I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

F-f-f-f-f-f-fredag!

Jajamensan!

Encore:

F-f-f-f-f-f-fantastiska fredag!

Det börjar bli hög tid att avveckla verksamheten för den här veckan, fem arbetsdagar som har varit rätt röriga på den avlönade tjänsten vid nyhetsdesken, varför bloggandet kommit lite på efterkälken.

Detta till trots, tro inte att jag låter sådana petitesser komma i vägen för den sedvanliga helgtraditionen med att presentera lite av det nya som har nått det så kallade nätet.

Denna vecka innebär det färska videoklipp med Gojira, Goatwhore, Marilyn Manson, For Today, Slash, The Devils Wears Prada, Between The Buried And Me, Dokken, Gypsyhawk, Pride Of Lions, Elvenking samt Lynyrd Skynyrd. Och som inte detta skulle vara nog, även smakprov från kommande skivor med Weapon, General Surgery, Soundgarden, VoiVod, Grand Supreme Blood Court, Ill Niño och Aeon.

Som vanligt en fin mix av hårt och mjukt, av gott och ont. En ljudlig påse sött och salt, helt enkelt.

Väl bekomme.

http://www.youtube.com/watch?v=dtGj0iKrpuI

http://www.youtube.com/watch?v=o6t1fKbVy6g

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Medan andra hårdrockare (läs Motörhead, Graveyard, Kiss, Slayer med flera) på senare tid mest har försökt fylla din strupe med mer eller mindre ädel dryck och ditt huvud med skönt promillesnurr tar thrashgiganterna från San Francisco nu sikte – på dina fötter.

In the eye of the beholder:

Metallicas egna signatursneaker.

Samarbetet med ständigt aktuella märket Vans sägs fira att det i juli nästa år är 30 år sedan gruppen släppte debutalbumet ”Kill ’em all” och enligt denna konsekvens lanseras kollektionen redan nästa månad.

I paketet ingår omgörningar av två klassiska Vansmodeller – Sk8 Hi och Slip on – som båda tar fasta på den klassiska omslagsdesignen med en hand och en slägga.

Och detta kalas går loss på?

Oklart. Men troligtvis plånbokstänjande nog att på allvar spränga gemene beundrares julklappsbudget både en och två gånger (ordinarie lägstapris i Sverige för Sk8 Hi i standardutförande ligger på cirka 800 kronor medan Slip On säljs för runt 650 kronor).

Shoe remorse, typ.

(Bilder från Blacklist)

Mycket Maiden i dag. Kanske ganska så naturligt då dagens stora nyhet i den svenska rockvärlden är beskedet att gruppen den 13 juni nästa år ämnar besöka huvudstadsregionen för ett gig på nybyggda Friends arena i Solna.

Just därför tänkte jag ta tillfället i akt att blicka bakåt, till gruppens förra Sverigebesök. Och vad som egentligen hände där i västkustpärlan natten mellan den sista juni och första juli 2011.

Det började, som så mycket annat gör i journalistvärlden, med mycket väntande. Jag hade åkt över till 031-land redan under dagen för att supporta Nöjesbladets utsände reporter Christoffer Röstlund Jonsson så gott jag kunde och tvåla in mig i atmosfären i staden ett dygn före showstart.

Man kan väl inte påstå att den var direkt löddrig eller väldoftande. Snarare kändes det som en typisk sommarkväll i en halvstor svensk stad; liksom mer laddad av förväntan och avvaktande än superpeppat rest på stortånaglarna. Och av det där bandet, som medan vi var ute och rekade på stan såg till att slita en serie nya avloppshål på publiken i Roskilde, såg vi förklarligtvis föga. Så vi gick runt. Pratade lite förstrött med fans och började så smått inse det smått omöjliga i att få hem ett superknäck till morgondagens tidning.

– Vi ska ha ”Så festade Maiden i Göteborg i natt!”, flåsade nyhetschefen på redaktionen i Stockholm som drömutlägg.

