Den mållösa tillställningen mellan Real Betis och Getafe – två lag som kämpar om Europa-platser – avslutade den gångna omgången. Här kommer några reflektioner i form av utmärkelsen från densamma.

Omgångens viktigaste:
Celta Vigos och Real Zaragozas poäng mot Barcelona respektive Real Madrid och Osasunas starka bortaseger mot ett tämligen svagt Valladolid i all ära, men ingenting kan mäta sig i samma viktklass som Deportivo La Coruñas trepoängare på Mallorca. A Coruña-klubben hade vid förlust i stort sett kunnat börja planera inför en säsong i Segundan – nu lever hoppet i allra högsta grad, och det är bara fyra poäng upp till säker mark.

Omgångens självmål:
Smörpassning, en perfekt nertagning, och sedan sprang Javi López in bollen i eget mål. Real Sociedad stod för ett riktigt fint anfall, där alla trodde att Antoine Griezmann skulle komma till avslut när han i princip kom helt fri mot Kiko Casilla i Espanyol-målet. Då trampade Javi López på och slog bollen i egen kasse. Knappast meningen, men som alltid väldigt läckert.

Omgångens debutant:
Jag skrev om honom redan för ett par dagar sedan, Málagas Pedro Morales. Chilenaren fick något överraskande chansen från start borta mot Rayo Vallecano – trots att han inte hade spelat en enda minut i Málaga-tröjan sedan han hämtades in i januarifönstret. Så här i efterhand kan man trots allt förstå att landsmannen Manuel Pellegrini spelade Morales från start. Yttermittfältaren stod för två assist och ett mål i 3-1-segern och visade stora kvalitéer. Känns som en lurig spelare som kan avgöra mycket på egen hand.

Omgångens comeback #1:
I över två månader gick Aritz Aduriz mållös. Men på måndagskvällen var det dags igen, när basken blev stor matchhjälte för sitt Athletic som slog Granada med uddamålet 1-0. Kan Aduriz, som gjorde tio mål under hösten, hitta tillbaka till formen igen?

Omgångens comeback #2:
Apropå målskytte, Júlio Baptista var i helgen tillbaka i målprotokollet efter drygt ett och ett halvt års frånvaro. Det beror förstås på de stora skadebekymren som brassen dragits med och att han precis är tillbaka på allvar. Ändå kändes det som det var väldigt nyss som Baptista cykelsparkade in segermålet mot Getafe tidigt förra säsongen. Mot Rayo blev det visserligen ingen cykelspark, men väl en fin nick som betydde 2-1 för Málaga.

—

I kväll tänker och fokuserar vi dock på något helt annat än ligaspelet och den gångna omgången. I afton drar Champions League-äventyret vidare med kvartsfinaler. Av de tre kvarvarande spanska lagen går ett in i sitt kvartsfinalmöte redan i kväll – Barcelona.

Jag råder er alla att läsa Kalle Karlssons eminenta analys av Barcelonas spel och varför de kan vara så överlägsna som de trots allt ändå är i merparten av sina matcher. De har kallats för ett självspelande piano, men det krävs enormt mycket mer än bara en Leo Messi och tio andra spelare för att få pianot att fungera på bästa möjliga sätt.

Lyckas Barça med sin plan fullt ut och om allt klaffar till hundra procent, då kommer man få med sig ett angenämt resultat från Paris i kväll. Ja, då kommer man gå vidare från kvartsfinalmötet med PSG och frågan är om ens något lag har kapacitet att stå emot Barcelona när de är som allra bäst. Returmatchen mot Milan i åttondelsfinalen är egentligen enda tillfället vi har sett Barça riktigt pressade den här säsongen. Det är också det tillfället då katalanerna presterat sin absolut bästa fotboll. De är vana att leverera under press, och känslan är att de bara växer när pressen faller på.

