Så var den första stora träningsturneringen med Bundesliga-lag över. Under lördagen och söndagen kämpade Bayern München, Hamburger SV, Borussia Dortmund och Werder Bremen om ”säsongens första titel” i just Hamburg.

Förra året vann Dortmund turneringen, i går vann Bremen finalen mot Dortmund efter straffsparksavgörande. Det var första gången Bremen var med i denna försäsongsturnering, det var första gången ”det nya Bremen” visade upp sig på allvar. Det kan tyckas vara en betydelselös titel, men för Bremen lär den betyda mycket. Och för Hamburg, som kom sist, var det här ett slag i magen.

Några snabba intryck från turneringen då:

Hamburger SV hade inte någon rolig helg, det blev ingen vinst för Bundesliga-dinon och Thorsten Fink har en hel del att jobba med. Spelet måste bli betydligt mycket bättre än förra säsongen, problemet är att laget snarare har försvagats än förstärkts. En riktig mittfältsledare saknas tydligt och framåt känns det allt annat än farlig även om en Rudnevs är ett spännande nyförvärv. Men vi vet väl alla hur lång tid Robert Lewandowski behövde på sig för att vänja sig vid Bundesliga – även han kom som bekant från polska Lech Poznan.

Visst fanns det ljusglimtar i spelet också. Dennis Aogo såg spelsugen ut och Bruma kan växa ut till en mittback av ypperlig klass. Men Fink måste hitta på något, och det snabbt.

Bayern München kom trea i turneringen och visade vilken otrolig bredd som finns i offensiven. Xherdan Shaqiri kan bli ligans nye stjärna redan den här säsongen och Franck Ribéry ser lika formtoppad och krigisk ut som förra säsongen. Stortalangen Mitchell Weiser hämtades från Köln i somras och ser redan ut att kunna konkurrera med de stora stjärnorna. Försvaret såg väl inte jättebra ut i varje situation, men det kan ingen förvänta sig heller. Det stora orosmolnet som tornar upp sig över bergen och dalarna i södra Tyskland heter Bastian Schweinsteiger. Han ser fortfarande vilsen ut, han har fortfarande lite ont i kroppen och batterierna verkar vara urladdade. Där måste något hända innan säsongen drar igång på riktigt.

Mario Gomez skadade sig olyckligt nog under helgen och ser ut att bli borta fyra till sex veckor. Vilken tur då att Pizarro och Mandzukic har anslutit till rekordmästarna.

Borussia Dortmund visade stora brister i försvarsspelet, ibland såg det rentav löjligt ut. Presspelet fungerade inte som det skulle, vilket kan ha att göra med försäsongens fysiska ansträngningar, men när det inte fungerar påminner Dortmund mer om ett mittenlag än ett topplag i Bundesliga. Marco Reus gjorde ett gott intryck men som väntat skiljer sig spelet en hel del jämfört med förra säsongen när Shinji Kagawa fanns centralt i stället. Reus satte en frispark direkt i mål, det har inte hänt sedan Nuri Sahin stack till Real Madrid. Alltid något.

Julian Schieber värvades in som Lucas Barrios ersättare men har inte sett det minsta målfarlig under försäsongen, dessutom syns han mindre i spelet. Jürgen Klopp är nog, precis som de andra tränarna, glada över att det faktiskt är tre veckor kvar.

Werder Bremen är egentligen det laget som kan hålla huvudet högst. Inte bara för att de vann en ganska så prestigelös turnering, utan för sättet de gjorde det på. Klaus Allofs och Thomas Schaaf har genomfört den största renoveringen av spelartruppen under modern tid. Elva spelare har lämnat, tio har tillkommit. Den gamla stommen bestående av bland annat Borowski, Pizarro, Rosenberg, Marin, Naldo och Wiese är borta. Yngre förmågor som Elia, Gebre Selassie, Lukimya, De Bruyne och Petersen har anslutit. Det kändes som ett sista desperat försök, det kändes som det sista den gamla duon skulle göra i Bremen.

Utan att dra för stora växlar av den här turneringen så såg det dock väldigt bra ut. De gamla ledarna är borta och ett nytt gäng delar på ansvaret, ingen tar mer plats än någon annan och alla ser ut att dra åt samma håll. De unga presterar och nyförvärven känns intressanta. Schaaf har till och med bestämt sig för att överge sin kära diamant på mitten för att i stället satsa på ett nytt och mer oberäkneligt spelsystem. Okej, det här är fortfarande en stor och vild chansning, men den känns fräsch och genomtänkt. Tjusningen med fotboll är dock att det här projektet lika gärna kan skicka Bremen rakt ner i 2. Bundesliga.

Trots två oavgjorda matcher, som senare vanns i straffläggningen, så är Werder Bremen helgens stora vinnare. Det är min känsla.

Patrick Helmes är dock ingen vinnare. Wolfsburgs tyske anfallare som var stekhet under våren slet av ett korsband mot Manchester City. Ger sig Felix Magath ut på en ny shoppingtur nu?

En annan förlorare från helgen är 1. FC Köln. Holger Stanislawski heter klubbens nye tränare och trots tunga skulder är målet glasklart: Köln ska åter upp i det tyska finrummet. Då kan man givetvis inte förlora med 1-0 på bortaplan mot Eintracht Braunschweig. Skärpning…

…men jag har varit inne på det förr: årets upplaga av 2. Bundesliga är hyperintressant. Så många storklubbar, så många fräscha uppstickare. Så mycket publik. Klockan 20:15 kan ni ta chansen att njuta av 1. FC Kaiserslautern (storklubb) mot 1. FC Union Berlin (fräsch satsning).

Och så bara måste jag få dela med mig av min glädje: spanska FC Malaga står helt plötsligt utan sin schejk. Klubben riskerar konkurs, spelarna flyr och allt är kaos. Jag har inget emot Malaga (om det hade varit innan fotbollens dystra och sjuka värld tog över), nu är jag bara så lycklig. Låt nu detta väcka en välbehövlig diskussion – som tomten i PSG motverkar så gott han kan.

Just det, Markus Rosenberg ser ut att hamna i West Bromwich kanske. Eintracht Frankfurt hade varit roligare.

Nu längtar vi efter DFB-Pokal och Bundesliga. Oj.

