Okej, plats 11-15 på listan över framtidslöften med störst potential är alltså avklarad. Vi går raskt vidare. I dag: plats 6-10.

10. ANDREIJ KUZNETSOV (72)
21 år, ATP-matchfacit 2012: 2-5, 0 titlar (4 Challenger-titlar).

En oerhört intressant spelare som hittills spelat sparsamt på ATP-touren (blott 21 matcher totalt i karriären). Kanske ska visa sig vara ett genidrag, då han onekligen samlar på sig en del tenniskunnande på Challenger-touren. Vem vet. Vad vi däremot med säkerhet kan säga är att Andreij Kuznetsov har allt för att kunna lyckas på ATP-touren, om han vill: snabbhet, säkerhet, solitt försvarsspel, effektiva offensiva vapen, helt okej serve, finess och ett riktigt bra spelsinne. Kan visserligen vara lite hetlevrad emellanåt, vilket han om inte annat visade i juniorsemifinalen i Wimbledon mot Bernard Tomic 2009 (vann sedan finalen över amerikanen Jordan Cox i tre set). Borde dock inte stå i vägen för hans framgångar – för de lär komma. Hoppas innerligt att han tänker satsa uteslutande på ATP-touren snart; han är onekligen mogen för det. Tre raka Challenger-titlar under en och samma månad i år (Italien, Slovakien och Ryssland i september) talar sitt tydliga språk.

PROGNOS 2013: 30-40.

PROGNOS KARRIÄREN: Har tveklöst potential att slåss om Grand Slams i framtiden, och en topp 10-placering om några år känns nästan given.

http://www.youtube.com/watch?v=Fry7qbup1FM

9. JACK SOCK (150)
20 år, ATP-matchfacit 2012: 5-7, 0 titlar (1 Challenger-titel, 1 Future-titel).

Har, i likhet med landsmännen John Isner, Sam Querrey och Steve Johnson, ett väldigt kraftfullt grundspel med en tung serve och stenhård forehand som främsta vapen – en typiskt amerikansk offensiv baslinjeslugger, alltså. 20-åringen mixar upp spelet med serve & volley emellanåt, han har mjuka handleder och är giftig framme vid nät. Men Sock är dessutom kvick i både huvud och fötter, vilket gör honom till en potentiellt farligare motståndare än en fyrkantig mammutservare/brunkare. Det råder ingen som helst tvekan om att han redan nu har kapaciteten att utan några större bekymmer slå sig in på topp 100 under 2013 – och topp 10 om några år.

PROGNOS 2013: 80-100.

PROGNOS KARRIÄREN: Om inte förutsättningarna för offensiva brunkare med defensiva kvaliteter förändras radikalt borde han vara topp 10 inom fem år.

http://www.youtube.com/watch?v=UtNj5SSp6aw

8. GRIGOR DIMITROV (48)
21 år, ATP-matchfacit 2012: 24-19, 0 titlar.

Det känns som att ”baby Federer” (ett smeknamn han delat med Richard Gasquet) varit med i snacket om framtidens tennisstjärnor så länge att man faktiskt nästan blir överraskad när man påminns om att han är blott 21 år gammal. Sin stora talang till trots har han ännu bara lyckats slå sig in på världsrankningens topp 50 – toppnoteringen 48 nådde han så sent som i slutet av den här säsongen. Vissa förståsigpåare har därför gett upp hoppet om Bulgariens redan mest framgångsrika manliga tennisspelare någonsin. Kanske med all rätt. Men så finns också dem som fortfarande tror på honom, som menar att han har det där gigantiska spelet i sig och bara behöver mogna. Jag tillhör nog något slags mellanting. Hans talang är obestridlig, och det kan inte vara lätt att leva upp till så otroligt högt ställda förväntningar. Jag är övertygad om att Dimitrov – med Mikael Tillströms, Nicklas Kultis och Magnus Normans hjälp i svenska akademin Good to Great – så småningom kan blomma ut till en fullfjädrad topp 10-spelare och Grand Slam-kandidat. Om det blir under 2013? Nja, där är jag tveksam.

PROGNOS 2013: 20-30, men det verkliga genombrottet låter vänta på sig ett tag till.

PROGNOS KARRIÄREN: Har topp 10-kapacitet i sig – den måste bara blomma ut.

