betraktas som relativt ungt i de flesta andra lag. Kanske hade lite rutin varit välbehövlig i truppen? Det kan vara svårt att vända den här trenden med ett nytt och så pass orutinerat lag – även om det finns gott om potential.

Man hinner knappt bli varm i kläderna innan ligasäsonger tar paus för att ge landslagsfotbollen utrymme några dagar. Och visst kan det vara kul med landslagsfotboll emellanåt, speciellt när det gäller något, även om jag själv alltid föredrar klubblagsfotbollen.

För Spaniens del har man i stort sett säkrat guldbiljetten som tar sikte mot Rio nästa sommar. Dels för att man själva gjorde jobbet och slog Finland i fredags med klara 2-0 – utan att för all del imponera – och dels också för att den största gruppkonkurrenten Frankrike spelade 0-0 mot Georgien.

Men den stora snackisen i det spanska lägret är varken att VM-biljetten i det närmsta är säkrad. Nej, det är förstås målvaktsfrågan. Iker Casillas är som bekant fortfarande petad i klubblaget Real Madrid till förmån för Diego López. Många spekulerade i att Víctor Valdés skulle få chansen mot Finland, men så blev inte fallet.

Jag ser detta som Vicente del Bosques klara och tydliga svar mot alla som undrar. Iker Casillas är och kommer vara nummer ett i Spanien fram till och under VM. Varför skulle han annars stått mot Finland? Om del Bosque skulle vilja ha en målvakt mellan stolparna i VM som får regelbunden speltid hade han gett någon annan chansen. För det finns ju en del som är intresserade av den där platsen. Utöver nyss nämnde Valdés har Pepe Reina prenumererat på en landslagsplats i flera år, och där bakom finns unge David de Gea och för all del Diego López som åtminstone i Real Madrid går före Iker Casillas.

Hade del Bosque gett Valdés eller Reina chansen mot Finland hade Casillas definitivt fått sig en tankeställare och behövt fundera över framtiden. Men då hade han även fått tydliga direktiv från förbundskaptenen om vad som gäller, och hade då haft chansen att söka sig till en ny klubb i januari för att få den regelbundna speltiden. Nu verkar det inte vara av högsta prioritet för del Bosque , som oavsett om han har talats vid i ärendet med Casillas eller inte varit tydlig i sina aktioner. Lagkaptenen, tryggheten och en av stöttepelarna under Spaniens fantastiska framgångsera är i nuläget inte flyttbar.

En annan intressant grej från just matchen mot Finland var att Koke spelade hela matchen – som högerback. En position han är ytterst ovan vid och aldrig spelat i klubblaget Atlético Madrid. Det rätar också ut frågetecknen kring varför 21-åringen stod som försvarare när Vicente del Bosque tog ut truppen. Och Koke har absolut egenskaper för att kunna hantera ytterbackspositionen. Han har utvecklats mycket defensivt de sista två åren, orkar löpa mycket, och har framför allt bra inlägg. Men om det är en långsiktig plan eller bara en kortsiktig lösning återstår att se. César Azpilicueta och Martín Montoya som bör vara två andra aspiranter har fått lite speltid i Chelsea respektive Barcelona inledningsvis på säsongen och Real Madrids framtidsman Dani Carvajal känns fortfarande något färsk – trots en stark säsong i Bundesliga med Bayer Leverkusen ifjol. Utöver dem finns förstås rutinerade Álvaro Arbeloa samt de mer äldre alternativen Andoni Iraola och Juanfran. Men om jag uppfattat del Bosques signaler rätt verkar han onekligen vilja satsa på ett yngre alternativ framöver.

Vad är era synpunkter och åsikter kring målvaktsfrågan i det spanska landslaget?

Från eftertraktad och utpekad som den näste argentinske storstjärnan till frysboxen och fullständigt oönskad i sin klubb. Pablo Piatti har gjort resan få andra vill vara med om, men är beviset på att allt inte blir som man har tänkt sig.

Med varje ny spelare i en klubb ställs vissa förväntningar. Vissa besvarar förväntningarna med succé och överraskar positivt. Vissa misslyckas däremot fatalt. Pablo Piatti är en av dessa.

Det är många gånger jag har suttit framför TV-apparaten med ett leende på läpparna när jag sett Pablo Piatti flyta fram på planen och göra fantastiska saker. Men tyvärr är det ännu fler många gånger jag har suttit och svurit i ren frustration över hur samme spelare kan vara så tafatt.

