Nu är det snabba puckar. I natt fick ni del 1 i mitt Premier League-tips.
Här är del 2.

Den så kallade ”mittenskaran” i Premier League är extremt svår att pricka in den här säsongen. Det finns ett gäng klubbar som är för bra för att åka ur, men alldeles för svagt föra att ha något med toppstriden att göra.
Jag hittar egentligen inte något lag som är i närheten av att bryta in bland topp 8.
Istället kommer det sannolikt vara som ifjol – få poäng kommer att skilja mellan platserna 10-16.
Fulham känns som det starkaste gänget, men där är det oroligt med Clint Dempsey på väg bort och Moussa Dembélé uppvaktad av storklubbar.
Stoke har inte tappat någon viktig kugge och hade en mellansäsong ifjol. Kan de höja sig i år? Jag tror det.
Mitt skrälltips går till QPR som värvat friskt och borde kunna bygga vidare på fjolåret. Mark Hughes har visat tidigare att han kan sy ihop svårslagna lag – inte minst i sista omgången ifjol! – och med värvningar som Bosingwa, Park och Hoilett ser det intressant ut på Loftus Road.

9) STOKE

Förra säsongen:
Premier League: 14.

Vad talar för: Har Stoke tappat eller är de redo att ta ett steg fram igen? Fjolåret blev en mellansäsong för Tony Pulis gäng. Truppen är i mina ögon tillräckligt stark för att greja en mittenplacering. Publikstödet på Britannia (bäst i ligan) ger också extra skjuts i ryggen på hemmaplan.
Vad talar emot: Stoke har in inkaststämpeln tryckt i pannan. Nu när Delap inte längre är en starter har det gått trögt att lägga om spelidén. Wilson Palacios skulle kunna bidra med det, men han hade en svag säsong ifjol. Han måste kliva fram i år. Finns mer att hämta hos en sån som Kenwyne Jones.

Tänkbar startelva: Begovic – Huth, Shawcross, Upson, Wilson – Pennant, Palacios, Whitehead, Etherington – Walters, Crouch.
Transfers in: Michael Kightly (Wolves, £2m), Geoff Cameron (Houston Dynamo, undisclosed), Jamie Ness (Rangers, free), Goran Popov (Dynamo Kiev, loan).
Out: Danny Collins (Nottingham Forest, undisclosed), Jonathan Woodgate (Middlesbrough, free), Andrew Davies (Bradford, free), Salif Diao (released), Ricardo Fuller (released), Louis Moult (released), Tom Soares (released).
Nyckelspelare: Peter Crouch.
Håll ögonen på: Michael Kightly.

10) FULHAM

Förra säsongen:
Premier League: 9.

Vad talar för: En niondeplats ifjol och när Martin Jol väl fick till det spelade Fulham riktigt imponerande. Holländaren är en skicklig manager som har ett helt okej material.
Vad talar emot: Här är mycket osäkert inför premiären. Clint Dempsey försöker göra sig omöjlig, Moussa Dembélé jagas av Manchester United. Den förstnämnde har lämnat innan fönstret har stängt, var så säkra (därför utelämmad i elvan nedan). Klarar Fulham att tappa spelare och ersätta dem klokt med så kort till kvar av augusti?

Tänkbar startelva: Schwarzer – Reither, Hughes, Hangeland, Riise – Duff, Dembélé, Diarra, Ruiz – Rodallega, Petric.
Transfers in: Hugo Rodallega (Wigan, free), Mladen Petric (Hamburg, free), George Williams (MK Dons, free), Sascha Riether (Cologne, loan).
Out: Dickson Etuhu (Blackburn, undisclosed), Marcel Gecov (AA Gent, undisclosed), Andrew Johnson (QPR, free), Danny Murphy (Blackburn, free), Pavel Pogrebnyak (Reading, free), Bjorn Helge Riise (released), Orlando Sa (released).
Nyckelspelare: Moussa Dembélé.
Håll ögonen på: Bryan Ruiz.

11) ASTON VILLA

Förra säsongen:
Premier League: 16.

Vad talar för: Paul Lambert har ersatt impopläre Alex McLeish och det är ett jättelyft på tränarbänken. Villas unga talanger har blivit ett år äldre. Är de flygfärdiga nu?
Vad talar emot: Klubben förlorade sin lagkapten och centralgestalt i våras när Stilyan Petrov diagnosticerades med cancer. Han skulle behövas eftersom mittfältet är lagets svaga lagdel. Stephen Ireland måste prestera som han vara gjorde glimtvis förra säsongen och löften som Barry Bannan, Ciaran Clark och Marc Albrighton måste stiga fram och ta ansvar.

Tänkbar startelva: Given – Hutton, Dunne, Vlaar, Warnock – Albrighton, Ireland, El Ahmadi, N’Zogbia – Bent, Agbonlahor.
Transfers In: Matthew Lowton (Sheffield United, £3m), Karim El Ahmadi (Feyenoord, undisclosed) Brett Holman (AZ Alkmaar, free), Ron Vlaar (Feyenoord, £3,5m).
Out: Carlos Cuellar (Sunderland, free), Emile Heskey (released).
Nyckelspelare: Stephen Ireland.
Håll ögonen på: Barry Bannan.

12) QUEENS PARK RANGERS

Förra säsongen:
Premier League: 17.

Vad talar för: Tony Fernandes har satsat friskt i sommar för att QPR ska kunna etablera sig i PL. Spelare som Park, Hoilett, Bosingwa och Green är riktigt bra köp. Dessutom kan Nelsen vara ett fynd om kroppen håller. Nu finns bredd både i försvaret och på yttrarna (Park, Hoilett, Mackie, Wright-Phillips). QPR får mitt skrälltips. Mark Hughes har dessutom erfarenhet av att coacha mindre klubbar till framskjuta placeringar (som han gjorde med Blackburn).
Vad talar emot: Centrala mittfältet är frågetecknet. Diakité var ojämn och kan Faurlin komma tillbaka efter skadan och hitta formen?

Tänkbar startelva: Green – Bosingwa, Hill, Nelsen, Onuoha – Faurlin, Diakité – Park, Taarabt, Hoilett – Zamora.
Transfers in: Junior Hoilett (Blackburn, tribunal), Park Ji-sung (Manchester United, undisclosed), Samba Diakite (Nancy, undisclosed), Robert Green (West Ham, free), Ryan Nelsen (Tottenham, free), Andrew Johnson (Fulham, free), Fabio (Manchester United, loan), José Bosingwa (Chelsea).
Out: Paddy Kenny (Leeds, £400,000), Heidar Helguson (Cardiff, undisclosed), Rowan Vine (St Johnstone, free), Peter Ramage (Crystal Palace, free), Danny Gabbidon (released), Danny Shittu (released), Fitz Hall (released), Gary Borrowdale (released), Lee Cook (released), Patrick Agyemang (released), Akos Buzsaky (released)
Nyckelspelare: Adel Taarabt.
Håll ögonen på: David Hoilett.

13) SUNDERLAND

Förra säsongen:
Premier League: 13.

Vad talar för: Grym manager i Martin O’Neill vars närvaro direkt lyfte klubben till en ny nivå. Fick behålla stjärnan Stéphane Sessègnon. Letar fler förstärkningar och har lagt en högt bud på Steven Fletcher. Pengar finns alltså tillgängliga.
Vad talar emot: O’Neill-effekten över? Har fortfarande problem att lösa anfallsfrågan. I dagarna värvades Louis Saha och han är bra när han väl är frisk. Men håller Fraizer Campbell, Ji och Connor Wickham som backup?

Tänkbar startelva: Mignolet – O’Shea, Cuéllar, Brown, Bardsley – Larsson, Cattermole, Colback, McClean – Sessègnon – Saha.
Transfers in: Louis Saha (Tottenham, free), Carlos Cuellar (Aston Villa, free).
Out: Marcos Angeleri (Estudiantes, undisclosed), Asamoah Gyan (Al-Ain, £6m), Michael Turner (Norwich, undisclosed), George McCartney (West Ham, undisclosed), Michael Liddle (Accrington, undisclosed), Jordan Cook (Charlton, free), Craig Gordon (released).
Nyckelspelare: Stéphane Sessegnon.
Håll ögonen på: James McClean.

14) WEST BROMWICH

Förra säsongen:
Premier League: 10.

Vad talar för: West Bromwich tog trots allt en mittenplacering ifjol och har inte tappat några viktiga pjäser. Möjligen Paul Scharner som man inte förlängde kontraktet med. Annars är Odemwingie, Mulumbu och Olsson kvar, vilket bådar gott.
Vad talar emot: Nye tränaren Steve Clarke, som varit assisterande manager till Ruud Gullit, José Mourinho och Kenny Dalglish, har ingen erfarenhet av att vara number one. Klarar han trycket?

Tänkbar startelva: Foster – Reid, McAuley, Olsson, Ridgewell – Brunt, Mulumbu, Morrison, Odemwingie – Géra – Fortuné.
Transfers in: Ben Foster (Birmingham, undisclosed), Markus Rosenberg (Werder Bremen, free), Claudio Yacob (Racing Club de Avellaneda, free) Romelu Lukaku (Chelsea, loan), Yassine El Ghanassy (AA Gent, loan).
Out: Keith Andrews (Bolton, free), Joe Mattock (Sheffield Wednesday, free), Nicky Shorey (Reading, free), Marton Fulop (Astera Tripolis, free), Somen Tchoyi (released), Paul Scharner (released), Simon Cox (Nottingham Forest, undisclosed).
Nyckelspelare: Ben Foster.
Håll ögonen på: Jonas Olsson.

15) WEST HAM

Förra säsongen:
Championship: 3.

Vad talar för: West Ham var en Premier League-mässig klubb redan förra året i Championship och har nu kunnat bygga på med förstärkningar som Modibo Maïga, Alou Diarra och James Collins. Sam Allardyce har antytt att laget inte kommer spela nån champagne-fotboll (skräll!) och det kommer förmodligen ge sina poäng.
Vad talar emot: Klubben har försökt att värva Andy Carroll. Det skulle behövas en tung värvning till innan fönstret stänger. Min känsla är att Gold & Sullivan ordnar det. Men kan de lita på en 37-årig finländare som tappade förstaposten i Bolton ifjol mellan stolparna? Ytterbackarna ser svaga ut.

Tänkbar startelva: Jääskeläinen – Demel, Collins, Tomkins, McCartney – Noble, Diarra, Nolan – Maïga, Cole, Vaz Té.
Transfers in: Modibo Maiga (Sochaux, £5m), Alou Diarra (Marseille, £2m), James Collins (Aston Villa, undisclosed), Stephen Henderson (Portsmouth, undisclosed), George McCartney (Sunderland, undisclosed), Raphael Spiegel (Grasshoppers, undisclosed) Jussi Jääskeläinen (Bolton, free), Mohamed Diamé (Wigan, free).
Out: Robert Green (QPR, free), Julien Faubert (Elazigspor, free), Frank Nouble (Wolves, free), Freddie Sears (Colchester, free), Abdoulaye Faye (Hull, free), John Carew (released), Papa Bouba Diop (released), Ravel Morrison (Birmingham, loan).
Nyckelspelare: Jussi Jääskeläinen.
Håll ögonen på: Modibo Maïga.

16) SWANSEA

Förra säsongen:
Premier League: 11.

Vad talar för: Spelidén är så djupt inrotad i klubben att det inte spelar någon roll vem som står vid sidlinjen. Passningskarusellen kommer att snurra även den här säsongen, framför allt på Liberty stadium. Smarta värvningar i Chico och Michu. Kan även Jonathan de Guzman hitta rätt i Premier League kan det bli riktigt bra.
Vad talar emot: Förlusterna av Brendan Rodgers, Joe Allen, Gylfi Sigurdsson och Steven Caulker är kännbara. Om även Scott Sinclair lämnar måste ersättarna bli fullträffar för att ”Swans” ska kunna upprepa succén från ifjol.