7. ALEXANDR DOLGOPOLOV (18)
24 år, ATP-matchfacit 2012: 34-25, 1 titel (3 finaler).

Om den här listan hade skrivits för 10-20 år sedan hade Dolgopolov med sina 24 år knappast kvalat in som ett framtidslöfte, men tennisscenen ser ju väldigt annorlunda ut i dag med genombrott allt högre upp i åldrarna. Dolgopolov är en av mina absoluta favoritspelare att titta på. Han har en blixtsnabb serverörelse som har en tendens att, i alla fall i inledningen av matchen, ta motståndaren på sängen, en liknande forehandsving som ger honom möjligheten att slå bollen i precis sista ögonblicket (vilket gör det grymt svårt att förutse hans placeringar), en närmast dödlig slice och den sällsynta förmågan att nästan helt på egen hand kunna diktera tempot i matchen. Som ni kanske räknat ut borde han höra hemma några placeringar högre på den här listan, vilket han också gjort – om det inte varit för hans ojämnhet. Den beror i viss mån på hans oortodoxa högriskspel (som brukar resultera i en hel del winners men lika många oprovocerade misstag), men allra mest på åkomman Gilberts syndrom, som kan orsaka trötthet. Dolgopolov menar själv att det förvärras när han måste flyga över kontinenter eller bara resa mycket i största allmänhet – vilket man ju måste göra om man vill spela tennis på hög nivå. Han har dock flera gånger visat att han har vad som krävs för att slåss med de stora grabbarna och har som bäst varit rankad 13 (i år).

PROGNOS 2013: Slår sig in på topp 10, men lyckas bara hålla sig kvar där i några veckor.

PROGNOS KARRIÄREN: Har kapacitet så det räcker och blir över för att bli en stabil topp 10-spelare, om inte sjukdomen sätter stopp för det.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

6. JERZY JANOWICZ (26)
22 år, ATP-matchfacit 2012: 14-4, 0 titlar (1 final, 3 Challenger-titlar).

Inledningen på genombrottet kom redan i år, när han sopade Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon av banan innan han slutligen föll mot David Ferrer i finalen i Paris Masters. Janowicz har en riktigt bra serve, en blytung forehand, en pålitlig backhand, ett imponerande rörelseschema och oförutsägbar spelstil (någon som höll räkningen på hur många oväntade stoppbollar han slog i Paris?). Han är dessutom mentalt stark, vilket han inte minst visade mot Murray då han räddade en matchboll i andra set. Det är dock rörligheten som är allra mest imponerande (inte minst med tanke på att han är 2,03 lång), eftersom det ger Janowicz defensiva kvaliteter som kompletterar de offensiva vapnen. Jag skrev efter finalen i Paris Masters att det är för tidigt att dra några långtgående slutsatser kring Janowicz. Det står jag fast vid. Men under de där imponerande insatserna i Paris och dessförinnan Wimbledon (där han föll i tredje omgången mot Florian Mayer) övertygade han mig om att han har alla förutsättningar för att bli något stort. När han nu inleder året som 26:a i världen har han plötsligt ännu bättre chanser att skapa stabilitet och kontinuitet.

PROGNOS 2013: Kan för första gången i karriären i princip spela vilka ATP-turneringar han vill, vilket givetvis ger en gigantisk fördel om man vill klättra på rankningen. Håller han för pressen som lär vila tung på hans axlar efter succén i Paris har han goda möjligheter att slå sig in topp 15-20.

PROGNOS KARRIÄREN: Har kapaciteten att bli en stabil topp 5-10-spelare. Under 2013 lär vi bli varse om han också har jämnheten som krävs.

* * *

KLICKA HÄR FÖR PLATS 15-11

KLICKA HÄR FÖR PLATS 1-5

Vi har redan försökt förutspå nästa års Grand Slam-vinnare och räta ut de tio största frågetecknen inför säsongen 2013.

Lovade som bekant att köra vidare och lista framtidslöften med störst potential att slå igenom under 2013.

Har nu fnulat och funderat och slutligen vaskat fram 15 kandidater. ”Slå igenom” är ett förhållandevis vitt begrepp, så kommer att förklara vad jag anser är ett genombrott för respektive spelare eftersom de har väldigt olika förutsättningar att jobba efter. Dessutom kanske min personliga prognos inte pekar på något stort genombrott under just nästa år – men det är alltså potentialen som räknas.