– Det blir nog bra med det också, var vårt föga förhoppningsfulla svar.

Bristen på trådar att dra i innebar därför att Christoffer och jag strax före midnatt befann oss tryggt parkerade i Aftonbladets föga fashionabla lägenhet i de gamla sleazekvarteren nära Odinsplatsen. Kollegan jobbade på ett så kallat nödknäck som kunde täcka upp någon sida i tidningen, jag minns inte exakt om vad det handlade om, medan jag satt och gick igenom någon researchdrapa till det som skulle bli ”Only young twice – Historien om Europe”.

Då kommer samtalet från fotografen Jimmy Wixtröm, som häckat på Landvetter i väntan på att bandet eventuellt skulle överge Danmark för Sverige under natten.

– Maiden har precis landat. Jag skuggar dem på väg in mot stan, var beskedet.

Bara att dra på sig strumporna igen och småspringa ner till stan igen, med andra ord.

Vi hade ganska så goda indikationer på att bandet, i den mån de skulle dyka upp, hade planer på att tillbringa natten före sitt gig på hotellet Radison Blu. Antaganden som också skulle visa sig stämma.

Då jag och Christoffer anlände till Västra Hamngatan i de centrala delarna av stan var det rätt så fullt med folk där. Fans i varierande åldrar, beväpnade med skivor, tröjor, turnéprogram och kroppsdelar redo att signeras av storfavoriter på ingång.

Således blev det aningen tumultartat när hårdrocksdignitärerna slutligen nådde fram till sitt hotell – efter att ha färdats i något som alltid beskrivs som ”ilfart” enligt hederlig svensk journalistprosa.

Fem sjättedelar valde stora entrén, frontmannen Bruce Dickinson susade på rutinerat pilotmanér under radarn och gjorde en inflygning via garaget i källaren. Adrian Smith spexade med ett lösskägg, Nicko McBrain och Steve Harris skrev glatt autografer till sina beundrare medan Dave Murray tyckte att det var dundertrevligt att vara tillbaka i Sverige. En rockstjärneentré mitt i natten helt enligt grundformuläret, med andra ord.

Och därmed torde allt vara klappat och klart. Bilderna var fixade, ett citat och två av ovan nämnda ickeuttömmande karaktär var säkrade och allt som återstod var egentligen för reportern att sätta papper i maskin.

Not quite.

Turligt nog dröjde vi oss kvar utanför hotellentrén och pratade lite med folk om den kommande spelningen. Bytte lite minnen från tidigare Maiden-besök i Göteborg och Sverige, såg Adrian förvirrat stolpa runt i lobbyn ett par minuter och Bruce Dickinson för en kort stund göra detsamma.

Då lösgjorde sig en rödskiftande hårman från Radison Blus djupaste gömmor. Stolpade ut genom entrén och tittade sig en smula vimmelkantigt om, än mot höger och än mot vänster, som för att hitta en fast punkt att hänga upp lokalsinneskroken på.

Jag hoppade med ens fram till Janick Gers, ägaren till frisyren, välkomnade honom till Göteborg och ställde därefter frågan:

– Vad ska du göra nu?

– Jag ska på puben, väste han.

Inte ovänligt. Inte speciellt välkomnande. Bara konstaterande och lite gubbknarrigt.

– Stampuben?

– Jag sa ju det, ”puben”. Vet du var den ligger?

– Jajamensan. Det är bara att haka på.

Så kom det sig att jag, bara timmar före gig, ångade på i ett försök att hålla jämna steg med den väldigt snabbfotade gitarristen genom ett halvdunkelt Göteborg med destination The Dubliner (adress: Östra Hamngatan 50 B). Kastade ur mig några frågor om det som hade varit (”Det regnade i Roskilde. Det var trist, men jag tycker giget funkade i alla fall”) och det som komma skulle (”Det kommer bli bra. Det är alltid bra i Sverige”) innan vi anlände på puben och gitarristen fick sig en öl i näven (Christoffer slantade upp för kalaset med surt förvärvade vikarieslantar).