Nu är det dock upp till bevis. Hur bra är säsongens Barcelona? Har man blivit avslöjade, eller kommer man fortsätta vara en av regenterna i fotbollsvärlden? I kväll får vi inte hela svaret, men väl en liten del.

Det enda som är säkert inför kvällen är att Barça inte kommer göra om samma misstag som man gjorde i Milano. Nu kommer man tveklöst pressa högre, spela med högre intensitet, och gå rakare mot mål. Det är därför jag skulle bli väldigt förvånad om inte Cristian Tello är en av elva Barcelona-spelare som startar matchen, just för hans snabbhet och vilja att alltid hitta målet. För det är något som katalanerna kommer sträva efter – mål på bortaplan.

Fyra stycken från klubbens 91-generations spelade från start (Marc Bartra, Martín Montoya, Thiago Alcântara och Cristian Tello), Éric Abidal var uttagen i matchtruppen för första gången sedan i februari ifjol, och Barças kanske största talang i form av Gerard Deulofeu satt på bänken. Det var upplagt för stor fest för Barcelona, och förhoppningarna var stora att såväl Abidal skulle göra comeback som att Deulofeu skulle göra säsongens första ligamatch. Det fanns bara ett problem som ställde till det: Celta Vigo.

De himmelsblå från Vigo kämpade för sin existens, och lika mycket som Celta-spelarna slet för sina liv på varje boll, lika mycket syntes det att inte alla i Barça hade fullt fokus på matchen. Och det klart, har man Champions League-match om bara ett par dagar, och leder ligan så pass överlägset som man gör, går det inte klandra någon för att hålla igen lite.

Å andra sidan gjorde Celta Vigo det väldigt svårt för Barcelona, och jag är inte säker på att gästerna hade vunnit på Balaídos även om de var i en annan sits och ställde upp med sitt bästa lag.

Det blev 2-2, efter en sen Celta-kvittering, till hemmafansens stora förtjusning. Ett rättvist resultat, och jag tror inte något av lagen kände sig särskilt besvikna efteråt.

För Barcelonas del var det största utropstecknet Cristian Tello, som gjorde ett mål och assisterade Leo Messi till ett. Tello är nu uppe på fem mål och fyra assist i ligaspelet – på blott sju starter av totalt 15 matcher. Det som imponerar ännu mer är att han bara spelat 686 minuter. Frågan är om inte Tello, både med sin målfarlighet och snabbhet, vore ett bättre alternativ än Alexis Sánchez för Tito Vilanova att spela från start mot PSG den kommande veckan.

En annan som imponerar, i alla fall målmässigt, är förstås Leo Messi. Mål i 19 raka ligamatcher, mot varje lag i ligan, är unikt, och ett helt galet facit. Frågan är när och om vi någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

—

Ett annat lag som hade tankarna på andra saker igår var Real Madrid. Man mötte, på ett liknande sätt som Barça, ett lag som kämpar för sin överlevnad – Real Zaragoza. Och hemmalaget Zaragoza gjorde livet surt för Madrid, speciellt när man tog ledningen redan efter sex minuter.

Cristiano Ronaldo kvitterade visserligen innan paus, men närmare än så kom aldrig huvudstadsklubben. Och även om man försökte var det tydligt att man inte gjorde sin största ansträngning på att vinna matchen. Veckans Champions League mot Galatasaray är så mycket viktigare för ”marängerna”, något José Mourinho knappast undanhöll på den efterföljande presskonferensen.

– Vårt huvudmål resten av säsongen är Copa del Rey-finalen och Champions League, det är ingen hemlighet. Vi ska försöka vinna varje match som är kvar i ligan och sluta tvåa, men ska vi vara ärliga handlar det bara om hur många poäng efter Barcelona vi kommer, sa han.

—

En av gårdagens mest nöjda var annars Pedro Morales. Málaga hämtade in yttern från chilenska ligan i januarifönstret, då man istället tappade Diego Buonanotte till Granada. Innan igår hade Morales bara suttit på bänken vid ett par tillfällen, men inte spelat en enda minut. Men så fick han chansen borta mot Rayo, och som han tog den.

