Den blev inte fullt så episk som förra årets semifinal.

Men årets Franska öppna-final mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic hade många av de ingredienser som kännetecknar deras rivalitet.

Och i slutänden var det återigen Nadal som höll ihop sitt spel bäst när det gällde som mest.

Till att börja med: Novak Djokovic mådde inte bra i de två sista seten. Det började egentligen i slutet av andra, men framför allt i tredje var han trögfotad och hängde ofta med huvudet på samma vis som han gjorde i semifinalen mot Ernests Gulbis. I fjärde set kräktes han mitt på banan.

Det är omöjligt att svara på hur matchbilden sett ut om Djokovic varit på topp fysiskt.

Men faktum är att serben fick en flygande start och bärgade första set med 6-3. Att han hängde med riktigt bra även i andra och långa stunder hade ett litet spelmässigt övertag. Han var inte långt ifrån att få med sig en 2-0-ledning – och då hade det här kunnat sluta väldigt annorlunda. Kräkningar till trots.

Inte heller Nadal presterade hela tiden på toppen av sin förmåga. Eurosports förträffliga kommentator Maria Strandlund Tomsvik och bisittaren Thomas Enqvist spekulerade i att spanjoren troligen hade känningar i ryggen. Jag tyckte mig inte se några sådana tendenser i hans spel (hans serve brukar bli väldigt lidande när han har ryggbesvär), men det är möjligt att han bet ihop och körde på trots smärtor.

Precis så som Djokovic bet ihop i främst fjärde set, när han spelade helt makalös tennis trots uppenbara svårigheter, som troligen berodde på vädret. Det var förvisso ”bara” 28 grader i Paris, men vi ska komma ihåg att de första 9-10 speldagarna var väldigt svala. Värmen kom plötsligt. Sådant påverkar givetvis. De må vara atleter på absoluta toppnivå, men de är inga maskiner (och till och med maskiner påverkas ju av plötsliga väderomställningar).

Om vi fokuserar enbart på spelet så gjorde Nadal en taktiskt mycket bra match. Han spelade aggressivt, tog bollen tidigt och gick för sina slag redan från start – så även Djokovic – men hittade inledningsvis inte riktigt bollträffen när han försökte slå sin raka backhand, ett av dagens nyckelslag.

I takt med att Nadal hittade sin bollträff tog han också över matchbilden. Ja, det stämmer att Djokovic var den som huvudsakligen drev på spelet, men så brukar det se ut. Nadal försöker inte alltid ta kommandot med blixtrande offensiv. Precis som jag skrev inför matchen handlar det i många fall främst om att vara aggressiv i defensiven, för att jobba fram lägen där man kan komma åt sin pådrivande motståndare.

Många gånger trillade Djokovic rakt i fällan. Som när han envisades med att styra spelet mot Nadals backhand. Nadal läste spelet och kunde kontra med sin raka backhand i öppen bana. Såg många gånger likadant ut på forehandsidan: Djokovic attackerade med tunga grundslag i spanjorens forehandruta, men Nadal var med på noterna och kunde ofta kontra med rak forehand. Det var förvisso i grunden helt rätt av Djokovic att attackera Nadals forehand, men hans spel var många gånger förutsägbart. Det drog Nadal nytta av.

Det stressade Djokovic, som ofta såg sig själv tvingad att ta onödiga risker. Det är extremt svårt att spela med så små marginaler men samtidigt så otrolig precision som Djokovic gjorde. Särskilt när man känner en oro över att motståndaren när som helst kan överraska. Lyckas man så ett frö av tvivel hos Djokovic så är mycket redan vunnet.

Jag tror att Djokovic togs lite på sängen av Nadals aggressivitet. Han brukar som bekant försöka spela mer aggressivt mot Djokovic än han normalt gör, men inte riktigt i den här utsträckningen, med så här stort risktagande. Framför allt tror jag inte att Djokovic kunde förutse att Nadal skulle trycka på så mycket med sin backhand, ett slag där han i vanliga fall håller tillbaka lite, för att han helst vill jobba sig fram till lägen där han kan avlossa sin forehandbössa.

Det var inte riktigt samma geist hos Djokovic när han tog första set som jag hade förväntat mig. Det kändes redan då som att han bara tagit några steg i en brant uppförsbacke. Det kanske bara är inbillning, en sorts projicering nu när man har facit i hand, men jag trodde att han skulle vara med tänd efter första set. Ännu ett tecken på att allt inte stod rätt till.

De två första seten var hur som helst riktigt bra. Inte fullt lika många magiska dueller som i tidigare möten, men de fanns där. Och det är så otroligt fascinerande att se vad de här två spelarna plockar fram hos varandra. Det märktes att Nadal planerat den här matchen in i minsta detalj. Han hade sin taktik klar för sig, och den skilde sig mot många av deras tidigare 41 möten. Inte mycket, det handlar om små detaljer här, men det räcker för att skapa en annorlunda dynamik mellan de båda.

På ett spelmässigt och taktiskt plan var Djokovics många felbeslut det enda smolket i bägaren. (Utöver det snöpliga dubbelfelt på matchboll förstås. Snacka om anitklimax – och tråkig repris från 2012 års final.) Nadals missar kom huvudsakligen när serben satte för hög press på honom, så att han helt enkelt inte fick tag i bollen, eller när han försökte sig på riskfyllda slag med låg utdelning. Det fanns en tydlig tanke bakom varje slag. Det bar inte alltid frukt, men det var en kalkylerad felmarginal.

Djokovic, däremot. Vissa av hans eskapader kändes direkt desperata. Som när han körde två serve & volley med bara några poängs mellanrum. Eller de där horribla stoppbollarna. Eller när han försökte bomba in cross court-forehands långt ut på sin högra planhalva, som Nadal läste som en öppen bok och kunde kontra med otagbara raka inside out-forehandwinners (samma gällde även från backhandsidan).

Nadal var knappast felfri. Visst tog även han en del felbeslut. Det är nog ingen som kan spela en match på den här nivån utan att ibland ”tänka fel”. Men det kom oftare från Djokovic. Och i slutänden kostade det honom matchen.

För som han spelade, trots sin fysiska status… Han var faktiskt långt ifrån chanslös i den här matchen. 130-116 i poäng totalt skvallrar om hur jämn den här matchen ändå var. Bara 14 poängs skillnad trots klara 3-6, 7-5, 6-2, 6-4, det är att betrakta som jämnt.

Som sagt, vi har ingen aning om hur matchbilden sett ut om Djokovic varit fysiskt hundraprocentig. Kanske hade han fått med sig andra set. Kanske hade han klappat ihop ändå. Who knows.

Det vi vet är att Rafael Nadal vunnit sin nionde Franska öppna-titel. 66-1 har han i matchfacit. 98,5 i vinstprocent. En enda match har han förlorat på Roland Garros, mot en viss Robin Söderling för fem år sedan. Och nu har han vunnit minst en Grand Slam-buckla varje år under tio säsonger. Det är han faktiskt ensam om. Rod Laver mäktade med nio (1960-69), tre spelare har fått med sig minst en Slam åtta år på raken: Björn Borg (1974-81), Pete Sampras (1993-2000) och Roger Federer (2003-2010).

Han tangerar så klart också Sampras gamla rekord på 14 Grand Slam-bucklor och går upp på en delad andraplats, bakom Federer som har 17.

Tre kvar så tangerar han sin gamla rival.

Har han det i sig?

För tidigt att säga. Mycket kan förstås hända på vägen. Hur många år till kommer hans kropp att hålla, till exempel? Kanske inte jättemånga, om han ska fortsätta spela med samma intensitet. Det är dock knappast en omöjlighet att 28-åringen plockar fyra till. Eller fler.

Men en sak är i alla fall säker: hans dominans i Franska öppna saknar motstycke. Federer tog sig till sju raka finaler i Wimbledon (2003-2009) och vann sex av dem. Tangerade sedan Sampras rekord på sju totalt tre år senare.

Nadal har tagit sig till totalt nio finaler på Roland Garros, fem på raken – och vunnit varenda en.

Om ”Rafas” kungakrona hamnade på sned efter den svaga grussäsongen som ledde fram till Franska öppna så rättade han till den i Paris.