Tänkbar startelva: Vorm – Rangel, Wiliams, Chico, Taylor – Britton, Michu – Dyer, de Guzman, Sinclair – Graham.
Transfers in: Michu (Rayo Vallecano, £2m), Jose Manuel ”Chico” Flores (Genoa, £2m), Jonathan de Guzman (Villarreal, loan), Kyle Bartley (Arsenal, £1m), Jamie Proctor (Preston NE).
Out: Joe Allen (Liverpool, £15m), Ferrie Bodde (released), Casey Thomas (released), Joe Walsh (released), Scott Donnelly (released).
Nyckelspelare: Michel Vorm.
Håll ögonen på: Nathan Dyer.

***
Vad tror ni om dessa klubbar?

Då var det dags – i sista stund:
Det obligatoriska tipset.
Här är del 1.

Egentligen skulle jag vilja vänta med att tippa till midnatt den 31 augusti. Det är då vi vet hur trupperna kommer att se ut.
Att säga si eller så idag är vanskligt eftersom förutsättningarna kan förändras med sensationell affär (Gaston Ramirez, Alex Song?) eller en simpel transfer request.
Men såna här tips låter sig inte väntas.
Ni är många som efterfrågat en tabell eftersom det implicit ingår att leverera en sån när man driver en sån här blogg.
Så här är min genomgång.

Tidigare år har jag gjort mer genomarbetade ”säsongsnedräkningar”. Ifjol skrev jag en ”uppsats” om varje lag. Det har inte varit möjligt i år på grund av placeringen av min semester (kom hem i onsdags kväll, har egentligen ledigt till måndag). Så ni får ha överseende med det.
Idag publiceras del 1. Innan premiären sparkar igång kommer del 2 och 3.

Årets liga är svårtippad. Det är ganska lätt att dela in tabellen i tre världar: Toppen, mitten och botten. Men att sedan avgöra placeringarna inom dessa skikt är nästintill omöjigt. Jag gissar att det kommer att skilja få poäng mellan lag 19 och lag 14 i tabellen.

17) SOUTHAMPTON

Förra säsongen:
Championship: 2.

Vad talar för: Publikstödet på St Mary’s kommer att leda till några extra poäng. Southampton är en klubb som varit nere på botten och vänt, men som vände krisen till något positivt. Tack vare sportchefen Nicola Cortese drar ”Saints” åt samma håll. Klubben är så välskött att man nu försöker värva stjärnan Gaston Ramirez från Bologna – spelaren som tidigare i somras var på väg till Liverpool. Dessutom har man ju Grant Holt-kopian Rickie Lambert. Det kan aldrig vara en nackdel.
Vad talar emot: Blackpool och Swansea är två lag som överraskat som nykomlingar genom att spela offensiv, passningsorienterad fotboll. Kan Southampton göra det också eller har motståndarna lärt sig att tackla uppnosiga underdogs? Backlinjen lär inte skrämma slag på motståndarnas anfallare. Saints behöver en mittback av klass.

Tänkbar startelva: Davis – Clyne, Hooiveld, Fonte, Fox – Chaplow Schneiderlin, Davis, Lallana – Lambert, Banard.
Transfers in: Jay Rodriguez (Burnley, £6m), Paulo Gazzaniga (Gillingham, undisclosed), Steven Davis (Rangers, free), Nathaniel Clyne (Crystal Palace).

Out: Dan Harding (Nottingham Forest, undisclosed), Bartosz Bialkowski (Notts County, free), Lee Holmes (Preston North End, free), Ryan Doble (Shrewsbury, free), David Connolly (released), Radhi Jaidi (retired), Aaron Martin (Crystal Palace, loan), Tommy Forecast Gillingham, loan).
Nyckelspelare: Adam Lallana.
Håll ögonen på: Rickie Lambert.

Läs mer: Mitt dokument från i våras om Southampton.

———————————————————————————-

18) WIGAN

Förra säsongen:
Premier League: 15.

Vad talar för: Avslutningen i ligan i våras var sensationell. Duktige managern Roberto Martínez formerade ett innovativt 3-4-3-system som knäckte storlag efter storlag. Bär det frukt igen? I så fall kan Wigan överraska igen.
Vad talar emot: Jag har tippat att Wigan ska åka ur flera år i rad. Det kan inte bära hur länge som helst när man år efter år måste släppa sina bästa spelare. Nu är Victor Moses på väg bort. Klarar inlånade Miyachi att fylla luckan i så fall? Det blir en knäckfråga.

Tänkbar startelva: Al-Habsi – Alcaraz, Caldwell, Figueroa – Boyce, McCarthy, McArthur, Beausejour – Moses, Di Santo, Maloney.
Transfers in: Arouna Koné (Levante, undisclosed), Ryo Miyaichi (Arsenal, loan), Ivan Ramis (Real Mallorca, undisclosed), Fraser Fyvie (Aberdeen, undisclosed).
Out: Chris Kirkland (Sheffield Wednesday, free), Mohamed Diamé (West Ham, free), Hugo Rodallega (Fulham, free), Hendry Thomas (released), Steve Gohouri (released), Jordan Robinson (released).
Nyckelspelare: Ali Al-Habsi.
Håll ögonen på: Fraser Fyvie.

19) NORWICH

Förra säsongen:
Premier League: 12.

Vad talar för: Michael Turner tillför nyttig rutin i försvaret och Snodgrass kan bli en hit. Bra målvakt i John Ruddy.
Vad talar emot: Norwich överpresterade ifjol när man nådde en tolfteplats i ligan med ett material bestående av förra detta Championship- och League One-spelare. Nu ska Chris Hughton försöka göra om Paul Lamberts bedrift att göra guld av gråsten. Andrasäsongssyndromet – det faktum att år två brukar vara tuffare – får mig att tro på ett tufft år. Kan Grant Holt upprepa succén eller har motståndarna läst honom?

Tänkbar startelva: Ruddy – Martin, Whittaker, Bennett, Tierney – Pilkington, Johnson, Howson, Surman – Holt, Morison.
Transfers in: Robert Snodgrass (Leeds, £3m), Michael Turner (Sunderland, undisclosed), Jacob Butterfield (Barnsley, undisclosed), Steven Whittaker (Rangers, free), Javier Garrido (Lazio, loan).
Out: Andrew Crofts (Brighton, undisclosed), Adam Drury (Leeds, free), Aaron Wilbraham (Crystal Palace, free), Zak Whitbread (Leicester, free), Josh Dawkin (released), Daniel Ayala (Nottingham Forest, loan).
Nyckelspelare: Grant Holt.
Håll ögonen på: Robert Snodgrass.

20) READING

Förra säsongen:
Championship: 1.

Vad talar för: Framför allt två saker: Dels använder managern Brian McDermott ett enkelt, rakt spel som passar bra för att snålspela till sig poäng. Dels har klubben en ny, köpstark ägare. Med ryske Anton Zingarevitjs bankvalv finns möjligheten att förstärka laget.
Vad talar emot: Readings spelarmaterial är begränsat. McDermott måste få ut maximalt – och helst lite till – för att det här gänget ska få stanna i högstaligan.

Tänkbar startelva: Federici – Cummings, Pearce, Mariappa, Shorey – McAnuff, Karacan, Guthrie, Kébe – Pogrebnyak, Hunt.
Transfers in: Chris Gunter (Nottingham Forest, £2.5m), Adrian Mariappa (Watford, £2.5m), Pierce Sweeney (Bray Wanderers, undisclosed), Pavel Pogrebnyak (Fulham, free), Danny Guthrie (Newcastle, free), Garath McCleary (Nottingham Forest, free), Nicky Shorey (West Brom, free).
Out: Michail Antonio (Sheffield Wednesday, undisclosed), Tomasz Cywka (Barnsley, free), Brian Howard (released), Andy Griffin (released), Jack Mills (released), Joseph Mills (Burnley, loan).
Nyckelspelare: Pavel Pogrebnyak.
Håll ögonen på: Jimmy Kébe.

Läs mer: Mitt dokument från i våras om Readings nya ägare.

***
Vad tror ni om dessa klubbar?

Robin van Persie tar steget från Arsenal till Manchester United.
Det otänkbara blev verklighet.
Varför?
Här har jag tittat på affären från tre perspektiv: Arsenals, Manchester Uniteds och Robin van Persies.

Ur Arsenals synvinkel

Det finns några saker som fotbollsklubbar gör bäst i att undvika:
Man bör inte sälja sin bästa spelare.
Man bör inte sälja sin lagkapten.
Man bör inte – under några omständigheter – sälja sin bästa spelare och lagkapten till värsta konkurrenten.
Arsenal har gjort det.
Problemet var att de till slut inte hade något val.

Det har varit ett mörkt moln som svävat länge över Arsenal, ända sedan förra hösten då Robin van Persie deklarerade att han inte var villig att diskutera ett nytt kontrakt.
När spelare säger så, ”jag vill koncentrera mig på säsongen istället för att förhandla om nytt kontrakt”, anar jag alltid oråd. Om man verkligen vill koncentrera sig på matcherna så ser man till att få klart med det nya kontraktet så fort som möjligt. Man drar inte processen i sträckbänk och medför att klubben tvingas leva med spekulationer under en hel säsong.
Det var ganska uppenbart redan då att Robin van Persie ville hålla dörrar öppna. Men inte bara det. Jag tror att han redan då hade klart för sig att han ville röra på sig.
Utåt sett sa han att han ville avvakta och se vart klubben var på väg, men var han verkligen beredd att göra det?
Arsenal slutade trea i ligan och kvalificerade sig för spel i Champions League. Efter en mardrömslik inledning i ligan svarade laget för en stark säsong, trots avsaknaden av Jack Wilshere.
I sommar har klubben gjort den största satsningen på många år. För en gångs skull har Arsène Wenger värvat etablerade spelare istället för talang.
Trion Lukas Podolski, Santi Cazorla, Olivier Giroud i kombination med en efterlängtad comeback för Jack Wilshere hade i mina ögon gjort Arsenal till en titelutmanare. De hade förmodligen inte räckt hela vägen fram i ligan, men hade kunnat få slut på den där titeltorkan.
Men när Santi Cazorla blev klar för Arsenal – ett hyperspännande köp – hade RvP sedan länge bestämt sig. Redan i början av juli hade han publicerat ett suspekt ”statement” på sin hemsida där han förklarade att han inte tänkte förlänga kontraktet. Det var ingen formell transfer request, men i praktiken samma sak.
Han målade in Arsenal i ett hörn.

Arsène Wenger hade inget val. I Arsenals business-modell finns det ingen rimlighet att släppa spelare i världsklass gratis. Arsenal behöver pengarna och var tvunget att sälja nu. I januari hade priset varit halverat.
Hur kunde de släppa klubbens stjärna till en toppkonkurrent? Och ännu värre: Hur kunde han släppa RvP till Manchester United?
Med 90-talets tvålagsrace om titlarna i minnet var det länge otänkbart att spelare skulle gå mellan Arsenal och Manchester United. Mikael Silvestres bosman-övergång tvättade inte direkt bort den stämpeln; United-fansen var snarare glada över att bli av med honom.
Nu har Robin van Persie gått en förbjuden väg, ritat om kartan.
Jag har sett engelska krönikörer som undrat varför en flytt till United är värre än en flytt till City, men jag anser att det är så.
Om RvP valt City hade man alltid kunna hänvisa till ”att han valde pengarna”. City är den nyrika klubben som köper spelare för överpriser. Kolo Touré gjorde den flytten utan att bli hatad. Såna försäljningar går att motivera.
Till United? Det är svårare att svälja för Arsenalfansen.
– Jag hade hellre sålt till Paris SG, sa Wenger.
Problemet var att det alternativet inte fanns eftersom PSG redan värvat Zlatan Ibrahimovic. Dessutom verkar RvP aviserat att han föredrog en flytt till Manchester United.
RvP kunde alltid vägra gå med på en försäljning och hota med att flytta gratis nästa år. Han satt med trumf på hand.