Pablo Piatti är ett bevis på att allting definitivt inte blir som man har tänkt sig.

När den numera 24-årige argentinaren lämnade Almería för Valencia 2011 var det med skyhöga förväntningar. Han jämfördes med sin landsman Leo Messi, och liknelserna var tydliga. De var kortväxta, hade bra bollbehandling och var ofta tungan på vågen i jämna matcher.

Det var framför allt efter Almerías seger mot Sevilla med 3-1 – där Piatti gjorde två fantastiska mål – som ryktena kring den lille argentinaren började blossa upp ordentligt. Den femte juni 2011 fick han välförtjänt chansen att A-lagsdebutera för Argentina, då han spelade från start i en träningsmatch mot Polen. Efter en ryktestät sommar vann sedan Valencia kampen om yttermittfältaren och fick betala €7,5 miljoner för spelarens tjänster.

Där och då kändes det som att Los Ché hade gjort en helt vansinnigt bra affär. Sommaren 2011 hände mycket i Spanien och i konkurrens med bland andra Cesc Fàbregas, som gick till Barcelona från Arsenal, och Santi Cazorla som lämnade Villarreal för Málaga, utnämnde jag Piatti som transferfönstrets bästa övergång.

Nu, drygt två år senare, kan vi konstatera hur fel jag hade. Men jag var långt ifrån ensam. Valencia hade en tro på att Piatti skulle bli klubbens ledande stjärna i offensiven och att han skulle vara den byggsten som saknades för att klubben skulle sig tillbaka till den europeiska toppen. Tendenserna han hade visat i Almería sa att han var ämmad att bli en av de riktigt stora.

Men under sina hittills två avklarade säsonger i Valencia har Pablo Piatti snarare retat upp Valencia-supportrarna än tillfredställt dem. Den där magiska bollbehandlingen, farten med boll och fantasifullheten har varit som bortblåst. Fick han inte tillräckligt med förtroende? Nja, hans facit visar annorlunda. Under sin debutsäsong i Valencia spelade argentinaren hela 47 matcher. Han imponerande inte i mer än en handfull av dessa.

Var pressen för stor? Fick han inte spela i sin naturliga roll? Det går att spekulera i många saker varför Pablo Piatti hittills har misslyckats så brutalt i Valencia. Men chanser och förtroende har han fått – utan att svara tillbaka på rätt sätt. Förmodligen är det många små faktorer som har spelat in.

I dagsläget är Piatti högst oönskad i Valencia. Under försäsongen lyckades han inte övertyga nye tränaren Miroslav Djukic och signalerna från klubben var tydliga – argentinaren fick börja se sig om efter andra alternativ.

Dagarna gick och timmarna tickade på. Den sista dagen av transferfönstret fanns inte Pablo Piatti med på Valencias obligatoriska träning, och bland klubbar som Rennes, Celtic, Southampton såg ändå Getafe ut att dra det längsta strået och låna in yttermittfältaren. Det hela såg klappat och klart ut – tills det kom fram att Piatti ådragit sig en hamstringsskada och blir borta minst fem veckor. Getafe drog sig ur, och övriga klubbar satte sig också på tvären, samtidigt som de flesta inte ville betala hela argentinarens lön.

Valencia och Miroslav Djukic hade börjat planera säsongen utan Piatti i tankarna. Nyförvärvet Dorlan Pabón från Monterrey hade fått ta över tröja nummer elva, och Piatti stod därmed utan tröjnummer. När klockan passerade midnatt hade ännu ingen klubb nått en överenskommelse med Valencia. Piatti blev kvar i Valencia.

Den lille argentinaren har inte uttalat sig särskilt frispråkigt efter att transferfönstret stängde men han sa så sent som i början av augusti att ”mitt mål är att lyckas här i Valencia. Det är just nu det enda jag tänker och fokuserar på”.

Då elvan alltså var upptagen tilldelades Piatti det mer osmakliga numret två – åtminstone för en ytter. Nu väntar minst fem veckors stenhård rehabilitering för Pablo innan han åter kan finnas till Djukic förfogande. Men som läget ser ut i detta nu kommer Sofiane Feghouli, Sergio Canales, Jonas Goncalves, Fede Cartabia, Andrés Guardado & Juan Bernat högst sannolikt gå före Piatti när det gäller ytterpositionerna. Med andra ord betyder det väldigt knapert med speltid för argentinaren. Lyckas han inte vända det negativa till motsatsen och kan övertyga Djukic om sina kvalitéer lär han förmodligen gå på lån det första som sker i januari.