/Wingren

I samband med EM-sändningarna lottades den första huvudomgången av tyska cupen i gårkväll. Som vanligt blir det alltid ett par väldigt speciella matcher för några mindre klubbar. Vi får bland annat njuta av ett Bayern-derby mellan Jahn Regensburg och Bayern München. FC Bayerns spelare behöver inte resa mer än drygt en mil, och gissa om Jahn Regensburg kommer att vara skrällsuget – klubben tog sig trots allt upp i 2. Bundesliga i somras.

De tyska mästarna, Borussia Dortmund, åker till Bremen där Regionalliga-laget FC Oberneuland väntar. Även det blir förstås en match där stora delar av publiken hoppas på en härlig knall, en riktig skräll.

Ett annat härligt möte blir det mellan Borussia Mönchengladbach och Alemannia Aachen. Det är inte särskilt många mil som skiljer städerna åt och den sportsliga situationen gör det extra intressant. Gladbach återerövrade sin stolthet förra säsongen och går in i den nya säsongen som ett förmodat topplag. Aachen däremot klarade inte ens av att säkra kontraktet i 2. Bundesliga och måste nu starta om i 3. Liga. Lär bli en het duell.

Vi har även två lag från division sex (Verbandsliga) med i turneringen. FC Schönberg 95 tar emot VfL Wolfsburg. ”Det blir en upplevelse”, säger en av spelarna, Kamil Krol. SV Falkensee-Finkenkrug är den andra klubben från Verbandsliga och de kan se fram emot en stormatch mot VfB Stuttgart. Alltid trevligt med den här typen av matcher, där historia kan skrivas. Och blir det inte så, ja, då bjuds stadens invånare på en ordentlig fest i alla fall.

Matcherna spelas mellan den 17 och 20 augusti, exakta datum och tider kommer senare. Som vanligt är det endast ett möte som gäller i tyska cupen och är det oavgjort efter 90 minuter blir det förlängning och eventuellt straffar.

Nu börjar den äntligen närma sig, den nya säsongen.

Här är alla 32 möten:

Jahn Regensburg – Bayern München
Erzgebirge Aue – Eintracht Frankfurt

Karlsruher SC – Hamburger SV
1. FC Saarbrücken – Schalke 04
Alemannia Aachen – Borussia Mönchengladbach
Wacker Burghausen – Fortuna Düsseldorf
Kickers Offenbach – SpVgg Greuther Fürth
Preußen Münster – Werder Bremen

FC Oberneuland – Borussia Dortmund
SC Victoria Hamburg – SC Freiburg
SV Falkensee-Finkenkrug – VfB Stuttgart
TSV Havelse – 1. FC Nürnberg
SV Wilhelmshaven – FC Augsburg
FC Schönberg 95 – VfL Wolfsburg
Carl Zeiss Jena – Bayer Leverkusen
SV Roßbach/Verscheid – FSV Mainz 05
Berliner Athletik Klub 07 – 1899 Hoffenheim
FC Nöttingen – Hannover 96

VfR Aalen – FC Ingolstadt
SV Sandhausen – Energie Cottbus

1. FC Heidenheim – VfL Bochum
SpVgg Unterhaching – 1. FC Köln
Arminia Bielefeld – SC Paderborn
Hallescher FC – MSV Duisburg
Chemnitzer FC – Dynamo Dresden
Hansa Rostock – 1. FC Kaiserslautern

FV Sonnenhof Großasbach – FSV Frankfurt
Wormatia Worms – Hertha BSC
Offenburger FV – FC St. Pauli
FC Hennef 05 – 1860 München
VfB Lübeck – Eintracht Braunschweig
Rot-Weiss Essen – Union Berlin

/Wingren

Det är den centrala frågan, det är nationens krav. Det är inte Joachim Löws krav. Men spelarna vet vad som förväntas av dem, spelarna vet att de måste leverera nu när det verkligen gäller. Det är EM-guld som nationen och medborgarna vill ha. En press som jag inte tror passar Tyskland särskilt bra. Landslagsspelarna har blivit mer rutinerade, skickligare och proffsigare jämfört med VM 2010 – men då var man inte favoriter. Tvärtom. Tyskland var ett ungt lag som skulle sakna Michael Ballack, en nation som skulle åka på stryk mot England eller Argentina. Då spelade Tyskland rollen som underdogs, nu spelar Tyskland rollen som favoriter.

Den här gången frågar sig inte alla om laget klarar sig utan skadade Ballack, tyvärr. Jag tror att det var en bidragande faktor, killarna ville visa att ”vi kan visst det”. Nu är den heta debatten intern istället, och det har väl knappast gynnat många lag i fotbollshistorien. Frågan som experterna och ”amatörtyckarna” ställer sig nu är om det är rätt att peta spelarna från de tyska dubbelvinnarna. Det har varit en het potatis och hur mycket det märks inom laget är det ingen som vet. Hur är stämningen i Joachim Löws trupp egentligen?

Om försvaret håller och matchbilden ser bra ut mot Portugal så kommer den debatten att dö ut, åtminstone för tillfället. Så låt oss hoppas på en finfin insats. Men det som sänker guldchanserna allra mest är att Tyskland inte är Tyskland längre. Landslaget har gått från att vara en fotbollsmaskin som alltid lyckas vinna till ett landslag som ska spela attraktivast fotboll i världen. Tyskland ska spela ett snabbt anfallsspel, bjuda på vackra mål och sätta spelet före resultatet. Det är svårare att vinna turneringar då. Ännu svårare när Löw uttryckligen inte vill fokusera på försvarsspel. Och Tyskland har verkligen en strålande offensiv men en mer tveksam defensiv. Ett gruppspel kan man dansa sig igenom, men inte en semifinal. Där har Tyskland stupat många gånger.

Missförstå mig inte. Jag har länge varit less på inskränkta människor som målar upp Tyskland som en grå, bullrig och stor fotbollsmaskin. Och jag älskar den tyska spelstilen där man värdesätter snabba anfall och en frejdig offensiv. Men fotboll har alltid handlat om att kunna försvara sig, det förändras inte bara för att man kan spela en härlig anfallsfotboll. Men Joachim Löw tycks tro det. 2010 trodde han inte det, då präglades Tyskland av reaktionsfotboll. Smart, effektivt och säkert. Men inget eget spel egentligen. Joachim Löw vill ha ett eget spel, ett alldeles eget. Nu vill han se sitt Tyskland spela aktionsfotboll, och det är den här spelbestämmande filosofin som har uppstått på bekostnad av defensiven. Många gånger är det inget problem – men när man tycker att en ytterback ska klara av Cristiano Ronaldo själv medan mittfältaren tar det lugnt, då är man ute på tunn is.

