Den som följer Black Label Society-skägget på Twitter vet vid det här laget att det är ett fasligt tjat om Valhalla Java. Gärna med tillägget ”ALMIGHTY” i skrikiga versaler.

Det må väl vara på sin plats. Speciellt då den 46-årige gitarristen och sångaren (född som Jeffrey Philip Weilandt) nu sällar sig till den alltmer svällande gruppen musiker som lanserar sidoprodukter i takt med att intäkterna från skivförsäljningen sjunker.

I Wylde Zakks fall handlar det om kaffe. Som av någon outgrundlig anledning lanseras under vikingaflagg och referenser till fornnordisk mytologi. Huruvida den nu lanserade Odinforce blend smakar mjöd och Birkasvett är så klart något man i nuläget bara kan spekulera om. Men klart är i alla fall att bönjuicen nu går att beställa för håriga 15 dollar plus frakt från amerikanska Deathwish Coffe.

Och att produkten i sig lanseras med en reklamfilm som i alla fall vare sig orsakar magsår, rövbränna eller koffeinskakningar.

Som om denna lansering inte skulle vara nog planerar Black Label Society att inom ett par veckor presentera konsertdokumentet ”Unblackened” på cd, dvd och bluray.

VALHALLA JAVA ALMIGHTY!!!

Liksom.

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Källa: Bass Dogs.

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Källa: Metal Sucks

Jag slänger i väg en gammal klyscha här:

Allt går att sälja med mördande reklam.

Vilket i det här fallet säkert stämmer, även då man lägger tonvikten på ordet ”mördande”.

För i takt med att hårdrocken och dess avgreningar blivit alltmer finansiellt accepterade har även annonsbranschen insett att det går väldigt bra att kränga varor och tjänster med ett dundrande heavy metal-soundtrack – och artisterna har därmed i sin tur fått en ny inkomstkälla när skivförsäljningen knappt räcker till nya plektrum.

Varsågoda att rulla in från kulissen och glömskan – Don Dokken och gamle Guns N’ Roses-gitarristen Gilby Clarke. Båda de tidigare hårdrocksikonerna har nämligen gjort gemensam sak med exempelvis N’Syncs Lance Bass, medlemmar från The Village People och Susan Boyle i ett försök att öka på försäljningsvolymerna av Kraft Foods majonäsalternativ Miracle Whip.

Resultatet – som ni kan se här nedan – är ändå rätt kul. En drift med bortglömda superstjärnor i tjusig ”We are the world”-inramning. Och faktiskt så underhållande att även jag går på knepet och sprider produktens namn på en marknad där den inte ens går att köpa.

”Vinnis”, hade man sagt på den konsultmumbojumbo som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.

Ovan nämnda hårtroll är emellertid inte de första som har dykt upp i marknadsföringssammanhang. Och troligtvis inte heller de sista. Därför kan det kännas aningen underhållande att gräva i arkiven för att påminna om några tidigare exempel.

Av de mest skiftande slag.

NASTY SAVAGE Gruppen kallar sin genre slash metal och ställer här upp med några väl valda locktoner. Eller vad man nu kan kalla det. Någonstans i den tidsera då Floridagruppen likväl var på gång, för sisådär 30 år sedan, var dess namn uppenbart bärande nog för att locka kunder till lokala frisersalongen Flair Family Hair Care i hemstaden Brandon. Saxigt värre? Inte nog för att säkra en permanent rockstjärnekarriär, i alla fall.

DEATH ANGEL Man kan måhända frestas att säga att utfallet är lite av en kalkon. Men likväl kanske burgan på en lukrativ sidokarriär för Bay Area-veteranerna. Hur som helst, amerikanska snabbmatskedjan Carl’s Jr tycks övertygade om att just Death Angels ”The ultra-violence” är ett bra sätt att kränga kluckande och jalapeñotrimmade köttsemlor till allmänheten. Kanske bäst av allt – den innehåller bara 490 moshkalorier. Fett.

DRAGONFORCE App, app, app … den som spelar snabbt är inte slapp. Det tycks vara grundtesen då de brittiska power metal-gitarristerna Herman Li och Sam Totman lånar ut sina flinka fingrar till marknadsföringen av Capital One Banks då nylanserade mobilapplikation.