– Tyvärr har det inte gått som väntat i Valencia. Jag trivs bra men har inte riktigt kommit till min rätt på planen och har inte lyckats genomföra det jag tänkt, sa Piatti i våras.

– Konkurrensen är stor i en sådan här klubb och det gäller att ta vara på sina chanser.

Piatti är beviset på att allting inte blir som man har tänkt sig. Från eftertraktad och utpekad som näste argentinske storstjärna har han nu hamnat i frysboxen i Valencia och är i bästa fall femte eller sjättevalet som ytter. Från landslagsdebuten efter succén i Almería är han i nuläget längre bort än någonsin från en landslagsplats. Hur kan något gå så fel? Hur kan en spelare gå från så talangfull och giftig till att se helt vilsen ut på fotbollsplanen?

I nuläget känns det som det enda som skulle få oss åskådare att se Pablo Piatti från sin bästa sida igen är att han lämnar Valencia så fort nästa tillfälle ges. Han skulle må bra av en ny miljö, en nytändning, och framför allt en tränare som tror på honom. Om det nu finns någon sådan kvar.

Jag hoppas fortfarande på Pablo Piatti. Det jag såg av honom i Almería var ingen bluff. Vissa spelare passar helt enkelt inte in i vissa lag. Kanske är Piatti en sådan. I en mindre klubb med mindre press tror jag han kan komma till sin rätt igen.

—

Pablo Piatti, säsong för säsong i Spanien.

Säsong – ligamatcher, mål/assist (klubb)
2008/09 – 31, 5/3 (Almería)
2009/10 – 35, 7/4 (Almería)
2010/11 – 35, 8/4 (Almería)
2011/12 – 30, 2/2 (Valencia)
2012/13 – 14, 1/4 (Valencia)

—

Källor: LFP, Valenciacf.es & SuperDeporte.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Bättre sent än aldrig. Eftersom blickarna de senaste dagarna legat fullt fokuserade på transferfönstrets sista dygn fick den tredje ligaomgångens sista lilla summering snällt sitta i väntekön. Men nu när vi kan börja sy ihop även det här transferfönstret är det också dags för omgångens awards att få sitt utrymme. Framöver utlovas även en genomgång av de 20 hetaste övergångarna i La Liga.

Omgångens orättvisa:
Rayo Vallecano var spelmässigt brutalt överlägsna, vann avsluten med 23-6 och spelade dessutom med en man mindre i en halvtimme. Ändå lyckades Levante, på sina två riktiga farliga chanser, göra två mål och vinna matchen med 2-1. Det kan heta orutin, ineffektivitet, men också lite orättvisa. Rayo var mycket bättre.

Omgångens imponerande:
Att Barcelona bortaslår Valencia eller att Atlético åker till Anoeta och besegrar Real Sociedad är förstås väldigt imponerande. Men omgångens mest imponerande seger stod ändå Villarreal för. De gula ubåtarna åkte till erkänt tuffa El Sadar i Pamplona och fullständigt körde över Osasuna med 3-0. Att man dessutom vilade en småskadad Giovani dos Santos från start lyfter prestationen ännu mer.

Omgångens droppe:
Tre omgångar och lika många förluster. José Luis Mendilibar, som var nära att ryka redan förra säsongen, har fått lämna tränarposten i Osasuna. Tre raka förluster mot i tur och ordning Granada, Athletic och nu senast Villarreal blev droppen.

Omgångens mål:
Xabi Prieto får utsäkta, men Hélder Postiga stod för omgångens finaste mål. Volleysparken som betydde 1-3 mot Barcelona innehöll teknisk briljans och perfekt tajming. Att bollen dessutom letade sig upp i närmaste kryss får ses som grädden på moset.

Omgångens debutant:
I underläge 2-1 borta mot Almería släppte Fran Escribà in nytillskottet Richmond Boakye, som lånats in från Juventus, tidigt i andra halvlek. Den 20-årige anfallaren, som har gjort sju A-kamper för Ghana, visade direkt prov på sin speed och styrka. Därför var det också helt logiskt att Boakye var den som tryckte in kvitteringsmålet i slutminuten och gav Elche en ny poäng. Är Richmond lösningen på Elches uteblivna målproduktion?

