Daniel Larsson blev klar för Valladolid i höstas, Guillermo Molins är hårsmån ifrån Real Betis, och nu uppger SkySports att Sevilla och Málaga slåss om John Guidetti. Från noll svenskar i La Liga när säsongen började kan vi om någon vecka ha tre stycken i ligan – vilket naturligtvis skulle höja intresset för allmänhetens svensk enormt. Speciellt om en av dessa heter John Guidetti.

Den unge och mycket talangfulle Manchester City-anfallare har alltså kopplats samman med Sevilla och Málaga. SkySports uppger att Guidetti kommer lånas ut under våren – och att han själv föredrar Spanien. Där skall de nyss nämnda klubbarna vara de som är intresserade av hans tjänster.

Skulle Sevilla sälja skyttekungen Álvaro Negredo – som det ryktats om de senaste veckorna – hade man definitivt varit i behov av en spelartyp som Guidetti. Babá Diawara har förvisso inte fått särskilt många chanser sedan han värvades in från portugisiska ligan, men han känns som ett osäkert kort. Med nye tränaren Unai Emery – som är känd för att rotera mycket – hade det nog inte spelat någon roll för Guidetti om Negredo stannar eller inte – svensken hade fått speltid ändå. Men får han själv välja tror jag Málaga är ett betydligt hetare och smartare alternativ, inte minst med tanke på att man spelar Champions League-slutspel till våren. Att de dessutom saknar en notorisk målskytt gör inte saken sämre, och det gör ryktet i sig än mer trovärdigt.

Om det skulle stämma att John själv föredrar Spanien så är jag helt övertygad om att han resonerar rätt. Svensken har såväl tekniken och spelsinnet som krävs för att lyckas i La Liga, och besitter en mental styrka som få andra 20-åringar gör.

Intresset för spansk fotboll hade höjts till skyarna i Sverige om vårt nya stora framtidshopp hade tagit sig an La Liga. För lyckas, det är jag lika övertygad om som John själv, att han kommer göra – oavsett i vilket lag eller vilken liga han hamnar.

Copa del Rey – reservernas turnering. Ett måtto som både Málaga och Barcelona spelade efter under onsdagens kvartsfinal på Camp Nou.

Málaga kom till start utan stjärnor som Willy Caballero, Martín Demichelis, Nacho Monreal, Jérémy Toulalan, Joaquín och Isco. Barcelona gjorde detsamma utan spelare som Gerard Piqué, Jordi Alba, Sergio Busquets, Xavi Hernández och Cesc Fàbregas.

Det var med andra ord två ganska reservbetonade lag som gjorde upp – för att uttrycka det milt. På pappret, sett till spelare för spelare, skulle det ändå vara fördel för de blåröda. Man hade trots allt Leo Messi från start, för han vilar ju inte. Detsamma gällde Andrés Iniesta och Carles Puyol, för att nämnda ytterligare ett par stjärnor som trots alls fanns med i Tito Vilanovas startelva.

På hemmaplan har Barça varit i det närmsta orubbliga den här säsongen, och man hade ändå ett bättre lag på banan än gästerna från solkusten. Men även om matchbilden också var precis som väntat bjöd Málaga upp till bättre och tuffare motstånd än vad de flesta hade väntat sig. Man höll hög press, men släppte till väldigt lite bakåt och framför allt så såg det ut som man trodde på det.

Jag är inte säker på att Málaga har fått ett bättre resultat med sin bästa startelva. Spelare som Diego Buonanotte, Sergio Sánchez och Francisco Portillo vill vara med och kriga om en startplats till varje match. De tog – tillsammans med hela Málaga – uppgiften på Camp Nou som om deras liv stod på spel.

Att försöka få Málaga att framstå som det bättre laget på Camp Nou vore fel. Men man gjorde – sett till förutsättningarna – en fenomenal insats. Den enda riktiga blundern var Weligtons schabbel som ledde fram till Leo Messis 1-1-mål – men det lär vara få som bryr sig om det hos gästerna så här efter matchen.

Offensivt hade de himmelsblå inte lika mycket fantasi som i helgens drabbning mot Barça. Och det är väl förståeligt, med tanke på vilka spelare som saknades. Däremot så utnyttjade man sina chanser, och de saker man faktiskt är bättre än Barcelona på. Som fasta situationer – det var just efter en sådan som Ignacio Camacho pangade in kvitteringen i slutminuten.

Det som på förhand skulle bli en dans på rosor för Barcelona blev en riktig tuff match. Nu lever i stället dubbelmötet i allra högsta grad inför returen på La Rosaleda nästa vecka. Ja, det är till och med fördel Málaga. Vem hade kunnat tro det?