Eftersom det blev 15 spelare, trots att jag sållade en del, så känns det lämpligt att dela upp listan i tre delar. Om inte för spänningen så för läsbarheten. Tänker att vi kör en klassisk spegelvänd och startar med plats 15 till 11. Position på världsrankningen inom parentes.

http://www.youtube.com/watch?v=yINrE49n3Gs&feature=my_watch_later_videos&list=WL5Hp7gPyCNhh1pRh9IoDUx9RZbq2VMydi

15. BENOIT PAIRE (47)
23 år, ATP-matchfacit 2012: 26-26, 0 titlar (1 final).

Har fått något av ett genombrott redan under den här säsongen, klättrat från plats 95 på rankningen och tagit sig till tredje omgången i Wimbledon. 23-åringen har ett fint slagregister och är väldigt snabb och rörlig för sin längd (1,96). Hans raka backhand är livsfarlig och är bra på att växla tempo i långa bolldueller. Största svagheterna är dels den mentala biten, dels att han ibland tenderar att spela alldeles för svårt/otåligt. Han går ofta in i en match med en väl utformad gameplan som han knappt viker en tum ifrån – och blir sedan frustrerad om den inte funkar. Styrkorna (bollsinnet, tempoväxlingarna, forehand, den raka backhanden) väger dock upp mycket, och kan han bara jobba upp ett starkare psyke borde han kunna slå sig in på topp 25 under 2013.

PROGNOS 2013: 21-30. Bärgar sannolikt första ATP-titeln.

PROGNOS KARRIÄREN: Har topp 20-kapacitet, dock i nuläget inte mycket mer än så. Måste mejsla fram ett kraftfullare spel för att kunna utmana mer offensivt.

14. MARIUS COPIL (160)
22 år, ATP-matchfacit 2012: 4-4, 0 titlar.

Karriärens hittills största seger kom i årets China Open, mot då 13-rankade Marin Cilic. Har en riktig hästspark till serve och en slägga till forehand. Likt många andra ”jättar” på touren (Marius är 1,93) är han inte överdrivet snabb och rörlig, och blir lätt trött om han tvingas jobba i djupled eller från hörn till hörn. Den tunga serven och forehanden borde dock kunna vinna tillräckligt många matcher åt honom på ATP- och Challenger-touren för en plats inom topp 100.

PROGNOS 2013: 80-100.

PROGNOS KARRIÄREN: Påminner till viss del om spelare av Tomás Berdychs kaliber. Behöver utveckla sin repertoar, men det stabila grundspelet tyder på topp 20-kapacitet.

http://www.youtube.com/watch?v=Nw9rJRF7HK8&feature=my_watch_later_videos&list=WL5Hp7gPyCNhh1pRh9IoDUx9RZbq2VMydi

13. STEVE JOHNSON (176)
22 år, ATP-matchfacit 2012: 3-5, 0 titlar (1 Challenger-titel). 

Rätt så hajpad i USA – med all rätt. Har en typiskt amerikansk spelstil: tung serve, stenhård forehand, kraftfullt grundspel. Har dock ett ganska otympligt rörelseschema, vilket gör honom sårbar mot bollskickliga försvarsspecialister. De offensiva kvaliteterna borde dock räcka för en plats runt 80-strecket på rankningen, vilket vore ett genombrott och ett ordentligt karriärskliv för 22-åringen.

PROGNOS 2013: Topp 80-100.

PROGNOS KARRIÄREN: Topp 20-30. Inte nämnvärt sämre än Sam Querrey när han spelar på topp, och då har ändå landsmannen betydligt större erfarenhet.

12. RYAN HARRISON (69)
20 år, ATP-matchfacit 2012: 23-24, 0 titlar.

Ytterligare en amerikansk yngling som spås förvalta arvet efter Andy Roddick. Påminner en hel del om Bernard Tomic – inte spelmässigt, men däremot vad gäller potential och omvärldens förväntningar. Inte heller Harrison har än så länge lyckats leva upp till de där högt ställda förväntningarna. Orsaken är till största del det heta temperamentet, som är väldigt destruktivt. Det är fler än en gång som 20-åringen tappat fattningen på grund av felaktiga domslut eller frustration över sitt eget spel och helt sonika förlorat matchen bara på grund av det. Spelmässigt har Harrison fina offensiva såväl som defensiva kvaliteter och en jäkla vinnarskalle, men för att nå ut max av sin potential måste han hålla känslorna i styr och börja spela smartare. Lyckas han med det har han goda chanser att gå förbi toppnoteringen 43 på världsrankningen, och det med råge.

PROGNOS 2013: Topp 30-50, 20 om han får en bra start på säsongen och på så vis bygger upp självförtroendet.

