”Que grande La Real” skyltade spansk media med igår kväll. Och det går förstås bara instämma i hyllningskören. 2-0-övertaget från Stade de Gerland förvaltades på bästa sätt och Lyon satte inte ens en liten käpp i hjulet för Real Sociedad i returen på Anoeta.

Vela kommer hota alla lag i CL
Istället för att skapa nerv i tillställningen hade La Real kontroll på händelserna och när Carlos Vela gjorde 1-0 i mitten av andra halvlek var Champions League-biljetten inslagen och adresserad till San Sebastián. Samme spelare fick sedan sista ordet och punkterade dubbelmötet definitivt med att hinna göra 2-0. Real Sociedad alltså vidare med totalt 4-0 mot Lyon, ett facit som skanderar styrka lång väg. Jag är övertygad om att klubben inte kommer bli någon slagpåse i världens mest prestigefyllda turnering.

Att man dessutom har Carlos Vela i laget gör att det väcks en allt större skrällvarning kring Real Sociedad. Jag skrev redan förra veckan att mexikanen är i bättre form än någonsin och med två nya mål gjorde han inget annat än att bekräfta just sin sanslösa form.

På fyra officiella matcher under säsongen har Vela mäktat med att trycka dit fyra mål och därtill stå för två målgivande passningar. Han är spelaren som gör skillnad, som kan avgöra matcher helt på egen hand och som dessutom tar ett stort ansvar. Med Vela i laget har Real Sociedad en helt annan dimension och den stjärnan ett lag behöver för att stanna i toppen. Han kommer hota varje motståndarlag även i huvudturneringen.

—

Men även om Real Sociedad stjäl dagens rubriker spelades det också fotboll på annat håll i Spanien igår. Barcelona och Atlético Madrid gjorde upp i Supercupen på Camp Nou, och det blev till slut katalanerna som fick lyfta bucklan efter en match som slutat 0-0. Barcelona vann på grund av 1-1-resultatet på Vicente Calderón förra veckan, det vill säga via bortamålsregeln. Sett över de båda mötena lagen emellan är det dock Atlético som imponerat mest och skall vara klart nöjdast med sin insats.

Atlético imponerade – Barcelona var förutsägbara
Precis som man tenderade att vara förra säsongen blev Barcelona väldigt lätta att läsa för Atlético Madrid. Diego Simeones manskap visste exakt hur man skulle spela för att störa Barcelona, och man hade både orken och kvalitén för att klara av det. Med ett intensivt presspel, ett kollektivt försvarsspel där man alltid gav understöd åt varandra, och inga riskabla aktioner på egen planhalva höll man ett offensivt skickligt Barcelona i schack. Det går att hylla Atlético för mycket sett över de här två matcherna, inte minst för deras imponerande defensiva spel.

Samtidigt finns också mycket mer att fundera över kring Barcelonas anfallsspel. Cesc Fàbregas spelade från start istället för Andrés Iniesta för att få ett mer rakare spel. Det lyckades inte alls. Varken Cesc eller Xavi Hernández kom loss på mittfältet och hade väldigt svårt att luckra upp Atléticos benhårda försvar. Frågan är om det inte hade varit bättre att sätta Xavi på bänken, och spela Iniesta och Fàbregas tillsammans på det offensiva mittfältet. Då hade Barcelona fått ett mer direkt spel och kunnat komma mer med fart. Med Xavi på planen har det den senaste tiden blivit allt mer statiskt och mot tillräckligt skickliga motståndare har han det väldigt svårt.

Mot ett lag som Levante spelar det inte lika stor roll vem som spelar – Barcelona är flera klasser bättre och vinner en sådan match utan att förta sig. Mot ett defensivt skickligt lag som Atlético Madrid får man ingenting gratis och i nuläget är man alldeles för förutsägbara. Det blir ett problem för Tata Martino att bita hårt i under säsongen.

Víctor Valdés bevisade sin kvalité
Det har egentligen under alla år klagats på att Víctor Valdés inte håller absolut högsta klass som målvakt. Igår gav han många kritiker svar på tal. För den klart största anledningen att Atlético Madrid inte fick äran att lyfta pokalen – som i Spanien är högt värderad, speciellt när den spelas mellan två så starka rivaler – handlade om ineffektivitet. Man hade flera riktigt farliga chanser, men i vägen stod en storspelande målvakt.