—

Onsdagens andra Copa del Rey-kvartsfinal mellan Real Zaragoza och Sevilla bjöd inte på särskilt mycket av värde. Unai Emery gjorde debut som Sevilla-coach, och fick med sig ett bra resultat (0-0) inför returen på hemmaplan nästa vecka. Zaragoza? Nä, dem kan man inte räkna ut. Även den kvartsfinalen är helt öppen.

—

I tisdags spelades den på förhand mest intressanta kvartsfinalen, den mellan Real Madrid och Valencia. Det blev, som oddssättarna trodde, hemmaseger för Madrid med 2-0. Men Los Ché ska inte skämmas för sin insats. Med lite tur (och skärpa från Jonas sida) hade man fått med sig ett betydligt bättre resultat hem till returen.

Nu hade man det mesta mot sig, och fick vända hem med underläge 0-2 inför den andra halvan på Mestalla. Omöjligt uppdrag? Absolut inte, men då måste man få flytet man inte hade på Santiago Bernabéu med sig, och inte bränna jättechanser.

Det lutar ändå starkt åt Real Madrid-avancemang här.

Det har inte hänt särskilt mycket på transferfronten i Spanien än. Daniel Larsson till Valladolid, Miguel De Las Cuevas till Osasuna och Paulo Assuncão till Deportivo är bra nyförvärv, men inga värvningar som får någon att hoppa av stolen. Därför kom nyheten om Chelsea-talangen Lucas Piazóns lånövergång till Málaga som en positiv nyhet. Ja, man ramlar förstås inte av stolen nu heller, men det är ändå ett spännande namn och han har av vissa hyllats väldigt mycket på de brittiska öarna.

Jag gissar att han lånas in för att använda som spjutspets i anfallet. Som offensiv mittfältare – en position jag annars förknippar brassen med i första hand – är det redan fullt. Med spelare som Joaquín, Isco, Eliseu, Francisco Portillo och Diego Buonanotte är konkurrensen redan stentuff, och jag har svårt att se varför Manuel Pellegrini skulle vilja få in ytterligare en spelare som kan utmana på den positionen. Och då har vi dessutom inte ens tagit upp Júlio Baptista, som beräknas vara spelklar väldigt snart (även om det är ett unikt skadefall och man aldrig kan vara säker på något).

Piazón måste vara en värvning som är tänkt att användas som spjutspets. Med Roque Santa Cruz och Javier Saviola kan den unge brasilianaren definitivt konkurrera, och kanske rentav ta en plats i startelvan.

För Málaga väntar ett dubbelmöte mot Barcelona i Copa del Rey inom den närmsta veckan. Får vi se Lucas Piazón göra debut mot de blåröda?

—

Omgångens awards från den 19:e ligaomgången.

Omgångens comeback:
Wow, vilken comeback! Valladolids succéman Patrick Ebert var tillbaka efter en dryg månads skadefrånvaro – och vilken comeback det blev. Mot Mallorca stod tysken för två drömmål, och en vacker assist. Han tar med sin insats även hem priset som omgångens spelare.

Omgångens frånvaro:
Senast Real Madrid var utan Cristiano Ronaldo i en ligamatch förlorade man. Samma visa var det gången innan det. Och mot Osasuna var det inget undantag. Portugisen saknades på grund av avstängning – och Madrid fick bara 0-0.

Omgångens straffskytt:
Radamel Falcaos stenhårda straff i all ära. Guilherme Siqueiras två straffmål borta mot Getafe blev direkt avgörande och räddade en poäng åt Granada – en ytterst viktig sådan.

Omgångens varningsfinger:
Thiago Alcántara äntrade planen för sitt Barcelona med drygt 20 minuter kvar mot Málaga, och hann bevisa att han är redo att på allvar ta upp kampen om en startplats på det annars stjärnfyllda mittfältet. Cesc Fàbregas – i första hand – måste jobba stenhårt och inte tillåta sig själv att stanna upp och kolla bakom axeln för många gånger. Då kommer han bli omsprungen.

Omgångens nummer nio:
Jag listade för bara några dagar sedan ligans hetaste ”nummer nio”-spelare. Roberto Soldado var en av dessa, och han var också omgångens absolut hetaste på sin position. Med två mål fixade han segern för sitt Valencia i mötet med Sevilla. Hårdast konkurrens gav Rubén Castro – som svarade för ett mål och en assist mot Levante.

Omgångens historiska:
Det händer mycket med historiska mått i Rayo Vallecano just nu. Faktum är att man aldrig gjort en bättre inledande halva i La Liga än man nu gjort. Med 31 poäng ligger man sexa i tabellen. Detta efter en ny skalp – lagets fjärde raka i ligaspelet – mot Athletic Club.