PROGNOS KARRIÄREN: Visar ibland prov på topp 10-kapacitet, men det har tyvärr varit få sådana stunder under 2012.

http://www.youtube.com/watch?v=8joldzxJ1z4

11. BERNARD TOMIC (52)
20 år, ATP-matchfacit 2012: 26-27, 0 titlar. 

Har sedan juniortitlarna i Australiska öppna 2008 och US Open 2009 lyfts fram som ett av tennisens stora framtidshopp. 2011 tog han sig till kvartsfinal i Wimbledon efter seger över Robin Söderling i åttondelsfinalen (förlorade sedan mot Novak Djokovic i fyra set), men därefter har det gått utför för ynglingen. Tog sig visserligen till åttondelsfinal i Australiska öppna i år – vilket är personbästa där – men radade sedan upp billiga förluster under säsongen. Tomic har länge levt på sin oortodoxa och oförutsägbara spelstil, som bygger på oväntade val av slag och placeringar, djup slice och utnyttjande av motståndarens svagheter (inte helt olikt klassiska pushers, men något mer sofistikerat). Tomic skulle kunna bli en effektiv försvarsspecialist, men än så länge har han inte riktigt utvecklats i vare sig defensiv eller offensiv riktning – vilket är hans stora problem. Motståndarna har lärt sig att hantera hans sätt att spela, vilket gör honom oerhört sårbar då han inte besitter några egentliga vapen. Utan överraskningsmomentet blir han uddlös. Talangen och potentialen däremot, ja den finns tveklöst där. Lyckas han utveckla ett vapen eller två har han chansen att nå en nivå strax under Novak Djokovic/Andy Murray/David Ferrer. För visst måste han väl till slut välja den defensiva skolan?

PROGNOS 2013: Inleder året fortsatt svajigt men hittar tillbaka till glädjen i att spela tennis. Hinner parkera sig runt 30-strecket före slutet av 2013.

PROGNOS KARRIÄREN: Med rätt guidning och om han utvecklar åtminstone ett giftigt vapen har han topp 10-potential. Borde kunna utmana om Grand Slam-titlar i framtiden.

* * *

KLICKA HÄR FÖR PLATS 6-10

KLICKA HÄR FÖR PLATS 1-5

John Isner har valt att avbryta sitt samarbete med coachen Craig Boynton till nästa säsong. I stället har han anlitat tränarveteranen Michael Sell, rapporterar New York Times.

Isner har sedan Boynton tog över som coach 2009 klättrat från plats 147 till nuvarande 14 på världsrankningen (var som bäst världsnia i april i år).

Den reslige amerikanen är dock missnöjd med sina resultat i Grand Slam-sammanhang under 2012 (förlust i tredje omgången i Australiska öppna och US Open, andra omgången i Franska öppna och första omgången i Wimbledon – samtliga femsetare) och säger sig vilja ”testa något nytt”.

– Det har funkat väldigt bra med Craig, jag har lärt mig massor och känt att jag utvecklats varje år. Jag kände bara att det var dags för en annan röst. CB och jag är fortfarande goda vänner och han kommer alltid att vara en person som jag kan gå till för att få hjälp eller råd, säger han.

Nye coachen Michael Sell har tidigare arbetat med bland andra Monica Seles, Mardy Fish och Donald Young.

Okej, vi har tittat lite på hur Grand Slam-turneringarna skulle kunna se ut. Innan jag ger mig i kast med nostalgiskt årsbästatjafs vill jag fortsätta blicka framåt ett litet tag till.

Vad sägs om att plocka fram förstoringsglaset och zooma in på nästa års stora – och små – frågetecken på ATP-touren?

Ja, det känns som en bra fortsättning. När frågetecknen (eventuellt) är uträtade kan vi sedan ta en närmare titt på framtidslöftena med störst potential att slå igenom under 2013. Det blir skoj.

Men först alltså, frågetecknen. Placering på världsrankningen inom parentes.

1. Janko Tipsarevic (9)

Han har onekligen under säsongen 2012 visat att han har stabiliteten som krävs för att hålla sig kvar i toppen, efter att ha slagit sig in på topp 10 i november 2011 – men visst känns det som att han befinner sig där på lånad tid? Hans främsta egenskap som spelare är i mina ögon att han är tillräckligt solid för att inte chocktorska mot svagare motstånd, men under årets World Tour Finals visade han också att han inte är i närheten av att rubba övriga topp 10-spelare när de är tillräckligt motiverade (delade världstiorna Nicolás Almagro och Richard Gasquet visserligen inte på plats, men han har 0-3 i matchfacit mot dem). Spelmässigt är hans styrkor returtagandet och defensiven, men han besitter inga vapen som gör honom särskilt hotfull. Under 2013 borde han rimligtvis halka ur topp 10 och skvalpa någonstans runt 15-20-strecket, där han enligt min mening hör hemma. Konkurrensen börjar helt enkelt bli alldeles för tuff.