Neymars mål på Vicente Calderón blev helt avgörande, men den största faktorn att pokalen ändå hamnade i Katalonien stavas definitivt Víctor Valdés.

Våren 2010 spelade Real Sociedad i den spanska andradivisionen, då med spelare som Xabi Prieto, Antoine Griezmann, Claudio Bravo och David Zurutuza i laget. Nu är man 90 minuter från att kvala in till Champions League med samma lagstomme.

Säsongen 2003/04 var senast Real Sociedad bekantade sig med Champions League. Den gången kom man tvåa i gruppspelet varpå man nådde åttondelsfinal. Väl där ställdes man mot ett Lyon som hade vunnit sin grupp före Bayern München, Celtic och Anderlecht. Real Sociedad förlorade med 0-1 hemma, och föll med exakt samma siffror borta.

Nu, drygt tio år senare, står Real Sociedad åter inför ett vägskäl. Kvalar man in till Champions League klirrar det rejält i kassan, och öppnar helt nya möjligheter för klubben både för nuet och ur ett framtida perspektiv. Det enda hindret på vägen: Lyon.

– Det är dags att vi får revansch på Lyon, säger lagkaptenen Xabi Prieto, som faktiskt gjorde sina första framträdanden i Real Sociedads A-lag just säsongen 2003/04.

Den baskiska klubben från San Sebastián har tagit sitt till kvalspelet via en imponerande fjärdeplats i ligan förra säsongen. Då var det Philippe Montanier som ledde laget från sidlinjen. Efter succén gav klubben Montanier ett nytt kontraktsförslag som sträckte sig fram till nästa sommar. Fransmannen ville stanna kvar och fortsätta sitt projekt i Real Sociedad – men ville ha ett längre kontrakt, en tryggare framtid. La Real var bestämda och konsekventa, och gjorde inte som Montanier ville. Det ledde till att tränaren nobbade klubbens förslag, och istället valde att krita på för Rennes.

Som ersättare spekulerades det i flera namn utifrån, men Real Sociedad valde till slut ett namn som redan kände klubben utan och innan. Jagoba Arrasate, som ingick i Philippe Montaniers tränarstab där han var assisterande tränare tillsammans med Míchel Troin, anställdes. Ett helt oprövat namn som visserligen jobbat inom Real Sociedads tränarsektion under flera år, men som på egen hand bara tränat lag i motsvarande fjärdedivisionen.

– När Montanier stängde dörren hade vi direkt två namn på vår lista – Tata Martino (nu i Barcelona) och Jagoba Arrasate. Även om Arrasate inte har stor erfarenhet ser vi inte den här som en chansning, utan snarare en trygghet då vi får en tränare som redan känner till såväl klubben som alla spelarna väldigt väl, och dessutom är omtyckt, säger presidenten Joakin Aperribay.

– Jag blev lite förvånad, men tvekade samtidigt inte över mitt beslut. Real Sociedad är på väg upp till toppen, där de hör hemma, och den är en ära att få chansen att vara en del av det här projektet, berättar Jagoba Arrasate.

Sedan det senaste Champions League-framträdandet våren 2004 har Real Sociedad haft en krokig väg tillbaks till det som nu börjar likna toppen. Efter den sensationella andraplatsen i ligan säsongen 2002/03 gick det allt sämre för La Real. I fyra raka säsonger kämpade man på den nedre halvan, och 2006/07 ramlade man ur högsta divisionen. Tre svängiga säsonger senare var man tillbaka i Spaniens finrum, och efter en 15:e respektive 12:e plats överraskade man alla med fjolårssäsongens fjärdeplats.

Förra veckan, drygt tio år sedan man senast ställdes mot Lyon i Champions League, klev elva Real Sociedad-spelare ut på Stade de Gerland. Och på vilket sätt man gjorde det. Högt presspel, välvårdat passningsspel, klockrent försvarsspel och två fantastiska mål blev facit i 2-0-segern.

– Jag sa inför matchen att ett oavgjort resultat innehållande mål hade varit väldigt bra. Det här är mer än vad vi hade kunnat önskat oss – men det lämnar också större press på oss och gör att vi inte får bli bekväma i returen. Men matchen var helt perfekt, vi genomförde det taktiska helt planenligt, säger Jagoba Arrasate.