För i skrivande stund bara några minuter sedan blev nyheten officiell. Michel sparkas som tränare i Sevilla och ersätts i stället av Unai Emery. 2-0-förlusten borta mot Valencia i helgen blev för mycket för Sevilla och Michel, som nu går skilda vägar. Och det var väl tur det, för Real Madrid-legendaren har inte lyckats särskilt väl i den andalusiska storklubben.

Statistiken talar i det här fallet sitt tydliga språk. Michel har tränat klubben i 40 matcher. Bara 16 av dem har resulterat i segrar, medan sju har slutat oavgjort, och hela 17 med förluster. Ända sedan han tog över klubben för knappt ett år sedan har han verkligen levererat blandade resultat. Emellanåt har man sett skymtar av det forna Sevilla när man var som bäst under 2000-talet, med mycket fart och fläkt och riktigt anfallsglad fotboll. Å andra sidan har det blandats med riktiga bottennapp, och Michel har aldrig lyckats få någon kontinuitet under sin tid i klubben.

I höstas slog man Real Madrid med 1-0, man krossade Real Betis i derbyt med hela 5-1, för att ett par matcher senare förlora hemma mot Valladolid. Framför är det bortaspelet som har varit under all kritik under Michel. På tio försök så här långt under säsongen har man bara lyckats vinna på bortagräs vid ett enda tillfälle. Det håller inte för en klubb som Sevilla – med ambitioner att tillhöra toppskiktet av tabellen och varje år spela i Europa.

Den nuvarande tolfte platsen blev talade, och till slut rann bägaren över. Jag tror faktiskt Sevilla gör helt rätt i att sparka Michel. Även om det funnits ljusglimtar så har han – sett till den stora bilden – inte åstadkommit något märkvärdigt.

Nu får i stället den förre såväl Almería– och Valencia-tränaren Unai Emery över Sevilla. Efter att han inte fick förnyat kontrakt med Valencia i somras skrev han på ett kontrakt med Spartak Moskva. Där lyckades han inte särskilt bra, med en missräkning i ligaspelet och utslagning ur Champions League.

Sett till vad Emery åstadkom i Spanien har däremot Sevilla-supportrarna anledning att tänka positivt. Han ansågs inte att vara rätt man för att ta Valencia vidare till nästa steg – den absoluta toppen igen. Men det han gjorde med klubben under sina fyra säsonger var enormt, det kan ingen ta ifrån honom. Tre raka tredjeplatser – trots att storstjärnorna såldes efter varje säsong – talar sitt tydliga språk.

Att Emery kan vara rätt man för att föra Sevilla tillbaka dit de hör hemma – på den övre halvan av tabellen och ett lag som ständigt utmanar om Europa-platser – det är jag övertygad om. Framtiden får utvisa hur lång tid det kommer ta.

Barcelona slog Málaga i toppmötet med 3-1. Lionel Messi, Cesc Fàbregas och Thiago Alcántara stod för katalanernas mål, medan Diego Buonanotte hoppade in och svarade för en drömfrispark i slutminuten. Här kommer några tankar efter matchen.

Det finns inget stopp – Barça vinner La Liga
Halv säsongen är spelad. Men ligavinnaren är redan utsedd. Jag vet, Barcelona har såväl Real Madrid, Atlético & Valencia att ta sig an på bortaplan under våren – för att nämna några. Men det känns inte som det hjälper. 55 poäng av 57 möjliga säger det mesta. Att sådana resultat går även går att uppnå utanför TV-spelsvärlden var det nog ingen som riktigt trodde på.

Även om man fick en del hjälp på traven var det aldrig något snack mot Málaga. Man mötte ligans överlägset bästa lag defensivt – men lyckades ändå göra tre mål. Och då stod Willy Caballero för en bra insats. Triangelspelet i den andra halvleken personifierar inte bara Barcelonas insats i matchen, utan också deras just nu överlägsenhet i ligan. Att få något så svårt att se så enkelt ut – i en toppmatch – är mäkta imponerande.

När de regerande ligamästarna Real Madrid hade spelat 19 omgångar förra säsongen stod man på 49 poäng. Samma säsong slog man poängrekord, då man spräckte 100-gränsen. Bara det faktumet ger ett perspektiv som är värt att ta sig en extra funderare på.

Bara för att jag redan nu utnämnt Barça som ligamästare kanske allt går motsatt för katalanerna under resten av vårsäsongen. Men frågan är vilket lag som i sådana fall kan haka på och utmana. Real Madrid är 18 poäng bakom i tabellen. Enbart Atlético känns, sett till både form och poängavstånd, som den enda utmanaren som finns kvar. Och magkänslan säger att de rödvit-randiga mer kommer satsa på att behålla sin Champions League-plats, och satsa på att vinna såväl Copa del Rey som Europa League.