PROGNOS: Trillar ur topp 10, men håller sig inom topp 20.

2. Richard Gasquet (10)

Hur ”baby Federer” lyckades skramla ihop tillräckligt med poäng för en delad tiondeplats är för mig en gåta. Eller ja okej, inte rent matematiskt, men väl spelmässigt. Det är knappast som att han har briljerat – snarare bjudit på precis lagom habil tennis. Nu är ju den stora frågan om han väljer att faktiskt satsa fullt ut när han ändå slagit sig in på topp 10 igen, eller faller tillbaka i gamla vanor (alldeles för mycket festande och på tok för lite träning).

PROGNOS: Faller tillbaka i gamla vanor. Igen.

3. Nicolás Almagro (11, men på samma poäng som Gasquet)

Kul att se spanjoren kontinuerligt förbättra sitt hardcourt-spel. Desto mindre trevligt att se hans ofta loja inställning på banan. Talangen och kapaciteten har han, den gode Almagro. Men viljan? Nej, inte alltid. I år räckte den till att hålla sig kvar runt 10-strecket, men orkar han höja sig ett snäpp till?

PROGNOS: Har vad som krävs för att hålla sig kvar runt 10-strecket minst ett år till.

4. John Isner (14)

Han besegrade Novak Djokovic i Indian Wells och Roger Federer i Davis Cup och sluggade sig tack vare det in på topp 10 i början av året. I de stora sammanhangen gick det sedan riktigt trögt. Slår jäkligt många ess, men det är svårt att vinna tillräckligt många matcher för att ta sig långt i de viktiga turneringarna enbart på sin serve i dagens tennis. Kommer den reslige amerikanen att kunna försvara sina poäng i början av 2013 eller falla ytterligare några placeringar på rankningen?

PROGNOS: Blir omsprungen i den hårda konkurrensen och trillar ner till en rankningsplats runt 20-30.

5. Tommys Haas (21)

Att 34-åringen avslutar 2012 rankad så högt som 21 är så klart en smärre sensation. Inte så mycket för hans ålder som för det faktum att han inledde året på plats 205. Har verkligen genomgått något av en pånyttfödelse under 2012. Kan han hålla lågan uppe (och skadorna borta) och ta ytterligare ett kliv under 2013?

PROGNOS: Kastar sista skvätten olja på elden och slår sig in topp 20 innan det är dags för pensionering – runt 2015-2016…

6. Nikolaj Davydenko (44)

Känns ganska avlägset att Davydenko så sent som 2009 vann World Tour Finals och under andra halvan av 2000-talet var en stabil topp 10-spelare (som bäst världstrea). Under 2012 har han hämmats av skador och spelmässiga magplask. Raset på rankningen inleddes i slutet av 2010 och än har vi ingen inbromsning i sikte. Kommer ryssen att kasta in handduken under 2013?

PROGNOS: Inte mycket som talar för en stark ”comeback”. Mycket möjligt att han pensionerar sig under 2013.

7. Bernard Tomic (52)

Potentialen, talangen och allt det där finns, det har han redan visat. Däremot har 19-åringen stora problem med attityden, både på och utanför banan. Vissa skyller hans snedteg på någon sorts revolt mot pappan tillika tränaren John Tomic. Hur det än är med den saken så måste någonting hända snart, om han inte vill sluta som en ny Ernests Gulbis. Vore oerhört tråkigt med så mycket bortslösad talang.

PROGNOS: Inleder året fortsatt svajigt men hittar tillbaka till glädjen i att spela tennis. Hinner parkera sig runt 30-strecket före slutet av 2013.

8. David Nalbandian (82)

Har hämmats av skador och ödesdigra hjärnsläpp under 2012. Kan han hitta kraften att komma tillbaka igen, som kollegan och veteranen Tommy Haas? Well, om inte annat är han något av en kämpe, ”Nallen”. Inte en särskilt vältränad sådan, men ändå. Han kommer säkert att lyckas hålla sig kvar inom topp 100 och kanske till och med klättra ett antal placeringar.

PROGNOS: Ingenting som talar för att han tänker lägga av, men inte heller något som talar för att han någonsin kommer greja en bergsbestigning på rankningen. Harvar på något år till i träsket.