The King of Clay’s regime continues…

128 spelare har återigen blivit två.

Och det är de två mest överlägsna spelare som återstår: Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Vi förväntar oss inget annat än tennishistoria i deras totalt 42:a möte, som på ett eller annat sätt kommer att skrivas i dag – oavsett hur matchen blir.

Har vi någonsin haft två så extremt överlägsna spelare i en Grand Slam-final?

Om vi grävde ordentligt i arkiven skulle vi säkert kunna hitta någon, på Björn Borgs eller Ivan Lendls eller Pete Sampras tid. Men i modern tid har det förmodligen bara hänt en gång: Franska öppna 2007, när Rafael Nadal och Roger Federer tappade sammanlagt ett set inför finalen. Det enda setet kom i kvartsfinalen för Federer, mot Tommy Robredo. Nadal tappade sitt enda set först i finalen.

Räknar vi game hade Nadal förlorat 51 inför finalen. Federer 69.

Siffrorna i år är 40 för Nadal och 66 för Djokovic. Nadal har berövats ett set, Djokovic två.

Det är ju faktiskt helt bisarrt.

Ingen spelare har varit i närheten av att rubba någon av dem, och då har Nadal ändå mött spelare som David Ferrer och Andy Murray, medan Djokovic tampats med bland Marin Cilic, Jo-Wilfried Tsonga, Milos Raonic och Ernests Gulbis. Det är inga dussinspelare som avfärdats så här pass enkelt, och på löpande band (även om rätt få nog på allvar trodde att Ferrer eller Murray skulle mäkta med en skräll av den digniteten).

Inför den här turneringen var vi väldigt många som pekade ut Novak Djokovic som knapp favorit (själv formulerade jag det som 55-45 fördel Djokovic, baserat på hans monstruösa form under våren).

Nu, drygt två veckor senare, känns läget annorlunda. Om Djokovic varit lika omutlig mot Gulbis som mot till exempel Tsonga, eller för all del Raonic, så hade känslan varit 50-50. Eller kanske 51-49. Väldigt öppet, med andra ord.

Men i dag, söndag, finaldagen, känns det som att bollen ligger på Nadals planhalva. Han har inte haft en lika tuff väg till finalen, men den tennis han presterat är verkligen snudd på omänsklig. Så bra att Ferrer inte såg någon annan utväg än att mer eller mindre ge upp i kvartsfinalen. Trots att han fick med sig första set var han chanslös. Han kunde inte matcha den intensitet och glöd som Nadal visade upp. Han visste att loppet var kört i samma sekund som Nadal slog in setbollen vid 5-4 i andra set.

Och då var han ändå tvungen att justera en del skavanker i sitt spel.

Samtidigt är Djokovics insats mot Gulbis lite oroväckande. Han såg inte ut att må bra och bekräftade också efter matchen att han inte gjorde det. Han kände sig ”utmattad” efter två och ett halvt set.

Visserligen starkt att vinna som han gjorde, men det duger så klart inte mot Nadal.

Är det någon sorts semifinalförbannelse som vilar över Djokovic? Hans senaste tre har varit jobbiga på ett eller annat sätt: I Wimbledon pressades han till fem set i en mentalt och fysiskt utmattande maratonmatch mot Juan Martín del Potro, i US Open blev det en ny slitsam femsetare mot Stan Wawrinka och nu i Franska öppna mådde han alltså inte bra mot Gulbis.

Addera handledsskadan, som stoppade honom från spel i Madrid och som han fortfarande verkar bära bandage för till och från, och det där förhandstipset för två veckor sedan känns rejält svajigt.

Om han är 100% fit, då tror jag att det här blir en match som avgörs i ett femte set och där minsta lilla detalj kan få enorm betydelse. Tennisens motsvarighet till ”the butterfly effect”, kanske man kan säga.

Ska vi gräva ner oss i lite siffror? Klart vi ska!

Rafael Nadal:

• 133 winners, i genomsnitt 22 per match.

• 109 oprovocerade misstag, i snitt 18 per match. Vilket alltså ger 22/18 i winners/unforced-ratio.

• Slår i genomsnitt in 66,5% förstaservar per match. Vinner 77% av dem, och 63% i andraserve. Har slagit totalt tre ess.

• Har vunnit totalt 45 returgame, vilket ger i genomsnitt 7,5 servegenombrott per match.

Nu har ju procenten på vunna andraservar dippat lite i de två sista matcherna, men det är likväl sanslösa siffror det här. 77/63 i första- och andraserve. Rysligt bra. Winners/unforced-ration är väl inte överväldigande, men likväl övertygande.

Novak Djokovic:

• 189 winners, i genomsnitt 31,5 per match.

• 148 oprovocerade misstag, i snitt 24 per match. Vilket alltså ger 31/24 i winners/unforced-ratio.

• Slår i genomsnitt in 66,3% förstaservar per match. Vinner 72,6% av dem, och 61% i andraserve. Har slagit totalt 30 ess.

• Har vunnit totalt 37 returgame, vilket ger i genomsnitt 6 servegenombrott per match.

Galet överlägsna siffror även detta.

Om de har någon betydelse för matchbilden?

Jodå. Det har de ju alltid på ett eller annat vis.

Till att börja med är det väldigt positiva siffror för båda, men främst för Nadal. Regerande mästaren hade vissa problem med sin serve inledningsvis och klagade på ryggont, men har inte haft några besvär alls på den fronten i sina senaste två matcher. Mycket viktigt för Nadal att ha gott självförtroende i egen serve, eftersom Djokovic är en så exceptionellt bra returtagare.

För Djokovic är winners/unforced-ration viktig. Mot Nadal måste han spela med lite mindre säkerhet än mot andra spelare och ändå hålla de oprovocerade misstagen på ett minimum. Det är ett extremt svårt uppdrag, men ett som Djokovic lyckats med förr.

De allra viktigaste faktorerna syns dock inte i just de här siffrorna.

För Djokovics del handlar det om att hela tiden utmana Nadals forehand, vilket faller sig naturligt för honom eftersom backhand cross court är ett av hans paradslag (likaså rak backhand, ett av hans nyckelslag, vilket öppnar för fina poängkonstruktioner).

Även för Nadals del handlar det om att utmana på forehanden, men det faller sig inte lika naturligt för honom eftersom hans backhand är en av hans svagheter. Nadal måste därför hela tiden ligga på aggressivt för att stressa fram korta bollar som han kan gå runt och attackera med sin forehand.

Jag har redan skrivit om det här otaliga gånger, men detta är själva grundbulten i Nadals problematik gentemot Djokovic: spanjoren vill konstruera sina poäng med sin forehand cross court, mot motståndarens backhand. Det är en taktik som funkar bra mot snart sagt alla spelare – utom just Djokovic. Därför måste han kliva ur sin bekvämlighetszon (som är någon meter bakom baslinjen, där han har gott om tid på sig att förbereda sin sving, utan att bli alltför passiv).

Mot Djokovic måste han ta bollen tidigt för att bryta världstvåans mönster. Serben vill styra spelet. Får han göra det hamnar till och med en krigare som Nadal lätt i bakvattnet.

Nadal har begagnat den här mer aggressiva (det handlar inte alltid om att vara mer offensiv, utan mer om att inte bli passiv i försvarsarbetet) strategin med gott resultat många gånger genom åren, inte minst på grus.

En matchbild som påminner om finalen 2012 vore därför inte en gigantisk överraskning. Så bra är Nadals självförtroende just nu, efter att äntligen ha lyckats omsätta sin magiska tennis på träning även i skarpt matchläge. Inte heller en matchbild som påminner om semifinalen från i fjol skulle dock förvåna, om Djokovic är i gott slag.

Förmodligen får vi ett mellanting.

För när Djokovic är så här nära, inte fan tänker han väl lägga sig ner utan strid?

Nej, det kommer han så klart inte att göra.

Snubblade över en parallell (minns inte var) till Wimbledon 2008, året då Nadal slutligen fällde Federer efter två raka finalförluster.

Den parallellen hade jag skrivit under för två veckor sedan. Kanske till och med om Djokovic inte varit trött mot Gulbis.