Så kan Tyskland vinna detta EM då? Klart att de kan. Joachim Löw förfogar över det kanske starkaste laget i hela turneringen. Mesut Özil, Sami Khedira, Miroslav Klose och Per Mertesacker har prövat lyckan i andra ligor sen VM och Bayern-spelarna har blivit äldre och klokare. Allting ska egentligen vara bättre än för två år sedan. Om Tyskland kommer in rätt i det här mästerskapet kan det bli en enkel, fartfylld och roliga resa mot final och guld. Om Tyskland å andra sidan visa upp de brister som vi alla oroar oss för kan det bli en total genomklappning, en genomklappning som kommer att genomsyras av en frätande debatt i media.

Klart att Tyskland kan spela hem ett efterlängtat guld – men min känsla är att Löw är ute på tunn is.

Gårdagens två matcher föll mig i smaken, det lovar gott inför fortsättningen. Det var fotboll där snabba omställningar, precisa genomskärare och överbelastade kanter premierades. En spelstil som dessutom borde passa Tyskland alldeles utmärkt. Gårdagens bänkspelare, inhopparna, spelade en betydande roll. Kanske är det ett sånt mästerskap i år? Kanske är turneringen skräddarsydd för Tyskland trots allt? Joachim Löws bänk är nämligen löjligt stark.

Låt oss ta en titt på några av Tyskland troliga bänkspelare:

Mats Hummels
Bundesligas bäste mittback. En kille som förfogar över alla kvaliteter man kan önska sig, fylld av självförtroende efter Dortmunds lysande säsong. Sorteras ut av Löw och får nöja sig med en bänkplats, vilket säkerligen beror på internationell oerfarenhet. I rättvisans har vare sig Hummels eller Dortmund gjort bra resultat i Europa.

Lars Bender
Löw har ett trumfkort på bänken i Bender. När Tyskland har transformerats till en offensiv kraft hamnar en kille som Bender på bänken istället. Ett utmärkt, löpstarkt och stenhårt alternativ att slänga in när man behöver vinna mittfältet eller stänga ner matcher. Springer mycket, biter spelarna på vaderna och tar sig fram som ett lokomotiv på plan. Den typen av spelare som Uli Hoeneß saknade i CL-finalen.

Toni Kroos
Bayern Münchens unga, men ändå rutinerade, spelgeni. Kan spela på det centrala mittfältet intill Schweinsteiger eller Khedira, men går lika bra att slänga in på det offensiva mittfältet. Har en passningsfot av världsklass. Väldigt nära startelvan men blir ett lite väl riskabelt alternativ om han spelar på bekostnad av Khedira. 22-åring med 120 Bundesliga-matcher och 26 insatser i europeiska klubblagsturneringar. Ordinarie i FC Bayern.

Mario Götze
Tyskland störste talang de senaste åren, en av de största talangerna vi någonsin har sett i Tyskland. Är i ordinarie i det lag som vunnit Bundesliga två år i rad. Har vunnit två Fritz Walter-guldmedaljer och även blivit första tyska spelaren att vinna Golden Boy – utmärkelsen som Europas största talang alltså. Teknisk, bra blick för spelet, oberäknelig. Varit skadad länge men får en viktig roll som joker.

André Schürrle
Var fantastisk i Mainz men fick en tung tid när han kom till Bayer Leverkusen. En stigande formkurva i samband med att Hyypiä och Lewandowski tog över klubben. Hans främsta vapen är snabbheten och han påminner egentligen om Arjen Robben. Schürrle älskar att bryta in från sin kant för att söka avslut. Jobbig att möta. 14 matcher i landslaget, varav åtta som inhoppare, ändå har han gjort sju mål som mittfältare.

Marco Reus
Hela Bundesligas bäste spelare enligt många, och det är svårt att argumentera emot. 18 ligamål och elva assist för uppstickarlaget Mönchengladbach. Kan spela på alla fyra offensiva positioner i laget, har ett härligt driv mot mål, bra avslut och en fin teknik. Löw kan tänka sig att utnyttja Reus rörlighet som ensam anfallare mot lag som backar hem.

Mario Gomez / Miroslav Klose
Oavsett vem det blir så behöver jag inte ödsla många ord på någon motivering. Antingen sitter här en Bundesliga-anfallare som har gjort 127 mål på 215 ligamatcher och som är ordinarie i Bayern München. Annars sitter Lazio-anfallaren som alltid imponerar och som snart har raderat Gerd Müllers målrekord i landslaget. Kvalitet.

Det här måste väl vara den starkaste bänken ett tyskt landslag någonsin har haft? Det är förstås alltid svårt att rangordna sånt, men en löjligt bra bänk är det i alla fall. Garanterat bäst i EM, vågar jag påstå. Då har jag ändå inte nämnt att spelare som Marcel Schemlzer och Ilkay Gündogan från de tyska mästarna sitter och trycker någonstans, eller galne målvakten Tim Wiese, eller varför inte Schalkes försvarsledare Benedikt Höwedes.

Joachim Löw har ett fantastiskt kvalitativt lag att arbeta med. Om han spelar sina kort rätt kan det här bli en riktig fest.

Just det ja, fotbollsmagasinet Kicker tror på följande startelva ikväll:

Neuer,
Boateng, Mertesacker, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Müller, Özil, Podolski
Gomez

Dagen vi har väntat på är här – det nya, fräcka och offensivt explosiva tyska landslaget kliver in i EM-turneringen. Nu kör vi!

/Wingren

En kort fundering så här på en måndagseftermiddag bara. I förra inlägget skrev jag att min känsla var att Joachim Löw kommer att ställa upp enligt följande mot Portugal på lördag:

Neuer
Boateng, Mertesacker, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger/Kroos
Müller, Özil, Podolski
Klose

Det intrycket har förstärkts efter att fotbollsmagasinet Kicker publicerade en intervju med den 52-årige förbundskaptenen. Joachim Löw fick den heta frågan om Borussia Dortmund-spelarnas vara eller icke vara i landslaget. Han svarade att Bayern-spelarna förfogar över mer internationell kvalitet och rutin – och att han kommer att satsa på det. Till denna skara kan vi även räkna Klose, Mertesacker, Khedira och Podolski. Till den andra skaran bör vi då kunna räkna Schürrle, Reus, Bender och Höwedes. Fixstjärnan Özil utgör tillsammans med Schweinsteiger, Neuer och Lahm en egen kategori: nyckelspelare.