9. Lleyton Hewitt (83)

Okej att han utnyttjade ett fönster mellan Pete Sampras– och Roger Federer-generationerna och på så vis lurade till sig positionen som världsetta under ett par år, men visst känns det oerhört märkligt att en Grand Slam-vinnare (må så vara för tio år sedan) inte mäktar med att casha in fler rankningspoäng än blygsamma 625. Hur länge orkar 31-åringen fortsätta föra en så tynande tillvaro?

PROGNOS: Kommer aldrig att klättra över 30-strecket igen. Kämpar med största sannolikhet vidare något eller några år till, men lär inte avsluta karriären med flaggan i topp.

10. Donald Young (189)

Förtjänar egentligen en spelare med katastrofala 5-24 i matchfacit att klassas som ett frågetecken inför stundande säsong? Ja, på sätt och vis. Frågetecknen kring Young är nämligen om han äntligen ska ta itu med sitt tränarproblem (det vill säga krypa till korset och tacka ja till den hjälp som erbjudits från Amerikanska Tennisförbundet) och om han tänker inse att hans ATP-äventyr 2012 var ett totalt misslyckande på alla tänkbara sätt (det vill säga svälja stoltheten och återvända till Challenger-touren). Gör han det kan han möjligtvis slå sig in på topp 100 igen – annars väntar med största sannolikhet ett fortsatt fritt fall på rankningen.

PROGNOS: Problemen lär fortsätta ett tag till för Young. Kan möjligen avsluta året runt plats 100, men kommer inte att klättra tillbaka till toppnoteringen 38 under 2013.

Finns så klart fler frågetecken än så här, men detta var de tio jag tyckte var roliga att lyfta fram och analysera. Har ni några frågetecken ni vill räta ut? Bara att gå loss i kommentarsfältet i så fall!

Thomas Johansson är inte bara en framgångsrik turneringsdirektör och före detta tennisproffs.

Han är en riktigt påhittig figur också.

I går presenterade han sin innovation TennisMatch – en app till bland annat Iphone vars syfte är att stimulera intresse och hjälpa tennisspelare ute i landet att hitta nya, jämbördiga motståndare.

Registreringsprocessen är enkel och tar bara ett par minuter. Man fyller i namn, eventuellt Twitter-nickname, stad eller plats man oftast spelar på, sin tennisnivå (–, -, OK, + eller ++), kön, ålder samt i vilken utsträckning man spelar (sällan, ofta, ibland).

Därefter fyller man i vilka tider man helst spelar och baserat på den sammantagna informationen listas sedan potentiella motståndare enligt en algoritm som prioriterar spelare i din geografiska närhet och med liknande ”rankning” (som räknas ut baserat ifylld tennisnivå – rankningen uppdateras med hjälp av de resultat som matas in efter avslutad match).

På det hela taget är det en smidig och oerhört lättmanövrerad app med stor potential – för hur kul vore det inte att regelbundet möta nya motståndare på ungefär samma nivå som en själv och på så vis både utveckla sin tennis och knyta nya kontakter?

Att det finns ett stort intresse för tennis i Sverige vet vi redan (att drygt en halv miljon svenskar årligen spelar tennis är ett kvitto på det, om inte annat). Frågan är bara hur stort intresset för den här appen och dess syfte är. Är alla de ”casualspelare” – för att låna ett begrepp från tv-spelsvärlden – som krävs för att få ordentlig ruljans och göra appen så dynamisk som man eftersträvar verkligen intresserade av att spela med personer utanför den egna umgängeskretsen?

Min stora förhoppning är att svaret på den frågan är ja, för den här appen har onekligen potential att stimulera tennisintresse, bredda umgängeskretsar och tillfredsställa statistiknördar som jag.

Hoppas också att folk svarar ärligt när tennisnivån ska fyllas i. Själv måste jag i ärlighetens namn klassificeras som — (med hopp om snar förbättring), för er som undrar.

BETYG: ++++

Bernard Tomic har som bekant dalat på rankningen, från personbästa 27 till 52, under 2012 – och varit i blåsväder mer än en gång.

Nu kritiseras han av forne världsettan och landsmannen John Newcombe som menar att 19-åringen behöver ”komma i form, bli mindre förutsägbar på banan och förbättra sin attityd”.

– Bernie är ute i den riktiga världen nu och jag tror inte att han har nått den slutsatsen. Han kanske måste nå den absoluta botten och ramla ur topp 100. Det kan lätt hända, säger han enligt australiska nyhetsbyrån AAP.

Den sjufaldig Grand Slam-vinnaren menar att Tomics problem inte nödvändigtvis är ett resultat av att han fortfarande coachas av sin pappa John.