Men än återstår fortfarande hälften och det gäller att Real Sociedad inte bli bekväma i sina kostymer.

– Vi måste gå ut på planen och visa mod. Vi får inte bli för passiva och tillbakadragna bara för att vi vann första mötet. Vi vill visa våra supportrar att vi kommer spela offensiv fotboll och gör vi det lika bra som i Lyon kommer vi spela i Champions League om några veckor, säger Arrasate.

Sedan andraplatsen och CL-åttondelsfinalen i början av 2000-talet har Real Sociedad haft motgång efter motgång. Att kvala in till Champions League innebär inte bara en livserfarenhet för alla inom klubben, utan också ett ordentligt tillskott i klubbkassan.

Våren 2010 spelade Xabi Prieto, Antoine Griezmann, Claudio Bravo, David Zurutuza och Markel Bergara i den spanska andradivisionen. Nu är Real Sociedad – med samma stomme som då – 90 minuter från att nå Champions League. Klubbens viktigaste 90 minuter på över ett decennium.

—

Bildkälla: Marca.com.
Citatkällor: RealSociedad.com, UEFA.com & Marca.com.

Granada–Real Madrid summerade den andra ligaomgången igår kväll. Gästerna från Madrid vann matchen med 1-0 efter mål av Karim Benzema, men borde nog ha fått en straff emot sig i matchens slutskede. På nytt en ganska slätstruken insats av Real Madrid, men ändå ett styrkebesked att ta tre poäng. Här kommer några utmärkelser från omgången som gått.

Omgångens efterlängtade:
Det var 24 år sedan senast ett La Liga-mål producerades på Martínez Valero. Men i lördags, då såg Elches skyttekung från ifjol, Ferran Corominas, till att skriva in sig i historieböckerna med klubbens första La Liga-mål sedan 1989. Det räckte också till en poäng mot Real Sociedad.

Omgångens ”man blir inte längre förvånad”:
Jag hade kunnat delat ut enbart utmärkelser till de spanska domarnas bisarra insatser omgång efter omgång. Tyvärr blir man inte längre förvånad över misstagen som görs. I matchen mellan Elche och Real Sociedad passade Pérez Montero på att ge David Lombán gult kort – trots att det var mittbackskollegan Alberto Botía (med ett gult sedan tidigare) som fällde Carlos Vela i varningssituationen.

Omgångens kross:
Atlético Madrid utnyttjade verkligen Rayo Vallecanos svagheter till fullo när man krossade grannarna från Madrid hemma på Vicente Calderón med hela 5-0. Diego Costa, Arda Turan & Tiago visade vägen med varsitt medan Raúl García hann med att bli tvåmålsskytt.

Omgångens spelare:
När vi ändå är inne på Atlético-Rayo. Bäst på planen och till och med omgångens främste spelare var Arda Turan. Turken gjorde lite som han ville med Rayo och fick precis de ytorna han ville ha för att kunna prestera på sin allra högsta nivå. Utöver sitt mål stod han även för två assist.

Omgångens skräll:
Det är möjligt att det var en del sega ben i Real Betis efter Europa League-kvalet i mitten av förra veckan, och det är helt klart att Celta Vigo har ett bra lag på pappret och ett intressant projekt på gång. Men att Vigo-klubben skulle åka till Benito Villamarín och besegra Betis i deras ligapremiär på hemmaplan får ändå ses som en stor skräll. Celta vann med 2-1 och hade marginalerna på sin sida under matchen.

Omgångens yngling:
Liverpool-lånet Suso följde upp den fina premiärinsatsen mot Villarreal med att vara ännu bättre i Almerías bortamöte med Getafe. Den offensive mittfältaren låg bakom mycket och stod på nytt för en målgivande passning. Suso kan bli en fröjd att följa under säsongen.

Omgångens bakläxa:
Åter till Madrid-derbyt mellan Atlético och Rayo. Trots att de sistnämnda vann bollinnehavet på Vicente Calderón gjorde man en alldeles katastrofal match. Jag gillar Paco Jémez mod och tränartänk rent generellt, men ibland får han mig att börja undra. Han bör sannerligen veta hur Atlético under Diego Simeone spelar sin fotboll, och att ändå med hög backlinje försöka rulla ut stadsrivalen på deras hemmaborg, när man vet att deras presspel är väldigt effektivt och de är som allra farligast när de får ställa om snabbt, är rent självmord. Å andra sidan har det gått hem flera gånger för Jémez manskap, trots tufft motstånd och trots bortaplan. Den här gången blev det dock mindre lyckat.

Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.

Det fortsätter att gå bra för de baskiska lagen under säsongsinledningen. I fredags tog sig Athletic Club an Osasuna på Real Sociedads arena Anoeta (mer om det kan ni läsa här) och tog en till resultatet sett en komfortabel seger. Men 2-0-resultatet speglade inte helt matchbilden.

Valverdes ändringar – en positiv effekt?
Redan nu går det utläsa stora skillnader mellan Marcelo Bielsas Athletic och Ernesto Valverdes dito. Under Bielsa rullade man nästan alltid igång från egen målvakt, försvararna försökte hitta spelvägar till mittfältarna eller ytterbackarna, och kortpassningsspelet var ett av lagets stora signum. Under Valverde har det sett helt annorlunda ut. Målvakterna har inte fått några direktiv att rulla igång spelet på marken, mittbackarna slår ofta långt och istället för att etablera ett spel och rulla runt försöker man istället hitta den avgörande bollen allt mer direkt.

Men, än så länge verkar onekligen Valverdes taktik fungera. Borta mot Valladolid i premiären blev det en knapp 2-1-seger, och i fredags tog man alltså en ny trea. Först fick man hjälp av Osasuna-försvararen Alejandro Arribas med 1-0-målet, som han styrde in i eget mål efter ett inlägg av Markel Susaeta. 2-0-målet kan man stolt höja näven och tillgodo ge sig själva helt och hållet. I en blixtsnabb kontring hittade Aritz Aduriz fram till Óscar de Marcos, som säkert punkterade tillställningen och satte bollen i nätmaskorna. Oavsett om det inte ser helt klockrent ut spelmässigt, åtminstone inte än, är det trots allt vinna det handlar om. Och utan att dra förhastade slutsatser verkar det som att Valverde lotsat Athletic in på det vinnarspår som Bielsa aldrig lyckades med under hela förra säsongen. Bara att vinna täta matcher, hur det än ser ut, är en enorm styrka.

Saborit debuterade från start
Något som annars var anmärkningsvärt från matchen var att ynglingen Enric Saboric startade som vänsterback för Athletic. Detta i hans första A-lagsframträdande någonsin, bortsett från ett gäng försäsongsmatcher. Saborit har varit en av Athletics mest ansedda talanger under en längre period, och A-lagsdebuten har varit på gång under flera år. Nu fick han alltså chansen från start, och gjorde definitivt inte bort sig. 92-modellen kan mycket väl bli en trevlig bekantskap under säsongen.

Sangalli fick välförtjänt chansen
En annan ung och talangfull spelare som fick debutera i helgen är Marco Sangalli, men för det andra baskiska laget i ligan – Real Sociedad. Ytteranfallaren har stått för en enastående försäsong och äntrade planen med en dryg kvart kvar i bortamötet med Elche, och hann med att uträtta en hel del. Med en briljant teknik och ett modigt spel bevisade Sangalli att han är ett namn att räkna med framöver.

Xabi Prieto ändrade matchbilden
Själva matchen mellan Elche och La Real slutade 1-1. Ferran Corominas tryckte tidigt in 1-0-målet för nykomlingen på Martínez Valero – som var klart bättre än Real Sociedad i första halvlek. Gästerna tog dock över allt mer i andra, och det var framför allt introduktionen av Xabi Prieto i mitten av andra som ändrade matchbilden. Efter kaptenen intåg i matchen fick baskerns med boll och lyckades successivt skapa ett tryck mot Elche. Till slut kunde också Carlos Vela, vem annars, styra in kvitteringsmålet efter ett inlägg från Prieto.

Det skall dock poängteras att Real Sociedad vilade ett gäng viktiga spelare och att mångas tankar säkerligen var på onsdagens retur mot Lyon i Champions League-kvalet.

Mer analyser och tankar från helgens matcher utlovas framöver.

I kväll väntar säsongens första derby mellan Athletic och Osasuna. Och det är förstås bara det en anledning att skriva några rader, men det finns mer än så att grotta ner sig i inför matchen.