För om Djokovic är i lika bra form som i Rom-finalen, och som han varit under drygt två veckor på Roland Garros, då anser jag fortfarande att han har en riktigt god chans att slå kungakronan av Nadals huvud.

Det är mycket mer som talar för Nadal nu.

Men det känns fortfarande ganska öppet. Det Nadal och Djokovic presterar i tennisväg när de står på samma bana, det är verkligen från en annan planet. Ingen annan kan pressa fram den där extra lilla nivån ur Djokovic, och ingen annan kan vara så dominant mot Nadal när alla bitar faller på plats.

1,78 i odds på Nadal. 2,05 på Djokovic. Det skvallrar ändå om styrkeförhållandena mellan dessa båda giganter.

Djokovic har fyra raka segrar och bara tappat ett set mot sin största rival. Nadal har 5-0 på Roland Garros mot serben.

Det bäddar för ett episkt avgörande, som på ett eller annat sätt kommer att gå till historien.

Antingen som dagen då Nadal satte tänderna i en Franska öppna-buckla för nionde gången.

Eller som dagen då Djokovic fullbordade sin Career Grand Slam.

Sent i eftermiddag vet vi hur historien formuleras.

Jodå.

Vi visste det redan, men i går befäste hon den sanningen:

Maria Sjarapova är grusdrottningen.

Statistiken ljuger inte. 132-24 i matchfacit totalt på grus och 54-4 sedan 2012 är helt osannolika siffror för en spelare som kallat sig själv ”cow on clay”.

Men så här är det: Maria Sjarapova är Queen of Clay. Hon har gjort det till ett obestridligt faktum.

Finalen, turneringens överlägset bästa match – och årets bästa på damsidan över huvud taget, är vi nog många som hävdar – hade allt: magnifikt spel kryddat med magiska dueller, dramatik, nerv.

Till och med lite obligatoriskt smolk i bägaren. Det blir ofta så i matcher som har allt, att även mindre trevliga saker smyger in i matchbilden.

I det här fallet handlar det främst om Sjarapovas sölande.

Det sju minuter långa toabesöket mellan andra och tredje set var en sak, och egentligen bara en detalj i sammanhanget. Det var kronan på verket, om man vill vara lite ordvitsig.

Men även dessförinnan bände hon på reglerna in absurdum. Hon tog ofta långt över 30 sekunder på sig mellan poängen, trots att reglerna säger max 20:

”A maximum of twenty (20) seconds shall elapse from the moment the ball goes out
of play at the end of the point until the time the ball is struck for the first serve of the
next point. If such serve is a fault then the second serve must be struck by the server
without delay.”

Många gånger tog det över 30 sekunder mellan första- och andraserve. Det är ju verkligen under all kritik. Det hände till och med vid ett antal tillfällen att hon störde Haleps serve genom att ta tid på sig att ställa sig i rätt position. Som grädde på moset avbröt hon dessutom sin serve efter uppkast fler gånger än Halep gjort under hela året.

Om Sjarapova gjorde detta medvetet och således kan beskyllas för osportslighet?

Ja, till viss del. Klart det var medvetet. Inte nödvändigtvis för att störa Halep, utan snarare för att samla sig och hålla huvudet kallt i vissa lägen. Sjarapova gör alltid så, och det kan inte ha kommit som någon chock för Halep. Så länge inte domaren ingriper (vilket han borde ha gjort) måste man som spelare försöka slå undan alla tankar kring sånt här, fokusera på sitt eget spel och inte låta sig påverkas.

Men om nu Sjarapova var osportslig, var då hennes seger ”orättvis”?

Nej. Absolut inte. Även om Sjarapova hållit sig inom tidsgränserna och inte försvunnit iväg som hon gjorde mellan andra och tredje set så hade hon troligen vunnit.

Incidenten vid 4-4 i tredje set, där en boll först dömdes ut men dömdes in av huvuddomaren, som sedan gav poängen till Sjarapova i stället för att låta poängen spelas om, var visserligen olycklig. Halep kollapsade mentalt efter det och tog inte en enda poäng. En snöplig inramning på en i övrigt fantastisk match.

Till syvende och sist var dock Sjarapova den bättre spelaren. Halep var imponerande lugn och solid, väldigt många spelare hade nog vikt ner sig och förlorat matchen i raka set i ren frustration. Men det går inte att sticka under stol med att Maria Sjarapova var den generellt snäppet vassare av de båda kombattanterna i den här finalen. Hon gjorde sin överlägset bästa match när det gällde som allra mest – i turneringens sista.

När man står där på Court Philipp Chatrier efter två veckors slit, då spelar det liksom ingen roll att vägen dit har varit krokig.

Då laddar man alla puffror man har i arsenalen, vässar alla svärd, smörjer rustningen. Sen går man ut på slagfältet och kämpar som om livet hängde på det.

Maria Sjarapova gjorde just det.

Tre timmar senare stod hon med sin femte Grand Slam-buckla i karriären. Den andra i Franska öppna. Kronan på huvudet, spiran i knät.

Maria Sjarapova.

The Queen of Clay.

Lördag. Finaldags.

Favoriten Maria Sjarapova mot senaste årets stora sensation Simona Halep.

Vem vinner?

Först och främst: På herrsidan gjorde Rafael Nadal slarvsylta av Andy Murray: 6-3, 6-2, 6-1. 83-43 i poäng totalt. Fullständig detronisering, med andra ord. Murray var helt chanslös. Otroligt starkt av Nadal, naturligtvis. Visst, Murray var seg och sliten efter två tuffa tävlingsveckor med många timmar ute på banan, men han är inget blåbär. Att köra över honom så skoningslöst, det är imponerande.

Dessförinnan hade Novak Djokovic avfärdat Ernests Gulbis i fyra set: 6-3, 6-3, 3-6, 6-3. Mycket märklig match. Djokovic var inte särskilt bra men hade ändå ett stort spelmässigt övertag på Gulbis, som strösslade hela banan med enkla missar.

I tredje set hittade letten sin matchrytm och reducerade. Djokovic såg oerhört plågad ut i de två sista seten. Hängde med huvudet och var bara… orkeslös. Ändå vann han setet relativt enkelt, efter två servegenombrott (tappade själv serve en gång).

De här två matcherna lär påverka oddsen en del inför morgondagens final, men det får vi prata mer om senare.

Nu ska vi dyka ner i dagens stora huvudnummer.

* * *

SIMONA HALEP (4) – MARIA SJARAPOVA (8)

Det är inte jätteofta som den lägre seedade spelaren är så pass klar favorit, särskilt inte i en Grand Slam-final. Men förutsättningarna inför den här matchen är ju inte så normala. Sjarapova har halkat ner till en åttondeplats på rankningen efter en bedrövlig höst och lika dålig säsongsstart. Det är först nu under grussäsongen som hon hittat tillbaka till ett vinnande koncept.

131-24 i matchfacit på grus och 53-4 (93%) sedan början på 2012 (de enda spelarna som besegrat henne på grus sedan Li Na slog henne i Franska öppna-semifinalen 2011 är Serena Williams och Ana Ivanovic) säger en hel del om Sjarapovas dominans. Addera de 19 raka segrarna när matcherna gått till tre set på grus och vi får ett hum om hennes suveränitet på det underlag som tidigt i karriären var hennes allra sämsta. The Queen of Clay är verkligen inte överdrivet.

Jag tippade Simona Halep som slutsegrare både i Tennispodden och i min förhandsanalys av Franska öppna här i bloggen för ett par veckor sedan.

Kan jag stå fast vid den tippningen nu när det verkligen gäller?

Oddsen – drygt 1,65 på Sjarapova och 2,20 på Halep – ger henne en god chans.

Att Sjarapova är förhandsfavorit är så klart givet. Allt annat vore att betrakta som märkligt.

Men jag tror på Halep. Det lugn, den trygghet i sitt spel och den läskiga stabilitet hon visat upp hittills, det är faktorer som är viktiga mot Sjarapova.

