VECKANS RECENSION

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Ibland blir det tydligt att jag härstammar från en annan tidsålder än den som nu råder.

Jag ska nu, för en gångs skull, inte romantisera över den. Även om mycket på den tiden tycktes enklare var det också lika mycket som var ren pest och pina. Jag skulle egentligen till exempel, som 13-åring i det mörka hörn av landet som kallas Kalmar, villigt skurit av mig vänstra stortån för att kunna ha tillgång till det musikutbud som dagens ungar kan nå bara genom ett musklick. Att inte tvingas vänta i vad som kändes evigheter på den där Nuclear Assault-plattan som jag hade läst så mycket gott om, men som var tvungen att specialbeställas hos de lokala skivhökarna. Jag skulle nog ha kunnat plocka jordgubbar en hel sommar bara för att få tillgång till en kanal som Youtube och all dess utbud av tuffa videor (som SVT vid den här tiden absolut inte spelade).

Som sagt, det var meckigare. Kanske kan det te sig aningen tristare dessutom, men det fanns sätt att roa sig även innan den digitala revolutionen.

Ett sätt var så kallade brädspel. En stenålderstingest som kräver att man sitter runt ett bord, förslagsvis, och förflyttar sig runt i en cirkel med hjälp av en tärning och lösande av eventuella problem som uppstår utmed resans gång. En social förströelse, ett sätt att samla hela familjen och aktivera den utan att för den sakens skull göra det till något som krävde mer planering än att någon, aningen däst efter middagen, plötsligt brast ut i ett ”nä… vad sägs om en runda Monopol?”

På så sätt var julen brädspelens förlovade tid. Dels för att det inte fanns mycket annat att göra. Allting var stängt, polarna upptagna med sina egna familjer och höjdpunkten i rutan varje år var en timme tecknad film på självaste dopparedagen tillsammans med Kalle Anka och hans vänner.

En sak är säker – skulle mitt tonårsjag haft ett spel likt Rock Science att fylla dagarna med så skulle lyckan ha varit gjord.

På så sätt är jag en snäll gamäng. En människa som gillar att dela med mig, att bjuda de behövande på god underhållning och något att samla gänget runt i väntan på att annandagsrean kör igång redan på juldagen.

I samarbete med företaget bakom produkten, Nuday AB, kan jag därför sparka igång årets firande redan före den första advent. Genom att lotta ut inte mindre än fyra spel till tre lyckliga vinnare. Vilket ser ut som följer:

• 1:a pris – Rock Science Original + Rock Science Festival

• 2:a pris – Rock Science Original

• 3:e pris – Rock Science Festival

Hyggligt, så säg?

Men det kräver så klart sin motprestation på scientistnivå, precis där man bör lägga sig i det här fallet.

Och vad passar sig bättre då än att låta frågan inspireras av en grupp som jag har expertkunskaper om, nämligen Europe. I min inofficiella biografi över gruppen ”Only young twice – Historien om Europe”, släppt för ett år sedan och fortfarande tillgänglig i såväl inbunden version som pocket, är det nämligen på sina ställen väldigt detaljspäckat. Med anekdoter och bidragande inslag som fördjupar storyn om Sveriges genom tidernas mest framgångsrika hårdrocksband.

Så, häng med nu. Det kan te sig lite rörigt till en början, men det klarnar nog mot slutet.

Alla känner troligtvis till en låt som heter ”The final countdown”. Om inte har troligtvis öronen levt i total isolering de senaste 26 åren. Och man kan egentligen fråga sig varför du läser just den här bloggen över huvud taget.

I alla fall. Nämnda låt bygger på en väldigt känd syntfanfar, komponerad av Joey Tempest på en synt som han hade lånat av polaren Gunnar Michaeli (senare känd under artistförnamnet Mic) mest för att prova hur det var att jobba och skriva på det instrumentet. Inte med syfte att skriva en låt som inom bara ett par år blev gruppens största listframgång, med simultana topplaceringar i hela 25 länder – samtidigt.

Jag tar och saxar ett stycke ur kapitel åtta, med underrubriken ”Fanfar – här kommer frälsningen”. Och ni kommer kanske märka att det här saknas ett ord. Just det är den kommande frågan.

”Vid midnatt öppnas dörrarna till diskoteket ***** på Berns Salonger i centrala Stockholm med en keyboardslinga av det mer catchy slaget. 