Omgångens deprimerande:
Utan att ens ha genuina sympatier för ett lag går det ofta ändå känna viss empati. Jag flyttar blickarna till Segundan och den klassiska men hårt ekonomiskt tilltrasslade klubben Mallorca. I våras var det på håret att man klarade sig kvar i La Liga. Nu, tre omgångar in i Segundan, ligger man tvärsist. Man förlorade 0-4 i premiären borta mot Sabadell, tappade 2-4 hemma mot Real Murcia, och i helgen blev det en ny plump i protokollet då man föll mot Sporting Gijón på bortagräs med 3-0.

Medan Gareth Bale med nummer elva på ryggen påpekade att det ”är en pojkdröm som går i uppfyllelse” innan han jonglerade lite på Santiago Bernabéus gigantiska gräsmatta inför 30 000 supportrar skedde faktiskt en hel del annat igår. Men för att vara sista dagen på transferfönstret så agerade de spanska klubbarna ändå relativt lugnt, och det var få som var ute i sista stund och panikvärvade.

Men både värvade och blev av med spelare, det var det ändå en hel del klubbar som blev. Och jag tänkte krita ner några rader kring de två största följetongerna under gårdagen. Innan vi fortsätter med den stora övergången som faktiskt blev av var det ett uppblossat rykte igår som höll på ända fram till midnatt, innan det först då stod klart att affären skulle gå i stöket. Jag talar förstås om Ander Herreras uteblivna flytt till Manchester United. Den brittiska mästarklubben aktiverade baskens utköpsklausul på €36 miljoner, men i sista stund saknades några detaljer och Athletic vägrade släppa sin mittfältsstjärna. United fick istället nöja sig med Marouane Fellaini.

Det glädjer mig förstås att få fortsätta följa Ander Herreras utveckling i Athletic och det intressanta projekt som Ernesto Valverde har på gång där. Men framför allt var det här ett bevis på Bilbao-klubbens ambitioner och beslutsamhet. Josu Urrutia har under sina år som president varit stenhård med att ”detta är inte en klubb som säljer” och har höga målsättningar om att göra Athletic till ett etablerat topplag igen. Bayern München fick betala Javi Martínez utköpsklausul på €40 miljoner förra sommaren – Manchester United blev tillsagda exakt samma sak kring Ander Herrera, men ändå fast man enligt uppgifter gjorde det gick det i stöpet. Många rapporter säger att det var av byråkratiska skäl.

Den stora följetongen från gårdagen som trots allt blev av var förstås Mesut Özils övergång till Arsenal. En affär som överraskade mig personligen väldigt mycket. Inte för att Arsenal visade intresse (vem skulle inte vilja ha en av världens bästa mittfältare?), utan för att Real Madrid var villiga att släppa honom. Tysken var förra säsongen Real Madrids näst bästa spelare. Han var en av få som höll en jämn nivå och levde upp till förväntningarna efter säsongen 2011/12 då man vann ligan på ett storstilat sätt.

Det finns förstås argument som gör det någorlunda förståeligt att släppa Özil. Argument som framför allt stavas Isco och Gareth Bale. Men säsongen är lång och det dyker alltid upp möjligheter. Och även om Isco startar sin sejour i Real Madrid på ett väldigt övertygande sätt, håller jag ändå Mesut Özil snäppet över den unge spanjoren för tillfället. Özil har levererat på den absolut högsta nivån under flera års tid – Isco är fortfarande relativt färsk.

Om Real Madrid lyckas hitta harmoni med Gareth Bale och Cristiano Ronaldo i laget kommer man bli fruktansvärt giftiga framåt. Men ibland kan man fråga sig hur mycket man är villig att offra. Jag tror klubben kommer förlora enormt mycket på att man nu släppt iväg Mesut Özil – som är den som stått för flest målgivande passningar i de fem största ligorna sedan han kom till Real Madrid 2010. Sådana spelare växer inte på träd.

Det här hände för de spanska klubbarna under transferfönstrets sista dag:

ALMERÍA
IN: –
UT: Abel Molinero (anfallare, Real Jaén, gratis).