Och så var det med det. Gers poserade glatt på en bild med yours truly och minglade loss bland besökarna efter att ha tackat för guidning och dricka. Efter en stund dök Adrian Smith upp och småpratade lite innan han fick klart för sig (tack, Biffen!) att jag inte var någon vanlig slashas utan även en skrivande och rapporterande sådan. Då tog han vänligt i hand och försvann snabbare än du ens hinner säga ”El Dorado”.

Hans högerhand var väldigt lotionmjuk.

Sålunda lent avrundas denna historia. Något bortdraget, inget tillagt.

Men det blev ju ett knäck enligt drömutlägg till tidningen i alla fall, som fläktes upp över ett uppslag modell det nedan. Ännu ett panikjobb bottnat i tur och tillfällighet. Och vars egentligt varaktiga behållning är det fullkomligt absurda i dess tillkomst.

Jag vill minnas att senast var i maj, några timmar innan Sabbath Light (Ozzy & Friends, även kallat) skulle stå på Stadions scen.

Tydligen ett framträdande som har gett yours truly förnyat förtroende, då jag inom ett par timmar återigen får möjlighet att bräka loss om hårdrock i P4-programmet ”Stockholm idag” (sic).

Anledningen är självklart inte att huvudstadsproducenterna önskar sig lite mer småländska med diftongsaltomortaler i etern, utan självklart dagens besked att Iron Maiden i juli nästa år blir första (?) hårdrocksakt ut på den nya nationalarenan i Solna.

Klockan 17.20 är det dags, hälsade producenten nyss. Mitt största problem just nu är därmed inte trångmål av mer akut karaktär här på jobbet, utan i stället hur jag ska klara mig igenom en hel intervju utan att 1: hosta, 2: snörvla, 3: svära något alldeles opublicerbart förjävligt lagom till kvällsmålet.

Piro ett för stunden: Dags att tvätta munnen med tvål.

Redan i går runt lunchtid hade vi det hela på känn.

En representant för bokarjätten Live Nation hörde av sig och förhandsskvallrade om att man klockan nio i dag skulle släppa en gigantakt för ett likaledes omfattande gig nästa sommar.

När han dessutom vänligt hintade om att det var ett band som upptar en stor del av min intressesfär fanns egentligen inte mycket utrymme för spekulation.

Självklart är det Iron Maiden. Något annat är en omöjlighet.

Vilket enbart lämnar en del av det väsentliga därhän, likaledes två av journalistikens grundfrågor.

Var och när.

Ett febrilt så kallat källarbete inleddes. Och hos vanligtvis tjänstvilliga kanaler var det locket på, men detta till trots skrev jag en krönika om tilldragelsen strax före läggdags i går kväll. Som gjord för att trycka in i någon väl vald kanal så fort en bekräftelse var kirrad.

Nu har den kommit. Förvisso inte exklusivt för min arbetsgivare, men icke desto mer förnöjsam. Den 13 juli nästa år gästar den brittiska sextetten nybyggda Friends arena i Solna, om ett stopp på den nostalgiskt blickande ”Maiden England”-turnén.

Här utvecklar jag mina tankar om detta. I texten som skrevs i går kväll, men som först nu är publiceringsbar.

En seger för den planerade journalistiken, måhända.

Snacka om ”A visit from the dead” och ”A corpse without soul”.

Att vi hårdrockare ofta antas ha ett grundmurat intresse för stofiler är ett påstående som byxnödiga trendtyckare ofta brukar slänga sig med, ofta i anslutning till den då aktuella upplagan av mogen tillställningen Sweden Rock.

Magnus E Eriksson, docent i palentologi på Geologiska insitutionen i Lund, har däremot ett proffessionellt förhållande till – fossiler.

Redan 2006 gjorde experten på förhistoriskt liv rubriker genom att uppkalla en utdöd maskart efter Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister och nu slår han till igen.