Två assist och ett mål för Morales i en urstark 3-1-seger för Málaga. Nu har andalusierna fortsatt bra häng på fjärdeplatsen, och kanske kan Morales bli en joker som står för den stora skillnaden i slutändan? Tiden får utvisa svaret.

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

—

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

—

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

—

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

—

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

—

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

—

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

—

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

—

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

—

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

—

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

Säsongen 1998/99 gjorde Raúl González tio baljor för Spanien. Lika många gjorde Fernando Torres – tro det eller ej – 2005/06. Men det finns en spelare som under en säsong faktiskt gjort ännu fler, hela 13 stycken. Det mäktade nämligen David Villa med 2008/09, i något som kanske var hans bästa säsong i karriären. Han gjorde även 30 mål för Valencia den säsongen.

Nåja, slutsnackat om både Villa och Valencia, åtminstone för den här gången. Anledningen att jag tar upp det här är att Spaniens numera specielle målskytt – Pedro Rodríguez – gjort just tio mål, lika många som Raúl och Torres, under en säsong i landslaget. Det som är mest intressant i sammanhanget är förstås att säsongen fortfarande inte är slut, och att den avrundas med Confederations Cup i sommar. Med den målform Pedro verkar ha i landslaget finns alla möjligheter för den lille kanariern att spräcka Villas gamla målnotering från 2008/09.

—

Den där krisen som Spanien verkade vara inne i är nu som bortblåst. Man åkte till Paris, gjorde det man kan allra bäst, och åkte därifrån som ny gruppetta i sin VM-kvalgrupp. Var det någon som egentligen trodde något annat från början?

Att Spanien tappat poäng mot Finland, eller spelar dåligt mot Georgien är en sak. Mot Frankrike var läget helt annorlunda. Så fort minsta lilla press sätts på ”La Roja” går man in i sin lilla bubbla, och presterar precis den fotbollen vi blivit bortskämda med de senaste åren.

Pedro blev tungan på vågen med sitt avgörande 1-0-mål i början av andra halvlek. Arsenal-försvararen Nacho Monreal bör också ha en stor eloge för målet då förarbetet höll världsklass.

Annars var det en annan som klev in i hjälterollen för Spanien – nämligen Víctor Valdés. I kapten Iker Casillas frånvaro fick katalanen chansen mellan stolparna, och som han tog den. Med tre-fyra kanonräddningar blev han verkligen Spaniens räddande ängel och kan mycket väl vara anledningen att de rödklädda nu får en behaglig resa till Brasilien nästa år.

En annan intressant anekdot är att Valdés 2006, på samma arena i Paris, gjorde en av sina bästa matcher i karriären. Då handlade det om Barcelona och Champions League-final mot Arsenal, men det var likväl samma arena. Valdés blev tillfrågad inför matchen vad hans bästa fotbollsminne var, och då svarade han just den där kvällen i Paris, då Barcelona vann med 2-1. Det sägs även att den matchen ändrade Valdés från att inte tycka om att stå i mål till att faktiskt njuta av sitt jobb.

Det var väl tur det blev ett kärt återseende för Valdés trots allt, nu när han lärt sig att uppskatta vad han gör.

Spanien spelade igår oavgjort mot Finland, ett resultat som många spanjorer klassar som en förlust. ”La Roja” har redan inlett kvalet svajigt där 4-0-segern mot Vitryssland egentligen varit den enda match då vi riktigt känt igen de regerande världsmästarna.

Nu bör det poängteras att mina ögon inte var fullt fokuserade på Spanien-Finland igår, främst för att jag i landslagssammanhang är lika intresserad av att följa Sverige, som på förhand hade en betydligt tuffare uppgift mot Irland. Tufft blev det, både för Sverige och väldigt överraskande också för Spanien.