Camachos misstag blev avgörande
Málaga krossade Valencia på hemmaplan. Man slog Milan, man slog Real Madrid. Att potentialen och kapaciteten finns där råder inga tvivel om. Det har man under säsongens lopp redan bevisat. Men ska man rubba de absoluta topplagen tål inte att göra misstag likt det Ignacio Camacho gjorde under den första halvleken.

Det är varken rätt lag eller rätt spelare (Leo Messi) att servera ett friläge efter en halvtimmes spel. Efter det kunde Barcelona spela med ett helt annat självförtroende vilket också påverkade hela fortsättningen av matchen. Jag är övertygad om att det hade blivit tuffare i andra halvlek om det hade varit mållöst till pausvilan.

Diego Buonanotte förtjänar mer chanser
Isco hade en svår match. Han blev hårt markerad av Sergio Busquets genom hela matchen, och när han fick en passning hade han direkt ytterligare två spelare runt sig.

Offensivt sett blev Diego Buonanotte, som hoppade in med 20 minuter kvar, en härlig injektion för Málaga. Den lille argentinaren, som faktiskt är kortast i hela ligan, skapade både målchanser och visade upp sin fina teknik. I Copa del Rey-matchen mot Eibar i tisdags stod Buonanotte för en fenomenal insats, som kryddades med två fina mål. Insatsen där var förmodligen direkt avgörande att han fick hoppa in mot Barcelona – och inhoppet mot Barça gav mer hopp inför framtiden.

Buonanottes fantastiska frispark i slutminuten fick bli ett slutligt kvitto på hans insats och det vore konstigt om inte Manuel Pellegrini fortsatte att ge argentinaren mer speltid fortsättningsvis. Ända sedan han kom från River Plate inför förra säsongen har han fått väldigt snålt med minuter. Det är dags att det ändras nu.

Det har blivit dags att lista ligans just nu hetaste anfallare. Och då syftar jag på strikers, ”nummer nio”-spelare, ja kalla det vad ni vill. Därför faller spelare som Lionel Messi och Cristiano Ronaldo bort. Listan baseras i första hand på höstens prestationer.

Det pratas väldigt ofta om ”nummer nio”-spelare i Spanien. En roll som i vissa lag inte ens finns, som i Barcelona, där Lionel Messi på pappret innehar rollen, men som i praktiken florerar i en betydligt mer tillbakadragen position.

Här kommer en topp tio-lista med de just nu hetaste spjutspetsarna i La Liga. Och kom ihåg att listan inte baseras på vem som uppnått mest under sina karriärer eller vem som har bäst högstanivå. Detta rör i första hand avtrycken som spelarna gjort den här säsongen.

—

10. Obefemi Martins (Levante)
28 år, 13 ligamatcher, sex mål

Motivering: Har fyllt tomrummet efter Arouna Koné på bästa möjliga sätt. Sett till de matcher han har startat har han hittat nätmaskorna i varannan match. ”Obagol” kan än.

—

9. Álvaro Negredo (Sevilla)
27 år, 16 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Sevillas skyttekung fortsätter att leverera mål, men är liksom en spelare som Roberto Soldado ganska ojämn. Dessutom har han haft svårt att kliva fram i de större matcherna och presterat när det verkligen gällt som mest.

—

8. Karim Benzema (Real Madrid)
25 år, 15 ligamatcher, fem mål

Motivering: Erbjuder en annan typ av spel än Gonzalo Higuaín, och ofta slår det ut väldigt bra. I ligaspelet har fransmannen däremot inte tagit vara på sina chanser som sig borde, men hans fina Champions League-höst bevisar ändå vilket kapacitet som finns. Kommer få fightas rejält med Higuaín om startplatsen under våren. Sett till säsongens insatser borde Gonzalo gå före – men vi vet alla vad Benzema kan när han är som bäst.

—

7. Aritz Aduriz (Athletic Club)
31 år, 17 ligamatcher, elva mål

Motivering: Är den som klivit fram ut Fernando Llorentes skugga. Aritz Aduriz har varit en av få ljusglimtar i Athletic den här säsongen, och faktiskt stått för hela elva mål. Hade hans lagkamrater presterat på samma nivå hade man garanterat gjort en bättre första hälft av säsongen.

—

6. Roberto Soldado (Valencia)
27 år, 17 ligamatcher, nio mål

Motivering: Målmässigt har Soldado gjort en bra säsong så här långt. Men han är fortfarande alldeles för ojämn för att nå högsta betyg och kunna mäta sig med de allra främsta. Emellanåt är han alldeles briljant, för att vissa matcher vara osynlig eller allmänt gnällig.