Joey Tempest vänder sig till sin bandkollega John Levén och säger, inte helt utan stolthet:

– Jag har skrivit det här stycket.

– Har du? Det är ju fantastiskt. Du måste göra en låt av det här, säger den gänglige basisten.

För så är det faktiskt. Med tanke på att såväl bandet som dess management höll till i byggnaden har Joey Tempest fått i uppdrag att fixa en pampig öppningsstrof som kan spelas då portarna till nattklubben slår upp. 

Honoratet från Bernsägaren Bosse Svensson för omaket: 2 000 kronor.

Och så kommer det sig att ett i sammanhanget simpelt hälsningsstycke avsett för danssugna stockholmare snart kommer att få världen att lägga sig platt på rygg.”

Och där har vi det. För att kunna vinna något av ovanstående priser vill jag helt enkelt veta vad diskoteket hette.

Skriv ner svaret i ett mejl, döp nämnda brev till ”Jag är en scientist!” och skicka det till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag, den 2 december. För att delta behöver jag också ditt namn och adress, så att mina medarrangörer kan skicka eventuella vinster till rätt person.

Svar som lämnas i kommentarsfältet åker direkt i papperskorgen. Liksom bidrag som brister på någon av ovan nämnda punkter eller som inkommer efter deadline.

Lycka till. Och tävla koncentrerat. Så kan det bli så lyckat att tomten kommer extra tidigt till just dig i år – med ett hårt paket som räcker ända till påska.

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

Tänk vad snabbt tiden kan gå.

På sitt sätt är det svindlande att det just i dag är tio veckor sedan jag startade den här fredagstraditionen. Vilket är förvånande i sig. Alltså, inte att tiden har gått utan att jag har lyckats få ihop tvåsiffrigt utan att tröttna på vägen och startat med någon annan kortlivad följetong.

Därför ska jag för en gångs skull inte vara långrandig. Utan i stället fira jubileumet under TGIF-banderoll med att gå direkt på det centrala. Nämligen veckans nyjästa videodegar.

Och på så sätt har ju del 46 av 52 varit ovanligt stjärnsprakande. Vilket innebär att vi just denna fredag kan spana in snuttar med nyligen Sverigeaktuella Devin Townsend Project, The 69 Eyes, Bullet For My Valentine, Destruction, Cadaveria, Hatesphere, Heartist och Drowning Pool.

Bland bonussnuttarna hittar vi dessutom Led Zeppelins ”Black dog” från utmärkta ”Celebration day”-rullen, ytterligare ett klipp från Hammerfalls Dalhalla-föreställning, ett av de färska spåren på Cryptopsys nya samlingsutgåva, en snutt från spelet ”Call of duty: Black ops II” där Avenged Sevenfold medverkar samt en repris på Hatebreeds nya textvideo.

Ett matigt jubileum, med andra ord. Som får signalera att det är dags att packa ihop verksamheten för den här veckan.

Och, kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=xuWgUmDZ-_Q

Först måste jag be om ursäkt för dröjsmålet. Har bara väntat på ett slutgiltigt klartecken från PR-säkrande All Systems Go! (såg ni skämtet?) innan jag har kunnat leverera den rafflande upplösningen.

Nu landade den emellertid precis i min inkorg.

Vilket innebär att jag stolt kan presentera en vinnare, som får plocka med sig en vän eller ovän och se Thin Lizzy på tisdag i Sala Folkets Park.

Och denna lyckliga person heter Jakob Asp.

Grattis säger jag, Sam Venegas och bandet. Hoppas att kvällen blir till belåtenhet.

Och nej, Homer Simpson har absolut ingenting med saken att göra.

Visst kan man se det som ett event i sig. Av fler skäl än de uppenbara.

När de grånade rockdignitärerna nästa vecka besöker Sverige (sedan jag senast skrev om tilldragelsen har de även lagt till Linköping den 24 november på turnéplanen) sägs det vara sista gången under ovan nämnda flagg.

För ungefär en månad sedan meddelade nämligen gitarristen Scott Gorham att gruppen ämnar göra det hedervärda och släppa sitt kommande album under ett annat gruppnamn än Thin Lizzy ”av respekt för Phil Lynott och hans eftermäle”.

Ett rimligt beslut i sig. Som visar att det finns en ambition att gå vidare utan att nöta bort den klassiska laddning som benämningen fortfarande har.