Eugenie Bouchard (och andra före henne) visade i semifinalen att det går att diktera spelet mot Sjarapova även på grus. Det kanske låter klyschigt, men mot Sjarapova gäller det att ta kommandot offensivt, pressa tillbaka henne i banan och tvinga henne att göra det hon avskyr allra mest – försvara sig. Att försöka slå henne genom defensiv utmanövrering är lönlöst. Det är Agnieszka Radwanska ett levande bevis på.

Halep har inte lika explosiva offensiva vapen som Bouchard, men de är vassare än Radwanskas. Och strategen i henne, den är lika framträdande som hos den polska världstrean.

Haleps signaturslag, den raka backhanden ”down the line”, blir en nyckel för henne i dag. Bortsett från att hon måste våga gå all-in för den så fort tillfälle ges ska den också sitta 9 gånger av 10. Paradoxalt nog är också hennes defensiva spel en avgörande faktor. Hon måste försöka ta bollen tidigt, ge Sjarapova så lite tid som möjligt att ladda sin bössa och stressa fram spelvändningar. Att slå bollar mitt i banan, gärna så nära inpå kroppen på Sjarapova som möjligt, för att ta kommandot i duellerna och sedan jaga världsåttan i sidled är en bra idé.

Ser vi till den inbördes statistiken har Sjarapova 3-0, och hon vann finalen i Madrid för en dryg månad sedan (efter att ha tappat första set med 6-1). Medan Halep har stormat fram och fått det hela att se rysligt enkelt ut har dock Sjarapova fått kriga sig igenom många underlägen – hennes tre senaste matcher har alla gått till avgörande set.

Vad är mest gynnande? Hade Halep, som inte tappat set hittills, kanske behövt förlora ett och tvingas kriga sig ur ett tufft underläge? Kanske. För Sjarapova är det vardagsmat, så det gör varken till eller från att hon haft en kämpigare väg till finalen, skulle jag säga.

Vad gäller Halep är det ju hennes soliditet som varit mest imponerande. Hon har sett så kolugn ut hela vägen hit. Som att allt hon gör på banan bara faller sig naturligt.

Jag säger det igen: jag tror på Halep. Hon har varit den bästa spelaren i turneringen så här långt och hon har vapnen för att utmana Sjarapova. Förlusten i Madrid-finalen var ett steg i hennes utveckling. En bra förlust som hon kan dra lärdom av. Precis som att Stan Wawrinkas staplade nederlag till slut ledde till en Grand Slam-buckla och segrar över alla sina tre nemesis: Nadal, Djokovic och Roger Federer.

Jag tror att Simona Halep vinner Franska öppna 2014 och därmed accepteras fullt ut som en toppspelare och stjärna.

Vad har hänt i Franska öppna så här långt?

Vilka är de största flopparna – och överraskningarna?

Vilka står som slutsegrare?

Ja, det är ju hög tid att summera Franska öppna och tippa semifinaler + finaler. Kan Simona Halep utmana Maria Sjarapova om titeln? Kan Rafael Nadal vinna sin nionde buckla på Roland Garros – eller är det Novak Djokovics tur nu?

Dessutom tar vi en närmare titt på ynglingarnas framfart på ATP- respektive WTA-touren under säsongen. Varför går det så bra för de unga framtidslöftena just i år?

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt20.mp3

Vi börjar närma oss det absoluta slutskedet av turneringen.

I morgon: Damernas final. Söndag: Herrarnas dito.

Men först har vi två semifinaler att avverka.

Semin mellan Maria Sjarapova och Eugenie Bouchard blev lite av en rysare – i alla fall i drygt två set.

Sjarapova fick en trög start, medan Bouchard pangade på med kirurgisk precision direkt från nedsläpp.

Men, som så många gånger förr krigade sig Sjarapova in i matchen och stod till slut som segrare: 4-6, 7-5, 6-2. Inte helt oväntat – det är ju otroligt svårt att slå Sjarapova i tre set (19 raka segrar när matcherna gått till avgörande set, på grus).

För att ha bärgat en skrällseger hade Bouchard behövt fortsätta spela som hon gjorde i första set och vunnit i raka. Hon hämtade visserligen upp 2-5 till 5-5 i det setet, men blev sedan direkt bruten mot 15.

Det var ju annars taktiskt rätt att hela tiden försöka ta bollen tidigt, för att ge Sjarapova så lite tid som möjligt, och slå mycket raka slag. Diktera spelet och jaga Sjarapova i sidled, helt enkelt. Världsåttan gillar verkligen inte att försvara sig, och då kommer misstagen.

Starkt av Sjarapova att vinna, med tanke på att hon faktiskt inte gjorde en så överdrivet bra match. Hade vissa problem med serven och slog en hel del dumma misstag, särskilt i första set.

Simona Halep fick det lite enklare i sin match: 5-2, 7-6(4). Gjorde typ ett svagt servegame i hela matchen, men räddade upp det med ett eget break redan i nästa game.

Fortsatt ruggigt stabil, alltså. Tror faktiskt att hon har en bra chans att slå Sjarapova i finalen.

Med det sagt – låt oss nu titta på dagens semifinaler!

* * *

RAFAEL NADAL – ANDY MURRAY

14-5 i inbördes möten till Nadal. 5-0 på grus. Omänskliga 64-1 i matchfacit på Roland Garros. Tre av de där fem matcherna på grus har han för övrigt vunnit i raka set. Endast i Monte Carlo 2011 och Rom i år som Murray fått med sig set.

Det ger ju ett ganska mäktigt psykologiskt övertag, får man säga.

Han gjorde en oerhört bra match i Rom, där han ju vann första set med klara 6-1. Men spelar det resultatet någon roll nu?

Nej, jag tror inte det.

Nadal har sett kassaskåpssäker ut. Han förlorade visserligen första set mot David Ferrer i kvarten, men Ferrer var aldrig ens i närheten av att skrälla i den matchen. Gav mer eller mindre upp när Nadal väl kvitterat och tog vann sedan bara ett av de sista 14 gamen.

Murray å sin sida pressades till fem set mot Gaël Monfils. Ingen skam alls i det, men han borde inte ha tappat sin 2-0-ledning så enkelt.

Vad krävs egentligen för att Murray ska mäkta med en skräll i dag? Han måste spela precis så taktiskt briljant som i Rom – med stort fokus på aggressivitet, både i defensiven och offensiven. Han måste utmana Nadals forehand både med sin signifikativa raka backhand och med djup backhandcross.

Men framför allt: han måste spela felfritt. I tre set. Samtidigt som Nadal inte spelar på toppen av sin förmåga.

Låter det som ett troligt scenario?

Jag tycker inte det.

Känslan på förhand är att Murray kan få med sig ett set, men inte mycket mer än så.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – ERNESTS GULBIS

Att påstå att Gulbis har större skrällpotential mot Djokovic än Murray mot Nadal låter kanske lite sjukt, men det är precis så det är.

Djokovic har, precis som Nadal, sett snudd på omänskligt stark ut hittills. Djokovic har till och med sett någon procent starkare ut. Ruggigt solid och fokuserad har han varit hittills, världstvåan. Han har hela tiden haft siktet inställt på finalen, men aldrig låtit tankarna fara iväg under match. Han har på papperet haft en knepig väg hit, och han har tagit varenda sekund på största allvar. Inte tagit några risker.

Gulbis är å sin sida den spelare som imponerat allra mest i turneringen hittills. Mest imponerande var ju att han följde upp sin (föga förvånande) skräll mot Roger Federer med att fullkomligt mosa Tomás Berdych. Världsfyran och världsfemman back-to-back, bara så där.

Och han har spelet för att störa Djokovic. Vi har redan tjatat sönder det faktum att serben har svårt för servekanoner. Nu är inte Gulbis en renodlad servekanon, men när allting klaffar för honom är han extremt svår att komma åt i egen serve.

Dessutom har han ett blytungt grundspel, aggressiva returer och en relativt tät defensiv. Inte helt olikt Juan Martín del Potro, som ju brukar kunna pressa världstvåan. Fortsätter han mixa upp med delikata stoppbollar och på så vis jagar Djokovic i djupled så räcker det för att rycka sönder serbens matchrytm.

Om Gulbis spelar så fläckfritt som han gjorde mot Berdych, då finns det en liten skrällchans här. Särskilt om han får med sig första set.