– Om han inte är redo att lägga 100 procent av sin tid och ansträngning på att bli så bra som han kan bli så spelar det ingen roll vem hans coach är. Det kommer falla isär. Svaret på Bernard är Bernard. Tills han bestämmer sig för vad han är villig att göra och svettas för det så kommer han inte att nå sin potential.

John Newcombes svar på hur Tomic ska vända på den negativa trenden är att förändra sitt spel – men för det krävs bättre fysik.

– Jag vet inte om han inser att hans spel har blivit förutsägbart. Han hade en annorlunda spelstil som funkade för honom när han kom ut på touren och motståndarna hade svårt att hantera det. Nu har de klurat ut vad han kan och inte kan göra. De utforskar det och det gör Bernie väldigt obekväm i hans matcher, han hittar ingen väg ut. Han kan förändra det, men för att spela en annan spelstil så måste han bli 30 procent mer fit. Då kan han börja utveckla ett kraftfullare spel, säger han.

Han har tillsammans med sin yngre bror setts som Sveriges stora tennishopp en tid nu.

Och i dag visade 16-årige Elias Ymer att han förtjänar rubriken ovan.

Tack vare sin starka säsong på juniortouren tilldelades han ett wildcard till en Challenger-turnering (tennisens andradivision) i Eckental/Nürnberg i dag. Motståndaren var ingen mindre än Grega Zemlja, en 51-rankad 26-åring från Slovenien som spelade final (mot Juan Martín del Potro) i en ATP 250-turnering i Wien så sent som för två veckor sedan.

Utsikterna för att Elias skulle göra en Patrik Rosenholm var därför inte så ljusa, milt uttryckt.

Men 16-åringen gick ut stenhårt och respektlöst, bärgade första set med 6-2 och tvingade fram ett tiebreak i andra trots två tappade servegame.

I tiebreaket tog han ledningen med 3-1 innan Zemlja håvade in sex raka poäng. Det låg då säkerligen nära till hands att tro att tredje set skulle bli en dans på rosor för den betydligt mer erfarne Zemlja – men Ymer vägrade vika ner sig och pressade 51-rankade slovenen att plocka sju game innan svensken slutligen tvingades se sig besegrad: 2-6, 7-6(3), 7-5.

Givetvis oerhört imponerande av Elias Ymer, även om man kan misstänka att Zemlja inte gick för fullt och/eller var oinspirerad under stora delar av matchen.

Plötsligt känns liksom inte det där tjocka svenska tennismörkret riktigt lika ogenomträngligt längre.

Addera Elias yngre bror Mikael, som av vissa anses vara en ännu större talang är storebrodern, i ekvationen – och man börjar skymta ett glimmande ljus i slutet av tunneln.

Michael Ryderstedt väljer att lägga racketen på hyllan – blott 27 år gammal.

– Jag gör det med vetskapen att jag gav allt jag hade att ge. Jag blev så bra som jag kunde med de medel jag hade, säger han till Svenska Dagbladet.

Ryderstedt var som bäst rankad 130 i världen (2005), 150 i dubbel (2009). När han nu lägger av är han på plats 487 på världsrankningen – det vill säga Sverigetvåa (tätt bakom Patrik Rosenholm).

Riktigt tråkigt naturligtvis – men också ett kvitto på den svenska tennisens totala misär. Kan man möjligen läsa in annat än bara självkritik i uttalandet ”jag blev så bra som jag kunde med de medel jag hade”?

Ja, förmodligen. Samtidigt är det motigt att kriga på touren utan draghjälp och inspiration från svenska framgångar, utan inhemska ”rivaler” som skapar nerv och motivationen att hela tiden nå lite högre.

Ryderstedt måste ha tröttnat ordentligt på tennisen eftersom han väljer att kasta in handduken i så unga år, men det är samtidigt strongt att erkänna att man redan passerat zenit i karriären – trots att han är i just den ålder då många i dagens tennis slår igenom på allvar.

It’s better to burn out than to fade away, som man brukar säga. Ryderstedt gjorde sitt bästa med de medel han hade. Det ska han ha en eloge för.

Men det är inte utan att man undrar om han möjligen kunnat nå lite högre och kämpat några år till om det inte vore för den svenska tennisens djupa kris.

ATP lät i dag meddela att man beslutat införa en tidsgräns, 25 sekunder, mellan bollarna under en match. Den nya regeln kommer att ge domaren mandat att straffa långsamma spelare – om servaren överskrider gränsen döms felaktig serve, om returneraren syndar blir det poängavdrag.