Det är svårt att svara på hur Arsenal påverkas när RvP lämnar. Jag vill tro att värvningarna av Podolski, Giroud och Cazorla gjort laget bredare, mer komplett, mer svårläst.
Samtidigt tappar laget spelaren som gjorde 30 mål och 9 assist förra säsongen. Med det låg van Persie bakom 39 av lagets 72 mål (52,7 %). Det är de allra bästa spelarna som gör skillnad. RvP gjorde skillnad.
Nu står hoppet till att Olivier Giroud hittar rätt direkt och klarar att förvalta leveranserna från Santi Cazorla (när det gäller spanjoren är jag inte speciellt orolig).
Med en allt bättre Gervinho, en nytänd Andrej Arsjavin och Jack Wilshere ser jag Arsenals trupp som aningen starkare än ifjol, trots förlusten av RvP.
På det sättet är det en helt okej affär för klubben.

Symboliskt är förlusten dock mer kännbar.
Genom att sälja sin bästa spelare till Manchester United har Arsenal sänt ut budskapet att de inte siktar på att konkurrera med United de närmaste åren, utan snarare nöjer sig med platserna bakom. De som ger en CL-biljett. Vad är kostnaden för en krossad dröm?
Sedan Arsenal vann titeln 2003/04 har fansen fått se spelare som Patrick Vieira, Ashley Cole, Thierry Henry, Kolo Touré, William Gallas, Emmanuel Adebayor, Cesc Fàbregas, Samir Nasri och Gaël Clichy lämna skutan.
Flera av dessa har varit lagkaptener.
Det raljeras nu i England att varje spelare som får bindeln i Arsenal kommer att ha flyttat inom ett år. Det är förstås inte hälsosamt.
Det kan jämföras med Manchester United som haft sex lagkaptener under Premier League-eran (Bryan Robson, Steve Bruce, Eric Cantona, Roy Keane, Gary Neville, Nemanja Vidic). Ingen av dessa har hittills velat lämna för en annan klubb.
När Arsenal säljer sin lagkapten till en av rivalerna har man förlorat andra värden än det som går att mäta ekonomiskt: Ställningen som en seriös titelutmanare, framtidstron hos supportrarna, statusen i fotbolls-Europa som en klubb som inte släpper sina bästa spelare, framför allt inte till rivalen.

Arsenal får cirka 24 miljoner pund för Robin van Persie. Uppgifterna varierar fortfarande på hur mycket av pengarna som betalas ”up front” och hur mycket som är bonusrelaterat. Många fans verkar nöjda med summan.
Det är mycket pengar för en spelare som bara har ett år kvar på kontraktet, en spelare som är 29 år, vill bort och som tidigare har en historia av att vara skadebenägen (förra säsongen var första på åtta år som han spelade mer än 30 matcher).
Men det hade räckt med en ”kråka” på ett kontrakt förra året för att den här summan skulle betraktas som extremt låg.
Om man struntar i kontraktslängd, om man istället konstaterar att RvP inte dragits med långvariga skador de två senaste säsongerna utan spelat 81 matcher – motsvarar då pengarna det värdet som Robin van Persie hade för Arsenal? Värdet för spelaren som var så avgörande i så många skeden förra säsongen?
Det svaret får vi först efter säsongen när vi vet om Arsenal vunnit titlar och/eller kvalificerat sig för Champions League.

Ur Manchester Uniteds synvinkel

Behöver Manchester United en anfallare? Hade någon ställt frågan till mig i maj hade jag svarat ”nej, knappast” utan att behöva fundera.
Manchester United hade under förra säsongen en kvartett bestående av Wayne Rooney, Danny Welbeck, Javier Hernández och Dimitar Berbatov. En klubb som har Berbatov som fjärdeval behöver knappast värva en striker.

Manchester United behöver snarare en central mittfältare. Det är en vedertagen sanning som funnits i flera år. Problemet för sir Alex Ferguson är att den spelaren inte funnits på marknaden.
Hade det funnits tio exakta kopior av Xavi Hernández hade en av dem förmodligen spelat i Manchester United. Det finns inte. Faktum är att det inte heller finns någon på marknaden som automatiskt är bättre än nuvarande pjäser som Michael Carrick och Paul Scholes så därför har United valt att ”skjuta upp problemet” ytterligare något år.

Redan för fyra-fem år sedan slog David Gill fast att Manchester United inte skulle värva spelare över 27 år, spelare utan ”re-sale value”. Man tummade lite på regeln när man köpte Dimitar Berbatov, men han är ett undantag. I övrigt handlar det enbart om yngre, utvecklingsbara spelare: Antonio Valencia, Phil Jones, Chris Smalling, David De Gea, Javier Hernández, Ashley Young, Nick Powell och Shinji Kagawa.
Ändå är värvningen av Robin van Persie, 29 år, logisk i Glazers bok.

Det heter på vissa håll att United ”hade kunnat värva van Persie gratis nästa år”, men det är en utopi. Spelare av van Persies klass blir aldrig tillgängliga som bosman. Arsenal hade aldrig velat släppa honom gratis – deras modell bygger på att vara självförsörjande – därför hade någon annan köpare förmodligen dykt upp. Om inte nu i augusti så definitivt i januari.
Manchester United behövde göra en stor värvning för att på allvar ta upp kampen med Manchester City.
När det nu dök upp ett läge att värva en av världens bästa anfallare för ett reapris – sämre spelare har sålts för betydligt större summor – var det ett för bra läge för att missa.
Vanligtvis kostar en topp tio-spelare i världen minst 30 miljoner pund. Nu var en sådan spelare tillgänglig för drygt 20 miljoner pund.
Att denne spelare dessutom är marknadsmässigt gångbar (säljer många tröjor) var en bonus, liksom att man fick chansen att försvaga en konkurrent.
Enligt Glazernomics var det köpläge. Trots megalönen som gör att investeringen totalt landar på cirka 650-700 miljoner kronor.

På pappret ser anfallsparet Wayne Rooney-Robin van Persie ut som ett drömanfall. Vi talar om ettan och tvåan i Premier Leagues skytteliga förra säsongen, ettan och tvåan i omröstningen om priset som året spelare.
Bara tanken på att dessa ska spela i samma lag är hisnande.
Kommer det att fungera i realiteten?
Ja, av allt att döma. Bra, begåvade spelare brukar kunna fungera med lika bra spelare.
Jag ser inte problemet att RvP skulle ta Rooneys plats eftersom den senare blivit mer av en nummer tio senaste två åren. Jag ser heller inte problemet att de skulle söka ”samma ytor” eftersom dagens fotboll handlar mycket om att överbelasta vissa ytor och istället komma med löpningar bakifrån.
Däremot ser jag en risk att RvP hindrar utvecklingen för Danny Welbeck, och inte minst Javier Hernández som nu är tredjeval. Welbeck kan användas i alla offensiva positionerna, även på kanten, medan Hernández speltid lär minska rejält.

Ur Robin van Persies synvinkel

Om det finns saker man som klubb bör undvika finns det på samma sätt saker som spelare ska akta sig för. Åtminstone om man vill ha någon slags respekt kvar.
Sol Campbell bröt mot alla regler när han lämnade Tottenham som bosman och skrev på för värsta rivalen Arsenal.
Det är kanske fotbollshistoriens största svek, större än Luis Figo som ändå inbringade en halv miljard kronor till Barcelona.
Robin van Persie gör en övergång som inte är riktigt lika svinaktig som Campbell, men nästan.
Holländaren har ägnat de senaste åren till att berätta hur mycket han älskar Arsenal, han har kysst klubbmärket, han har älskats lika mycket av fansen.
”Who needs Batman – we’ve got Robin!”, löd budskapet på en känd banderoll på Emirates.

RvP borde vara tacksam för att klubben stod bakom honom under åren då han spenderade lika mycket tid på rehabcykeln som på planen. Han borde vara tacksam mot Arsène Wenger som en gång i tiden satsade på problembarnet trots ett brokigt förflutet i Holland.
Nu pissar han på samma klubbmärke genom att vandra en väg som tidigare varit otänkbar. Förbjuden.
Idag kablades bilder ut över världen på supportrar som eldade upp van Persies tröja (sånt är kutym nuförtiden).
van Persie har svikit Arsenal till den grad att Samir Nasris flytt ifjol kommer att ”glömmas bort” i svallvågorna.
Eller har han det?
Är allt bara en definitionsfråga om var skulden ligger?

När ryktena om Robin van Persie började surra intensivt i våras visade många Gunners-fans förståelse för holländaren. Han var lagets överlägset bäste, han har fått uppleva hela den långa titeltorkan. Han var värd möjligheten att slåss om de största titlarna.
Samma personer hävdar nu att spelaren gått bakom ryggen på Arsenal.
Har han det? Om man ser det ur hans synvinkel:
Arsenal har som klubb hamnat i en ond spiral. Laget tappar ständigt de bästa spelarna och ersätter sällan med etablerade stjärnor.
Tidigare, för sju år sedan, slogs man om titeln och var en av sex-sju favoriter till att vinna Champions League.
Nu har man halkat efter. Idag hade man stått utanför Champions League om det inte vore för en kollaps i våras av Tottenham.
Det finns även idag massor av talang i klubben, men de senaste åren har det inte räckt till att vinna titlar.
En fotbollsspelares karriär är kort. När man (det vill säga media, medspelare, supportrar och spelaren själv) summerar vad spelaren uppnått kommer man att titta på vad han vunnit. Man kommer att komma ihåg bilderna när spelaren poserar med pokaler efter minnesvärda segrar.
Strävan efter titlar, titlar som definierande mått på karriären, har blivit mer och mer explicit.
Alla vill vinna den där jävla Champions. Varför skulle Robin van Persie resonera annorlunda?
Har han svikit Arsenal eller har klubben svikit honom?

Det finns förstås en romantisk bild av fotbollen, om att uttryck som klubbkänsla lever än idag. Det gör det, men det är vackra undantag. Det är därför spelare som Javier Zanetti, Paul Scholes och Graham Alexander vinner sån respekt.
Faktum är, tyvärr, att de som ändå tror att klubbkänsla är ett utbrett fenomen är naiva. En spelare som kysser klubbmärket gör oftast det för att den klubben betalar hans lön. Nästa dag kan han ha lämnat in en transfer request.
Klubbarna är företag, spelarna är deras anställda. Det borde inte vara så, men det har blivit så. Kan spelarna tjäna mer någon annanstans kommer det att vara ett lockande alternativ. Precis som du och jag hade resonerat.
Alex Song ska ha uttryckt att han ”skulle gråta om han tvingades lämna Arsenal”. Nu ryktas det att han är nära en flytt till Barcelona.
Vi har sett så många exempel på det.

Hade Robin van Persie skrivit på för Juventus hade han fortfarande varit en hjälte i Arsenalkretsar, ihågkommen för den fantastiska fjolårssäsongen när han, som fansen sjöng, gjorde mål när han kände för det.
Det går att dra parallellen till Liam Brady och Frank Stapleton på 80-talet. Brady gick till Juventus, dåtidens giganter, och förblev en Arsenallegend. Stapleton valde Manchester United och blev för alltid hatad.
Det intressanta är att jag tror att RvP var intresserad av en övergång till Juventus tills klubbens tränare Antonio Conte drogs in i muthärvan. Plötsligt hängde mycket på lösa boliner i Italien.
Och varför skulle han gå till Serie A, en liga som numera tappar sina största stjärnor?
Enligt uppgifter fanns drömmen om Barcelona, men de visade inget konkret intresse.
Kvar fanns egentligen bara två klubbar som hade råd att betala lönen. Två klubbar i Manchester.
Hade han valt Manchester City hade han kallats en pengakåt svikare.
Nu är han bara en svikare.
I fotbollens värld är frågan om inte det är värre.