Därför är ovanstående elva väldigt trolig, även om kampen mellan Klose och Gomez kanske är väldigt öppen. Men Löw älskar och värderar Klose väldigt högt. Jag med.

Jag tycker inte att Löw har fel. Alla som har sett Borussia Dortmund i Champions League vet att spelarna inte presenterade sig från sin bästa sida. Alla som har sett Bayern München i Champions League vet att spelarna kan köra över vilket motstånd som helst. Så givetvis är inte Löw ute och cyklar, och det är inte det jag funderar över heller.

Tanken som slog mig har snarare med Michael Ballack att göra. Han var landslagets lagkapten och stora ledargestalt inför VM 2010. En olycklig skada i samband med cupfinalen i England satte dock stopp för Ballack. Sen dess har han inte behövts i landslaget och Sami Khedira fick istället sitt stora genombrott. Tyskland hyllades som ett fartfyllt, ungt och energiskt lag. Men om Löw nu inte vill göra några förändringar jämfört med VM, utan satsa på sina säkra kort, hur blir det då?

Hur hade det gått i VM om Ballack hade spelat? Hade det blivit en lika stor succé för Tyskland då? Hade hela världen pratat om det tyska fotbollsundret? Det får vi aldrig veta.

Faktum är att Marco Reus och André Schürrle har gjort långt mycket bättre intryck på mig än vad Lukas Podolski har gjort. Det känns fräschare, farligare och roligare med dessa spelarna på plan. Mer oberäkneligt. Och om Ilkay Gündogan fortfarande är i samma form som när Bundesliga-säsongen avslutades är han ett trumfkort i Löws hand. Men uppenbarligen långt ner i rangordningen. Och Mats Hummels är ligans bästa mittback – men en nyligen långtidsskadad Per Mertesacker går före. Jag säger absolut inte att det är fel, och ett EM-slutspel är knappast rätt forum för experiment och inspelande av nya spelare. Sami Khedira förfogade dock inte över internationell rutin när han klev in för Ballack.

Jag bjuds dock gärna på en eller ett par överraskningar. Podolskis hemjobb har aldrig imponerat på mig och hans säsong har varit tuff – varför inte tillföra nya impulser till laget med hjälp av Schürrle eller Reus?

Finns det en risk för att laget stagnerar när spelarna känner sig så säkra och när det mesta är sig likt? Hur hade VM blivit med Ballack? Hur blir EM med det rutinerade gardet?

Eller blir det tvärtom stor succé? Spelarna känner sig trygga och har blivit två år bättre sedan VM – är det nu allt klickar?

En sak är jag säker på: om Löw inte lyckas bra med Tyskland i sommar så kommer kritiken att vara svidande. Det var längesedan ett tyskt landslag förfogade över en sådan bredd och kvalitet på mittfältet. Och det är på mittfältet matcherna många gånger avgörs. Och jag är lika säker på att Löw kommer att sågas om försvaret ser skakigt ut. Det är en otacksam uppgift att vara förbundskapten när ett helt land förväntar sig framgångar. Extra tufft blir det när den inhemska ligans bäste spelare petas och spelarna från det bästa laget lämnas utanför.
Å andra sidan, hur ska han försvara sig om han faktiskt petar några av Bayerns världsstjärnor och rutinerade bjässen Mertesacker, och Tyskland går dåligt? Då blir det säkerligen ännu värre.

Förhoppningsvis blir frågetecknen till utropstecken efter lördagens match. Kanske hade Tyskland vunnit VM med Ballack på plan…

Jag är nog ändå glad att jag inte heter Joachim Löw den här sommaren.

/Wingren

Vad gör vi med Bastian Schweinsteiger? Och vad fasen gör vi med backlinjen? Det är vad Joachim Löw funderar på. Tror jag. Hoppas jag.

Ikväll väntar en sista träningsmatch innan EM drar igång. Israel besöker Leipzig och det enda vi vet med säkerhet är att Philipp Lahm ska spela till vänster i backlinjen den här matchen. Därmed inte sagt att han gör det när Tyskland inleder mot Portugal i EM. Löw och Bierhoff är nöjda med förberedelserna inför turneringen, man är nöjda med hur spelarna har presenterat sig och man är nöjda med hur Bayern-killarna ha integrerats i truppen nu. Betydelsen av förlusten mot Schweiz har tonats ner, men inför kvällens match vill Bierhoff att Tyskland visar framfötterna och spelar bättre fotboll.

Samtidigt ska man inte bli orolig om matchen inte är till belåtenhet. Det känns lite tyskt på något vis att spela dålig inför en stor turnering, bara för att kunna resa sig som ett sårat rovdjur och slita motståndarna i stycken. Dock finns det faktiskt två saker att oroa sig över – och det är just härföraren Schweinsteiger samt backlinjen.

Löw har ännu inte bestämt sig för vilka som ska få inleda mot Portugal. Vilken kant ska Lahm spela på? Det här gör givetvis spelarna osäkra och minskar dessutom möjligheten till ett gott samspel inför EM. Ingen vet vem som ska få förtroendet förutom Lahm – men han vet inte på vilken kant.

Försvaret är Tyslands svagaste punkt för en gångs skull. Och inte bara backlinjen. Hela laget tycks ha glömt bort hur man spelar försvarsspel. Det är oroväckande, helt klart. Förbundskaptenen själv är jättenöjd med spelarna han har till förfogande, men han kan inte bestämma sig för vilka som är bäst, eller vilka som passar bäst ihop. Förhoppningsvis får vi något svar på det ikväll.

Det andra stora frågetecknet är hur Bastian Schweinsteiger ska hanteras. Han är inte lagkapten, men han är ändå den stora ledaren på plan. Det är han som bestämmer tempot, det är han som är navet på mitten, det är han som eldar på sina medspelare. Den gode Bastian har en besvärlig tid bakom sig med olika skador, och även om det såg allt bättre ut mot slutet av säsongen så ska ingen tro att Bastian var tillbaka i gammalt gott slag. Han nådde kanske upp i 90 procent av sin förmåga – det är inte gott nog för ett tyskt EM-lag.

Han hade garanterat hittat formen lagom till sommaren EM om det inte vore för hans krånglande vad. Schweinsteiger tränar på egen hand, försöker att bli av med vad-problemen. Med största sannolikhet missar han kvällens match. Det finns till och med en risk för att han missar öppningsmatchen mot Portugal. Även om han skulle bli fullt frisk så kommer han inte att vara i sitt livs form. Det är ett stort problem för Löw. Ska han redan nu söka efter en passande ersättare och låta Bastian vila i första matchen? Eller ska han tro på att Bastian presterar så bra som vi alla hoppas redan mot Portugal? Och om han missar matchen – ska då Toni Kroos eller Ilkay Gündogan få chansen? Även det här är en fråga som vi förhoppningsvis får svar på ikväll.