Sergio Ramos gav La Roja ledningen på El Molinón i Gijón, detta strax efter paus. När sedan Teemu Pukki kvitterade tio minuter från slutet hann inte Spanien trycka fram ett ledningsmål.

Efter 1-1-matchen hemma mot Frankrike har pressen varit nog stor för Spanien. Nu är det betydligt större när man reser till grannlandet som man på tisdag möter i en match som kan bli ruggigt avgörande för hur gruppen skall sluta. Spanien måste vinna för att ha allt i egna händer.

Jag är dock inte särskilt orolig för att Spanien skall missa VM i Brasilien nästa år. Inte ens om de förlorar mot Frankrike. Min teori är följande: har man två raka EM-guld och ett VM-guld därtill, kan man inte begära av alla spelare att motivationen ligger på max inför en drabbning mot exempelvis Finland. När det väl kommer till krita så är jag däremot helt övertygad om att vi kommer få se det Spanien vi vant oss vid, och blivit bortskämda med, de senaste åren.

Och vem skulle vilja möta Spanien i ett playoff? Ingen.

Att de regerande Europa- och världsmästarna besegras av Frankrike i gruppen vore en sak. Att se inte tar sig vidare från kvalet vore en helt annan, och det ser jag, hur oinspirerat kvalspelet än har sett ut än så länge, inte skulle kunna hända. Spanien är helt enkelt fortfarande för bra, och besitter på tok för mycket kvalité.

Men visst är det kul när skrällar som Finlands igår ändå förekommer. På pappret hade Spanien kunnat ställa upp med sitt sjunde bästa lag på pappret och ändå vara storfavoriter. Det är tur att fotboll spelas på planen, trots allt.

När man är sängliggande med 40-graders feber spelar det inte särskilt stor roll vad man har för tankar eller idéer – de går helt enkelt inte att genomföra.

Nåväl, nu ska jag inte klaga mer för nu har febern lagt sig och det är på sin plats att ruska liv i bloggen igen.

Nu när det är landslagsuppehåll tänkte jag, som vanligt, göra en koll för att se hur det går i divisionen under. Jag tänkte framför allt fokusera på Segundans mest stjärnspäckade lag och de som var stora favoriter att ta klivet upp till La Liga inför säsongen – Villarreal. Därför har jag tagit ett snack med CMore Norges La Liga-expert Petter Veland, som även har ”de gula ubåtarna” närmast hjärtat.

Villarreal ligger just nu femma i Segundan, fyra poäng bakom tvåan Alcorcón och hela 14 bakom tabellettan Elche. Vad säger du om Villarreals säsong så här långt?

– Veldig ustabil. Jeg synes inngangen til sesongen var ganske naiv i form av at uttalelser fra spillere og trenere lett kunnet tolkes som at de trodde Segunda-oppholdet ville bli kortvarig uten at de behøvde å jobbe spesielt hardt for det. Selvtilliten var litt for høy til å være et nynedrykket lag, og de fleste spillerne som ble hentet i løpet av sommeren så ut til å ta litt for lett på oppgaven. Gjennom hele sesongen har Villarreal slitt med å avgjøre jevne kamper til sin fordel, og de har aldri kommet inn i en ”godrekke” – inntil nå med Marcelino som trener.

Tycker du man har sett det man kunde förvänta sig av de gula ubåtarna den här säsongen?

– Nei, jeg forventet langt bedre resultater. I en periode gikk man med kun tre seire på 15 kamper, og det er langt, langt under nivået jeg forventer Villarreal skal ligge på i Segunda División – forholdsvis god motstand til tross. At nivået er bra også på nivå to av spansk fotball er ingen overraskelse, men det virket som sagt som at flere av spillerne trodde dette skulle bli en enkel affære. De aller, aller fleste av spillerne var regnet som rutinerte og gode spillere på nivået over, så sett under ett har ikke sesongen vært spesielt bra – selv om det for øyeblikket, heldigvis, går bra.