Mjukstart, som sagt.
Chefen har bett mig att ta ut en elva till Sportbladets Managerspel så det är väl lika bra att vi publicerar den här. Inte minst eftersom flera av er har frågat via Twitter om tips på eventuella fynd.

Såna här elvor är alltid vanskliga. Man måste väga kvalitet mot speltid; en vass spelare i Manchester United behöver inte nödvändigtvis starta matcherna. En lite sämre spelare kan dock få en större roll i ett mindre lag.
Det roligaste är om man kan hitta fynd som levererar. När jag gjorde en liknande elva i januari prickade jag in Gylfi Sigurdsson ganska bra. Nu hoppas jag på Adam Lallana, Southampton och Danny Guthrie, Reading.
Efter lite övervägande kom jag fram till den här elvan:

MITT LAG I PREMIER MANAGER (3-4-3)

Målvakt: Joe Hart, Manchester City (6,6 miljoner kronor)
Inte bara ligans bäste – han står även i ett lag som släpper in få mål.

——————————————————————

Försvarare: Phil Jagielka, Everton (4,0)
Everton spelar snålt, dessutom får Jagielka ofta kliva upp på fasta situationer.

Försvarare: Brede Hangeland, Fulham (3,1)
Stöttepelare i ett lag som är svårlaget och starkt på hemmaplan.

Försvarare: Neil Taylor, Swansea (2,6)
Utfyllnadsspelare, men Taylor är en starter och med lite tur bidrar han även offensivt.

——————————————————————

Mittfältare: Sebastian Larsson, Sunderland (3,6)
En poängspelare. Ansvarar för fasta situationer och hans inlägg brukar ge en drös assist varje år.

Mittfältare: Danny Guthrie, Reading (2,4)
Ersatte Tioté förtjänstfullt förra säsongen. I Reading lär han få spela en större roll. Bra skott.

Mittfältare: Adam Lallana, Southampton (3,4)
Snurrgubbe som kunde ha tagit steget till PL tidigare. Offensivt lagd och bör kunna bidra med både mål och assist.

Mittfältare: Santi Cazorla, Arsenal (5,4)
Köpt för stora pengar – knappast för att sitta på filten. Cazorla är en Mata-typ som kommer att regissera mycket i Arsenals anfallsspel.

——————————————————————

Anfallare: Luis Suárez, Liverpool (5,9) lagkapten
Revanschsugen efter förra säsongen. Min känsla är att Suárez rivstartar den här säsongen.

Anfallare: Demba Ba, Newcastle (4,8)
Demba Ba gjorde inte så många mål efter nyår då han fick en annan roll i laget. Jag tror dock att Alan Pardew kommer att spela Ba lite mer som traditionell striker nu i starten av den här säsongen. Det borde betyda att senegalesen hittar nätet igen.

Anfallare: Sergio Agüero, Manchester City (8,0)
Det finns många att välja mellan i City, men Agüero är den mest givne som jag ser det. En målgaranti.

TOTALT VÄRDE: 49 800 000 kronor.
Återstående kapital: 200 000 kronor.

Kommentar: Jag har valt att satsa pengar på en klassmålvakt och vassa anfallare. Det bästa är förstås att hitta fyndanfallare, men jag vill ta ut en elva som håller ett tag (eftersom jag inte orkar byta spelare titt som tätt). Mittfältet består av en terrier med bra distansskott (Guthrie) och assistspelare (Larsson, Lallana och Cazorla) som bör vara startspelare i sina lag.

***
Hur ser ditt lag ut? Vilken spelare blir det stora fyndet i Premier Manager?

Jahaja, då var det roliga över. Hemkommen igår efter semestern så nu är det väl hög tid att rycka upp den här bloggen som har legat i dvala sedan EM. Och det är ju förstås väldigt roligt det också.
Jag är den förste att erkänna att två dagar före Premier League-premiären är väl sent, men så är det när man driver en blogg ensam. Ibland måste man vara ledig och jag har vetat sedan i våras att min semester skulle medföra att ”inför säsongen-materialet” skulle bli lidande i år.
Premier League är en liga som nuförtiden snurrar dygnet runt varje dag – året runt så om man ska följa allt som händer kan man egentligen inte vara ledig någon gång. Möjligen i juni, direkt efter säsongen men det gick inte i år för min del på grund av EM.

Jag gissar dock att ni har läst massor inför ligastarten på en massa andra ställen, köpt Sportbladets ligabibel, klippt er som Bacary Sagna och allt annat man måste göra för att komma in i rätt ”mode”.
Själv känner jag mig lite ringrostig. I dessa tider hänger man alltid med tack vare Twitter men jag har nog lyckats koppla bort bättre den här sommaren än tidigare.
Så det blir nog en mjukstart (jag har faktiskt semester till och med måndag). Lite spel i sidled, ungefär som man hade gjort om man fått ett inhopp sista tio minuterna vid ledning 2-1.

Ni är många som har frågat mig om råd inför Premier Manager. Därför blir mitt första (chefsbeställda) inlägg en genomgång av mitt lag i tävlingen.

Det skedde ju en ganska stor händelse igår i Premier League. Robin van Persie blev i princip klar för Manchester United. Symboliskt sett en gigantisk övergång med tanke på att ingen spelare gått mellan dessa lag på många år (om man inte räknar Mikael Silvestre och det gör man ju inte).
Det finns massor att skriva om den affären, men det obligatoriska Premier League-tipset inför starten känns mer angeläget så det har i nuläget högre prioritet. Det kommer imorgon, fredag.

De har vunnit EM och VM, revolutionerat fotbollen och är laget konkurrenterna vill efterlikna.
Ändå har Spanien beskyllts för att spela ”tråkig fotboll”.
”Varför spelar de utan anfallare?”, undrar en hel fotbollsvärld.
Det finns en baktanke.
Och statistiken som jag tagit fram visar att Spanien, tvärtemot vad folk tror, inte kommer till fler farliga avslut med en traditionell striker på plan.

Det har varit roande att följa debatten om Spanien under EM.
Här har vi en gyllene generation spanska spelare som tagit passningsspelet till en helt ny nivå, ett gäng lirare som vinner matcher och titlar och som knappt släpper in baklängesmål. Deras kombinationer är ren porr för ett fotbollsöga och de utför det som fotboll handlar om – att vinna – bättre än något annat lag för tillfället.
Ändå klagar folk. Spanien får kritik för att vara ”tråkigt”.
Kanske är det så enkelt att inget får vara perfekt. Vi, fotbollsvärlden, är inte vana vid att ha ett lag som är så överlägset som Spanien har varit de senaste åren.
När Vicente Del Bosque ombads bemöta kritiken sa han lugnt:
– När det inte händer något, som är fallet nu, då verkar det som att vi alltid letar efter något negativt.

Jag medger att det inte sprakar om Spanien längre. Det blir färre mål i deras matcher än genomsnittet i EM och det är en tacksam angreppspunkt.
Det tiki-taka-spel som charmade världen för fyra år sedan i Schweiz-Österrike har blivit standard.
Vi vet vad vi får av Spanien: En passningskarusell som går från oavbrutet från första minuten och som den genomsnittlige fotbollssupportern verkar vara urbota trött på att lösa biljett till.
Spanien har blivit ännu mer possession-betonat, ännu mer Barcelona. Enligt Opta slog Spanien 33 passningar per avslut i EM 2008. 44 passningar per avslut i VM 2010. Nu är siffran 58 passningar per avslut.
Men tråkigt? Jag håller inte med om det.

Att Spaniens matcher blivit låsta och relativt chansfattiga beror främst på att konkurrenterna inte hittat något motmedel. Spanjorerna ställs mot motståndare som anpassar sig och formerar sig för att kväva det fruktade passningsspelet.
Italien spelade 3-5-2 i premiären (och gjorde det bra). Irland parkerade bussen men glömde att det sällan räcker. Kroatien tog till den beprövade metoden att spela två högerbackar för att täta spanska vänsterkanten. Frankrike gjorde samma sak och struntade i att de själva utvecklat ett effektivt possession-spel. Portugal gjorde som väntat och satsade på snabba omställningar.
Alla har anpassat sig efter Spanien. Jag är övertygad om att vi skulle få se otroligt bra och underhållande matcher om lagen istället valde att möta Spanien med samma medel. Med proaktiv, offensiv fotboll.
Det kan, som för Real Madrid, sluta med 0-5 i baken. Men det skulle även kunna sluta 4-5. Eller varför inte 5-4?
Ingen vet för vi får aldrig se det.

Den mest brännande punkten under EM har varit Vicente Del Bosques val att spela utan anfallare, att istället formera ett 4-6-0-system.
Inför premiären spekulerades det i vem av Fernando Torres, Fernando Llorente eller outsidern Alvaro Negredo som skulle få chansen från start. Svaret blev – mittfältaren Cesc Fàbregas i rollen som ”falsk nia”.
Spanien hade problem i öppningsmatchen. De saknade djupledshot och skapade relativt få chanser.
”Alla” var överens om att Spanien behövde en striker.
Till nästa match, mot Irland, fick Fernando Torres chansen från start. Han gjorde två mål, två sniper-mål, och gav kritikerna vatten på sin kvarn.
Torres startade den efterföljande matchen, men sedan har han fått nöta bänk. I kvartsfinalen mot Frankrike fick Cesc Fàbregas förtroendet som anfallare i ett 4-6-0-spel och mot Portugal startade istället Alvaro Negredo.
Varför?
Har Vicente Del Bosque drabbats av Pep Guardiolas mittfältsfrossa eller vad är det han vill uppnå? De negativa sidorna med 4-6-0 är enkla att se – brist på djupledsspel – men vilka är de positiva effekterna?
Jag gick igenom matcherna i EM och jämförde Spanien med och utan striker för att finna svaret (japp, det tog rätt många timmar).
Jag hade önskat att siffrorna visat stora skillnader, men jag blev inte så mycket klokare som jag hade hoppats.

Spanien har spelat 233 minuter i EM utan en traditionell striker (251 minuter inklusive Irlandsmatchen).
Under dessa minuter – jag har inte räknat Irlandsmatchen, förklarar varför längre ned – har laget slagit totalt 1831 passningar. Passningsprocenten är 87,2. Det är ingen större skillnad mot passningsprocenten med striker på planen (86,6).
Däremot finns en diskrepans när vi jämför passningsspelet på offensiv tredjedel. Utan striker, med 4-6-0-systemet som ger överflöd av mittfältare, slår Spanien drygt 79 procent av passningarna till rätt adress. Med en striker sjunker siffran till drygt 74 procent.
Slutsats: Spanien spelar fler ”hotande passningar” med Fernando Torres på plan, fler bollar i djupled.

Spanien blir alltså mer ”direkt” med en striker, men de tar sig ändå inte till fler avslut. 4-6-0-systemet ger ett avslut var sjätte minut. Siffran med striker är ett avslut var sjunde minut.
Innebär det att Spanien tar fler skott från distans när de spelar utan striker? Nej, jag har även granskat hur många av dessa avslut som skett innanför straffområdet. Siffrorna visar att Spanien kommer till fler avslut innanför straffområdet när de spelat 4-6-0 (ett var 10:e minut) än när de spelar med striker (ett var 15:e minut).