Vi tar det från början, och det som kanske är mest unikt med matchen. Den kommer nämligen att spelas på Real Sociedads hemmaarena Estadio Anoeta i San Sebastián. Anledningen varför är enkel. Athletic, som står som hemmalag, rev ned sin gamla arena San Mamés efter sista ligamatchen förra säsongen. Bara några meter ifrån den gamla arenan håller man just i detta nu på att fixa de sista detaljerna för den nya och mäktiga arenan som går under namnet San Mamés Barria.

Problemet är att alltså återstår lite jobb innan den nya arenan är redo att skriva in sig i historieböckerna, och fram tills dess har Athletic nått en överenskommelse med rivalen Real Sociedad att få spela sina hemmamatcher på Anoeta. Förmodligen blir det bara just mot Osasuna man spelar en hemmamatch på bortaplan, då premiärmatchen på San Mamés Barria är planerad att äga rum i ligaomgång fyra mot Celta Vigo.

Skådeplatsen kommer förstås göra det hela till en väldigt knepig och unik inramning. Athletics så ambitiösa supportrar kommer alltså få ta packningen och resa till grannstaden San Sebastián, för att fylla värsta rivalens arena. Det rapporteras om att hela 328 (!) bussar med Athletic-supportrar kommer resa längs vägarna mot San Sebastián under dagen. För att sätta det i perspektiv så fyllde Villarreals supportrar 173 bussar förra säsongen när de mötte Barcelona B på bortaplan. Då hade man cirka 12 000 på plats. Det lär bli dubbelt som många Athletic-fans på Anoeta i afton.

En spelare som dessutom kommer stå i fokus lite extra är förstås Kike Sola. Anfallaren som skrev på för Athletic i somras har tidigare spelat nio år i Osasunas färger.

– Jag kommer inte fira om jag gör mål. Det var nio bra år i Osasuna med många fina minnen, och det är förstås en speciell klubb för mig, säger Kike Sola.

Det bör dock tilläggas i sammanhanget att Kike Sola i grunden är Athletic-fostrad, och representerade klubben på ungdomsnivå mellan åren 1998-03. Efter en vända i Aluvión drog resan sedan vidare till Osasuna, där det blev en säsong som juniorspelare, ytterligare två i reservlaget och resterande i A-truppen. På seniornivå har Kike enbart representerat Osasuna i derbymatcherna mot Athletic. Nu står han på andra sidan, redo att ställas mot sina gamla lagkamrater.

– Det kommer kännas annorlunda inför matchen, men jag lovar att jag kommer vara mer fokuserad än någonsin och när matchen väl drar igång tänker man inte på vilka man möter. Det som händer på planen stannar där – efteråt är man vänner igen, säger han.

—

Notering: Kike Sola såldes från Osasuna till Athletic under sommaren för omkring fyra miljoner euro.

Citatkälla: Marca.com

Atlético och Barcelona drabbade samman på Vicente Calderón natten mellan onsdag och torsdag i det första av två möten i den spanska supercupen. Hemmalaget Atlético var bäst första timmen, innan Barcelona successivt tog över. Matchen slutade 1-1. Här kommer några tankar från matchen.

Atléticos kollektiva försvarsspel imponerade
Med ett disciplinerat och kollektivt försvarsspel genomfört av hög press och en oerhört synkroniserad backlinje gjorde Atlético Madrid en väldigt bra match. Men den intensiva och påfrestande spelstilen gjorde att man mattades av i andra halvlek, vilket i sin tur gjorde att Barcelona kunde styra spelet mer och även få mer ytor till att skapa målchanser.

Det kollektiva försvarsspel Madrid-klubben visade upp under de första 60 minuterna var dock väldigt imponerande. Man bevisade ytterligare en gång att man kan mäta sig med den absoluta toppen och att man genom en benhård defensiv och ett snabbt omställningsspel kan straffa vilket lag som helst.