OZZY OSBOURNE Albumaktuelle Black Sabbath-frontmannen är knappast någon nykomling i dessa sammanhang. Vilket kanske inte är speciellt förvånande, med tanke på att den gamle strulputten utan att knorra nämnvärt däröver tycks acceptera många av de lukrativa anbud som hans fru Sharon sticker under näsan. Samsungs mobiltelefoner? ”World of warcraft”? Margarin? Pepsi? Eventuella trovärdighetsinvändningar är enbart begränsningar – han är ju ändå mörkrets jävla furste. Här kan ni se ett hopkok av några av Ozzy Osbournes mindre hårdrockiga stunder.

KERRY KING Söt, tysk örtlikör och helvetesriffande thrash? De gemensamma nämnarna är väl egentligen så få att det bara finns en – Slayers hårdföre gitarrskalle. I vad som närmast såg ut att vara en personlig mission införde strängbändaren Günter Masts migränsnaps som rock ’n’ roll-juice nummer ett i mitten av de förra decenniet – med önskat resultat. I dag är drycken lika inne bland ystra hårdrockare som bland näsbrända after ski-svennar.

SUFFOCATION Medeltiden var en ganska brutal tidsperiod i mänsklighetens historia. Därför är det väl också ganska rimligt att New Yorks gruffigaste brutalistmanglare får utgöra musikaliska ambassadörer då tv-kanalen History Channel för sex år sedan tog ett stadigt tag om 600 års illvilja i ett specialprogram. Broootal!

MARTY FRIEDMAN Många känner säkert till storyn om Dave Mustaines gamle parhäst som tröttnade på hemlandet och tog Alphavilles hit som en uppmaning. Och som dessutom lyckades med det. Vid sidan av en framgångsrik karriär som programledare i tv och tidningskolumnist har den Marylandfödde 50-åringen dessutom drygat ut månadslönen genom att kränga Fanta, som i den här tre år gamla kampanjen.

WARRANT Två dollar i minuten? Vilket fynd! I spåren av framgångarna med ”Cherry pie” sökte i alla fall hårtrollen extra sidobusiness – genom att skaffa sig ett eget 071-nummer (i USA 1-900). Personliga meddelanden? Dagliga uppdateringar? Nyheter och skvaller? Jani Lane och gossarna bjöd på det – med målsmans godkännande, så klart. Rimligt agerande från ett band vars debutskiva hette ”Dirty rotten filthy stinking rich”.

DOKKEN Grundläggande synopsis: ”Tänk dig att den här kyckligen är din hårddisk – och att 80-talsbandet Dokken är ett datavirus.” Så krängde Norton nyligen var ett rimligt sätt att kränga sitt senaste skydd. Kopplingen är emellertid oklar. Vad som däremot är satt utom rimligt tvivel: Dokken gillar inte kyckling. Äggsakt.

CINDERELLA Kopplingen mellan snyggpermanentad sleazeblues och korv med bröd är aningen långsökt. Vilket inte hindrade Cinderella från att fyra år före genombrottet med ”Night songs” ställa upp för kolesterolkrängande Pat’s Chili Dogs i hemstaden Philadelphia och sprida dess budskap på lokal-tv.

SKELETONWITCH Problem med hackande skivor och utnötta rullar? Gör som Ohiobaserade Skeletonwitch – och teleportera dig till Dave’s Video i West Virginia. Den logiska luckan i det resonemanget får väl vägas upp av Nate Garnetts och Scott Hedricks amatörmässiga skådespelarinsatser. Och av att Dave himself tycks ha bevarats i en tidskapsel från det vhs-glada 1985.

Fotnot: En kortare gammelmediavariant av detta inlägg publicerades i årets utgåva av Aftonbladet Hårdrock!. Den slutade säljas förra söndagen. Köpte ni inte får ni med andra ord skylla er själva. Alternativt kontakta vår läsarservice på telefonnummer 08-725 20 00 och fråga efter rätt person om du vill köpa ett arkivexemplar så här i efterhand.

Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.

Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.

I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.

För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.

I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.

Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.

Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.

Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.

Man kan säga mycket om metalstrupen och hans sentida verksamhet. Men en sak är säker – snubben verkar ha humor.

Det måste man måhända ha om man frivilligt ställer sig på en scen i en outfit likt den ovan. Och inte minst, om man frivilligt bjuder in alla tangentbordstroll att säga sin mening om ens färska produkt till upphovsmannen själv. Och dessutom belönas med en speciell vip-resa till Seattle och där behandlas som en kung av personen du just har öst invektiv över.