Bild från premiären som visar Spaniens 4-6-0. ”Anfallaren” Cesc Fàbregas (bollförare) har droppat djupt i plan. Spanien har ingen spelare som hotar i djupled, vilket gör att Italiens mittbackar blir sysslolösa. Högerbacken Alvaro Arbeloa (närmast kameran) är den spelare som är längst fram i plan.

Därför spelar Spanien utan anfallare

Så vad är fördelarna med det moderna, men kritiserade 4-6-0? Är det så enkelt som att Vicente Del Bosque inte vågar peta någon av sina stjärnmittfältare?
Jag tvivlar på det. Cesc Fàbregas status i landslaget är begränsad. Att peta honom hade inte varit speciellt kontroversiellt. Del Bosque ser klara fördelar med sex mittfältare på plan. Här är några av dessa:

1. Kontroll på mittfältet
Syftet med att spela 4-6-0 är att få kontroll på mittfältet. Spanien bygger hela sitt spel, hela sin identitet, på bollinnehav. Men på sistone har vi sett tendenser att motståndarna har kunnat störa Spaniens uppbyggnadsspel. Italien lyckades i premiären, Portugals ännu högre press var än mer effektiv i semifinalen. När de spanska backarna tvingades hitta uppspel förbi Portugals förstapress blev de osäkra.
Så vad är Del Bosques medicin? Han överbelastar en redan trång yta ännu mer.

Med Cesc Fàbregas som droppar och blir en extra mittfältare och med Andrés Iniesta och David Silva som söker sig inåt i plan har Spanien i praktiken sex centrala mittfältare.
Det blir i princip omöjligt för motståndarna att få kontroll på mittfältet med de villkoren. Hur de än formerar sig kommer de att vara i numerärt underläge centralt i plan.

2. Anfall är bästa försvar
Kontroll på mittfältet är lika med bollinnehav i Spaniens fall. Passningskarusellen gör att motståndarna måste flytta hem många spelare på rätt sida om boll. Det medför att det blir svårare att få fast bollen i anfallet när de väl ska ställa om.

3. Trötta ut motståndarna
Spanien har sin modell och de viker inte en tum från den. Om de var ett lag som vann många hjärtan i EM för fyra år sedan har de utvecklats till att bli en pragmatisk vinstmaskin. De spelar för att vinna, inte för att underhålla. De passar runt bollen och om det inte fungerar passar de runt bollen tills det fungerar.
Men de meningslösa passningar i sidled har ett syfte: De tröttar ut motståndarna.
I första halvlek mot Italien hade flera av Cesare Prandellis mittfältare sprungit 6 kilometer. Det är mycket och det ledde till att Italien kroknade i andra halvlek. Pressen var inte lika intensiv och Spanien tog över mer och mer.
På samma sätt tog Portugals energi slut i semifinalen. Paulo Bentos gäng startade med en hög, ambitiös press, men ju längre matchen led, desto mer föll de tillbaka.
Spanien kanske inte gör mål under minut 1-60. Men när de väl tröttat ut motståndarna har inhopparna – Torres, Pedro, Navas – större chans att dra nytta av trötta försvarare.

4. Resultaten
Spanien är klart för EM-final och har bara släppt in ett mål. Det är svårt att hävda att lagets taktik varit misslyckad.
Om man bortser från Irlandsmatchen, vilket jag har gjort, har Spanien inte gjort ett enda spelmål på 162 spelade minuter när man spelat med en renodlad striker på planen (Fernando Torres eller Alvaro Negredo). Med en falsk nia har man gjort tre spelmål.
Enligt statistiken jag tagit fram nedan kan vi också se att laget inte bara har högre passningsprocent och större andel passningar på sista tredjedelen med sex mittfältare. De kommer till fler avslut med 4-6-0-systemet, inklusive fler avslut innanför straffområdet.
I teorin blir Spanien spetsigare med en djupledslöpande anfallare, men det avspeglar sig inte i statistiken hittills i EM.

5. Teorin har fungerat perfekt – ibland
Cesc Fàbregas 1-1-mål i premiärmatchen mot Italien var skolboksexemplet på hur ett lag utan anfallare vill göra sina mål. Bollinnehav längs en kant, en droppande striker (David Silva) som drar på sig uppmärksamhet, en djupledslöpande mittfältare (Cesc Fàbregas) som avslutar.
Målet antydde att Spaniens 4-6-0, i teorin, skulle bli mer effektivt med David Silva som falsk nia och Cesc Fàbregas som djupledslöpande mittfältare. När den senare har spelat felvänd har bristen på djupledshot blivit extra tydligt.

The perfect ”no striker-goal”. Djupledslöpande Fàbregas hittar luckan som uppstår bakom Daniele De Rossi och utnyttjar David Silvas instick.

SPANIEN MED FALSK NIA (Cesc Fàbregas, Andrés Iniesta eller David Silva)

Mot Italien (min 0-74): Passes: 546/617. Passes attacking third (passningar på sista tredjedel): 162/198. Shots: 13 totalt/6 av dessa på mål.
Motståndaren (Italien): Passes: 248/312. Attacking third: 40/73. Shots: 9/5 (på mål).
Passningsprocent, Spanien: 88,4. Passningsprocent, Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 79,5. Attacking third: 54,8.

Mot Kroatien (min 62-89): Passes: 249/287 Attacking third: 72/88 Shots: 5/1(på mål).
Motståndaren (Kroatien): Passes: 81/100 Attacking third: 21/29. Shots: 3/1.
Passningsprocent, Spanien: 86,8. Attacking third: 81,8.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 81,0. Attacking third: 71,4.

Mot Frankrike (min 0-67): Passes: 485/540. Attacking third: 102/129. Shots: 9/2.
Motståndaren (Frankrike): Passes: 238/292. Attacking third: 46/71. Shots: 4/1.
Passningsprocent, Spanien: 89,9. Attacking third: 79,1.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 81,5. Attacking third: 64,8.

Mot Portugal (min 55-120): Passes: 317/387. Attacking third: 92/126 Shots: 9/3.
Motståndaren (Portugal): Passes: 118/187. Attacking third: 19/42. Shots: 7/0.
Passningsprocent, Spanien: 81,9. Attacking third: 73,0.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 63,1. Attacking third: 45,2.

TOTALT med falsk nia: 233 minuter.
Passes: 1597/1831= 87,2 %.
Attacking third: 428/541=79,1 %.
Procentuell del på sista tredjedel: 29,5 %.
Shots: 39/14 på mål=35,9%
Avslut innanför straffområdet: 23 (ett var 10:e minut). 
Motståndarskott: 25/7=28% på mål. 
Ett avslut var 6:e minut.
Ett motståndarskott var 9:e minut.
Motståndarskott på mål: 11 (ett var 21:a minut).

SPANIEN MED STRIKER (Fernando Torres eller Alvaro Negredo)

Mot Italien (min 75-93): Passes: 101/116. Attacking third: 11/18. Shots: 4/0 (på mål).
Motståndaren (Italien): 44/58. Attacking third: 8/18. Shots: 2/1 (på mål).
Passningsprocent: Passes: 87,1. Attacking third: 61,1.
Passningsprocent, motståndare (Italien): 75,9. Attacking third: 44,4.

Mot Kroatien (min 0-61): Passes: 458/511. Attacking third: 108/141 Shots: 10/5 (på mål)
Motståndaren (Kroatien): 112/156. 33/54. Shots: 4/2 (på mål)

Tillägg, (min 89-94 med Negredo): 25/30 Attacking third 5/6 Shots: 0/0. Kroatien: Passes: 1/7. Shots: 0/0.
Passningsprocent, Spanien: 89,6. Attacking third: 76,6.
Passningsprocent, motståndare (Kroatien): 71,8. 61,1.

Mot Frankrike (min 68-92): Passes: 127/152. Attacking third: 20/33. Shots: 3/1.
Motstånaren (Frankrike): Passes: 127/145. Attacking third: 12/23. Shots: 0/0.
Passningsprocent: 83,6. Attacking third: 60,6.
Passningsprocent, motståndare (Frankrike): 87,6. Attacking third: 52,1.

Mot Portugal (min 0-54): Passes: 326/374. Attacking third: 52/71. Shots: 5/1.
Motståndaren Portugal: Passes: 154/228. Attacking third: 32/48. Shots: 4/0.
Passningsprocent, Spanien: 87,2. Attacking third: 73,2.
Passningsprocent, motståndare (Portugal): 67,5. Attacking third: 66,7.

TOTALT med traditionell striker: 162 minuter.
Passes: 1025/1183=86,6%.
Attacking third: 196/263=74,5%.
Procentuell del på sista tredjedel: 22,2%.
Shots: 22/7 (på mål)=31,8%.
Avslut innanför straffområdet: 11 (ett avslut var 15:e minut).
Motståndarskott: 10/3=30% på mål.
Ett avslut var 7:e minut (7 min 20 sek).
Ett motståndarskott var 16:e minut (16 min 10 sek).
Motståndarskott på mål: 6 (ett var 27:e minut).

Fotnot: Jag har valt att exkludera Irlandsmatchen eftersom den skulle kunna leda till missvisande statistik. Irland var EM:s i särklass sämsta lag och det är troligt att Spanien varit överlägset oavsett hur de formerat laget. Jag har bedömt de jämna, tuffa matcherna.

Siffror för Irlandsmatchen (för den som vill jämföra):
Med falsk nia: 
Mot Irland (min 75-93): Passes: 154/163. Shots: 3/2. //Irland: Passes: 29/41. Shots: 0/0.
Med striker:
Mot Irland (min 0-74): Passes: 634/697. Shots: 24/13 (på mål). //Irland: Passes: 150/214. Shots: 6/2.

Fotnot 2: Statistik framtagen med hjälp av StatsZone.

Fotnot 3: Tack till redaktör Andreas Lagnelius som hjälpte till att rita pilar i Photoshop. 

***
Imorgon ska jag försöka hinna få ur mig en analys om ”hur Italien ska slå Spanien”. Annars kan den dyka upp på sajten i ett annat format. Håll utkik!

Holland föll mot Portugal och fullbordade ett fiasko.
Det är enkelt att peka på vad som gick snett:
Förbundskapten Bert van Marwijk hade för många egon och misslyckades med att hitta rätt balans.
”Oranjes” krasch var beviset på att blockfotbollen är förlegad.
Och därmed: Hur viktig den flexible balansspelaren har blivit.

Holland sågs av många favoriterna till EM-guldet i Polen/Ukraina. Efter VM-silvret 2010 och ett kval där laget inte förlorat förrän den betydelselösa sistamatchen på Råsunda hade förväntningarna på hemmaplan skruvats upp rejält.
Men EM 2012 blev inte den framgång som fansen hoppats på.
Holland kammade noll i ”dödens grupp”.
Det är lätt att peka finger mot mycket dagen efter det bittra nederlaget mot Portugal. Därför vill jag slå fast att Holland gjorde ett dåligt EM, men inte så dåligt som noll poäng vittnar om.
De missade massor i öppningsmatchen mot Danmark. De föll med uddamålet mot ett urstarkt och effektivt Tyskland. De var tvungna att satsa framåt mot Portugal även efter att de gjort 1-0.

Orsaken till Hollands fiasko kan förmodligen till största delen förklaras av den dåliga stämningen i truppen. Både Wesley Sneijder och Arjen Robben har gått ut och snackat om ”för många egon”. Klaas-Jan Huntelaar och Rafael van der Vaart har visat öppet missnöje med att börja matcher på bänken.
Holländska landslaget har en historia av osämja. EM blev inget undantag.
Men vi kan också studera vissa taktiska aspekter där Holland fallerat.