Helt rätt.

Hur mycket jag än älskar att se Rafael Nadal och Novak Djokovic spela tennis är det omöjligt att inte störa sig på hur de studsar bollen inte fem eller sju utan ibland tretton gånger innan de tycker att det är dags att kasta upp den i luften.

Vågar knappt föreställa mig hur frustrerande det kan vara för motståndaren, särskilt under de allra mest avgörande lägena. Att först ta gott om tid på sig att välja bollar, sedan i maklig takt ställa sig tillrätta vid baslinjen, bolla tio-tretton gånger och kasta en svepande blick över nätet för att sedan inleda en serverörelse som upplevs gå i slow motion, det kan inte på något sätt vara okej.

25 sekunder borde räcka gott och väl, utan tvekan. Förhoppningsvis kan vi nu alltså få ett slut på maskningen, om nu domarna utnyttjar mandatet och hedrar regeln. Vilket de med största sannolikhet kommer att göra. Såg vissa sådana tendenser redan under US Open-finalen, då domaren gav Novak Djokovic en varning efter att ha tagit alldeles för lång tid på sig inför en serve (inte för att Andy Murray var så mycket bättre på den fronten, men ändå).

Man kommer dessutom att under tre månader på prov tillåta nätservar (det vill säga när bollen touchar nätet men landar i serveboxen) på Challenger-touren. Även detta ett glädjande besked. Jag kan inte påstå att jag någonsin störts av nätregeln vid serve, men jag tycker heller inte riktigt att den fyller någon särskilt relevant funktion.

Blir hur som helst intressant att se utfallet av dessa nya regler.

Mitt under US Open lämnade Andy Roddick beskedet att han pensionerar sig efter turneringen.

Nu meddelar ännu en före detta världsetta att han tänker lägga racketen på hyllan: Juan Carlos Ferrero. Hemmaturneringen Valencia Open blir hans sista i karriären.

Den nu 32-årige, 111-rankade spanjoren blev världsetta efter att bland annat ha vunnit Franska öppna 2003 (efter finalseger över Martin Verkerk). Samma år nådde han också finalen i US Open, men förlorade mot Andy Roddick som också övertog tronen som världsetta senare under året. Ferrero var världsetta i totalt åtta veckor, från 8 september till 2 november 2003.

Han har under sin karriär vunnit 16 titlar, inklusive Grand Slam-bucklan i Paris och fyra Masters (Rom 2001, Monte Carlo 2002 och 2003, Madrid 2003).

– Det var ett svårt beslut att lämna den värld man levt i så intensivt. Men jag har haft ett tufft år och man börjar märka att man inte har samma ambition och motivation, säger han.

Valencia Open drar i gång den 20 oktober, och under den tävlingsveckan är det alltså det sista vi ser av Juan Carlos Ferrero.

Det är inte utan ett litet sting i hjärtat. Visst, han har i ärlighetens namn inte varit särskilt relevant sedan han trillade ur topp tio 2004, efter bara drygt tre år som toppspelare, men han är likväl en spelare jag vuxit upp med. Som stort fan av grustennis var grusspecialisten Ferrero dessutom i sina bästa stunder en fröjd att titta på.

Jag har alltid imponerats av hans disciplin och krigarhjärta, hans snabbhet och aggressiva forehand. Men kanske framför allt hans ödmjukhet. Inte helt olikt en viss David Ferrer. Jag misstänker att jag kommer känna precis likadant när han väljer att lägga racketen på hyllan – det är inte den spelare som bjudit oss på de mest minnesvärda tennisögonblicken, men likväl en fighter som kommer att saknas.

När Roddick valde att lägga av skrev jag att en epok går i graven med honom, och nämnde i samma veva Ferrero. Det allra mest fascinerande och imponerande med spelarna från den tiden – inklusive Lleyton Hewitt och Roger Federer – är deras kompromisslösa inställning till sporten. De visste vad som krävdes för att bli bäst: hårt slit, jävlar anamma, tunga förluster, euforiska segrar, blod, svett och tårar. Och den inställningen tog dem till toppen.

Just Ferreros karriär spolierades tyvärr, liksom delar av Roddicks, av tuffa skadebekymmer, och i takt med att åren gick blev hans sätt att spela tennis mer och mer daterat.

Förutom de där tre GS-finalerna – Franska öppna-förlusten mot landsmannen Albert Costa 2002, segern över Verkerk 2003, US Open-förlusten mot Roddick 2003 – är det onekligen hans hedervärda inställning jag kommer att minnas.

Och sakna.