—

5. Iago Aspas (Celta Vigo)
25 år, 18 ligamatcher, åtta mål

Motivering: Iago Aspas är inte bara Celta Vigos största stjärna och främsta målskytt. Han är och betyder så mycket mer. Den spektakulära spanjoren bjuder alltid på någonting oväntat och är livsfarlig i varje situation. Han öste in mål i Segundan förra säsongen, och har fortsatt i samma fotspår i La Liga. Det står redan många stora klubbar och knackar på hans dörr – vilket är helt förståeligt.

—

4. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
20 år, 17 ligamatcher, sex mål

Motivering: Trivs egentligen allra bäst som ”andreanfallare”, men har i de flesta fallen fått en startplats som spjutspets i säsongens Rayo. En uppgift han har skött på bästa möjliga sätt, genom att stå för både mål och ett gäng assist. Är tekniskt väldigt svårstoppad och har inga direkta svagheter. Kan göra mål på egen hand, med huvudet och skjuter dessutom bra med båda fötterna.

—

3. Gonzalo Higuaín (Real Madrid)
25 år, elva ligamatcher, sju mål

Motivering: Har varit skadad under senhösten, men säsongsinledningen som ”El Pipita” stod för var sensationell. Jag skulle till och med vilja påstå att han var Real Madrids bästa spelare de första månaderna på säsongen, då han både med många mål och framspelningar gjorde otroligt många poäng. Benzema har inte levererat på samma sätt när Higuaín varit skadad – och Pipita lär nu när han är tillbaka efter sin skadefrånvaro ge Madrid ytterligare en dimension i spelet.

—

2. Rubén Castro (Real Betis)
31 år, 17 ligamatcher, 10 mål

Motivering: Real Betis målspruta är inte bara livsfarlig framför mål, utan bidrar med så mycket mer i själva spelet. Det händer ofta att han söker sig ut på en kant, och dribblingsförmågan är det inga större fel på. Tillsammans med Beñat är Rubén Castro den största anledningen till att de grönvita just nu ligger på en Champions League-plats (Málaga, som ligger fyra, är ju i nuläget diskade från spel i Europa). Hade definitivt varit på många storklubbars radar om han inte passerat 30-strecket.

—

1. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
26 år, 16 ligamatcher, 17 mål

Motivering: Det krävs väl ingen större motivering varken vem Radamel Falcao är eller vad han har gjort i Atlético Madrid. Colombianen har stått för fler mål än han har spelat matcher under säsongen och bara det är ett enormt facit. Att han är La Ligas just nu bästa spjutspets råder inga tvivel om. Den kanske mer relevanta frågan är om det finns någon som kan utmana honom om priset som världens bästa i sin position?

—

Bubblare: Diego Costa (Atlético Madrid), Tomer Hemed (Mallorca) och Helder Postiga (Real Zaragoza).

Fotnot: Som tidigare nämnt fyller inte Leo Messi kriterierna för att kunna ta plats på listan. Detsamma gäller Cristiano Ronaldo, som har sin utgångsposition på kanten även om han ofta drar sig inåt i planen.

Omgångens uppsnurrning:
Málagas försvarsgigant Martín Demichelis, som varit så bra under säsongen, fick inleda det nya året med att bli rejält uppsnurrad. Detta borta mot Deportivo, efter att Jesus Gámez slarvat och gett Depor-anfallaren Pizzi möjligheten att skoja till det med Demichelis. Málaga-mittbacken hamnade på andra läktarsektionen efter att ha gått på en klassisk skottfint. Pizzi? Han avslutade numret med att dunka in bollen i mål – som också blev matchavgörande.

Omgångens frispark:
Real Madrid var stundtals riktigt sargat mot Real Sociedad, och kom undan med blotta förskräckelsen. Mycket har man Cristiano Ronaldo att tacka för, som med en magnifik frispark såg till att det blev 4-2 i slutskedet av matchen. Och det var nog tur det, för Madrids del, eftersom Sociedad hann med en reducering till 4-3.

Omgångens smörpass:
Sergio Busquets är välkänd för sitt fina passningsspel och sin förmåga att ständiga ligga rätt i position. Han gör otroligt mycket i det tysta spelet på Barcelonas mittfält – men står sällan i rampljuset. Det förtjänar han däremot att göra efter den magiska passningen han serverade Pedro fram till 3-0. Rakt igenom hela Espanyol – till en löpande Pedro som ensam med Kiko Casilla i målet kunde chippa in bollen i mål. Det såg enklare ut än var det är. Både passningen och målet, men framför allt passningen.

Omgångens bittra:
Att göra hattrick mot Real Madrid är en dröm för många. Säkerligen så även för Xabi Prieto, men även om han garanterat var nöjd med sin egen prestation måste han ändå känt sig lite bitter efter att ha förlorat med 4-3.