Bert van Marwijk hade en omtalad, viktig avvägning att göra inför EM.
Skulle han spela med två defensiva mittfältare (Mark van Bommel och Nigel de Jong) eller hade han råd att spela med mer offensive Rafael van der Vaart i en av positionerna?
van Marwijk har frekvent valt de Jong och van Bommel i tuffa matcher, hängslen och livrem, vilket han fått skarp kritik för. Inte minst från Johan Cruyff som hävdar att taktiken är alltför försiktig.
– Tränare använder 4-2-3-1 för att slippa riskera något, men med två defensiva mittfältare får du en mindre kreativ spelare, och laget kommer att delas i två delar. Du får inga trianglar, och du måste ha trianglar för att kunna spela positionsspel.
Det här var ett stort problem för Holland i öppningsmatchen mot Danmark. Bollarna kom ut mot Arjen Robben och Ibrahim Afellay, men väldigt sällan hände något mer.
Med Mark van Bommel och Nigel de Jong som sittande mittfältare utan ambition att gå framåt blev avståndet mellan Hollands fyra offensiva spelare och det övriga laget enormt.
Laget blev två lag i ett. Två olika block. Fyra spelare som anfaller, sex som försvarar.

”Blockfotboll”, som vi kan kalla det, var allra mest på tapeten runt 2002-2003 när Vicente Del Bosque snickrade ihop sitt 4-2-3-1-system i Real Madrid.
Det var egentligen inget 4-2-3-1 utan snarare ett 4-2-4 där Luis Figo, Zinedine Zidane och Rául hade fria roller bakom Ronaldo.
Holland påminde också om ett 4-2-4 – snarare än sitt 4-3-3.
Nuförtiden är Makelélé-spelaren – den defensive mittfältaren som bara agerar i spelet utan boll – på utdöende. Idag är kreativitet från centralt mittfält den egenskap som värdesätts högst av allt på transfermarknaden.
Det är därför klubbar som Chelsea och Manchester United är beredda att betala stora summor för Tottenhams Luka Modric, trots att han gjorde en sämre säsong än året före.
Han är den moderna ”sittande mittfältaren” som sällan sitter. Han är rörlig, passningsskicklig och grym på att länka samman laget med de offensiva spelarna.

Bild från öppningsmatchen. Bollen går ut till Arjen Robben på högerkanten. Danmark ”dubblar” mot den holländske yttern som får svårt att vända inåt i banan. Här kan man se bristen med att ha två sittande mittfältare. I det här läget finns en jätteyta för Mark van Bommel eller Nigel de Jong att löpa in i. Men de blir kvar eftersom de nöjer sig med att ”ligga på rätt sida”.

Holländsk fotboll har historiskt sett byggt på kantspel och inlägg mot en nummer nio. När kantspelet inte fungerar, när yttrarna blir neutraliserade, krävs hot centralt i plan.
De kom aldrig.
De få gånger som Holland lyckades attackera centralt berodde det mest på en briljant Wesley Sneijder som hittade luckor som ingen annan. I matchen mot Danmark skapade han tio målchanser. Ingen spelare har skapat så många målchanser i en EM-match under åren 1980-2012.
Arjen Robben gjorde en likblek figur i EM. Han blev neutraliserad av Simon Poulsen och var för bollkär i premiären mot Danmark. Mot Tyskland var han lika bollkär och blev tillintetgjord av klubbkamraten Philipp Lahm.

 Diagram över Arjen Robbens dribblingar. I båda de två första matcherna var 1/5 ”take-ons” lyckade. Motståndarna var effektiva med att avvärja hotet från Robben som blivit sönderläst av sina ständiga försök att vika in i plan och ta avslut.
Bayern München-spelaren bidrog inte heller med inlägg, vare sig från utgångspositionen från höger eller när han flyttades över till vänsterkanten. Robben slog tre inlägg (hörnor borträknat) mot Danmark. Mot Tyskland slog han ett. Mot Portugal inte ett enda.

I VM för två år sedan var spelvändningarna ut på Arjen Robbens högersida ett av Hollands främsta anfallsvapen.
Vi minns hur det såg ut: Wesley Sneijder drar sig mot vänsterkanten och slår en crossboll till Robben som går in i banan och tar avslut.
Ett skolboksexempel var målet mot Slovakien.

I det här mästerskapet har det inte alls lyckats. Wesley Sneijder hittade Robben med en spelvändning två gånger på tre matcher (i slutskedet av matcherna har Robben flyttats över till vänsterkanten vilket gjort att de spelat på samma kant).

Hollands orörliga, riskminimerande uppställning i de två första matcherna fick förbundskapten Bert van Marwijk att släppa på kranarna till ödesmatchen mot Portugal.
van Marwijk placerade Rafael van der Vaart som defensiv mittfältare istället för Mark van Bommel. Han valde att starta med Klaas-Jan Huntelaar som striker och flytta ned Robin van Persie i en nummer tio-roll. Wesley Sneijder tog plats som vänsterytter och med Arjen Robben till höger.
Han gick, helt enkelt, all in. Det var väntat med tanke på att Holland behövde vinna med två mål för att gå vidare.
Första tio-tolv minuterna spelade Holland den bästa fotbollen laget presterat. Hängslena och livremmen var bortglömda. Rafael van der Vaart tog redan efter två minuter den sortens djupledslöpning som laget saknat i de två första matcherna.

Ett par minuter in i matchen mot Holland. Rafael van der Vaart går i djupet. Hade han fått bollen av Jetro Willems hade det direkt lett till en målchans. Notera hur många spelare Holland får fram i anfallen jämfört med Danmarksmatchen.

Problemet var att uppställningen var för offensiv, för naiv. Med offensive Rafael van der Vaart som ”defensiv mittfältare” hade Holland fem spelare som bara tänkte anfall.
Det blev två five-a-side lag på varsin planhalva.
Rafael van der Vaart curlade läckert in 1-0, ett klassmål, men han blev pinsamt avslöjad i defensiven. Han spelades dessutom till höger, vilket var extra kännbart då Gregory van der Wiel hade behövt understöd för att klara av Cristiano Ronaldo. Nu lämnades han utan understöd och Ronaldo gavs det ena läget efter det andra. Portugisen gjorde två mål och träffade stolpen två gånger. Med lite tur hade han kunnat göra fyra-fem mål.

Om de Jong/van Bommel var för försiktigt och de Jong/van der Vaart för offensivt – vad var då en lagom balans? Går det överhuvudtaget att finna?
Ja, jag tror att det.
Det hade varit möjligt att spela med Rafael van der Vaart på en av dessa mittfältspositioner, men då hade Bert van Marwijk behövt anpassa laget i övrigt. Hyperoffensive Arjen Robben hade inte kunnat spela på högerkanten utan istället hade man behövt en Dirk Kuyt, en tvåvägsspelare som varit beredd att ta defensivt ansvar. Robin van Persie, som inte är van vid att markera mittfältare vid motståndarnas uppspel, hade inte kunnat spela som nummer tio.
Bert van Marwijk hade kunnat vända på sin mittfältstriangel och spelat John Heitinga/Nigel De Jong som sopkvast bakom Rafael van der Vaart och tvåvägsspelaren Kevin Strootman.

Kuyt anno 2010 var i mina ögon en spelartyp som Holland saknade i detta EM. En lojal vattenbärare, en spelare som löper för lagkamraterna snarare än sig själv.
Nu hade Holland offensivt en orkester med flera regissörer, men ingen som var beredd att lira andrafiolen.
Bert van Marwijk försökte foga in sina bästa spelare snarare än hitta en lämplig balans. Kanske för att spelarna var ”för stora stjärnor för att petas”, kanske för att han inte tyckte att han hade tillräckligt bra alternativ.
Försöket att placera Robin van Persie som nummer tio fungerade inte alls, men det var lättare att ge Arsenalstjärnan en ny roll än att bänka honom.

Hollands brist på flexibilitet på mittfältet blev som allra mest tydlig i mötet med Tyskland. Jogi Löw har två av turneringens bästa box-to-box-mittfältare.
Bastian Schweisteiger är en före detta offensiv mittfältare som tagit ett kliv ned i banan.
Sami Khedira är en av Europas mest löpstarka mittfältare.
Tyskland hade mittfältare som var villiga att gå framåt – och skördade frukterna.
När Mesut Özil och Thomas Müller dragit på sig markering på vänsterkanten kunde de enkelt spela in till en attackerande Schweinsteiger som i sin tur kunde servera Mario Gomez två gånger om.

Bastian Schweinsteiger, en av Tysklands sittande mittfältare, flyttar fram och kommer sekunden senare spela fram Mario Gomez till 1-0 mot Holland.

Mesut Özil (längst ut på kanten med boll) har dragit isär Hollands mittfält, lockat med sig Nigel De Jong. Bastian Schweinsteiger löper in i ytan som uppstår och kommer att servera Gomez till 2-0.

Bert van Marwijk hade ett mellanting mellan van Bommel och van der Vaart att tillgå. PSV-mittfältaren Kevin Strootman, som placerats i en rad storklubbar, men 22-åringen fick inte spela en enda minut i turneringen.
Tyskland hade dessa spelartyper – som dessutom är två av Europas bästa.
Jogi Löws dynamiska mittfält visar hur viktigt det är i dagens toppfotboll att ha spelare som länkar samman lagdelarna, spelare som attackerar bakifrån med löpningar.
Med mer flexibla mittfältsspelare hade Hollands EM kunnat se annorlunda ut.

Fotnot 1: Diagram från StatZone. Foto: TV4/SVT.

Fotnot 2: Tack till redaktör Johan D Lundin som hjälpte till att rita pilar i Photoshop.

Andrej Sjevtjenko smulade sönder Sveriges EM-drömmar i går i EM-premiären i Kiev.
Nu krävs – i praktiken – seger mot England för att nå kvartsfinal.
Omöjligt? Knappast. Svårt? Nja.
Det här är taktiskt sett det mest defensiva, försiktiga och räddhågsna engelska landslag jag sett.

England kom undan med hedern i behåll i sin premiär mot Frankrike. De fick 1-1, det hade till och med kunnat vara mer än så eftersom laget tog ledningen i första halvlek genom Joleon Lescott.
Roy Hodgson pratade efteråt om att laget gjort en ”bra match”, men i så fall är det bara bevis på att den engelska måttstocken för ”bra” sänkts många steg.
England exemplifierade ett reaktivt lag, ett lag som anpassar sig efter motståndarna, som väntar på ett misstag att utnyttja.
De försvarade sig lågt med backlinje och mittfält i två raka linjer, det som på fotbollsengelska kallas ”two banks of four”.
Kanske var det Patrice Evras ord som beskrev det bäst:
– Jag tycker att vi spelade bättre än dem. Det var väldigt svårt att hitta ytor eftersom de spelade som Chelsea spelade mot Barcelona, sa den franske försvararen.
Innan han tillade:
– Folk kanske vill att England ska spela mer fotboll, men om de vinner turneringen kommer alla vara glada.

Att Frankrike vann bollinnehavet var väntat. Under Laurent Blanc har ”Les Bleus” blivit mer och mer likt Spanien i sättet att överbelasta mittfältet och ha tålamod när de bygger sina anfall. Men att övertaget skulle bli så stort som 65-35 var det nog inte många som trott på öarna.
Det som var förvånande var att England inte ens brydde sig om att göra något åt det.
Englands filosofi var kort och gott: Frankrike får gärna ha bollen hur mycket som helst men bara i ”ofarliga” ytor. På bilden nedan ser vi hur England formerat sig i två räta (nåja) linjer för att täcka yta snarare än att erövra bollen.

Patrice Evra har klivit upp högt på kanten men kan egentligen bara spela bollen bakåt i plan. Englands ”two banks of four” har kort avstånd mellan lagdelarna för att minska utrymmet som Franck Ribéry och Karim Benzema vill röra sig i. 