Atlético – helt rätt för David Villa
Det tog inte många minuter innan han slog till mot klubben han representerade bara för ett par månader sedan. David Villas fullträff som gav Atlético 1-0 var ett mål av den högre skolan. Från eget försvar vann Atlético bollen, och via Gabi och Arda Turan hittade lädret till slut David Villa som på volley smällde in ledningsmålet. Han gjorde en bra match, den spanske landslagsanfallaren. Han löpte kopiöst mycket och tog väldigt många bra löpningar i djupled. Kan Atlético utnyttja det bättre framöver kommer man skapa ännu fler målchanser, och förmodligen göra ännu fler mål.

Jag är helt övertygad om att Atlético Madrid är helt rätt för David Villa. Han behöver en trygg miljö där han får mycket speltid och är en av stjärnorna. Det är han tveklöst i den spanska huvudstadsklubben. Och med VM i sikte är motivationsnivån högre än någonsin hos ”el Guaje” – vilket synts redan under de inledande matcherna i sin nya tröja.

Xavi & Iniesta raderades ut
En nyckel till Atléticos framgångsrecept var att man lyckades radera ut väldigt mycket av Xavi Hernández och Andrés Iniesta. Varje gång någon av Barcelonas bolltrollare på mittfältet fick bollen hade man två tätt i rygg för att pressa och man lyckades gång efter annan erövra bollen.

Utan Xavi och Iniesta försvinner mycket av Barcelonas passningsinspirerande anfallsspel. När dessutom såväl Alexis Sánchez som Pedro Rodríguez agerar väldigt enformigt från sina ytterroller och väldigt sällan vågar utmana kan Atlético försvara sig utan större bekymmer.

Neymars mål kan bli direkt avgörande
Precis som i ligamötet med Levante i helgen fick Neymar inleda på bänken. Men med Leo Messi utbytt i paus (troligtvis en säkerhetsåtgärd då han nyligen kommit tillbaka från skada) och knappt en enda målchans framåt byttes Neymar in med lite mer än en halvtimme kvar att spela. Och även om brassen inte tog sig runt alla gånger, och slog bort en del passningar, så gav han Barcelona en ny dimension i spelet. Till skillnad från Pedro vågade han utmana och göra någonting annorlunda. Och brassens 1-1-mål efter bara några minuter på plan, när han nickade in landsmannen Dani Alves inlägg från nära avstånd, kan bli helt avgörande för var någonstans Supercup-titeln hamnar.

Nu får Barcelona med sig ett bra 1-1-resultat till returen nästa vecka på Camp Nou. Men det är långt ifrån avgjort för det. Atlético bevisade vilken kapacitet man besitter och kommer inte ge upp förrän 90 minuter (minst) är spelade i Barcelona.

Det är sådana här stunder man verkligen unnar en spelare som Xabi Prieto. En spelare som varit sitt älskade Real Sociedad troget hela sin karriär, trots att intresse har funnits från många andra klubbar. Prieto har varit en del av klubbens seniorlag det senaste decenniet, och har varit med på hela den långa resan. Säsongen 2002/03 var man på toppen och var snubblande nära att ta hem ligan, men blev till slut omsprungna av Real Madrid. Därefter sjönk klubben som en sten i tabellen säsongerna därpå, vilket till slut ledde till degradering. Xabi Prieto gjorde sin första riktiga A-lagssäsong 2003/04, då klubben spelade i Champions League. Han har varit med hela den långa vägen, från CL-spel till Segundan och tillbaka till Spaniens finrum. Nu är han på god väg att vara en del i det lag som åter är på väg ut i hela Europas finrum – Champions League.

Igår stod Real Sociedad för en otroligt imponerande prestation när man bortaslog Lyon i det första av två kvalmöten. Antoine Griezmann och Haris Seferovic slog till med varsina drömmål, och La Real har nu ett 2-0-läge att gå på inför returen på Anoeta nästa vecka. Här kommer ytterligare några tankar kring matchen och Real Sociedads säsongsinledning.

La Real klarar sig utan Illarramendi
Ett uddlöst och grått Getafe kan inte riktigt räknas som en ordentlig värdemätare. Men att spela som man gjorde igår, borta mot Lyon, tyder på klass. Och det var framför allt det defensiva mittfältsspelet tillsammant med backlinjen som jag imponerades av. Asier Illarramendi spelade en nyckelroll i sin defensiva roll på innermittfältet förra säsongen. Redan mot Lyon var det tydligt att hans kompanjon Markel Bergara nu kommer ta betydligt mer ansvar den här säsongen. Dessutom har det skapats en konkurrenssituation kring platsen som defensiv spelfördelare.