Omgångens radarpar:
Det skulle lika gärna kunna vara Real Betis målsprutor Rubén Castro och Jorge Molina – som båda nätade mot Real Zaragoza – men när jag menar radarpar tänker jag mer på det spelmässiga. Två spelare som funkar alldeles ypperligt tillsammans, och som ständigt hittar varandra. Nja, jag tänker inte på Xavi Hernández och Andrés Iniesta heller – även om de visserligen kombinerade sig fram till ett mål mot Espanyol. Jag tänker allra främst på Léo Baptistão och Piti, som tillsammans hade stor show när Rayo körde över Getafe i måndags. Positivt för Rayo är att de båda stjärnorna troligtvis skjuter kvar Madrid-klubben i La Liga även till nästa säsong – desto mindre kul att båda ryktas vara på väg bort från klubben.

Omgångens ”nej, tack”:
Kaptenen Iker Casillas tackade nej till bindeln när han fick hoppa in mot Real Sociedad. Anledningen är fortfarande väldigt oklar, men det råder inga tvivel om att det förekommer någon typ av spricka mellan Iker och José Mourinho.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson gjorde den gångna omgången sina första minuter i La Liga. Och han gjorde det på ett bra sätt. Med hög intensitet, vårdat passningsspel och enorm kämpaglöd stod han för en fin debut borta mot Celta Vigo. Han kommer inte bli den som avgör matcher med fräcka dragningar för Valladolid – men visst kommer han bli nyttig för klubben under våren.

Cristiano Ronaldo vann ligan med Real Madrid, Andrés Iniesta ledde Spaniens till ett andra EM-guld i följd. Det fanns argument för alla tre. Men jag tror de allra flesta är överens om att Lionel Messi ändå är världens just nu bästa fotbollsspelare – något som de 41,6% av rösterna han fick åtminstone vittnar om.

Messi vann ingen stor titel under 2012 – för Copa del Rey får ändå anses vara snäppet under EM, Champions League och en ligatitel. Däremot går det inte bortse från att han gjort sitt bästa år i karriären – inte bara målmässigt, utan även spelmässigt. Nu är han historisk som den förste att vinna fyra raka guldbollar – i rad dessutom.

—

Det togs ju även ut en världselva för 2012, och för att uttrycka det milt så kan vi konstatera att den La Liga-dominansen är total. Varenda spelare i FIFA:s världslag kommer från den spanska ligan – något som är fullständigt ofattbart. Det ger oss ännu ett kvitto på hur stor den spanska dominansen faktiskt är inom världsfotbollen i nuläget.

Men det går ju ha invändningar på allt. Och till och med jag, som stor La Liga-älskare är inte helt nöjd med världselvan. Jag tycker det är fantastiskt det faktum att samtliga elva spelar i Spanien – men vissa förtjänar platsen i laget mindre än andra. Inför Ballon d’Or-galan målades Zlatan Ibrahimovic upp som en tänkbar kandidat till att ta en plats i världselvan. Det blev i stället Radamel Falcao bredvid Lionel Messi och Cristiano Ronaldo i anfallet. Och ser man till colombianens galna år så finns det ingen som kan påstå något annat än att han har förtjänat den här platsen.

Kikar vi i stället på backlinjen så tycker jag bara ett av namnen är riktigt självklart i elvan – Sergio Ramos. Både Dani Alves, Gerard Piqué och Marcelos platser i världslaget kom mer som överraskningar. Börjat vi med Dani Alves så har han gjort kanske sitt sämsta år sedan han kom till Barcelona. Även Piqué har svajat, åtminstone förra säsongen, men gjorde ett urstarkt EM och har spelat upp sig under hösten. Marcelo är väl kanske mest häpnadsväckande då han konkurrerar med Jordi Alba. Den unge katalanen har gjort ett sensationellt år där de fantastiska insatserna har avlöst varandra. Det började i Valencia, följdes upp med ett EM-guld där han hade en nyckelroll, innan året avslutades med en kanonhöst i Barcelona. Marcelo gjorde bra ifrån sig i våras, men tog inte alls för sig som man kunde förvänta sig i OS-turneringen, och har under hösten mestadels varit skadad.

Rätt eller fel val av spelare – ingenting tar ifrån prestationerna som de elva som blivit uttagna i världslaget faktiskt stått för. Och ingenting kan bli mer tydligt än den just nu spanska dominansen.

Daniel Larsson gjorde en fin debut
Under våren (och förhoppningsvis även i framtida säsonger) kommer vi ha den äran att få se en svensk i La Liga. Daniel Larsson kritade på för Valladolid tidigt i höstas, men blev inte spelklar förrän i januari. I helgens ligamatch mot Celta Vigo fick den före detta MFF-anfallaren chansen från start – och tog väl till vara på den. Hade Javi Varas i Celta-målet haft en sämre dag på jobbet hade Larsson dessutom blivit målskytt, nu fick han nöja sig med 90 minuter och en bra genomkörare inför framtiden. Och man vet alltid vad man får av svensken – hårt jobb och en väldigt skön spelare att ha i laget. Han kommer inte bjuda på några spektakulära finter eller fyrtio överstegsfinter, utan kommer göra det enkla.