Taktiken var inte alls någon överraskning om man känner till Roy Hodgsons historia. Som tränare har han alltid byggt sina lag bakifrån, ofta med zonspelande 4-4-2-formationer.
Till det här mästerskapet har han haft kort tid att förbereda sitt lag på grund av Fabio Capellos plötsliga avhopp. Känslan är att Roy insett lagets tekniska begränsningar och valt att ge spelarna enklast möjliga arbetsbeskrivning: Sitt djupt, centrera laget, släpp kanterna, lita till att mittbackarna städar undan inläggen – och ställ om snabbt.

England var inte överhuvudtaget intresserat av att etablera något presspel. När Frankrikes mittbackar hade bollen struntade Danny Welbeck och Ashley Young i att sätta press på dem. Istället föll de ned och täckte spelvägarna till centralt mittfält. På samma sätt var James Milner tillsagd att täcka spelvägen från Patrice Evra till Franck Ribéry längs Frankrikes vänsterkant. Det bevisas av att den vanligaste passningskombinationen i matchen var Evra-Malouda (22) snarare än Evra-Ribéry. Den här defensiva spelidén – att täcka yta snarare än att vinna boll – bidrog till den tempofattiga och slöa tillställningen.
Sett till 1-1-resultatet var taktiken framgångsrik. Frankrike var favorit, dominerade bollinnehavet men kom till påtagligt få farliga avslut. Av lagets 21 avslut (se bild nedan) kom 15 från positioner utanför straffområdet. Ett av dessa var Samir Nasris aviga skott till 1-1 där engelska mittfältet sjönk för djupt och inte hann upp för att täcka.

I diagrammet över passningar på ”sista tredjedelen” noterar vi också att Englands taktik ledde till få passningar in i straffområdet. Av 178 franska passingar på offensiv tredjedel var endast en handfull till spelare i Englands straffområde.

Många passningar på offensiv tredjedel, men få in i farliga ytor.

Roy Hodgsons defensiva approach var som sagt inte oväntad, men jag blev förvånad att han inte drog filosofin till sin spets och spelade med ännu fler spelare på rätt sida om boll när Frankrike väl etablerade tryck. Chelsea har den här våren blivit en sorts skolboksexempel för extremdefensiv efter de bragdartade insatserna mot Barcelona. Roberto Di Matteos lag spelade alltid med nio spelare på rätt sida om boll.
England nöjd sig med åtta, vilket gjorde att Frankrike alltid kunde vända hem på defensive mittfältaren Alou Diarra.
Det naturliga hade varit att se till att Ashley Young plockat upp Diarra, men både Young och Danny Welbeck tilläts ligga kvar högt i plan (se första bilden). Det ledde till att Alou Diarra sällan var satt under press, vilket hans passningsstatistik bevisar. Marseille-spelaren slog 37 passningar, samtliga till rätt adress.

England praktiserar ”Chelsea-taktiken”. Centrerat försvar där man släpper kanterna. Åtta man på rätt sida om boll. Notera att Englands anfallare inte deltar alls i försvarsspelet.

Det var även slående att England litade så blint till sitt zonspel och ”ligga rätt i position” att man stundtals lämnade ytan mellan backlinje och mittfält obevakad. Scott Parker och Steven Gerrard höll sin räta linje och klev fram på Florent Malouda och Yohan Cabaye. Det medförde att Karim Benzema kunde flyta fritt mellan lagdelarna. Känslan är att en lika frikostig inställning mot Sverige kommer att ge Zlatan Ibrahimovic stora möjligheter att komma rättvänd i den farliga ytan framför motståndarnas backlinje.

Englands anfallsspel 

Englands anfallsspel handlade om sporadiska attacker. Ashley Young vikarierade för Wayne Rooney i nummer tio-rollen men kom aldrig in i matchen. Han slog bara 14 passningar på hela matchen (se bild nedan). Som vi ser i diagrammet nedan agerar Young inte som en traditionell nummer tio utan som en ”inside winger”, det vill säga en ytterspelare som tagit klivet in i mitten men ändå söker sin ut mot kanterna. I diagrammet över ”passes received” ser vi att han ofta drog sig ut mot högerkanten för att hitta ”fickan” bakom offensive Franck Ribéry. Vid ett tillfälle kom han rättvänd i ”rätt yta”, mellan Frankrikes mittfält och backlinje. Då serverade han också James Milner som dock brände friläget.

Youngs passningsstatistik. Till vänster över ”mottagna passningar”, där vi noterar att det är främst längst kanterna trots en centralt utgångsposition. Till höger ser vi hur få passningar han slog i matchen.

Danny Welbeck hade en svår uppgift som ensam spets. Han löpte (som alltid) frekvent i djupled, men hade svårt att ta sig till mållägen (hade inget avslut i matchen). Manchester United-anfallaren led av Englands defensiva taktik. Han och Young blev isolerade och laget fick svårt att få längd på sina anfall.

I matchen mot Frankrike var fasta situationer lagets främsta anfallsvapen. Målet var resultatet av en känslig frispark av Steven Gerrard och en stark Joleon Lescott som käkade upp Alou Diarra i luftrummet.
Med tanke på Sveriges tillfälliga (?) svaghet på fasta situationer bör man inte bjuda på för många frisparkar i farliga lägen.

Slutsatser inför mötet med Sverige

Så vad drar vi för slutsatser av Englands premiär? Kommer de vara lika defensivt igen? Kommer Sverige att få äga bollinnehavet till skillnad mot i premiärmatchen mot Ukraina där man istället fick ägna sig åt att jaga? Kommer Zlatan att komma till sin rätt mot England?

England hade, av förklarliga skäl, stor respekt för Frankrike. Laurent Blancs gäng hade 21 raka matcher utan förlust, de har imponerat stort i landskamperna inför mästerskapet. Spelare som Ribéry och Benzema skrämmer alla försvar i världen.
– Vi hade en tydlig game-plan, konstaterade Joleon Lescott.
Sverige skrämmer givetvis inte lika mycket, framför allt inte efter den svaga premiären mot Ukraina, men att England skulle byta extremdefensiv mot en offensiv champagne-fotboll?
Nej, jag tror inte det.
Jag kan inte se att Roy Hodgson byter livsåskådning på fyra dagar och att ställer upp med ett lag som är den diametrala motsatsen till det lag som fick 1-1 mot Frankrike.

Min gissning är, som sagt, att pragmatiske Roy bestämt att England ska vara ett defensivt, reaktivt lag i EM. De hade kunnat vara ett proaktivt, bollförande lag om truppen innehållit landets största bollbegåvningar, Paul Scholes och Jack Wilshere. Men har Roy Hodgson tagit med sig ett gäng mittfältslungor till Ukraina, snarare än mittfältshjärnor. England ska springa sig fram till avancemang snarare än spela sig till framgångar.
Hans ord igår talade i den riktningen:
– Att få med sig 1-1 och satt Frankrike på prov är jag nöjd med. Självklart måste vi förbättra sistapassningen. Beslutsfattandet på sista tredjedelen var lite nervöst, men vi kommer att bli bättre. Ju längre vi spelar ihop, desto bättre blir vi. Jag hoppas att vi etablerar oss som ett svårslaget lag. Du blir inte ett väldigt bra lag på tre matcher och tio träningar men vi blir mer fit för varje dag, sa förbundskaptenen.

Alltså: England kommer att fortsätta spela sin disciplinerade, reaktiva fotboll. De har helt enkelt inte spelare att spela possession-fotboll. Scott Parker är en slitvarg som är beredd att offra en hörntand i duellerna, men han är inte en deep-lying player av Andrea Pirlo-snitt. Steven Gerrard har en genialisk dimension, men hans passningsstil är mer ”direkt”  och bygger på crossbollar och genomskärare.

Jag tror därför att Sverige kommer att ha chansen att äga boll och odla ett passningsspel, till skillnad mot premiären mot Ukraina. Det är möjligt, eller rättare sagt troligt, att Englands spioner noterat att det är tämligen enkelt att stressa de svenska försvararna i uppspelsfasen. Men Englands övriga lag, inte minst det tröga mittförsvaret, mår bäst av att försvara sig djupt. Sverige borde därför kunna få tillräckligt med tid för att hitta uppspelsvägar genom mittfältet.

Zlatans position
Den avvägningen – bollinnehav eller inte – avgör i mina ögon var Zlatan Ibrahimovic bör spela. I matcher där Sverige kan tänkas ha mer bollinnehav än motståndaren är Zlatan i nummer tio-rollen perfekt. Han är den största anledningen till det fina passningsspel vi sett i landskamperna mot Kroatien och Island. Han kommer oftare rättvänd och kan avsluta från en andravåg.

Men det finns som alltid för- och nackdelar med en taktiskt disposition. Zlatan i nummer tio-rollen har många fördelar. I premiären mot Ukraina blottlades nackdelarna.
Dels var han inte alltid kapabel att sköta det defensiva ansvaret att suga upp Anatolij Tymosjtjuk, vilket bidrog till Ukrainas övertag. Ola Toivonen blev tvungen att flytta in centralt för att hjälpa centrala mittfältet – vilket gav högerbacken Oleh Gusiev en enorm yta att utforska.
Dels saknade Sverige sin bästa targetspelare. I går, när Sverige inte hade bollinnehavet och när backlinjen ägnade sig åt att lyfta långbollar, var avsaknaden av Zlatan som bollmottagare enorm.

Zlatan gjorde en bra match mot Ukraina, men hans odiskutabla briljans var ändå inte tillräckligt för att ge Sverige kontroll på matchbilden. Mot ett defensivt, reaktivt England bör Zlatan komma än mer till sin rätt.
England kommer sjunka djupt, väl medvetna om Johan Elmanders hot i djupled. De svenska backarna lär få mer tid att hitta mittfältet. Zlatan kommer att kunna hitta ytan mellan Englands raka mittfält och backlinjen. Från den positionen vet vi att han kan såra vilket lag som helst när som helst.

Englands raka mittfält gör att det går att hitta rättvända spelare framför backlinjen. Som här där Benzema och Ribéry stormar fram.

Sveriges numerära överläge centralt i plan (3 mot 2) bör kräva att Englands yttermittfältare, i premiären Alex OC och James Milner, flyttar in för att ge understöd. Det ger i sin tur Ola Toivonen och Sebastian Larsson – två spelare som kom bort helt mot Ukraina – mer yta att operera på.
Sverige gjorde en plattmatch i går. Om de spelar lika dåligt mot England kommer de få stryk igen.
Men om Erik Hamrén lockar fram den optimism, den offensivlusta, den kvalitet som vi sett tidigare under våren, finns alla möjligheter att hålla EM-drömmen vid liv.
Detta England ingjuter nämligen inte samma respekt som förr.
Och de verkar själva ha kommit till insikt om det.

Tiden går fort när man har roligt. Tyvärr har allt, som bekant, ett slut. 
Därför är det dags att sätta punkt för den här bloggsäsongen och istället börja fokusera på fotbolls-EM. 

Den här våren har verkligen sprungit i väg. Det känns inte alls länge sedan det var januari och jag publicerade första inlägget i den här bloggen.
Nu sitter jag här och försöker sammanfatta ett halvår som bjudit på den mest dramatiska ligaupplösningen fotbolls-England fått uppleva.
Eftersom nya läsare har tillkommit efterhand har jag letat i bloggens arkiv och sammanställt de inläggen som jag lagt mest kraft på och som varit mest uppskattade av er läsare.
Jag har struntat i ”Omgångens lag”, snabbanalyser och snabbkrönikor och istället plockat fram tidlösa texter: Dokument, listor och ekonomi- och taktikanalyser.

Egentligen var det meningen att jag skulle ta bloggsemester från 1 juni, men jag hade några summeringar som jag ville göra så ni fick några bonusinlägg.
Nu är sista summeringen publicerad så nu återstår bara att önska er alla:

EN RIKTIGT TREVLIG SOMMAR!