Om Gündogan eller Kroos imponerar tillräckligt mycket vore det nog klokt av Löw att skänka sitt förtroende till en av dem. Så att de vet vad som gäller, så att de är helt redo att gå in och prestera när det gäller som mest.

Jag hoppas att någon eller några spelare utmärker sig ikväll. På ett bra sätt vore givetvis att föredra för Tysklands skull, men om någon utmärker sig negativt kan även det vara till hjälp.

Kicker tror att Tyskland startat så här mot Israel:

Neuer
Boateng, Mertesacker, Hummels, Lahm
Khedira, Kroos
Müller, Özil, Podolski
Gomez

Klockan 20:30 som sagt – ge oss några svar nu, Tyskland.

/Wingren

EM närmar sig med stormsteg. Bastian Schweinsteiger har lite ont i vaden, Miroslav Klose och Per Mertesacker ökar träningsbelastning efter sina skadeuppehåll och snart väntar ännu en träningsmatch mot Israel. Men riktigt, riktigt hett är det inte än. Jag kan dock lova att det kommer att bli tokhett. Joachim Löw uttrycker inte någon oro för försvaret eller Bayern-spelarna på presskonferens och utåt verkar alla komma väldigt bra överens. Härligt.

Vad händer med Bundesliga-klubbarna då? Transferfönstret har inte ens öppnat ännu men en hel del har redan hänt och en mängd rykten cirkulerar. Bara en sån sak som att Bayern München sägs vara överens med Edin Dzeko är värt att nämna – nu ska bara klubbarna komma överens enligt tysk media. Vilken förstärkning det hade varit.

Men vad är helt klart – just nu? Låt oss ta en titt. Vissa spelare har varit på lån hos en annan klubb men det är inget jag uppmärksammar i kväll. Det tar vi när säsongen närmar sig i augusti. Undrar ni något så är det bara att lämna en kommentar.

Låt oss börja med de klubbar som slutade på plats 1-9 den gångna säsongen:

Borussia Dortmund

In: Mustafa Amini (Central Coast), Lasse Sobiech (St. Pauli), Daniel Ginczek (VfL Bochum), Dimitar Rangelov (Energie Cottbus), Leonardo Bittencourt (Energie Cottbus), Marco Reus (Borussia Mönchengladbach).

Hetaste rykten in: Julian Schieber (VfB Stuttgart), Nicklas Bendtner (Arsenal), Rafal Wolski (Legia Warszawa).

Ut: Johannes Focher (ej förlängt kontrakt), Florian Kringe (ej förlängt kontrakt), Lucas Barrios (Guangzhou), Julian Koch (MSV Duisburg), Antonio da Silva (ej förlängt kontrakt), Marco Stiepermann (Energie Cottbus).

Hetaste rykten ut: Shinji Kagawa (Manchester United).

Bayern München

In: Claudio Pizarro (Werder Bremen), Xherdan Shaqiri (FC Basel), Dante (Borussia Mönchengladbach), Tom Starke (TSG Hoffenheim).

Hetaste rykten in: Mitchell Weiser (FC Köln), Javi Martinez (Athletic Bilbao), Edin Dzeko (Manchester City), Matias Suárez (Anderlecht).

Ut: Rouven Sattelmeier (ej förlängt kontrakt), Hans-Jörg Butt (karriärslut), Ivica Olic (VfL Wolfsburg), Daijel Pranjic (ej förlängt kontrakt), Breno (ej förlängt kontrakt).

Hetaste rykten ut: Nils Petersen (Werder Bremen).

Schalke 04

In: Ciprian Deac (Rapid Bukarest), Vasilios Pliatsikas (MSV Duisburg), Anthony Annan (Vitesse Arnheim), Edu (Besiktas), Roman Neustädter (Borussia Mönchengladbach), Chinedu Obasi (TSG Hoffenheim).

Hetaste rykten in: Boné Uaferro (Union Berlin), Cacau (VfB Stuttgart), Salomon Kalou (Chelsea), Raffael (Hertha Berlin).

Ut: Carlos Zambrano (St. Pauli), Mathias Schober (karriärslut), Raúl (Al-Sadd), Hans Sarpei (ej förlängt kontrakt), Levan Kenia (ej förlängt kontrakt), Jan Moravek (FC Augsburg), Mario Gavranovic (FC Zürich).

Hetaste rykten ut: Alexander Baumjohann (Eintracht Frankfurt), José Jurado (Atlético Madrid).

Borussia Mönchengladbach

In: Anderson (Eintracht Frankfurt), Tobias Levels (Fortuna Düsseldorf), Logan Bailly (KRC Genk), Elias Kachunga (VfL Osnabrück), Lukas Rupp (SC Paderborn), Granit Xhaka (FC Basel), Peniel Mlapa (TSG Hoffenheim).

Hetaste rykten in: Raffael (Hertha Berlin), Adrian Ramos (Hertha Berlin), Mapou Yanga-Mbiwa (Montpellier), Roland Juhász (Anderlecht), David Hoilett (Blackburn).

Ut: Marco Reus (Borussia Dortmund), Roman Neustädter (Borussia Mönchengladbach), Dante (Bayern München).

Hetaste rykten ut: –

Bayer Leverkusen

In: Jens Hegeler (FC Nürnberg), Lucas (FC Kaiserslautern), Hajime Hosogai (FC Augsburg), Zvonko Pamic (MSV Duisburg), Philipp Wollscheid (FC Nürnberg).

Hetaste rykten in: Roberto Rosales (Twente), Sascha Riether (FC Köln), Jan Kirchhoff (FSV Mainz).

Ut: Michael Ortega (Atlas), Vedran Corluka (Tottenham), Michael Ballack (ej förlängt kontrakt), Eren Derdiyok (TSG Hoffenheim), René Adler (Hamburger SV), Thanos Petsos (Greuther Fürth), Tranquillo Barnetta (ej förlängt kontrakt).

Hetaste rykten ut: Fabian Giefer (Fortuna Düsseldorf), Bastian Oczipka (Eintracht Frankfurt).

VfB Stuttgart

In: Daniel Didavi (FC Nürnberg).