Därför är det en verklig godbit jag, i samarbete med Sam Venegas och All Systems Go!, kan erbjuda så här på måndageftermiddagen.

Vi tänkte nämligen bjuda en vinnare på gratis entré till giget i Sala Folkets park. En lycklig hen, som dessutom får ta med sig en kompis till giget.

Snabba ryck gäller emellertid, senast på onsdag den 14 november vill jag ha ditt bidrag. När klockan har slagit torsdag vid midnatt, och därmed har blivit den 15, stänger möjligheten att medverka. Hårt men sant.

Vi skiter i någon magsur fråga den här gången. Så allt jag vill är att du skickar in ditt namn och mobilnummer innan deadline – så är du med i utlottningen. Som avgörs av slumpen. För även om det såklart är trevligt då man försöker smörja mitt ego genom ogrundat smicker så ger det ingen större chans till vinst. Rättvist ska vara rättvist.

Mejla ditt intresse till mattias.kling@aftonbladet.se, döp mejlet till ”Thin Lizzy-tävling” – senast på onsdag.

Viel glück, som Kai Hansen hade uttryckt det.

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

Det finns förvisso ingen uppenbar anledning att bli överpolitisk i just detta forum. Analyser av makt och samhällsutveckling har sin plats, en musikblogg är måhända inte ett av dem.

Ändå känner jag det motiverat att framhålla lättnaden över utgången i USA-valet natten till onsdag. Det är ju liksom svårt att inte känna sig nöjd med att hyfsat progressiva Barack Obama i januari kan svära presidenteden för andra gången – och inte den stockkonservative Mitt Romney. En föga kontroversiell ståndpunkt. Lite mellanmjölkigt svensklagom, liksom. Och något som karlakarlen (sic) Ted Nugent antagligen skulle bedöma som humanitär kommunistpropaganda.

Den Detroit-bördige 63-åringen var nämligen inte speciellt tillfreds med utfallet i valet. Man kan kanske säga att han var en smula besviken. Kanske till och med fullkomligt rosenrasande.

Så här skrev han på sin Twitter när det började stå klart vartåt resultatet skulle barka:

Otroligt genomtänkta ord av en klok man, eller vad säger ni?

Men det är mina åsikter om politik. Något ni säkert skiter ganska högaktningsfullt, med tanke på denna digitala hållplats profil.

Desto mer motiverat är väl då att avrunda veckan enligt känd mall och gå igenom lite färska videoklipp som på ett eller annat sätt har presenterats på nätet de gångna dagarna.

Just i dag innebär det nya snuttar med väsenskilda Whitechapel, Ruinside, veckans :++:-kungar Green Day, Soundgarden, Strife och Isis.

Dessutom en så kallad lyricvideo från Holy Grail, ett klipp från U.D.O.:s nysläppta dvd ”Live in Sofia”, provlyssning på en låt från kommande VoiVod-albumet ”Target Earth”, ett liveklipp där Joey Belladonna (Anthrax) gästar Steel Panther, en scen från HBO-serien ”Treme” där Eyehategod medverkar samt en försmak på vad ni har att vänta när Morbid Angel besöker Sverige i december.

Det får räcka för nu.

Och, kom ihåg: snart är det jul.

Green Day

¡Dos!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Där ”¡Uno!” var trillingfamiljens energiska tonårssyster är uppföljaren snarare dess tvära farbror.

Tonen är kärvare än brukligt. Aningen mer slamrigt kantstött och ideologiskt inte helt distanserad sidoförströelsen Foxboro Hot Tubs eller egna ”Insomniac”. Något som är påtagligt exempelvis i ”Fuck time”, ”Makeout party” och ”Wow! That’s loud” – och i det faktum att melodierna inte tycks vara speciellt högprioriterade.

Det är ett hitekonomiskt tänkande som känns aningen snålt. För när det sprakar till (tänk ”Lazy bones” eller ”Baby eyes”) fyrar Green Day av lika högt siktande refrängraketer som alltid. Där finns spänst i avstampet, temperament i utförandet och lagom tuggummischvung i bettet – vilket inte ursäktar det förskräckliga Lady Cobra-gästade snigelfunkspåret ”Nightlife”.

Bästa spår: ”Baby eyes”. (Lyssna på skivan på Spotify)