Ps. Ni har säkert noterat att bloggbilden har fått en ”EM-SPECIAL”-splash. Anledningen är att chefen bett mig skriva lite analyser under EM i bloggen. Hur ofta, hur dessa analyser ska se ut eller hur jag ska få tid att göra dem är fortfarande lite oklart så vi får avvakta med att lova för mycket. Ds.

Bloggarkivet

JUNI

7 juni: Säsongssummering lag för lag, del 4

6 juni: Säsongssummering lag för lag, del 3

4 juni: Säsongssummering lag för lag, del 2

3 juni: Säsongssummering lag för lag, del 1

2 juni: Betyg på alla spelare i Premier League, del 5

1 juni: Betyg på alla spelare i Premier League, del 4

MAJ

31 maj: Betyg på alla spelare i Premier League, del 3

30 maj: Betyg på alla spelare i Premier League, del 2

29 maj: Betyg på alla spelare i Premier League, del 1

24 maj: Säsongens 50 bästa spelare, plats 1-10

23 maj: Säsongens 50 bästa spelare, plats 11-20

23 maj: André Villas-Boas fotbollstankar på djupet

22 maj: Säsongens 50 bästa spelare, plats 21-30

21 maj: Säsongens 50 bästa spelare, plats 31-40

20 maj: Chelsea mästare – så oerhört rättvist

18 maj: Säsongens 50 bästa spelare, plats 41-50

16 maj: Säsongens 15 bästa värvningar

12 maj: Säsongens lag i Premier League

10 maj: Dokument: Vincent Kompany – Citys kloke ledare

9 maj: Dokument: Venky’s väg till fiasko i Blackburn

5 maj: Lista: Säsongens bästa tränare

4 maj: Dokument: Fönstermontören kan göra det omöjliga

3 maj: Lista: Säsongens snyggaste mål

APRIL

30 april: Engelsk fotbolls Javier Zanetti tackade för sig

27 april: Dokument: Nu kan Saints svarta resa vara över

26 april: Chelsea måste bygga om – även vid vinst i CL

24 april: Jag trodde verkligen inte det här…

24 april: Analys: Taktiken som stoppade Uniteds kantspel

21 april: Dokument: Så blev Arteta oumbärlig för Arsenal

19 april: Analys: Taktiken bakom Chelseas seger

17 april: Dokument: Taktiken bakom Wigans succé

14 april: Mötet i dag – säsongens tyngsta match hittills

13 april: Dokument: Så blev Dempsey en stjärna – mot alla odds

9 april: Filmningarna förpestar England – går sjukdomen att bota?

6 april: Dokument: Problembarnet mognade – och blev hetast i Premier League

4 april: Dokument: Englands nye fotbollsmiljardär lyfter Reading

1 april: Newcastle-Liverpool – mötet mellan två transferstrategier

MARS

30 mars: Lista: Säsongens 20 överraskningsspelare

29 mars: Dokument: Sagan om ligans nya stjärnskott

27 mars: Doldisen som blivit Uniteds nya försvarschef

26 mars: Hur många förluster krävs innan Dalglish får gå?

25 mars: Lista: 10 snyggaste volleymålen i Premier League

23 mars: Han är symbolen för Arsenals renässans

19 mars: Fem slutsatser efter helgen

18 mars: Dokument: Muambas långa väg till Premier League

14 mars: Dokument: Dags för Moyes att lämna Everton?

10 mars: Dokument: Boltons svarta år – kan de reda ut krisen?

8 mars: Den engelska dominansen är som bortblåst

8 mars: Så blir United-talangens flytt en jackpott för Mino Raiola

5 mars: Dokument: Så förlorade Villas-Boas omklädningsrummet

2 mars: Carricks väg från kylan till nyckelspelare

FEBRUARI

29 februari: Aston Villas tunga arv efter Martin O’Neill

27 februari: Blir Liverpools titel språngbrädan för en ny framgångsera?

25 februari: Wolves spelade schyst – och tvingades gambla

24 februari: Dokument: Så mycket har Glazers kostat Manchester United

22 februari: Därför gör England fiasko i årets Champions League

20 februari: Dokument: Nya ligorna hotar fotbollens maktordning

17 februari: Dokument: Revolutionen som ska lyfta engelsk fotboll

15 februari: Kvällen då Zlatan-kritiken tystnade i England

10 feburari: Analys: Chelseas kamp för att uppfylla FFP

8 feburari: Dokument: Sagan om Arsenals nye stjärna

3 feburari: Dokument: United fick nog av skandalspelaren

1 feburari: Analys av övergångarna under deadline day

JANUARI

30 januari: Ska tränare få provision för att sälja spelare med vinst?

27 januari: Pånyttfödde Ireland är nyckeln för Villa

26 januari: Bortglömde Bellamy – mer värdefull än alla storköp

25 januari: Lista: 10 mest lovande brittiska tränarna

21 januari: Historien om ligans nye kultspelare

20 januari: Så mycket tjänar klubbarna på tröjkontrakten

19 januari: Analys: Så har nedflyttade klubbarna klarat sig

18 januari: Demba Cissé – ett nytt fynd i Ashleys kritiserade strategi

15 januari: Sagan om den nye fotbollsprofessorn

14 januari: Halvtidssummering – här är säsongens…

12 januari (första inlägget): Som Robbie Keane… men ändå inte

***
Vi har pratat lite löst om en fortsättning i höst. Jag har semester en bit in i augusti så vi får avvakta och se om/när bloggen gör comeback med Premier League-fokus.
Tills vidare kommer jag att skriva flitigt i Sportbladets Silly season-blogg under sommaren och på Sportbladet.se.

Dags för sista delen i säsongssummeringen där vi granskar lag för lag.
Här är del 4. 

1) Manchester City, 89 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. City vann ligan till slut efter att ha varit nära att kollapsa under våren. Centrallinjen med Hart, Kompany, Lescott, Yaya, Agüero var ryggraden vid sidan av nyckelspelaren David Silva. Dock var cupspelet, med uttåg ur gruppen i Champions League, en besvikelse.
Tränaren: Roberto Mancini: 4/5. Det är små marginaler. Hade inte Sergio Agüero gjort det där målet med en minut och 40 sekunder kvar hade Mancini sågats jäms med fotknölarna. Nu är han helgonförklarad.
Mest positivt: Ligatiteln, klubbens första på 44 år.
Mest negativt: Carlos Tévez-cirkusen som skapade turbulens helt i onödan.
Vilka spelare kan säljas: Adam Johnson, Carlos Tévez, Edin Dzeko.
Vilka spelartyper skulle behövas: En out-and-out-winger som är bra på att slå inlägg för att ge laget en ”plan B”.
Rimliga värvningar: I princip alla är rimliga utom Leo Messi.
Säsongens spelare: 1) Vincent Kompany. Ledaren i försvaret. 2) Joe Hart. 3) David Silva.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln och minst semifinal i Champions League.

2) Manchester United, 89 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 4/5. Med de enorma skadebekymmer som United haft under året har laget klarat sig utomordentligt bra. De var bara en minut från att ta titeln…
Tränaren: Alex Ferguson: 3/5. I ligaspelet är han värd en femma eftersom han klarade att hantera skadekriserna. Men cupspelet var en stor missräkning och Ferguson får ta på sig fiaskot i Champions League där han spelade b-betonade lag i gruppspelet och åkte ut.
Mest positivt: Paul Scholes comeback i januari blev en framgångssaga. Veteranen var en av ligans bästa mittfältare under våren.
Mest negativt: Fiaskot i Champions League där laget förlorade den avgörande matchen mot Basel var en av de största skrällarna i fotbolls-Europa.
Vilka spelare kan säljas: Michael Owen (redan lämnat), Thomas Kuszczak (redan lämnat), Dimitar Berbatov, Nani, Anderson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En central mittfältare med playmaker-egenskaper. En långsiktig ersättare till Patrice Evra.
Rimliga värvningar: Jordi Alba (Valencia), Luka Modric (Tottenham), Shinji Kagawa (Dortmund).
Säsongens spelare: 1) Wayne Rooney. Nära att ta skytteligatiteln. 2) Antonio Valencia. 3) Michael Carrick.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Ligatiteln.

3) Arsenal, 70 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. Gjorde en uppryckning efter den svaga starten i ligan och tog tredjeplatsen.
Tränaren: Arsène Wenger: 2/5. Har aldrig varit mer ansatt än under det här året. Hade en tuff sommar som var orsaken till den svaga starten. Hans tålamod har dock visat sig lönsamt, inte minst i fallet med Tomas Rosicky.
Mest positivt: Att Arsenal tog tredjeplatsen vilket betyder fortsatt spel i Champions League.
Mest negativt: Robin van Persies framtid är osäker. Klarar laget att tappa sin lagkapten i år igen?
Vilka spelare kan säljas: Robin van Persie, Andrej Arsjavin, Manuel Almunia (redan lämnat), Nicklas Bendtner, Denilson.
Vilka spelartyper skulle behövas: En back-up-högerback bakom otursförföljde Sagna, en central anfallare som ersättare till van Persie om han flyttar.
Rimliga värvningar: Yann M’Vila.
Säsongens spelare: 1) Robin van Persie. Ligans bäste. 2) Laurent Koscielny. 3) Alex Song.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Topp tre-placering (om RvP flyttar). Ligatiteln (om RvP stannar).

4) Tottenham, 69 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 3/5. En fantastisk höst följdes av en inte lika fantastisk vår. Hade inte Schweinsteiger missat sin straff hade dock Spurs säsong betecknats som mer än godkänd.
Tränaren: Harry Redknapp: 3/5. Fick laget att spela en underbar fotboll under hösten och alla fans hade tagit en fjärdeplats inför säsongen. Våren satte dock frågetecken för om Redknapp tagit Spurs så långt han är kapabel till.
Mest positivt: Svårt att lyfta fram något positivt när säsongen slutade i sådan besvikelse, men höstens spel gav en fingervisning om vilken kapacitet det här gänget besitter.
Mest negativt: Chelseas Champions League-seger.
Vilka spelare kan säljas: Gareth Bale, Luka Modric, Niko Kranjcar, Steven Pienaar.
Vilka spelartyper skulle behövas: En striker om inte Emmanuel Adebayor går att lösa.
Rimliga värvningar: Jan Vertonghen (Ajax), Leandro Damiao (Internacional), Demba Ba (Newcastle).
Säsongens spelare: 1) Gareth Bale. Skapar fler målchanser än någon annan. 2) Luka Modric. 3) Scott Parker.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Champions League-plats.

5) Newcastle, 65 poäng

Utvärdering av den gångna säsongen:
Betyg:
Spelarna: 5/5. Ingen hade räknat med att Newcastle skulle ha något med Europaplatserna att göra, än mindre slåss om CL-biljetterna. Men det var vad laget gjorde.
Tränaren: Alan Pardew: 5/5. Med rätta vald till säsongens manager. Fick förmodligen ut mer av materialet än han själv kunnat drömma om.
Mest positivt: Värvningarna förra sommaren som blev fullständig jackpott.
Mest negativt: En bra säsong leder alltid till uppmärksamhet. Flera spelare attraherar storklubbarna.
Vilka spelare kan säljas: Demba Ba, Cheick Tioté, Fraser Forster.
Vilka spelartyper skulle behövas: En högerback av kvalitet, en defensiv mittfältare om Tioté flyttar.
Rimliga värvningar: Nathaniel Clyne (Crystal Palace), Mathieu Debuchy (Lille), Dame N’Doye (FC Köpenhamn).
Säsongens spelare: 1) Fabricio Coloccini. Lagets försvarsrese. 2) Tim Krul. 3) Demba Ba.
Målsättning inför säsongen 2012/13: Topp sex-placering.

***
Då var även den här summeringen klar. Nu har jag bara ett blogginlägg kvar att skriva innan jag tar semester.