Annars var matchens kung Iago Aspas. Celta Vigos skyttekung stod för två av målen i 3-1-segern och var ständigt ett hot mot Valladolids backlinje. Aspas är totalt uppe på åtta fullträffar i ligan den här säsongen, och det skulle förvåna mig väldigt mycket om han blev kvar till hösten. Jag håller bara tummarna att han inte lämnar landet, för där kan vi som en kontrast till Daniel Larsson snacka om spektakulär spelare.

Barcelona just nu övermäktiga
4-0 efter 29 minuter. Sedan var det färdigspelat i Barcelona-derbyt. Espanyol brukar annars kunna störa ”storebror” emellanåt, och även om skillnaderna lagen emellan den här säsongen har varit större än vanligt, trodde jag de blåvita skulle bjuda upp till bättre motstånd. Eller är det helt enkelt så att Barça just nu är övermäktiga? Jag tror på en blandning. För samtidigt som Espanyol säkerligen var motiverade till hundra, upplever vi just nu ett sanslöst bra FC Barcelona. Att Tito Vilanova dessutom befann sig på bänken efter sin sjukdomsfrånvaro gjorde nog inte spelarna mindre taggade.

Det mest noterbara i övrigt är Pedros återkomst i målprotokollet. Kanariern hade inte gjort mål för Barça sedan augusti innan han slog till två gånger om mot lokalkonkurrenten. Pedro som annars fått väldigt stort förtroende av Vilanova och startar i princip varje match av högsta betydelse. Därför kom nog dessa målen som ett brev på posten och innebär troligtvis inte att Pedro gör en sämre vår än höst. Att han med sin enorma löpvillighet är viktig för Barcelona råder inga tvivel om, men får han dessutom i gång sitt målskytte kommer han bli en än viktigare pjäs för laget under säsongen.

Málaga saknar en vass spjutspets
Efter segern mot Real Madrid precis innan juluppehållet åkte Málaga på en ny förlust. Detta mot ett Deportivo, som med kniven mot strupen vann med 1-0 inför ett kokande Riazor. Och det var egentligen inget snack om saken. Depor visade mer vilja och var betydligt vassare framåt – även om Málaga stundtals spelade bra fotboll. Och det är just effektiviteten som man ofta faller på. Spelmässigt har Málaga spelat otroligt underhållande hela säsongen, men framåt så saknas man en riktigt vass spjutspets. Både Javier Saviola och Roque Santa Cruz har passerat sina respektive bäst-före-datum och håller ingen särskilt jämn nivå.

Får Málaga behålla sitt nuvarande lag och krydda det med en sylvass anfallare, då hade man kunnat utmana övriga topplag på ett helt annat sätt.

Deportivo då? Jo, nye tränaren Domingos Paciencia – närmast från Sporting Club de Portugal – fick en drömstart med både tre friska poäng och en match där man höll tätt bakåt. Det är olidligt jämnt i botten och Deportivo, liksom alla andra lag, kan inte räknas ut. Det är vidöppet inför framtiden.

Piatti gjorde sin bästa match i Valencia-tröjan
Pablo Piatti värvades av Valencia med enorma förväntningar inför förra säsongen. Det gick så där, för att uttrycka det milt. I höstas har argentinaren dragits med skador och annat elände och först nu den senaste månaden har han börjat spela mer regelbundet. Den nya Valencia-tränaren Ernesto Valverde verkar i alla fall ha sett potentialen i Piatti, och gett honom mycket förtroende. I matchen mot Granada gav så den lille yttern tillbaka för förtroendet och blev stor matchhjälte för Valencia. Först assisterade han till Jonas 1-1-mål, innan han själv prickade in segermålet tio minuter från slutet.

Utöver det var han pigg hela matchen och utgjorde ett ständigt hot på sin kant. Kan det vara så att Valverde äntligen fått i gång Piatti nu? Potentialen har han, och kapaciteten finns där. Det har han om inte annat visat i Almería. Får han bara ut allt så har Valencia en riktig magiker att kunna njuta av under våren. Förhoppningsvis blommar han ut nu.

Atlético led utan Falcao & Arda
Ligatvåan Atlético Madrid tappade två poäng i toppen efter 1-1 borta mot Mallorca. Men efter Raúl Garcías ledningsmål i mitten på andra halvlek såg det länge ut att bli tre poäng till huvudstadsklubben – som var det bättre laget matchen igenom. Sedan utjämnade Kevin med bara ett par minuter kvar vilket gav delad pott.