Hetaste rykten in: (Giannis Skondras (Atromitos Athen), Sascha Riether (FC Köln), Vasilis Torosidis (Olympiakos).

Ut: Matthieu Delpierre (TSG Hoffenheim), Timo Gebhart (FC Nürnberg), Khalid Boulahrouz (ej förlängt kontrakt), Stefano Celozzi (Eintracht Frankfurt).

Hetaste rykten ut: Cacau (Schalke 04), Julian Schieber (Borussia Dortmund), Cristian Molinaro (VfL Wolfsburg).

Hannover 96:

In: Willi Evseev (Wiener Neustadt).

Hetaste rykten in: Hiroki Sakai (Kashiwa Reysol), Felipe (Standard Liege), Christian Tiffert (FC Kaiserslautern), Patrick Ochs (VfL Wolfsburg), Michal Zyro (Legia Warszawa).

Ut: Altin Lala (Bayern München II), Carlitos (ej förlängt kontrakt), Erdal Akdari (Kayserispor).

Hetaste rykten ut: Emanuel Pogatetz (VfL Wolfsburg), Moritz Stoppelkamp (St. Pauli), Daniel Royer (St. Pauli).

VfL Wolfsburg

In: Caiuby (FC Ingolstadt), Ivica Olic (Bayern München), Sotirios Kyrgiakos (Sunderland), Ja-Cheol Koo (FC Augsburg), Srdjan Lakic (TSG Hoffenheim), Vaclav Pilar (Hradec Králové), Thomas Kalenberg (Évian), Peter Pekarik (Kayserispor), Diego (Atletico Madrid), Simon Kjaer (Roma), Tuncay Sanli (Bolton), Nassim Ben Khalifa (BSC Young Boys).

Hetaste rykten in: Cristian Molinaro (VfB Stuttgart), Bas Dost (Heerenveen), Emanuel Pogatetz (Hannover 96).

Ut: André Lenz (karriärslut), Hasan Salihamidzic (ej förlängt kontrakt), Thomas Hitzlsperger (ej förlängt kontrakt), Chris (ej förlängt kontrakt), Sebastian Polter (FC Nürnberg), Kevin Scheidhauer (VfL Bochum).

Hetaste rykten ut: Patrick Ochs (Hannover 96), Bjarne Thoelke (VfL Bochum).

Werder Bremen

In: Sokratis (Genoa), Sandro Wagner (FC Kaiserslautern), Raphael Wolf (SV Kapfenberg), Richard Strebringer (Hertha Berlin), Assani Lukimya (Fortuna Düsseldorf).

Hetaste rykten in: Nils Petersen (Bayern München), Alexander Merkel (Genoa), Geromel (FC Köln).

Ut: Marko Marin (Chelsea), Claudio Pizarro (Bayern München), Mikael Silvestre (ej förlängt kontrakt), Tim Wiese (TSG Hoffenheim), Tim Borowski (ej förlängt kontrakt), Markus Rosenberg (ej förlängt kontrakt), Lennart Thy (ej förlängt kontrakt), Onur Ayik (ej förlängt kontrakt).

Hetaste rykten ut: Naldo (Gremio), Denni Avdic (FC Groningen).

Vad vill ni att era favoritlag gör under sommaren? Vilka spelare hoppas ni kommer/lämnar Bundesliga?

/Wingren

Det var en bedrövlig träningsmatch i lördags. Schweiz vann helt välförtjänt med 5-3 i en match där tyskarna såg virriga, trötta och oorganiserade ut. De tyska målen gjordes av Hummels, Schürrle och Reus. Hur mycket vikt ska man lägga vid den här matchen, vid det här resultatet? Tja, inte överdrivet mycket, men Joachim Löws stora problem bekräftades och blev uppenbart: försvarsspelet. Nu var det Höwedes, Mertesacker, Hummels och Schmelzer som inledde. Ingen av dem imponerade.

Men det är också som den gode Löw själv säger när han menar att det inte bara är backlinjen som är problemet. Det är hela lagets defensiva spel som strular. Det var en träningsmatch mot ett taggat motstånd, en match där Löw testade Götze i Schweinsteigers roll på mittfältet, en match där spelarna var trötta efter några intensiva träningsdagar, en match där de åtta Bayern-spelarna saknades. Det går att ha överseende med det.

Det som dock oroar är avsaknaden av automatism, kommunikation och organisation. Det kan inte skyllas på trötta ben. Och inte tusan var det någon rolig debut för stackars Marc-André ter Stegen.

I dag började de åtta Bayern-spelarna träna med landslaget och i morgon måste Joachim Löw meddela Uefa vilka 23 spelare som ingår i den tyska truppen. Vilka spelare kan tänkas ryka?

Att döma av Löws uttalanden hittills under förberedelserna så har Schmelzer, Gündogan, Draxler och Reus förstärkt sina aktier. Spelare som Schürrle och Bender-tvillingarna verkar inte ha gjort något extraordinärt intryck på Löw.

Om vi ska gå efter tröjnummerna i lördags är det Julian Draxler (24), Sven Bender (25), Lars Bender (26) och Marc-André ter Stegen (27) som får lämna landslaget och åka på semester under EM.

För fyra år sedan hade Marko Marin, Patrick Helmes och Jermaine Jones en siffra högre än 23 på ryggen. De fick också åka hem innan EM började.

Och det är väl ett ganska gångbart tips tänker jag. Möjligtvis väljer Löw att behålla någon av Bender-tvillingarna och skickar hem Cacau eller Schürrle istället.

Vilka tror ni får åka hem?

Toni Kroos står för veckans onödigaste uttalande när han säger till Sport Bild att Bayern München är Tysklands bästa klubblag. Jag gillar hans ärlighet, hans nyvunna självförtroende och så där, men känslan är att tajmningen är usel. I Tyskland har det länge pratats om ifall det kan uppstå problem mellan rivalerna från Dortmund och München – en debatt som ganska nyligen hade blåst över. Men Kroos blåser nytt liv i den nu, jag tycker att han kunde väntat till efter EM.

Intressant är att landslaget har två stora block den här sommaren – fem Dortmund-spelare och åtta Bayern-spelare. Även det här har varit en debatt, vilka ska få spela och ta ansvar? En sida argumenterar för att Dortmund-spelarna är vinnare två säsonger i rad, jämfört med Bayern-spelarna som har fallit på mållinjen i tre turneringar. Å andra sidan har då Bayerns spelare bevisat, gång efter annan, att de håller måttet såväl i Champions League som i landslaget. Ha i åtanke att Dortmund inte hade någon spelare med i den trupp som kom trea i VM för bara två år sedan.