Erikssons senaste fynd, som gjordes i Sverige och Estonia, härstammar från silurepoken (som varade för mer än 400 miljoner år sedan) och beskrivs som en vattenlevande maskart med käkar. Ett perfekt namn till rackaren ansågs därför vara ”Kingnites Diamondi” – en hyllning till danske falsettfantomen King Diamond (Kim Bendix Petersen).

De som är mer slängda i engelsk vetenskapslingo kan läsa mer om fyndet i Geologiska föreningens publikation GFF, medan den mer sansade metallskallen kanske nöjer sig med att slänga på ”Abigail”, ”Them” eller valfritt Mercyful Fate-alster.

I vilket fall som helst – en stor ära för en stor artist. Något som Kingen himself kommenterar så här via sin Facebooksida: ”Han (Eriksson) är tveklöst en av de coolaste”.

Raj, raj, raj…

Fredag igen. Hörde jag ett ”äntligen”? Ett ”jomenvisst”? Eller ett spontant ”detvarvälförfanpåtiden”?

Efter en arbetsvecka med mer eller mindre konstant halvsjukdomstillstånd instämmer i alla fall i samtliga ovanstående utrop. Och tar inom kort helg, med möjlighet till stärkande aktiviteter som befinner sig på tryggt avstånd från Kungsbron i Stockholm.

Vanan till trogen (två gånger på raken kan nog definieras som en tradition) tackar jag för denna vecka med en rad nya videor som har presenterats under veckan. Och det är ju en ganska så omfattande drös, det. Här bjuds färska Youtubeklipp med Pathology, Delain, Dragonforce, Liv Kristine, Roadrunners nya fynd Heartist, Mnemic, Arch Enemy, Paradise Lost, The 69 Eyes, Monuments och Graveyard. Från rivig deathcore via mjukisgoth till teknisk djent.

En skön avrundning på en ansträngande och enerverande vecka i journalistikfabriken. Lite slappunderhållning framför skärmen medan varvtalet sakta lugnar sig till en hanterbar nivå – för att i morgon återigen närma sig formel 1-tempo tillsammans med Nekromantheon och Maim på en pub i Gamla stan i eminenta arrangörerna Püssy A Go Go:s regi.

Höghastighetsavslappning modell retrothrash är trots allt mycket mer kurerande än vilken spavistelse som helst.

http://www.youtube.com/watch?v=l8Wn_OfQGEg

I juni var det exakt tio år sedan som jag gjorde premiär som avlönad och irriterande tyckare på rockbalunsen i blekingska Norje. Ett litet nätt decennium som har tagit mig mellan 29 och 39, har sett festivalen växa såväl i dagantal som när det gäller besökare och i kvalitet.

Varför jag anser det befogat att dra upp detta just här och nu beror så klart på Sweden Rocks dagsfärska bokningsmeddelanden, och då speciellt ett namn:

Status Quo.

Redan 2002 spelade boogieinstitutionen på det årliga rockevenemanget, väldigt bredbent och med en stilla bris som knappast kunde mäta sig med karriärens höjdpunktsorkaner.

Vilket jag också skrev i min recension, som går att nagelfara här ovan.

Och jävlar i min lilla låda vilket liv det blev. Inboxen bågnade av mer eller mindre inflammerade invektiv. Vilket säkert var befogat. För maken till respektlöst uppträdande, att våga kritisera en trupp vars bästa dagar ligger 20-talet år tillbaka i tiden, går ju inte för sig.

Nåväl. Nästa år är det dags igen. 11 år efter att de senast spelade på festivalen är Fracis Rossi, Rick Parfitt och de andra treackordleverantörerna tillbaka i Blekinge och står redo för drag under träskorna. I fredagens bokningsbukett ingår även en schweizisk Krokus, brittiska Demon, tyska Axxis, amerikanska Huntress samt svenska Amaranthe och Witchcraft.

Sedan tidigare är fantastiska progensemblen Rush bokade som ett av årets stora dragplåster.

Sweden Rock äger nästa år rum 5–8 juni.