Det går dock inte att säga annat än att Djokovic ska vinna den här matchen. Det är lite som Gulbis själv uttrycker det:

– Jag förväntar mig solid tennis från honom.

Inte bara solid, utan dessutom extremt bra tennis. När Nadal och Djokovic spelar på topp är det nästan omöjligt att slå dem. Det är inte för inte som de är så överlägsna på världsrankningen.

Gulbis måste ha spelet från matchen mot Berdych och psyket från matchen mot Federer för att kunna vinna det här. Nästan omänskligt höga krav det ställs på pöjken, som ni hör.

Tipset är därför 3-1 i set för Djokovic. Skulle han vinna med 3-0 tycker jag inte att det ska ses som en flopp för Gulbis.

De har ju trots allt båda vunnit sina matcher mot varandra i raka set (4-1 i inbördes möten för Djokovic).

Hoppsan. Vi är redan framme vid semifinalerna.

Hur blir de då?

Det ska vi så klart kika närmare på, i vanlig ordning.

Kvartsfinalerna blev nästan helt skrällfria. Endast Andrea Petkovic lyckades överraska, med sin solklara 6-2, 6-2-seger över 2012 års finalist Sara Errani. Spelade otroligt bra i den matchen. En riktig sluggerfest från Petkovics sida. Gav inte Errani något som helst andrum och italinska världselvan fick varken längd eller tryck i sina slag.

Simona Halep gjorde å sin sida slarvsylta av Svetlana Kuznetsova med samma setsiffror: 6-2, 6-2.

David Ferrer var ordentligt på tårna i första och andra set. Fick med sig första på en regntung bana – men i takt med att Rafael Nadal hittade sin matchrytm, desto mer uddlös blev Ferrer. Det var som att han bara orkade spela så aggressivt och fokuserat i två set. Tredje och fjärde var rena tortyren för honom. Tappade tio raka game och blev bruten i sju raka servegame. Han lyckades alltså inte vinna ett enda game i egen serve på två set.

4-6, 6-4, 6-0, 6-1 blev det, hur som helst. Total kölhalning.

Andy Murray började bäst mot Gaël Monfils. Tappade visserligen break, men sprang ifrån till en 2-0-ledning i set relativt obekymrat. Eller ja. Han behövde åtta setbollar vid ställning 5-1 i andra set. Galet game.

Han slog hur som helst av på takten, medan Monfils fick en nytändning. Plötsligt hade vi 2-2 i set och ett tilltagande mörker. Murray hade dock ingen lust att skjuta upp avgörandet till i dag och gjorde processen kort: 6-4, 6-1, 4-6, 1-6, 6-0.

Klar för sin blott andra semifinal i Franska öppna i karriären (semifinalförlust mot Nadal 2011).

Men nu – dagens matcher!

* * *

MARIA SJARAPOVA – EUGENIE BOUCHARD

Bouchard i sin andra Grand Slam-semifinal i karriären (den första kom så sent som i Australiska öppna i januari). Mycket glädjande!

2-0 i inbördes möten till Sjarapova, och båda matcherna har hon vunnit i raka set – bland annat i Franska öppna förra året.

Spelmässigt föredrar båda att slå flacka grundslag och försöka diktera spelet från baslinjen. Bouchard är den med bäst defensiva kvaliteter av de båda, Sjarapova den med vassast offensiva. Krigarmentaliteten och vinnarskallen har de gemensamt.

Sedan Serena Williams åkte ut med huvudet före har titelfavoriten Sjarapova varit nära att förlora två gånger – mot Samantha Stosur och Garbine Muguruza. Båda gångerna har hon bitit ihop, vägrat vika ner sig och till slut gått segrande ur striden.

Även Bouchard har vänt motgångar till framgång. En viktig egenskap, det där.

Jag hoppas ju verkligen på Bouchard här, eftersom hon är en av mina absoluta favoritspelare. Men samtidigt: det går ju inte att komma ifrån att Sjarapova är storfavorit. Och det med all rätt.

Hon har dock inte sett orubblig ut, vilket är Bouchards öppning. Får hon med sig ett set har hon skallen för att löpa hela linan ut. Frågan är om Sjarapova bjuder bort lika mycket gratis mot henne som mot Stosur och Muguruza?

Tipset är ändå att Sjarapova vinner och tar sig till sin tredje raka final på Roland Garros. Det finns så mycket som talar för det: statistiken, historiken, hennes dominans på grus, rutinen, formen. Inte lika mycket talar för Bouchard.

Hoppas dock att det blir en match som avgörs med små marginaler. Vore riktigt tråkigt om Sjarapova tar det här i raka set.

* * *

SIMONA HALEP – ANDREA PETKOVIC

Givetvis rejält imponerande att Petkovic tagit sig hela vägen hit, med tanke på hennes skadehelvete de senaste åren.

Men kan hon göra en Sabine Lisicki, som överkom sitt skadekantade förflutna och sluggade sig ända till final i Wimbledon förra året?

Tufft läge för Petkovic, med tanke på att formstarka Halep står i hennes väg. Inte ett enda set har hon tappat hittills, Halep – och faktiskt vunnit alla sina matcher med klara siffror. Hon känns så otroligt trygg i sitt spel och säker på sig själv.

Finalen hägrar. Och det är nästan som att hon gått på autopilot. Bollarna bara sitter där de ska och ingen har lyckats skrämma henne.

Kan Petkovic?

Hon har onekligen vapnen för det, ja. Det såg vi inte minst mot Errani. Men hon kommer inte få så där stor utrymme att ladda sin bössa mot Halep, som är en mycket smart spelare med fantastiskt spelsinne. Jag tror att Halep kommer försöka nagla fast Petkovic på bakhandsidan och inte låta henne kliva fram med sin dödliga forehand. Och i defensiven kommer hon att fokusera på kontringsspelet. Försvara sig med bra längd snarare än styrka och hastighet, och lura Petkovic att gå fram på ”fel” bollar.

Ungefär som Monfils gjorde när han hade breakboll mot Murray vid ställning 3-1 i första set. Först en retur mitt i banan, sedan en ganska kort men låg slice cross court, som Murray gick runt och slog rak forehand på. Bara för Monfils, som hade gått om tid på sig att hitta rätt position, att slå en passering.

Liknande fällor kommer Halep säkert att försöka få Petkovic att trampa rakt ner i. Troligen också med gott resultat.

Ingen kan bli förvånad om Petkovic tar ett set mot Halep. Om hon vinner ska knappt ens det betraktas som en jättestor skräll.

Men hon måste spela på den absoluta toppen av sin nivå för att lyckas. Lite bättre än i går – och i så fall sannolikt i fler game än 16.

Tipset är med andra ord att Halep spelar sin första Grand Slam-final i karriären på lördag.

Kvartsfinaler, del två.

Nu kör vi!

Wow. Ernests Gulbis alltså. Vilken fullständigt makalös insats han svarade för i går, i sin kvartsfinal mot Tomás Berdych.

Jag skrev inför matchen att det var väldigt många bitar som skulle behöva falla på plats för att Gulbis skulle vinna. Många beståndsdelar som skulle rulla på friktionsfritt. Vitala kugghjul som inte fick kärva.

Och ja, han lyckades ju galant. Milt uttryckt.

Strategin var enkel: serva hårt, returnera aggressivt, mata på med blytunga grundslag från baslinjen, mixa upp med stoppbollar.

Det överraskande var att se honom utföra den strategin så fläckfritt. Man är liksom inte van vid att den lynnige letten är så solid som han var. Han gav inte Berdych tillstymmelsen till andrum. Världsfemman var märkbart stressad, och när han är stressad – då gör han misstag. När han gör misstag blir han ännu mer stressad, och då börjar han spela försiktigt. Det är det effektivaste sättet att besegra Berdych – att ta ett stadigt tag om ratten och tvinga ner honom i baksätet.

6-3, 6-2, 6-4 blev matchsiffrorna till slut. Ett helt otroligt resultat egentligen, i en match som tar Gulbis till första Grand Slam-semifinalen i karriären (och en topp 10-plats på rankningen, om inte Gaël Monfils vinner titeln – men det gör han inte va?).