Jag tänker att Borussia Dortmunds spelare är så framgångsrika i klubblaget då de spelar mycket mer på känsla, inställning och ett evigt springande. Det är ett samspelt kollektiv, ett tvättäkta lag. När de enskilda spelarna lyfts ur denna kontext ser de betydligt mycket sämre ut (som Schmelzer och Hummels i lördags). Det är som om att killarna får för mycket tid att tänka och fundera, och då uppstår helt plötsligt ganska många misstag.

Bayern Münchens spelare däremot har bevisat att de förfogar över den här internationella rutinen och klassen, och de har varit med förr. Den stora frågan är dock hur det är med självförtroendet? Och hur är det med nerverna och psyket om en match skulle avgöras på straffar i sommar (förutsatt att Tyskland tar sig vidare från gruppen)?

Det är ingen lätt uppgift Löw har framför sig, även om jag tror att han kommer att satsa på samma spelare som lirade 2010 – bortsett från backlinjen då.

Försvarsspelet är alltså det som måste bli bättre – och Joachim Löw måste bestämma sig för en backlinje snart så att spelarna får en chans att spela ihop sig. Annars ska vi inte dra för stora växlar av lördagens bottennapp. Tyskland har inte gått från EM-favorit till outsider. Men Löw måste dock se till att hela laget deltar i det defensiva arbetet nu och att backlinjen får en chans att bli samspelt.

Vilka fyra kan tänkas få förtroendet?

Lahm, Badstuber, Hummels, Schmelzer?

Boateng, Badstuber, Hummels, Lahm?

Höwedes, Boateng, Badstuber, Lahm?

Höwedes, Badstuber, Hummels, Lahm?

Lahm, Boateng, Hummels, Schmelzer?

Tja, jag vet inte. Löw har hyllat Schmelzer de senaste veckorna, men han gjorde ingen bra match i lördags. Det märktes tydligt att Kevin Großkreutz inte slet framför honom. Hade jag varit Löw så hade jag nog spelat in Badstuber och Hummels i mittlåset – de måste vara Tysklands framtid. Ge dem tid att spela ihop sig nu så vi slipper den här diskussionen och detta stora frågetecken i framtiden.

/Wingren

Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren

1-1. Förlängning, Robben tar en straff. Lägger den givetvis i målvaktens vänstra hörn. Lika givetvis vet Cech om det här. Han räddar. Finalen ska avgöras på straffar. Tyskarna förlorar, engelsmännen vinner. Bara det är historia.

Vi fick se ett FC Bayern som inte är vinnare. Ett FC Bayern som sjukt nog är förlorare. Ett rikt Chelsea som spelar destruktivt, ett Bayern som inte sätter sina chanser. Ett Bayern som inte ser ut som ett hemmalag. Ett Chelsea som spelade med vilja och hjärta – och som helt välförtjänt tog hand om pokalen.

Bayern München var det bättre laget matchen igenom. Tyskarna ville mest, spelade mest fotboll. Men Chelsea var smartare än Bayern, slugare. Helt enkelt skickligare på det de gjorde just den här kvällen. Bayern höll tillbaka lite, det kändes. Det var inte samma offensiv som vanligt, det var inte den här röd-vita bisvärmen som flög fram. Bayern var fega. Man vågade inte vinna på Allianz Arena.

Chelsea var smarta. De visste att destruktiv fotboll skulle vinna över det vackra. Okej, lugn nu alla, jag inser också att ett gediget försvarsspel kräver väldigt mycket. Jag ser till och med Chelsea som värdiga vinnare av Champions League. Men vackert och underhållande, det är det väl ändå inte? Om Bayern också skulle spelat så defensivt och destruktivt som Chelsea – hur rolig hade fotbollen varit då? Tar vi inte död på det vi älskar med den här cynismen i spelet?

Men som sagt – hatten av till Chelsea. Det var smart, det var kyligt, det var rutinerat och det var effektivt. Bayern skickade fram Arjen Robben (som gjorde en värdelös match) till straffpunkten, Thomas Müller byttes ut och Mario Gomez brände som aldrig förr. Inget stämde, inget beslut var det rätta.

Samtidigt gör det här ont i mitt fotbollshjärta. Chelseas spelare och Di Matteo förtjänade det här, verkligen. Men projektet ”Chelsea” är som en kniv i mitt hjärta. Orden jag behöver skriva är sylvassa och de genomborrar mig. Miljardprojektet Chelsea, ett ohälsosamt jävla spektakel, tar en titel från ett Bayern som trots allt har jobbat för sin framgång och goda ekonomi. Jag vill inte leva i en sån här fotbollsvärld, jag vill inte att mina framtida barn växer upp i en fotbollsvärld där pengar köper all framgång. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att det är ett hån mot alla fotbollsklubbar som vill göra något på egen hand. Genom hårt arbete. Ska det vara så här? Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen det? På riktigt? Det kan det bara inte vara. För att inte tala om Manchester City som köpte en Premier League-titel. Det är rent ut sagt åt helvete. Jag kommer aldrig att förlika mig med tanken.

Å andra sidan är inte Bayern några änglar. Man har försvagat sina konkurrenter och levt i en helt annan värld än sina konkurrenter. Pengarna har styrt Bayerns framgång i flera årtionden. Men, och det här tycker jag är så viktigt, Bayern har gjort sig förtjänt av sina pengar. Långsiktigt och hårt arbete har banat väg för framgången. Det är en stor skillnad. Om någon rik klubb hade vunnit finalen i kväll – och för all del varit rikare än Bayern – inte fasen hade jag brytt mig om det ifall pengarna hade varit välförtjänta.

Inte för att jag är förälskad i den här synen på fotboll, men ty den kampen har jag gett upp för längesen. Pengar styr fotbollen i dag, i stor utsträckning. Men låt det åtminstone vara välförtjänta pengar, låt pengarna komma från en klubb som åtminstone går runt på egen hand.

Nog vet jag är fotbollen är kommersiell och att vårt samhälle är kapitalistiskt. Men kan vi inte nöja oss med loger, barntillverkade tröjor och sponsorer som avskedar folk? Måste vi dessutom tillsätta mer skit?

Om matchen i övrigt..vad ska man säga? Det var två fega lag, inte värdig en Champions League-final. Men det var ett piggare Bayern, ett Bayern som ville mer. Men också ett smartare och effektivare Chelsea. Ett Chelsea som avgjorde på straffar. Ett Chelsea som gjorde allt för att vina. Och en generation Bayern-spelare som är förlorare.