Vilken enskild spelare anser du stuckit ut mest från mängden på ett positivt sätt i Villarreal sedan nedflyttningen?

– Sesongen under ett, og kun én spiller. Vanskelig. Men jeg må si Mateo Musacchio. Det er kun serieleder Elche som har sluppet inn færre mål denne sesongen, og det skal den argentinske stopperen (mittbacken) har sin del av æren for. Når han spilte i La Liga synes jeg han tidvis ble avkledd på posisjonering og spilleforståelse, men de to aspektene ved spillet har han klart å utvikle denne sesongen. Kombinert med bra fysikk, fart og duellstyrker blir det til slutt et bra totalprodukt når han i tillegg makter å kjenne sine svakheter – og dermed gjøre ting enkelt med ball. Musaccio har spilt 28 av 30 kamper denne sesongen, og jeg tror ikke det er tilfeldig at de to kampene ble tapt med 0-2 og 0-5 mot henholdsvis Sporting Gijón og Real Madrid Castilla. Det skal dog sies at tre av januarforsterkningene har slått bra til, og skal ha sin del av æren for den gode formen, og det er Jonathan Pereira, Jérémy Perbet og Francisco Javier Farinós.

Segundans ende svensk, Olof Mellberg, håller till i Villarreal. Hur har han skött sig?

–Varierende. Det er tydelig at Mellberg er inne i ett av sine siste år som fotballspiller. Han henter seg inn på mye grunnet svært god spilleforståelse og mye rutine, men selv i Segunda División går det av og til litt for fort for 35-åringen. Det har blitt både utvisning og selvmål på Mellberg denne sesongen, men samtidig er jeg også svært takknemlig for målet han scoret borte mot Almería – uten den utligningen kunne forspranget blitt for stort til å kunne hentes inn igjen.

Slutligen, vilka vinner Segundan och hur går det för Villarreal?

– Elches utgangspunkt er såpass bra at de kan tillate seg mange tap mot slutten av sesongen, men likevel vinne serien. Kampen om 2. plassen tror jeg står mellom Alcorcón, Villarreal og Almería. Førstnevnte har vært med i kampen også de to siste sesongene, men sviktet. Almería tror jeg derfor blir den hardeste konkurrenten siden de har to poengs forsprang, men jeg har et håp om at den gode formen til Villarreal vedvarer siden har ganske så overkommelig motstand i Recreativo Huelva, Mirandés, Numancia, Real Murcia, Racing Santander og Lugo den neste drøye måneden. Jeg tror ikke Girona eller Las Palmas henger med helt inn, og at alt avgjøres med Villarreal – Almería i siste serierunde.

—

Som det framgår i Petters svar leder alltså Elche överlägset serien – precis som man gjort sedan den första spelomgången. Man har tio poäng till godo mot tvåan Alcorcón på 54 poäng, som i sin tur ligger två pinnar före Almería, tre före Girona och fyra före Villarreal. Mest imponerande mest Elches säsong så här långt är att man bara släppt in ynka 18 mål på 30 matcher. Målvakten Manu Herrera leder därför inte helt oväntat Zamora-rakningen som den keeper med överlägset bäst snitt vad gäller minst insläppta mål.

I bottenskiktet är det Xerez som går allra tyngst, och ligger klart sist. Även La Liga-färskingarna Racing Santander och Hércules ligger placerade under nedflyttningsstrecket. Men bara 30 omgångar är spelade, och hela 12 återstår. Mycket kan hända – på alla fronter.

30 omgångar i Segundan är spelade, men hela 12 återstår. Mycket kan hända – på alla fronter. 

Omgångens nostalgi #1:
Är Sevilla tillbaka på allvar? Under Unai Emerys styre har man på hemmaplan verkligen hittat tillbaka till glansdagarna. På söndagen slog man Zaragoza med klara 4-0, efter att bland annat högerbacken Coke, som i övrigt varit en flopp i Sevilla, nätat två gånger om.