Komplett stolligt, måhända. Men dessutom, i det här fallet, väldigt sant.

För att fira releasen av Queensrÿches ”Frequency unknown” ämnar nämligen Geoff Tate och hans skivbolag Deadline/Cleopatra att sy ihop just en sådan kompetition. Där deltagarna alltså ska filma sig själva när de läser lusen av nämnda release, ladda upp sina svavelosande haranger på Youtube och sedan hoppas på att sågningen är fyndig nog för att falla frontmannen i smaken.

Det finns emellertid vissa aber. Förutom att tävlingen bara är öppen för personer bosatta i USA tolereras inga direkta personangrepp eller öppna hot, vare sig på gruppmedlemmarna eller dess familjer.

Mer info om begränsningar och möjligheter hittar ni här. Vilket kan vara kul i rent upplysningssyfte, även om ett deltagande är omöjligt.

Mitt högst personliga omdöme angående skivan levereras i Nöjesbladet på fredag. Redan nu kan jag väl säga att det inte blir alltför uppskattande. Vilket, väldigt tyvärr, är precis som väntat.

Okej. Jag vet att jag tidigare har angett mina reservationer inför Pantera/Down-strupens bidrag på splitskivan ”War of the gargantuas”, där det kändes som att skivkollegorna i Warbeast hårdast masserade intressenerven.

Ändå är nyheten att Philip H Anselmo inom kort fullängdsdebuterar med kompgruppen The Illegals lika välkommen som den vårsol som gjorde morgonpromenaden till jobbet till en ganska så energigivande upplevelse.

Den 19 juli är det dags för ”Walk through exits only” att nå marknaden via en allians mellan Season Of Mist och frontmannens egna Housecore. En platta vars omslag går att okulärbesiktiga här bredvid och som uppges innehålla åtta stycken, varav två titlar är ”Battalion of zero” samt ”Urspuper’s bastard rant” och som är inspelad i mytomspunna hemmastudion Nosferatu’s Lair.

– Det handlade inte om att göra en mallad thrash- eller heavy metal-skiva, säger Anselmo i en pressrelease.

– Det är en förbannad skiva, som bara jag hade kunnat göra. Jag kan inte föreställa mig någon annan skrika om det jag går loss på. Du hittar inga ordlekar på plattan, inga gömda budskap – allt presenteras klart och tydligt.

Och det låter ju lovande, om inte annat.

Okej, de har gjort oss vana vid låtar som handlar om drogmissbruk, krig och annat elände.

Det är så klart helt rimligt. Även i en introvert och föga uppsluppen Seattlescen har Alice In Chains alltid stått för ett av de mörkare inslagen. Vilket inte minst poängterades på 1992 års opiatsvettiga mästerverk ”Dirt”.

Lik förbannat – det gömmer sig ett gäng humorister bakom de svartklädda fasaderna. Vilket inte minst märks genom den nu presenterade fejkdokumentären ”AIC 23”, som går att njuta av i sin helhet nedan.

Själva grundstoryn är enkel: amatörfilmaren Alan Poole, till vardags lärare på en offentligt driven skola, reser runt och försöker göra en rulle om bandet. Utan att få tag på huvudpersonerna själva, måste tilläggas, varför det i stället blir andra musiker som får berätta hur de förhåller sig till bandet. I gästroller får vi därför se bland andra Rob Trujillo och Lars Ulrich från Metallica, systrarna Wilson från Heart, Pearl Jams Mike McCready, Kim Thayil från Soundgarden och Duff McKagan. För att nämna några.

Alice In Chains nya studioalbum ”The devil put dinosaurs here” släpps i slutet av maj. Skivan, gruppens femte, följer upp hyllade ”Black gives way to blue” som släpptes 2009 och belönades med rimliga av yours truly.

Förvisso spred jag den här godbiten redan i går, men själva initiativet är så skruvat att det kräver en repris.

Någon stolle, exakt vem denne är känns ganska så irrelevant, har nämligen gett sig i kast med att klippa ihop samtliga signaturläten som Metallica-frontmannen har hävt ur sig på skiva – från ”Kill ’em all” till ”Death magnetic”.

Resultatet kommer knappast att berika ditt liv på något intellektuellt stimulerande sätt. Men fan så roligt är det i alla fall.

Oh YEAH!