Vissa saker tror jag dock att alla visste. Alla förutom Jupp Heynckes och spelarna på plan. Alla visste att Thomas Müller borde fått stanna kvar på plan, alla visste att Arjen Robben skulle bränna straffen han fick ta. Alla visste, åtminstone just i nuvarande form, att Arjen Robben inte är nyttig för ett lag. Som han brände, den gode Arjen. Det var smärtsamt.

Chelsea förtjänade verkligen den här titeln, och jag glädjs med de härliga gamlingarna i Chelsea. Det här var deras kväll.

Men kan man verkligen glädjas över det här?

/Wingren

Den stora dagen har kommit. Dagen som Uli Hoeneß ringade in i sin kalender för ungefär 30 månader sedan. Det stora målet, den långa resan. Nu är det dags. Bayern München står i CL-final. På hemmaplan. I München. En dröm som går i uppfyllelse. Mer eller mindre hela Tyskland sitter och håller tummarna för FC Bayern.

Problemet är att det förstås kan sluta med en katastrof. En förlust finns inte på kartan. Bayern kan inte gå utan titlar två säsonger i rad. Vinner man i kväll så är det ingen som bryr sig om Bundesliga-titeln eller den tyska cupfinalen. Då är allt förlåtet, då är spelarna för evigt inskrivna i historieböckerna. Men en förlust, på hemmaplan dessutom, det hade smärtat. Det hade gjort ont. Det hade varit en flopp.

Och tro inte att Joachim Löw blir glad heller. Han vill inte att halva hans startelva ska ha en värdelös säsong i bagaget.

Hur kan man tänka sig att det går då? Känslan är att hela Europa målar upp FC Bayern som stora favoriter, det är givetvis skitsnack. Jag hoppas verkligen att den mentaliteten inte har smittat av sig på spelarna. Visst har man hemmaplan, och det är en enorm fördel för Bayern. Men Chelsea är inget blåbärsgäng bara för att deras tröjor är blå. Det här laget murade ut Barcelona, lyckades på något lustigt vis ta sig förbi ett energiskt Napoli och ett värdigt Benfica. Det är ett vinnarlag. I en final, in en turnering som Champions League, går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är.

Och ärligt talat – det är ju inte så att Drogba, Mata, Cech och Lampard är några dåliga spelare.

I min värld låter det precis lika skrämmande som Gomez, Kroos, Neuer och Schweinsteiger.

Bayern München har framför allt bättre kantspelare dock. Franck Ribéry och Arjen Robben håller absoluta världsklass när de är på rätt humör. Och det torde de väl vara en kväll som denna. Men om Chelsea spelar lika disciplinerat som tidigare så är det inte säkert att det räcker. Bayern måste ha tålamod, och mycket av den varan. Dessutom, som jag har varit inne på, måste spelarna vara ödmjuka inför kvällens uppgift.

”Givetvis kan vi fortfarande slarva bort allt på hemmaplan. Chelsea är ett lag som måste vinna, med tanke på den tveksamma säsongen i ligan. Så om några tror att det här är klart på förhand, så har de verkligen fel”, säger Uli Hoeneß till SZ.

Chelsea känns bra mycket farligare än Barcelona i en final. Uträknade, gamla, trötta, avstängda spelare och en tveksam säsong i Premier League. Det är nu ”gubbarna” lyfter sig för den sista striden. Den sista stora kampen. Champions League-pokalen ska till London.

Det kan bli livsfarligt. Bayern måste se upp. Framför allt måste man se till att Mata och Drogba får så lite utrymme som möjligt. Jag vill inte veta vad de två kan uträtta mot en nykomponerad och föga imponerande backlinje. Så, respekt tack. Då ska det gå vägen. Nu är det förstås givetvis så att även FC Bayern är en klubb som är van vid att vinna, van vid att spela dessa matcher. Jag tror att det kommer att bli oerhört jämnt. Vi har sett ett München som har spelat underhållande, fartfylld och målrik fotboll i Europa. Ett Bayern som verkligen har imponerat. I matcherna med Real Madrid syntes det också att laget gör allt för den här titeln, den här drömmen.

Det jag menar är att ingen får glömma att Chelsea har gjort precis likadant. Med en mindre attraktiv, men effektiv, fotboll har engelsmännen tagit sig till final. Man har övervunnet hindren och gett allt.

Bayern ordförande, Karl-Heinz Rummenigge, ger sin syn på kvällens motstånd:

”Chelsea kommer säkerligen att mura igen, på samma sätt som de slog ut Barcelona. Då gäller det att bevara lugnet och hålla nerverna i schack. Det gäller att ha stenkoll på Drogba. Jag hade hellre sett Barcelona i München. Det är ett lag som man normalt sett inte vinner mot över två matcher, men som man har en chans mot i en match, och då dessutom inför sin egen publik. Å andra sidan har Chelsea visat att det går – men med en enligt mig oansenlig och destruktiv fotboll, som verkligen inte är alls rolig. Det var inte härligt att se”, säger han till bundesliga.de.

Känslan är alltså att hungern avgör, och någon individuell insats. Ett misstag eller en soloräd.

Båda lagen lider av jobbiga avstängningar. Det är tråkigt att finalen drabbas av ett sådant manfall. Men man kan faktiskt se det positivt – det torde öppna upp för en galen match. Det borde helt enkelt vara enklare att göra mål. För båda lag. Vilka vinnarskallar är hetast?

Den som möjligtvis kommer att avgöra matchen – det är Mario Gomez. Han har faktiskt gjort mål mot alla sju lag som Bayern München har ställts mot i Champions League. Det är ett imponerande facit som anfallaren visar upp. Med lite hjälp av Ribéry och Robben borde Gomez kunna trycka in en boll bakom Cech i kväll.

En sak är åtminstone säkert – det här är den största finalen i FC Bayerns stolta historia. Och man har alla chanser i världen att göra något riktigt bra av det här. En normal dag vinner dagens Bayern mot dagens Chelsea. En normal dag eller kväll är det dock inte. Det är Champions League-final, det är nu fotbollen visar sig från sin bästa och mest förrädiska sida. Man kan inte annat än älska det.

FC Bayern lär formera laget på följande vis:

Neuer
Lahm – Tymo – Boateng – Pranjic (Contento)
Schweinsteiger – Kroos
Robben – Müller – Ribéry
Gomez

Auf geht’s Bayern!

/Wingren