* * *

Novak Djokovic hade inga större problem mot Milos Raonic: 7-5, 7-6(5), 6-4. Skönt för Raonic att få slipa till siffrorna lite i tredje set, för efter sex spelade game låg han under med 5-1.

Ser ju galet stark ut, Djokovic. Svårt att säga något annat. Ojojoj, så man längtar till semin mellan honom och Gulbis.

* * *

Eugenie Bouchard tappade set mot Carla Suarez Navarro, men krånglade sig vidare i tre: 7-6(4), 2-6, 7-5. Ganska svängig match. Navarro hade en bekväm ledning i första set, innan Bouchard krigade sig tillbaka. Semifinal för kanadensaren nu! Så välförtjänt. Faktiskt den enda spelaren som nått semifinal i både Australiska öppna och Franska öppna (Rafael Nadal kan upprepa den bedriften i dag).

* * *

Garbine Muguruza mosade Maria Sjarapova i första set, men som så många gånger förr bet världsåttan ihop och jobbade sig tillbaka in i matchen. Tappade break i andra set och visst var det lite dramatiskt där ett tag, men i avgörande set var Sjarapova skoningslöst: 1-6, 7-5, 6-1.

Men låt oss nu ta en titt på dagens kvartar:

* * *

RAFAEL NADAL – DAVID FERRER

En repris på fjolårets final. Och den här gången känns det som att det är betydligt fler som ger Ferrer en hygglig chans att irritera Nadal.

Jag säger ”hygglig” och ”irritera” för att jag hittills inte sett någon som faktiskt tror att han kommer vinna. Men det verkar råda någon sorts konsensus om att det här har potential att bli en jämn match.

Det är inte jättesvårt att förstå varför. Efter kölhalningen i Acapulco 2013 (där Ferrer bara mäktade med att ta två game från sin landsman) var han nära att besegra världsettan i Madrid två månader senare, han tog set i Rom, besegrade honom på inomhushardcourt i Paris Masters under hösten och vann sedan sin första match på grus mot The King of Clay på tio år, i Monte Carlo i april.

Hans facit mot Nadal på Roland Garros: 0-3 i matcher. 0-9 i setfacit. 20-55 i gamefacit.

Och som Nadal sett ut hittills… Kan Ferrer verkligen ta set? Well, självklart kan han det. Han har visat att han hittat ett spel som funkar mot landsmannen. Men om han sedan gör det i praktiken är en annan femma.

Jag är lite kluven här. Med all fakta som nu finns tillgänglig kan jag inte se något annat än att Nadal vinner det här, och jag tycker att han borde vinna förhållandevis enkelt. Visst, tajta set, men han ska kunna fixa det här i raka. Så tänker jag.

Orosmolnet är väl ryggsmärtorna han pratade om för några dagar sedan. Han har tonat ner det rejält, men visst har hans serve stundtals sett klen ut? Sånt kommer man mycket lättare undan med mot dussinspelare som Dusan Lajovic och Robby Ginepri.

Att den här matchen spelas på bana 2, Suzanne Lenglen, borde inte påverka nämnvärt. Både Fernando Verdasco och Djokovic har visserligen hävdat att den är ”snabbare”, men det har inte sett ut att skilja så överdrivet mycket.

Stalltipset är 3-0 i set till Nadal. Jag blir dock inte förvånad om Ferrer får med sig ett set. 3-1 alltså. 3-2? Det skulle vara överraskande. Seger för Ferrer? Då krävs det att Nadal har ont eller gör en redig plattmatch. Det tycker jag inte är överdrivet att säga.

* * *

SIMONA HALEP – SVETLANA KUZNETSOVA

Halep fortsätter briljera – och håller således mitt förhandstips vid liv. Kuznetsova har i sin tur imponerat hittills. 2,95 gånger pengarna, det är ändå inte jättehögt. Hon har en enorm maxnivå, Kuznetsova. Halep är i första hand läskigt stabil, men har spetskompetens även hon.

Jag tycker ändå att Halep borde vinna det här. Hon har verkligen övertygat under grussäsongen i allmänhet och Franska öppna i synnerhet. Inte ett enda tappat set hittills och en relativt komfortabel seger över framtidslöftet Sloane Stephens.

2-2 i inbördes möten. Halep vann överlägset i Rom förra året, Kuznetsova vann i två tajta set i Stuttgart i år.

Kan det bli så att Halep tappar sitt första set i turneringen i dag? Absolut, det är ingen omöjlighet. Kan hon förlora? Ja, Kuznetsova har kapaciteten att avväpna även henne. Men det känns som att hon ska behöva göra en snudd på felfri match för att vinna i dag. Så mitt tips är likväl att Halep går till semifinal.

* * *

ANDY MURRAY – GAËL MONFILS

Dagens tveklöst mest spännande – och på sätt och vis även mest svårtippade – match. 3-2 i inbördes möten till Murray, men båda Monfils segrar har kommit i Paris (Franska öppna 2006, Paris Masters 2010). Monfils brukar vara som allra bäst och svårast att möta inför hemmafansen.

Samtidigt tycker jag att Murray har sett starkare ut på grus i år än på mycket mycket länge. Resultatmässigt i klass med 2011, då han nådde tre semifinaler under grusvåren (Monte Carlo, Rom, Franska öppna). Spelmässigt? I vissa fall snudd på bättre, till och med.

Matchen mot Philipp Kohlschreiber var tuff. Matchen mot Verdasco var en överkörning. Mot Monfils? Det kommer bli tufft. Ja, det känns onekligen så på förhand.

Monfils är en väldigt jobbig spelare att möta när han är i bra form. Snabb som en vessla, bra serve, offensiva vapen, akrobatik, tennismagi etcetera.

Jättesvårt att tippa den här matchen. Känns jämnare på förhand än vad oddsen (drygt 1,50 på Murray, 2,50 på Monfils) skvallrar om. Det kan knappast komma som en chock för någon om Monfils skulle gå och vinna det här.

Men någonstans tror jag ändå på Murray. Det är inte bara det att han sett så bra ut spelmässigt, utan han har sett taggad ut också. Ända sedan Rom. Han vill verkligen möta Nadal i semifinalen. Det är i alla fall det han utstrålar.

Fem set? Hoppas det. Tror också att det gynnar Murray om matchen blir lång, eftersom Monfils fortfarande har sin svaga kondition som akilleshäl.

Summa summarum: Personligen tror jag på Murray, men blir inte ett dugg förvånad om Monfils ”skräller”. Lagom fegt va?

* * *

SARA ERRANI – ANDREA PETKOVIC

Också en ganska svårtippad match. Petkovic har ju kapaciteten, det vet vi mer än väl. Otroligt kul att se henne i en Grand Slam-kvartsfinal igen.

Men hon var ordentligt pressad av Kiki Bertens, som sett enbart till ren spelstyrka är en svagare spelare generellt men en mer naturlig grusspelare än Petkovic.

Hur ska det då gå mot Errani, som är livsfarlig på grus och dessutom är en generellt bättre spelare än Bertens?

Jag ser väldigt gärna Petkovic i en semifinal, men jag tror att Errani kommer att lägga beslag på den sista biljetten.

Kvartsfinaler!

Oj, som jag underskattade Andy Murray i går. Och överskattade Fernando Verdasco. Trodde att Murray skulle vara mer trögfotad efter maratonmatchen mot Philipp Kohlschreiber. Och ja, segern över en skadehämmad Richard Gasquet var så klart inte överdrivet imponerande, men jag trodde ändå någonstans att Verdasco skulle vara mycket slagkraftigare än så här.

6-4, 7-5, 7-6(3) blev det till skotten. Mycket välförtjänt. Verdasco gnällde på att bana 2, Court Suzanne Lenglen, var mycket snabbare än Philipp Chatrier, men Murray var helt enkelt bara ett nummer för stor för spanjoren. Inte konstigare än så.