ATLÉTICO DE MADRID
IN: Toby Alderweireld (försvarare, Ajax, €7M) och Joshua Guilavogui (defensiv mittfältare, Saint-Étienne, €10M).
UT: Leandro Cabrera (försvarare, Real Madrid Castilla, gratis).

ESPANYOL
IN: Gabriel Torje (yttermittfältare, Udinese, lån) och Jhon Córdoba (anfallare, Quéretaro, lån).
UT: –

GETAFE
IN: –
UT: Álvaro Vázquez (anfallare, Swansea, lån med option).

GRANADA
IN: Matías Campos (vänsterback, Udinese, lån) och Michael Pereira (yttermittfältare, Mallorca, lån).
UT: Guilhermo Siqueira (vänsterback, Benfica, lån med option), Douglas Costa (vänsterback, Udinese, lån), Carlos Aranda (anfallare, Las Palmas, gratis).

OSASUNA
IN: –
UT: Masoud Shojaei (mittfältare, Las Palmas, gratis).

RAYO VALLECANO
IN: –
UT: Raúl Tamudo (anfallare, Sabadell, gratis).

REAL MADRID
IN: –
UT: Mesut Özil (offensiv mittfältare, Arsenal, €45M + eventuella bonusar), Kaká (offensiv mittfältare, Milan, gratis).

Några tankar och analyser från söndagens hetaste ligamatcher, med fokus på storlagen Real Madrid, Atlético, Barcelona och Valencia.

Luka Modric dominerade mittfältet
Han fick utstå en hel del kritik under förra säsongen, Luka Modric. Och i viss mån var den helt befogad. Kroaten inledde ganska tafatt i Real Madrid men spelade upp sig allt mer under våren – även om han hade svårt att spela in sig i startelvan.

Nu har Modric fått en gyllene chans att verkligen etablera sig i startelvan då Xabi Alonso återfinns på skadelistan minst ett par månader framöver. Och mot Athletic Club kan man verkligen säga att mittfältaren tog chansen. Modric fördelade bollar på ett utomordentligt sätt, han var alltid i rörelse och agerade överlag väldigt klokt.

Att Isco blev den första spanjor som i ligasammanhang gjorde två mål sedan Raúl lyckades med bedriften 2009 eller att Cristian Ronaldo öppnade sitt målkonto för säsongen lär förmodligen dra flest rubriker efter matchen. Men faktum är att Real Madrid verkligen är i behov av en spelare som kan styra tempot och agera djup spelfördelare i Xabi Alonsos skadefrånvaro, och när Luka Modric spelar som mot Athletic är det inte några något problem. Fortsätter han så kommer det rentav bli svårt för Alonso att återta sin plats.

Atlético närmar sig giganterna
På grund av det rådande TV-avtalet i Spanien är det i snudd på omöjligt för andra lag att utmana Barcelona och Real Madrid på allvar. Ingen klubb har i närheten av samma ekonomiska resurser och drar heller inte in i närheten av lika mycket på sponsorpengar.

Men fotboll är ju trots allt ett spel som avgörs över 90 minuter på planen. Och är det något lag som i alla fall känns närmare gigantduon än någonsin är det Atlético Madrid. De bevisade mot Barcelona i Supercupen att de höll jämna steg och slog Real Madrid i Copa del Rey-finalen. Nu har de rödvit-randiga inlett ligasäsongen på bästa möjliga sätt, och det som framför allt får mig att dra slutsatsen att de närmat sig är två imponerande bortasegrar.

Ofta är det just de där tuffa bortamatcherna som blir avgörande i slutändan. Vinner man mot toppenkonkurrenter på bortagräs syns det tydligt på tabelläget. Atlético Madrid slog i premiäromgången Sevilla borta med 3-1. I helgen tog man en ny skalp på bortaplan när Real Sociedad besegrades med 2-1 på Anoeta.

Jag har svårt att tro att Atlético Madrid kommer fira en ligatitel nästa vår, men att man skulle hamna 30 poäng bakom Real Madrid och Barcelona vore en betydligt större överraskning. Med ett par, som det ser ut, starka nyförvärv på transferfönstrets sista timmar, får man även in den bredd och konkurrens i truppen som behövs.

Valencia & Barcelona gav lektion i dåligt försvarsspel
Som åskådare var det en sprudlande tillställning fyllt med målchanser och många fina mål. Som analytiker av anfallsfotbollen fanns det mycket positivt att grotta ner sig i. Som analytiker av försvarsdelen både för Valencias och Barcelonas del fanns mycket mer att önska än vad som visades upp på Mestalla under söndagskvällen.