Omgångens nostalgi #2:
Är han tillbaka på allvar nu, David Villa? Känslan är att han är det, efter den senaste veckan. När Cesc Fàbregas inte har presterat på sin toppnivå gavs Villa chansen, och som han tog den. Att Andrés Iniesta dessutom får spela i sin naturliga och bästa position gör valet av Villa i startelvan än mer befogad. Med sitt mål och sina två assist mot Rayo lär ”el Guaje” bara stärkt sina aktier om en startplats.

Omgångens skräll:
Málagas vecka hade gått som på räls… sedan kom Espanyol på besök till La Rosaleda, och tog en blytung 2-0-seger. Málaga kommer få det kämpigt att blanda ligaspelet med Champions League i vår. Nu har man tappat fjärdeplatsen.

Omgångens golazos:
Återigen var det en sådan helg där flera ruggigt läckra mål kom till. Sergio Garcías stenhårda klackmål mot Málaga, Luka Modric hästspark mot Mallorca, eller för all del Sílvios långskott mot Celta Vigo. Och då gillar jag personligen också Rikis 1-0-mål i Galicien-derbyt minst lika mycket som övriga.

Omgångens pinsammaste:
Iago Aspas nerskallning av Carlos Marchena efter bara 29 minuter i Galicien-derbyt säger både en del om vilka känslor han hyser för Deportivo och hur dåligt han kunde tygla dessa känslor. Även om Depor var bättre även innan Aspas visades ut påverkade det naturligtvis Celta Vigo resten av matchen, som man förlorade med 3-1.

Omgångens visselorkan:
Oj, vad oälskad han är på Camp Nou, Raúl Tamudo. Den gamle Espanyol-legenden hoppade in för sitt Rayo och gjorde mål bara efter några minuter. Om visselorkanen var hög när han byttes in, nådde den samma ljudvolym när han gjorde mål.

Omgångens slitvarg:
Han springer, han kämpar, han sliter. Men han blir lika mycket nersparkad också, Atléticos best Diego Costa. Det går inte blunda för brassens storhet. Vem som burit Atléticos anfallsspel sedan nyår råder det inga tvivel om. Han heter knappast Radamel Falcao och är från Colombia, han heter Diego Costa. Med sina två mål borta mot Osasuna blev brassen på nytt stor matchhjälte för Madrid-klubben.

Deportivo La Coruña reste sig när pressen var som värst. Fast visst fick de lite hjälp på traven.

Det blev hemmaseger på Estadio Riazor igår kväll, när Deportivo La Coruña lyckades ta en mycket efterlängtad trepoängare. Och på vilket sätt man gjorde det. Juan Carlos Valerón visade gammal form och passningen fram till Rikis 1-0-mål kan få vilken fotbollsälskade som helst att börja dregla. Sílvios volleymål från 30 meter som innebar 2-0 i andra halvlek var inte sämre, och Diogo Salomãos läckra 3-0-mål fick summera Deportivos eminenta insats.

Men man fick ju lite hjälp på traven, trots allt. Depor inledde visserligen bäst och gjorde 1-0 redan efter åtta minuter. Men efter halvtimmen spelad skulle man få dubbelt övertag. Celta-stjärnan Iago Aspas, som jag skrev om inför derbyt, kunde inte tygla sina hatkänslor mot Deportivo. Efter en situation som inte såg ut att vara något märkvärdigt, skallade Aspas ner Deportivo-försvararen Carlos Marchena och belönades naturligtvis med ett rött kort.

Utvisningen gjorde att Deportivo kunde styra spelet allt mer, och ha fullständig kontroll på matchen. Celta å sin sida förlorade inte bara sin stora stjärna, man förlorade tron. Det syntes att man inte var på tå och hela tiden låg steget efter sina antagonister.