Atléico saknade såväl Radamel Falcao, Arda Turan men också mittbacken João Miranda på grund av avstängningar. Och det syntes tydligt att man led utan sina två största stjärnor i offensiven. Raúl García och Adrián är duktiga spelare, men ingen av dem kan axla den kreativitet som Arda bidrar med. Detsamma gäller Diego Costa, som inte är lika vass framför mål som Falcao.

Casillas petad igen – och ville inte ha kaptensbindeln
Iker Casillas blev återigen placerad på bänken för Real Madrid. Detta när man tog sig an Real Sociedad hemma på Santiago Bernabéu. Antonio Adán vaktade återigen hemmalagets mål – åtminstone inledningsvis. För det som började så bra för Real Madrid, med ett ledningsmål genom Karim Benzema efter bara ett par minuter, bröt sedan ut till något som ligger på gränsen mellan komik och gråtfärdighet. Adán, som hyllats av José Mourinho, blev utvisad efter en kapning. Samtidigt pekade domaren på straffpunkten. Vid den tidpunkten visade matchklockan bara sex minuter.

Casillas fick äntra planen, men lyckades inte rädda Xabi Prietos straff. Och även om situationen där Adán blev utvisad knappast ingav trygghet, gjorde samtidigt inte Casillas första ingripanden i matchen det heller.

Jag är en av de som hävdar att Iker är 2000-talets främsta målvakt. Det må vara så att han sett sina bästa dagar, men samtidigt är han fortfarande en av världens absolut främsta. Framför allt så har han något som definitivt Antonio Adán saknar – erfarenheten. Dessutom är han hjärtat och själen i Real Madrid, och en trygg sista utpost för backlinjen.

Några betydelselösa Champions League-matcher i ett gäng cupmatcher räcker inte för att kunna bedöma Adán för mig. Är det någon som bör ha stenkoll på honom så är det José Mourinho, som trots allt ser honom på träning vecka ut och vecka in. Det är bara han som är rätt man att bedöma vem som skall vakta Real Madrids mål – även om jag är väldigt skeptisk till valet. Adán har potential, och varit bra i de matcher jag har sett honom. Men Casillas är mycket mer än bara en målvakt. Och en tjurskallig bänknötare som när han väl äntrat planen inte ens vill ta på sig kaptensbindeln – det är ingen Iker Casillas som bidrar med någonting.

Ronaldo tog sitt ansvar – som kapten
När Casillas var barnslig och inte ville ta på sig kaptensbindeln behöll Cristiano Ronaldo densamma – och levererade. Trots att man var en man mindre och ägde betydligt mindre av bollinnehavet, fixade portugisen till slut segern. Med två mål i den andra halvleken gjorde han uppförsbacken för brant för Real Sociedad. Xabi Prieto reducerade visserligen – men efter att Dani Estrada fick syna det röda kortet kort därefter var segern aldrig riktigt hotad.

I den första halvleken gjorde Cristiano ingen vidare insats. Ett par halvfarliga frisparkar och några dribblingar. Mer än så bjöd han inte på. I andra visade han dock sin klass när han slog till och mer eller mindre på egen hand ordnade tre nya poäng till huvudstadsklubben. Och med sina två mål närmar han sig också Radamel Falcao i skytteligan. Portugisen är bara ett mål efter nu.

Xabi Prieto presterar på nytt mot sitt favoritmotstånd
Jag gillar Xabi Prieto. Inte bara för att han varit Real Sociedad trogen hela sin karriär – trots den kapacitet han besitter som fotbollsspelare och trots att La Real var nere i Segundan en period. Nej, utan också för hans spelsätt. En teknisk ytter, som likaväl kan spela centralt i planen. Han är inte särskilt snabb, utan lever i mångt och mycket på sin otroliga bollbehandling.

När Sociedad gjorde comeback i La Liga 2010/11 minns jag så väl när man mötte Real Madrid hemma på Anoeta. Man förlorade visserligen matchen, men Xabi Prieto var planens gigant och han som stod för underhållningen. Madrid kom undan med blotta förskräckelsen.

Även så sent tillbaka som 2004 – när Real Sociedad slog Real Madrid – var Xabi Prieto en nyckelfigur och stod för två mål.

Det brukar konstigt nog vara likadant nästan varje gång Prieto spelar mot Real Madrid. Rent generellt spelar han väldigt bra mot huvudstadsklubben – även om en del matcher är utöver det vanliga. Hans tre mål i den här gången var hans femte, sjätte och sjunde mot Real Madrid genom åren – något som ändå får klassas som ganska mycket för en mittfältare. Hade hela Real Sociedad spelat på samma nivå som Prieto under hela matchen, då hade slutresultatet blivit annorlunda.