* * *

Dusan Lajovic var så klart chanslös mot Rafael Nadal: 6-1, 6-2, 6-1 till spanjoren. Nu är ju inte Lajovic en särskilt skräckinjagande motståndare, men oj så stark Nadal är ändå. Enorm skillnad i jämförelse med Madrid-finalen mot Kei Nishikori och stora delar av Rome Masters, där han ju hade väldigt svårt att hitta formen. Ska oerhört mycket till för att han inte ska spela sin femte raka final (och nionde totalt) på Roland Garros på söndag.

* * *

Inte heller Gaël Monfils hade några större bekymmer med att säkra en kvartsfinalplats: 6-0, 6-2, 7-5 mot Guillermo Garcia Lopez. Och då gjorde ändå spanjoren en rätt så bra match. I alla fall i tredje set. Oerhört kul att se Monfils i en Grand Slam-kvart igen. Sist det hände var ju 2011, i just Franska öppna (förlust mot Roger Federer).

* * *

Kevin Anderson tog ett set mot David Ferrer. Det var enda överraskningen i den matchen, som Ferrer vann planenligt: 6-3, 6-3, 6-7(5), 6-1. Har ju sett stark ut hela turneringen, Ferrer, men kan han ens irritera Nadal i kvarten? Mer om det i morgon.

* * *

Simona Halep dundrar vidare. Hade break emot sig i första set men slog ändå USA:s främsta framtidshopp Sloane Stephens i raka: 6-4, 6-3. I riktigt fin form nu, Halep. Tror verkligen att hon kan gå hela vägen här.

* * *

Sara Errani noterade sin andra raka seger över Jelena Jankovic – återigen i raka set: 7-6(5), 6-2. Riktigt bra första set. Känns som att musten gick ur Jankovic där. Hade hon vunnit det tiebreaket hade matchen kunnat sluta på ett helt annat sätt. Likväl välförtjänt seger för Errani, som verkligen är på gång att hitta tillbaka till storformen som tog henne till världstoppen 2012.

* * *

För 18 månader sedan funderade Andrea Petkovic på att pensionera sig från tennisen. Då hade skador spolierat hela hennes säsong 2012, efter att 2011 ha nått kvartsfinalen i Australiska öppna, Franska öppna och US Open – och dessutom slagit sig in på topp 10. 2013 hade hon rasat ner till plats 143 på världsrankningen.

Nu är hon klar för sin första Grand Slam-kvart på nästan tre år, efter en tresetsseger mot Kiki Bertens: 1-6, 6-2, 7-5. Hon slarvade bort en 4-2-ledning i tredje set men fick sedan med sig ett nytt servegenombrott till 6-5 och säkrade en plats bland de åtta sista på Roland Garros.

Trodde ju på Bertens inför den matchen och visst, tredje set var ju hyfsat jämnt, men på det hela taget var Petkovic den bättre spelaren. Mycket roligt att se henne i en Grand Slam-kvart igen.

* * *

Var ju helt fel ute beträffande Svetlana Kuznetsova och Lucie Safarova också. Suck. Ibland har man sådana dagar, helt enkelt. Kanske lät jag mig luras lite av Safarovas övertygande seger mot Ana Ivanovic och Kuznetsova är ju inte direkt den mest pålitliga spelaren på touren.

Kuznetsova hur som helst framme i sin totalt sjätte kvartsfinal i Franska öppna. Vann ju titeln 2009 (finalseger över Dinara Safina) och har dessutom en final (2006, förlust mot Justine Henin) och en semifinal (2008, förlust mot Safina) på sitt cv.

* * *

Och så en titt på dagens kvartsfinaler!

* * *

TOMÁS BERDYCH – ERNESTS GULBIS

Krutröken efter (den inte överdrivet förvånande) skrällen mot Roger Federer har lagt sig och förväntningarna på Ernests Gulbis har väl mer eller mindre skjutit i taket. För hur tolkar man annars 2,20 gånger pengarna i odds, mot drygt 1,60-1,70 på världsfemman Berdych?

4-2 i inbördes möten för Berdych. Gulbis två segrar kom i kvartsfinalen i Memphis 2010 och förstarundan i Wimbledon 2012 (i raka set, dessutom). Den mest imponerande segern, eftersom gräs inte är Gulbis bästa underlag (Berdych är å sin sida väldigt stabil på gräs – Wimbledon är hans statistiskt sett bästa Grand Slam-turnering och han har dessutom finfina 44-19 i matchfacit totalt på underlaget).

Sist de möttes var på hardcourt inomhus i Rotterdam tidigare i år. Den gången blev det utskåpning: 6-3, 6-2 till Berdych.

Rätt mycket står på spel i den här matchen. Gulbis kan nå sin första Grand Slam-semifinal i karriären, Berdych hoppas på sin andra semifinal i Franska öppna. Dessutom går Berdych om Federer på världsrankningen om han vinner – medan Gulbis för första gången någonsin slår sig in på topp 10 om han går segrande ur den här bataljen.

Så, vad talar för Berdych och vad talar för Gulbis?

Stabiliteten och rutinen talar förstås för Berdych. Han har varit solid hela turneringen. Spelmässigt har dock Gulbis varit den som imponerat mest av de båda.

Spelet han visade upp mot Federer i åttondelen kommer dock inte att räcka i dag. Att hamna i underläge 6-7, 3-5, det funkar inte mot Berdych. Väldigt mycket ska klaffa för Gulbis i dag. Han måste ju spela med små marginaler och försöka ta kommandot, störa Berdychs rytm – annars lägger tjecken beslag på taktpinnen, och det sista man vill är att låta honom styra spelet. Samtidigt ska lettens försvarsspel vara så tätt som det många gånger var mot Federer, serven stabil, huvudet på rätt plats. Allt kryddat med lite variation.

Jag kan så klart inte slå fast något, men jag tror inte att Gulbis har en lika tydlig taktik mot Berdych som mot Federer. Mer än att försöka hålla serven stabil, returnera aggressivt och ligga i framkant offensivt.

Hjärtat säger Gulbis. Det vore väldigt kul att se honom i en semifinal mot Novak Djokovic. Men hjärnan säger Berdych.

Femsetare? Hoppas på det.

* * *

MARIA SJARAPOVA – GARBINE MUGURUZA

Muguruza har verkligen imponerat hittills, men det går inte att sticka under stol med att Serena Williams inte stod att känna igen i deras 2R. Eller ja, på sätt och vis gjorde hon väl det. Det är ju trots allt inte förbluffande ovanligt att Williams stämplar ut och bjuder på plattmatcher lite då och då.

Nu möter hon en Sjarapova i kalasform, som dessutom blivit varm i kläderna. Kan Muguruza slugga sig förbi The Queen of Clay? Samantha Stosur försökte i åttondelen, och var två game från seger. Då tycker man ju att även Muguruza ska ha chansen att pressa världsåttan.

Men att vinna? I en Grand Slam-kvartsfinal? På grus? Det krävs något extra. Vi vet att Muguruza har det, sett till spelstyrka och maxkapacitet, men hur hanterar hon pressen? Kan hon hålla nerverna i styr?

En väldigt intressant kvartsfinal det här ändå, som jag hoppas går till tre set. Tror dock att Sjarapova ångar vidare till semifinal.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – MILOS RAONIC

Djokovic fullkomligt detroniserade Jo-Wilfried Tsonga i sin åttondelsfinal. Dessförinnan tappade han visserligen set mot Marin Cilic, men vann likväl komfortabelt. Djokovic är on a mission, och det är att lägga beslag på sin första Franska öppna-buckla i karriären.

Raonics första Grand Slam-kvartsfinal, det här. Mycket välförtjänt. Det kändes som att hans karriär gick lite i stå under 2013, fram till den där Masters-finalen i Montréal. Han hade lite skadebekymmer i början av året, men utvecklingskurvan har generellt pekat uppåt sedan han vände på steken i höstas efter ett halvtungt år med en del dalar och få toppar.

Pressade som bekant Djokovic ordentligt i Rom. Kan han upprepa den bedriften?

Nja. I bäst av tre set är Raonic ett potentiellt hot mot alla toppspelare. Kanske inte på samtliga underlag eller i alla turneringar, men överlag ett hot.

I bäst av fem set?