Deportivo La Coruña har fortfarande en lång väg att vandra för att fixa nytt kontrakt i Spaniens högsta division. Men segern betyder moraliskt otroligt mycket för klubben, något tränaren Fernando Vázquez inte var sen att påpeka på presskonferensen efter matchen:

– Det här betyder allt för oss. Nu har vi kommit in på rätt spår och det gäller att bara fortsätta nu. Vi är säkra på att vi kan klara det här, sa han.

De kommande två ligamatcherna möter Deportivo direktkonkurrenterna Mallorca (borta) och Real Zaragoza (hemma).

– Vi spelar bara finaler nu, konstaterade Fernando Vázquez.

I dag ägde kvartsfinallottningen i Champions League rum i Nyon, Schweiz. Tre spanska hade representanter på plats: Barcelona, Real Madrid och Málaga.

Och med lottningen i handen kan jag snabbt konstatera följande: det kunde varit betydligt värre – för samtliga.

Jag är ganska övertygad om att alla spanska lag är nöjda med sin respektive lottning. Här kommer lite med djupgående kring lottningarna.

Málaga – Borussia Dortmund
På den första lappen som drogs upp stod det Málaga. På den andra stod det Borussia Dortmund. Jag tror båda lagen är ganska nöjda med den här lottningen, inte minst tyskarna.

Men precis som jag skrev efter Málagas avancemang mot Porto, så bör de inte underskattas av något jag. Och de hade kunnat få en betydligt tuffare lottning, det bör poängteras. Borussia Dortmund har spelat fantastisk fotboll genom hela Champions League, och har ett såväl samspelt lag som spelare med enorma spetskvalitéer. Däremot är många av deras spelare ganska färska i sammanhanget, och är det någonting vi lärt oss genom åren är det att rutin väger väldigt tungt när det börjar dra ihop sig.

Málaga debuterar visserligen i Champions League den här säsongen, men har för den sakens skull inte helt purfärska spelare. Martín Demichelis, Jérémy Toulalan, Joaquín, Júlio Baptista, Javier Saviola och Roque Santa Cruz är för att nämna några spelare med stor Europeisk rutin. Dortmund har inte de spelarna.

Ser man på pappret är dock BVB ett bättre lag. Man har vunnit två raka Bundesliga-guld och kanske spelat den mest underhållande fotbollen i säsongens Champions League-upplaga. Men för att ta sig till semifinal måste man ta sig förbi Málagas starka defensiv, och det är inte den lättaste uppgiften.

Málaga har den här säsongen verkligen visat sina muskler då man slagit lag som Real Madrid, Milan, Porto och Valencia. Man har bevisat att man håller en väldigt hög nivå och kan mäta sig med de allra tyngsta namnen.

Det kommer inte bli en lätt uppgift för Málaga, men chansen finns absolut. Dortmund är favoriter, vilket också kan vara en anledning som förbättrar spanjorernas möjlighet till vidare avancemang.

Jag skulle bli förvånad om det här avgörs efter första mötet. Det kommer bli två intensiva och tuffa matcher.

Real Madrid – Galatasaray
Det råder inga tvivel om att Real Madrid drog den stora vinstlotten. Inte för att Galatasaray bör underskattas – de har ett bra lag med många skickliga spelare. Däremot har de inte samma stabilitet och samma spets som Real Madrid, vilket det förvisso är få som har.

Jag hade blivit mycket förvånad om inte Madrid tar sig vidare komfortabelt från det här mötet. Att de kan knalla sig igenom dubbelmötet tvivlar jag dock på, och Galatasaray kan säkert bjuda upp till bra motstånd – inte minst hemma i Istanbul – men över två möten skall det här inte vara några större bekymmer för José Mourinhos manskap.

Barcelona – Paris Saint-Germain
När Paris Saint-Germain drogs upp återstod tre lag: Barcelona, Juventus och Bayern München. Jag är säker på att alla nyss nämnda lag hoppades att de skulle bli uppdragna nästa gång.

Det blev inte FC Bayern eller Juventus – det blev Barcelona. Och jag tror katalanerna är väldigt nöjda med det, då både Bayern och Juventus är två lag de flesta vill undvika så långt det är möjligt.