Mot Getafe spelade klubbens juvel Rúben Pardo, igår fick David Zurutuza ta hand om rollen med framgångsrikt resultat. Därtill finns också nyförvärvet Esteban Granero som bara spetsar till det ännu mer.

Det kan fortfarande vara ett alldeles för tidigt skede att slå hammaren i bordet och bedöma, men sett över de två inledande matcherna på säsongen kommer Real Sociedad klara sig bra utan Asier Illarramendi. Kanske leder det till och med till något positivt om ännu fler tar sig i kragen och kliver fram mer. Precis som Markel Bergara och David Zurutuza gjorde igår.

Carlos Vela är bättre än någonsin
Tolv mål och åtta assist första säsongen. 14 mål och nio assist ifjol. Carlos Vela har sannerligen imponerande statistik sedan han lämnade Arsenal för Real Sociedad. Men den 24-årige mexikanen känns i detta nu bättre än han någonsin varit. Drivet, blicken och spelskickligheten – allt i ett. Mot Lyon var han inte bäst i La Real, men han gjorde alltid något vettigt när han fick bollen, och stod föga överraskande för framspelningen till Antoine Griezmanns fantastiska mål.

Fortsätter Vela som han inlett säsongen kommer de 14 ligamålen han lovat att slå inte bli några större problem. Frågan är hur långt han kan leda till Sociedad i Europa.

Isco stor matchvinnare utan att imponera
Helgens kanske mest intensiva match var onekligen den mellan Real Madrid och Real Betis. De grönvita gästerna från Sevilla chockade Madrid inledningsvis och anföll med både fart och kraft. Framför allt imponerade den vindsnabbe yttern Cedrick Mabwati och Nosa Igiebor på det centrala mittfältet. Sin vana trogen gjorde även Jorge Molina mål mot Real Madrid – men efter chanser åt båda håll var det sedan helt utjämnat genom Karim Benzema. Den gången stod Isco för framspelningen.

Och han skulle få mer att säga till om i matchen, Real Madrids nye lille tekniker. Men han gjorde överlag ingen jättematch, Isco. Långt ifrån. Han hade uppenbara problem att komma loss och få de ytor han vill ha. Men som sagt – han skulle få mer att säga till om. Med bara ett par minuter kvar knoppade han nämligen in segermålet på ett alldeles briljant sätt, och blev därmed stor matchvinnare med ett mål och en assist. Och för att vara första officiella framträdandet får ändå Isco klart godkänt. Fotboll handlar ju om att göra mål, att vinna matcher. Det såg Isco till att Real Madrid gjorde.

Något annat som var ytterst anmärkningsvärt från matchen var att Madrids nygamle högerback Dani Carvajal hade stora problem, dels med Cedric som kom förbi gång efter annan, men även i positionsspelet där han inte riktigt hängde med. Offensivt råder det absolut inga tvivel om att Carvajal håller en högre nivå än Álvaro Arbeloa, men ynglingen måste bli mer solid i defensiven om han ska få behålla sin plats i startelvan.

Ny säsong – samme Diego Costa
Duktig fotbollsspelare, gnällig, ett hatobjekt för motståndarlaget och målskytt i Copa del Rey-finalen. Ringer det några klockor? Just precis, det är Diego Costa jag pratar om. Det må vara en ny säsong, men Atlético Madrids energiske och provokative brasse förblir likadan. Det bevisade han om inte annat direkt när Atlético tog sin an Sevilla i söndagens stormatch. Sin vana trogen retade han upp motståndarna på löpande band, och framkallade inte mindre än tre gula kort. Dessutom ledde han sitt lag till tre poäng i form av två helt avgörande mål. Än så länge ser Atlético ut att klara sig utan Radamel Falcao.

En annan som imponerade mot Sevilla var inhopparen tillika supertalangen Óliver Torres. 94-modellen kom in med en halvtimme kvar istället för Arda Turan, som inte hade sin bästa dag på jobbet, och förändrade matchbilden till Atléticos favör. Med sin eminenta bollbehandling och sitt fina spelsinne erbjöd han en ny dimension i passningsspelet varpå Atlético successivt tog över bollinnehavet allt mer, och i slutändan också kunde avgöra matchen.