För att göra en lång historia kort: Jag har svårt att se honom vinna tre set mot Djokovic. Särskilt på Roland Garros, med tanke på serbens superform. Det är inga blåbär han avfärdat enkelt på sin resa hit (syftar då alltså på Cilic och Tsonga).

Han kan absolut ta set. Till och med pressa honom till en femsetare, om allting klaffar och han lyckas hacka sönder Djokovics rytm tillräckligt bra. Vi behöver inte tjata vidare om att Djokovic har svårt för servekanoner, det har jag redan nämnt otaliga gånger den senaste tiden.

Men magkänslan säger ändå att Djokovic vinner det här i tre eller fyra set.

Eller vad tror ni?

* * *

EUGENIE BOUCHARD – CARLA SUAREZ NAVARRO

Båda i mycket bra form. Extremt jämnt hos oddssättarna. 2,00 gånger pengarna på Navarro, 1,80 på Bouchard. 1-0 i inbördes möten till Navarro, men det var på gräs (Wimbledon 2013).

Navarro är ju egentligen den med det mest naturliga grusspelet, om man säger så, men Bouchards kämpaglöd är något utöver det vanliga. Dessutom är hon väldigt bollsnål och har en mycket fin blick för spelet.

Jag tror ni hör att jag lutar åt Bouchard, men det beror också på att jag tippade henne i semifinal redan inför turneringen. Vill gärna stå fast vid det. Trots att det ibland är lätt att negligera grusgnetarnas framfart, bara för att deras segrar i många fall inte är imponerande på samma plan.

Det lär hur som helst bli en hård kamp. Kan säkert avgöras i ett tredje set. Tror hur som helst på Bouchard.

Ny dag, nya matcher.

Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL – DUSAN LAJOVIC

Så klart oerhört imponerande av Lajovic att ta sig till åttondelsfinal i sin blott andra Grand Slam-huvudturnering någonsin.

Men här tar det stopp. Förmodligen skoningslöst. Handlar sannolikt om hur många game Nadal släpper ifrån sig. För inte stoppas han väl av ryggsmärtor? Det hindrade honom inte från att köra över Leonardo Mayer i 3R, i alla fall.

Allt annat än en komfortabel seger för Nadal är givetvis en skräll.

* * *

SIMONA HALEP – SLOANE STEPHENS

Har Stephens imponerat, tycker vi? Nja va? Starkt att avfärda Shuai Peng, som hon ju haft en del problem mot, i raka set i 1R, men det är ju inga livsfarliga spelare hon mött. Det har ju inte Halep heller, men hon har å sin sida pulvriserat allt motstånd.

Mycket smart spelare, Halep, men framför allt jämn. Hon har kommit långt på sin höga lägstanivå, och nu har hon gång på gång visat att även maxkapaciteten är hög.

Stephens brukar kunna lyfta sig i Grand Slam-sammanhang, men räcker det mot Halep? Jag tror inte det. Hoppas så klart på en tuff fight, men tror Halep går segrande ur den oavsett.

* * *

ANDY MURRAY – FERNANDO VERDASCO

Murray avslutade sin episka femsetare mot Philipp Kohlschreiber i går (12-10 i avgörande set). I samma veva avfärdade Verdasco hemmahoppet Richard Gasquet i raka set. Inte superimponerande i sig att slå Gasquet med tanke på att han fortfarande är skadehämmad, men att Verdasco tagit sig till åttondelsfinal däremot, det får ändå betraktas som imponerande (trots att man i ärlighetens namn inte ska behöva fem set mot en spelare som Pablo Cuevas).

Kan Verdasco rubba Murray? Eller snarare: kan Murray rubba Verdasco?

Skotten leder visserligen med 9-1 i inbördes möten, men de har aldrig tidigare mötts på grus. På hardcourt och gräs har spanjoren tillräckligt mycket krut i bössan och hänger med tillräckligt bra i duellerna att han historiskt ofta stört världsåttan (Wimbledon förra året, inte minst).

När han presterar på topp, ska sägas. För jämnhet är inte en av Verdascos främsta tillgångar, om man säger så.

Om Verdasco presterar på topp, då tycker jag att han ska hållas som favorit. Ganska klar sådan. Kohlschreiber är, som jag sagt förr, en mycket skicklig och smart grusspelare, och har spelet för att hota många toppspelare – särskilt Murray, som ju inte är någon trollkarl på grus, direkt – så att slå honom i den där episka femsetaren har säkert gett Murray en ordentlig självförtroendeboost.

Men så var den ju också extremt energikrävande. Har Murray hunnit ladda om? Det är frågan. Jag tror att skotten kommer få rejäla problem i dag. Tycker inte ens att det ska betraktas som en skräll om Verdasco vinner.

* * *

JELENA JANKOVIC – SARA ERRANI

En repris från Rom-semifinalen. Där var Errani överlägsen, och setsiffrorna 6-4, 7-5 var egentligen ganska smickrande för Jankovic.

Samma visa i dag?

Nja. Jag vill ju någonstans tro att Jankovic lär av sina misstag. Hon har sett rysligt stark ut hittills i Paris.

Vilket förmodligen är anledningen till att det är så tokjämnt mellan de båda i oddsen.

Jag trodde på Jankovic sist. Vågar jag göra det igen? Ja, hon kan mycket väl utkräva sin hämnd redan nu.

* * *

DAVID FERRER – KEVIN ANDERSON

Jag har väldigt svårt att gå i gång på den här matchupen. Ferrer har sett ut som en rund miljon hittills. Anderson snubblade vidare efter att Ivo Karlovic tvingades kasta in handduken på grund av ryggskada. Inte alls säkert att Anderson vunnit den matchen annars, med tanke på Karlovics fina form.

8,00 gånger pengarna är nästan lite lågt på Anderson. För inte finns det väl ens tillstymmelsen till chans att Anderson ska kunna slå Ferrer på grus – i Franska öppna, dessutom?

* * *

SVETLANA KUZNETSOVA – LUCIE SAFAROVA

Kuznetsova har fyrverkerierna, men Safarova har hittills känts stabilare (och styr gärna spelet med sin sylvassa forehand). Just stabiliteten kan bli avgörande i dag. Väldigt jämn match på papperet, nämligen (3-3 i inbördes möten, har dock aldrig mötts på grus) men Kuznetsova är som ni vet känd för att klappa ihop när stundens allvar gör sig påmint.

Jag lutar lite åt Safarova här, som ni hör. Vinner hon med 2-1 i set, månntro?

* * *

GAËL MONFILS – GUILLERMO GARCIA LOPEZ

Akrobaten mot gnetaren. Garcia Lopez har inte många färgstarka vapen i sin låda, men är en solid baslinjenötare. Hänger med bra i spelet, särskilt på grus, och har inga problem med att spela i högt tempo.

Monfils är å sin sida lite allt på en gång. En dynamisk kakmix som kan explodera under gräddning eller implodera efter jäsning – eller resultera i en fantastiskt delikat eftermiddagsfika.

Efter femsetskampen mot Fabio Fognini skulle det ju kännas lagom ironiskt om han åkte på pumpen mot Garcia Lopez. Antiklimax. All respekt åt Garcia Lopez, han har verkligen gjort en jättebra säsong hittills (minns några av hans mindre roliga stunder förra året – finalförlusten i St Petersburg, där han ledde med 1-0 i set och 4-1 i andra set mot Gulbis innan han kollapsade fullständigt och kölhalningen mot Jerzy Janowicz i Stockholm Open, till exempel). Men att han ska slå en Monfils i form inför hans galna hemmafans på Roland Garros?

Om vi säger så här: jag ser hellre Monfils i kvarten.

* * *

ANDREA PETKOVIC – KIKI BERTENS

Hon har ju varit väldigt skadedrabbad de senaste åren, Petkovic, men nu verkar hon vara på väg framåt igen på allvar. Tyckte dock inte att hon imponerade mot Kristina Mladenovic i 3R.

Det gjorde däremot Kiki Bertens i sin tredjerunda. 6-1, 6-2 mot formstarka Silvia Soler-Espinosa.

Verkligen ingen lätt uppgift för Petkovic det här. Bertens är en mycket kompetent grusspelare. Håller holländaren som favorit i den här sammandrabbningen.