PSG har på pappret ett starkt lag, men saknar både erfarenhet och är inte på långa vägar lika samspelta som Barcelona. Att man dessutom saknar Zlatan Ibrahimovic i första mötet hemma i Paris stärker knappast lagets odds att gå vidare.

Barcelona har lärt sig en läxa från dubbelmötet med Milan. Jag tror man kommer göra ett bra resultat på bortaplan, för att sedan avgöra hemma på Camp Nou.

Summering
Ingen kvartsfinal i Champions League är enkel, men det finns vissa lag man helst undviker så långt det går. Varken Málaga, Real Madrid eller Barcelona fick något mardrömsmotstånd på sin lott, och alla har bra chanser att gå vidare till semifinal.

Störst chanser har givetvis Real Madrid sett till pappret. Barcelona bör också ta sig vidare mot PSG om de spelar den fotboll de kan. Málaga står inför den tuffaste uppgiften, men har visat tidigare under säsongen vilken kapacitet de har.

Så, blir det något spansk lag i semifinal? Eller kanske två lag? Eller tre?

I kväll möts La Ligas två sämsta lag. I alla fall om vi skall lita på tabellen. Nykomlingarna från Galicien – Deportivo La Coruña och Celta Vigo – har sannerligen inte haft det lätt i sina respektive comebacker. För Deportivos del har det mesta slagit fel, trots några få glädjeämnen i vissa matcher. För Celta har det gått allt bättre, men efter nyår har man tappat rejält med mark i ligaspelet och är nu nästjumbo i tabellen.

Kvällens derby kommer handla om en strid för överlevnad, en kamp om Galicien och definitivt om Iago Aspas.

Den 25-årige Celta-produkten har återigen varit i fokus inför derbyt. Att han inte drar sig för att uttrycka sitt hat mot Deportivo och dessutom är derbyts största stjärna gör inte mediafokuset på honom mindre.

Redan inför fjolårets match på Estadio Riazor i A Coruña, då både Depor och Celta höll till i Segundan, tillkänna gav Iago Aspas tydligare än någonsin vad han tycker om Deportivo. Han sa att det bästa minnet från ett Galicien-derby var något överraskande en Celta-förlust – detta med 3-0 hemma på Balaídos 2002. Anledningen till varför det bet sig fast i Aspas minne, som då var 15 år, var enkel – Deportivo-stjärnan Diego Tristan blev nämligen brutalt nersparkad till fansen stora förtjusning.

Inte heller inför säsongens derby på Riazor har Aspas satt på sin munkavel.

– Jag kommer alltid vara tydlig i det jag tycker och stå upp för mina åsikter. Jag ogillar Deportivo av hela mitt hjärta, lika mycket som jag älskar Celta. Jag hoppas kunna sänka Depor och skicka ner dem till Segundan igen, säger han.

Även på Deportivos presskonferensen inför matchen togs Aspas upp flera gånger. Fernando Vázquez, Depors nye tränare, var inte sen med att kommentera Celta-anfallaren.

– Jag tycker det är korkat av honom att önska någon olycka innan han ens lyckoönskat sitt eget lag, säger han med bakgrund till att Aspas hopp om att skicka Deportivo ner till Segundan.

Kvällens match betyder så otroligt mycket mer än bara tre poäng – för båda lagen. Celta-seger och Deportivo skulle bli väldigt isolerade i botten av tabellen, och förmodligen få det ruskigt svårt att fixa nytt kontrakt. Lyckas A Coruña-klubben däremot plocka tre poäng minskar man avståndet markant till Celta, vilket också skulle vara en ordentlig moralhöjare. För ingenting slår högre än att knäppa sin värsta antagonist på fingrarna. Fråga bara Iago Aspas, eller vem som helst som på ett eller annat sätt är inblandad i kvällens derby.

Källor: AS, La opinion A Coruña och LFP.