Valencia hade framför allt svårt att komma åt ytan mellan de defensiva mittfältarna och försvaret. Leo Messi fick gång efter annan trampa in i just den ytan och det är precis då han är som farligast. Adil Rami och Ricardo Costa verkade tämligen osäkra i uppspelsfasen och såg inte alls ut att trivas med varandra. Återigen står frågan varför inte Jérémy Mathieu får chansen som mittback vilandes över Miroslav Djukic.

För Barcelonas del är försvarsproblemen mindre, men minst lika tydliga. Framför allt brister man på fasta situationer och i inläggsspelet – precis så de sätt som Valencia gjorde sina två mål på. Det finns ett gångbart argument som säger att Barcelona frustreras på fasta situationer över att inte ha tillgång till längre spelare. Däremot finns det en hel del frågetecken över hur markeringsspelet fördelas då man tveklöst är begränsade i antalet långa spelare i eget straffområde. Tata Martino kan inte trolla, men han kan se till att markeringsspelet sköts på ett betydligt bättre sätt och där har Barcelona något att jobba med.

I övrigt då? Leo Messi vann målkampen med 3-2 mot Hélder Postiga. Argentinaren hade spelmässigt ingen spektakulär dag, men gjorde likväl tre mål och hade med lite flyt lika gärna kunnat göra fem-sex.

På torsdagskvällen lottades gruppspelet till världens mest prestigefyllda turnering. Här kommer en snabbgenomgång för hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen – som alla har stora chanser att gå vidare.

Grupp A: Manchester United, Shakhtar Donetsk, Bayer Leverkusen & Real Sociedad.

Kommentar: Det är på pappret förstås en tuff lottning för Real Sociedad som ställs mot en trio väldigt etablerade klubbar i sammanhanget. Men samtidigt är känslan att det kunde varit betydligt jobbigare, och att La Real har alla rimliga chanser att överraska här. Inget av motståndarlagen känns oövervinneliga och det lär bli en otroligt jämn grupp där allting avgörs den sista omgången. För Real Sociedad gäller det framför allt att man presterar bra resultat hemma på Anoeta. Gör man det har man stora chanser att ta sig till åttondelsfinal.

—

Grupp B: Real Madrid, Juventus, Galatasaray & Köpenhamn.

Kommentar: När Juventus lottades in i Real Madrids grupp kändes det som att vi hade början på ”dödens grupp”. Men även om Galatasaray har ett spetsat lag offensivt och Köpenhamn inte bör underskattas kan ändå Madrid känna sig väldigt nöjda med den här lottningen. Tillsammans med Juventus bör man utan större problematik gå vidare. Den tuffaste uppgiften blir tveklöst mot de italienska mästarna från Turin. Mitt tips är ändå att Real drar det längsta strået och tar hem den här gruppen. Man är ett steg före Juventus och ett par-tre steg före Galatasaray och Köpenhamn för tillfället.

—

Grupp G: Porto, Atlético Madrid, Zenit St. Petersburg & Austria Wien.

Kommentar: En på förhand drömlottning för Atlético Madrid. Varken Porto eller Zenit är lag man skojar bort, och Austria Wien är ruggigt hemmastarka. Däremot kunde det varit betydligt värre för Madrid-klubben, och med det nuvarande laget och den vinnarmentaliteten som har byggts upp i Atlético bör man ta sig vidare här. Inledningsmatchen på Vicente Calderón mot Zenit blir en nyckelmatch.

—

Grupp H: Barcelona, Milan, Ajax & Celtic.

Kommentar: Återigen Milan, återigen Celtic. Två lag man har stötte på i Champions League förra säsongen, och två lag man då hade rejäla problem med. Ajax är en annan gammal klassisk mästarklubb som aldrig är lätta att tas med. Detta är ingen enkel lottning för Barcelona, men faktum är samtidigt att det inte är samma Milan som för bara några år sedan, och såväl Celtic som Ajax har blivit rejält försvagade sedan ifjol. Barcelona bör vinna gruppen.

Summa summarum är känslan att samtliga fyra spanska lag i Champions League har stora chanser att nå vidare avancemang. Tufft lär det blir för Real Sociedad men pulveriseringen av Lyon lär definitivt skärra motståndarna i gruppen.